Förbud mot German Wings samt Alex Fox

Den som bokar en flight via Lufthansas sajt utgår högst sannolikt från att det som allmänt gäller för Lufthansa och Staralliance också gäller för flighter bokade via Lufthansas egen sajt. Så är det inte. Lufthansa har nämligen ett hittepå-samarbete med ett bolag vid namn German Wings och till skillnad från Lufthansa och sajten som säljer resorna, samarbetar inte German Wings med övriga Staralliance – något den blåsta resenären upptäcker först på flygplatsen, i värsta fall efter att ha dumköat en kvart till SAS/Staralliance bara för att få Alex Foxinformation om att hen väntat förgäves ity German Wings har en egen, lång kö, längre bort. Om resenären nu ändå hinner till sitt plan kan den utgå från att detta är överfullt och att det kort sagt är trångt om stjärterummet medan hjärterummet är än mindre. Ett problem som då blir akut för den som inte fått sig en sittplats tilldelad vid incheckningen (se ovan) är var hen ska sitta. I bästa fall finns det ändå en tom stol, närmast toadörren, längst bak i planet, varmed resenären trots allt kan följa med på flygturen. Dock är det uppenbart att denna obehagliga Ryanair-copycat måste förbjudas, varför vinifierat kräver förbud mot German Wings, detta ostentativa konsumenthån och flygande förolämpning från Tyskland. Alex Fox.

Go West: amerikanska viner & Jimi Hendrix

För den som inte är inne i den svenska vinsvängen är det omöjligt att uppfatta hur omfattande denna är. De svenska vinskribenterna har kort sagt ett större utbud än de klarar av även om de arbetar övertid. Provningar, producentmöten, winemaker’s dinnerar och annat avlöser varandra i en aldrig sinande ström. Skälet till detta är bland annat att många producenter satsar på att bearbeta marknaderna på plats och att importfirmorna å sin sida också måste ligga i. En viktig faktor är de evenemang som arrangeras av exportorgan och producent-sammanslutningar av olika slag, inte sällan i samarbete med landets ifråga ambassad. Igår, fredag, ordandes i Stockholm något som kallades Go West och föga överraskande för den som kan skilja väst från öst handlade det om viner från USA: Kalifornien, Oregon och Washington.bild

Enligt uppgift dök inte mindre än 700 vinintresserade svenskar upp och förgyllde utställarnas fredag med muntra tillrop, positiva kommentarer och intresserade frågor. I dessa tider då dollarn stärks i rasande takt varmed också jänkarvinerna blir allt dyrare är det viktigt för producenterna att få möta marknaden på det här viset och förklara varför det blir dyrare och kanske också visa nya årgångar och viner under utveckling och annat som kan öka uppmärksamheten för de här produkterna.bild

För de seriösa Zinfandel-producenterna var det också ett tillfälle att visa lite äkta vara och markera avståndet till de billiga skräp-zinfandlarna och inte minst de oäkta ful-zinfandlarna från Italien. Det förtjänar att än en gång påpekas att den som köper de där ”zinfandel”-vinerna runt eller under 100 kronor mycket väl kan göra det, men den bör vara medveten om vad för slags fulviner det handlar om: italiensk primitivo utstyrd i cowboydräkt och/eller druvor från högintensivt jordbruk som pimpats för att ha rätt färg, frukt och rondör. Tips på amerikanska viner med äkta druvuttryck och utan bimbokosmetika: Girard Old Vine Zinfandel, nr 22337, 189 kr; Girard Chardonnay, nr 74963, 175 kr; Cartlidge & Browne Pinot Noir, nr 79245,119 kr; Chateau Montelena Chardonnay, nr 71649, 325 kr; Chateau Montelena Cabernet Sauvignon, nr 71926, 325 kr; Robert Sinskey Pinot Noir, nr 78814, 299 kr; Ponzi Pinot Noir, nr 71890, 299 kr; HFE, nr 70976, 199 kr; Hedges Limited Edition Malbec, nr 73061, 399 kr. Jimi Hendrix.Jimi hendrix2

Bubbeltips fredag & Jethro Tull

bildChampagne H Blin 2004, nr 77742, 379 kr. Bubbelälskaren som missar den här nykomlingen i Sverige skyller sig själv och riskerar grava framtida men när densamma inser sitt misstag. Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne, nr 7725, 135 kr. ”Det här kan jag använda istället för tandkräm på morgonen”, undslapp sig en tandläkare på vinmässan i Skövde ifjol. För att förstå detta vid första påseendet märkliga uttalande måste den förvetne ge sig till att prova Clotildes burgundiska stålbad. Det är tillåtet att bli hänförd. Jethro Tull.Bubbeltest Davenne

TWWD2015 & Garcia-Fons

Som tidigare meddelats på denna blogg genomfördes i anslutning till Internationella Kvinnodagen den tredje och sista TWWD – ett arrangemang bakom vilket står den svenska importören Terrific Wines och som har till syfte att sprida kunskap inom området vin genom att ett knippe duktiga vinmakare får tillfälle att förkunna sitt evangelium. I likhet med tidigare år genomfördes det hela på hotell Sheraton i Stockholm och till skillnad från 2014 och 2013 reste därefter sällskapet vidare till Ästad Vingård i Tvååker – söder om Varberg för er som inte förmådde ta in geografilektionerna i skolan. Här fick vinmakarna tillfälle att studera svenskt vinmakeri och smaka på det svenska stålet i form syra och disciplinerad frukt.bild

Mer intressant för hallänningarna torde emellertid ha varit att de sex till Ästad medföljande vinmakarna höll varsitt initierat föredrag under tisdagseftermiddagen, alltså igår, varefter en sexrätters ”winemaker’s dinner” med matchande viner och käcka vinpresentationer följde. På plats var Marie Menger-Krug, Sarah Goedhart, Clotilde Davenne, Giulia Negri, Francoise Feuillat-Juillot och Dorli Muhr.bild

Mest intressant för er utsände bland de vinmakande föredragshållarnas lustfyllda vardag var den aningen känslosamma upptäckten att den med ek så oerhört väl arbetande Montagny-drottningen Françoise Feuillat-Juillot är nära släktning till den i början av meningen nämnde utsändes absoluta favoritlärare inom önologins och vitikulturens diffusa världar, nämligen legendaren Professor François Feuillat – mannen som, tålmodigt och med viss upprepning, till och med förmådde förklara ekens under för en grön spoling från Sverige. Man kan bli på lipen för mindre… Renaud Garcia-Fons.

La Bottega – ett enoteca i Sofia, Fanfare Ciocârlia & Sylvie Vartan

Sofia är en stad stadd i förvandling. Det går inte tokfort men staden har under de 15 år jagbild följt skeendet ändrats undan för undan. En fördel med att det inte går tokfort är att stadens gamla charm lever kvar sida vid sida med det nya, moderna. Bland de trevliga matinrättningar som tillkommit finner vi konceptet La Bottega, som finns i form av små, fina Italien-inspirerade enoteca på några olika platser i Sofia. Schysst mat, bra vinlista med inriktning på Italien. Klart överkomliga priser för den som reser med euro eller sek. Fanfare Ciocârlia spelar Balkan. Fransk musik med bulgariskt ursprung.

Nyprovat: En stilstudie i smaklöshet & Ronnie Mack m fl

vinifierat är på intet vis ute efter att ställa det ofta underskattade Lidl mot väggen. Däremot ser vinifierat det som sin allmänmänskliga plikt att dissa Lidls vin ”Corbières 2014”. Vem som tillverkat vinet framgår inte av etiketten men klart är att det kostar 1.45€ i Lidls butik i Salernes. Skälet till att flaskan fann sin väg till er utsände i de osunda vätskornas väldiga ocean är att Hustrun trodde sig ha gjort ett fynd, kom hem med pavan, öppnade den med ett överlägset flin, stoppade snoken i glaset, rynkade pannan, smakade på en skvätt, spottade ut densamma med detsamma och ett hulkande och sa ”Nää, fy!”.bild

Uppmuntrad av detta uppriktiga och spontana omdöme kunde inte er utsände i de förfärliga fantasiernas verklighet låta bli att bokstavligen talat gå till botten med vinet. Baksidesetikettens säljtext lät som om den var gjord av en svensk importör med inriktning på falsk zinfandel, kändisviner och skräp-appassimento: ”… vibrant ruby red… light, floral bouquet…exceptionally smooth and velvety…”. Kort sagt en lång radda av lögner, som i god svensk hittepå-anda kryddats med en slags medaljong som inte sa någonting men såg ut som om den intygade att vinet var något riktigt fint. En förment seriös konsumentupplysning fanns där också: ”Once opened consume within 3 days…”.bild

Det där sista kan man nu ta med en nypa salt för vinet lär bara bli bättre efter minst tre dagar i öppnat tillstånd och särskilt då det helt tagit steget över till vinägerns vassa värld. Nyöppnat hade vinet en rent remarkabel doft av ingenting toppat med lite kvalmigt svavel. Snart blåste det kvalmiga bort och ersattes av en tydlig doft av kall urin, som höll sig kvar någon halvminut innan den gav plats åt en ny form av ett svavelfritt ingenting; en fascinerande doft av… ingenting och, möjligen, uttalad brist på frukt och ett övermått av tomhet. Smaken var också i total avsaknad av frukt, däremot var den desto mer sur och sträv och hade ett synnerligen påtagligt inslag av lie, något som vittnar om att producenten inte haft förstånd, eller struntat i, att dra om vinet under lagringen (något som kostar pengar). Självklart fanns där också en markant beska från diverse orenheter, hård pressning, kärnor och torra skal. En imponerande stilstudie i smaklöshet. Ronnie Mack med flera.

Rapport från Abdyika

Har varit i Bulgarien och tittat till Abdyika. Det här mötet handlade om att följa upp lagringen på de nya typer av ekfat vi infört i hanteringen samt att kontrollera de blend som tidigare gjorts. Hamnade vi rätt där? Ska något ändras? Och hur fungerar blenden i sin förlängning, det vill säga med de fat vi valt ut för att lyfta just de druvkombinationer och vinifieringar vi gjort? Sist men inte minst: hur utvecklar sig vinerna från det i Bulgarien mycket besvärliga året 2014?

bild

Glädjande nog fungerar blenden och vinifieringarna har gjort året rättvisa. När man arbetar med en så kvalitetsinriktad producent som Abdyika finns inga dåliga år. Bara mer eller mindre knepiga utmaningar. I det här fallet kommer de tre vinerna – First Selection, Estate Blend och Melnik Traiditon – bli bra, men det kommer dels att bli mindre volym är normalt (avsevärt fler druvor har sållats bort), dels kommer vinerna på gott och ont ha ett för året typiskt uttryck. Det där sista kan låta självklart men många producenter gör sitt yttersta för att radera ut variationer och andra arbetar med så högt skördeuttag att årgångarna inte kan komma till uttryck i den färdiga produkten (högt uttag är ett sätt att hålla nere priset).Solnedgång Abdyika

Vad är då det där typiska för 2014 i Strimona Valley, Bulgarien (när producenten arbetar seriöst och med lågt och gallrat uttag)? Enkelt uttryckt är det en ren och elegant stil. Den som söker kraft och överdådig frukt kommer bli besviken, den som söker elegans, balans och utvecklingsbar struktur desto nöjdare. Ett uttryck som vi nu gör vårt yttersta för att både bevara och helst utveckla under lagringen fram till dess vinet går på butelj senare i år. Rent praktiskt innebär detta att vi närmast blandar de olika blenden på nytt och sedan drar tillbaka dem på fat samtidigt som vi gått igenom fat för fat och plockat bort sådant som inte nödvändigtvis inte är bra men som inte är 100. För den som vill göra ett bra vin finns inga kompromisser – något som för övrigt förklarar varför vissa viner är dyrare än andra.Abdyika vingård

Vi hade också tillfälle att prova två av blenden vi satte ihop ifjol, av årgången 2013. Toppvinet First Selection 2013 utvecklas som det ska. Snygg struktur och balans, fin frukt, ett vin med en lovande framtid. Melnik Tradition 2013 är fortsatt den bästa Melnik jag provat (ja, det är pinsamt att jag är inblandad i den, men jag kan ju inte ljuga): snyggt druvuttryck, läcker frukt och definitivt en seriös utmanare vid matbordet. Den som är intresserad hittar en del Abdyika-viner i Sverige (se här). Självklart, för er som är misstänksamma, med förbehåll för att jag är inblandad i vinerna från och med årgången 2013, vill jag rekommendera er att prova de här vinerna istället för de billiga skräpviner som vanligtvis importeras från Bulgarien och säljs på Systembolaget med följd att vinlandet Bulgarien och de positiva försök som ändå görs där drunknar i de fördomar och den misstänksamhet som skräpet helt rättvist ger upphov till. Folkmusik!

Ostentativt otrevlig ostmacka

Sedan många år pågår en brutal och hänsynslös kamp om vilket flygbolag som kan servera den otrevligaste maten. Kanske är kampen som hårdast inom specialgrenen luftburna smörgåsar. Tveklöst står här tyska Lufthansa i en klass för sig. Företagets senaste kreation är inget annat än en uppvisning i smaklöshet och vinifierat kan inte annat än lyfta på kockmössan och gratulera till denna studie i hån mot konsumenten.bild

Vad har då Lufthansas käcka köksteam hittat på? undrar de mer konsumenttillvända bland HR:arna. Jo, på ett synnerligen sinnrikt vis har de tagit en bit formfranska och lagt ost och smör i den. Inget konstigt med det, tänker den nyss nämnde HR:en, men det slutar inte där ity någon har uppfunnit en slags bolognesesås för smörgåsar och sett till att krydda den på ett vis som gör att alla resenärer, alltså även de som inte kan se hur illa det är med mackan de har framför sig, näsledes kan fastställa att det här är knappast lämpligt som föda. vinifierat som tar sitt uppdrag som mänsklighetens räddare på allvar har dock gått ett steg längre och i god Jackass-anda smakat på den tyska, luftburna kreationen och det är inte gott. Torr formfranska och plastost i all ära men den där hemska såsen kan få den mest välmående att fumla efter kräkspåsen och i mitten, som grädde på moset, en konstig grön, slafsig sörja, sannolikt bestående av något beskt som eventuellt varit en grönsak innan det förvandlades till ett blekgrönt konsumenthån i Lufthansas kök. Luftballongsmusik med Rammstein.bild

Läget Domaine de Brescou

Som den trogne och minnesgranne HR:en minns förlöpte årgången 2014 skrämmande väl på Domaine de Brescou. Inte så att odlingsåret var tokenkelt. Däremot var vinkällararbetet det. Kort sagt gick allt som på räls från druva till färdigt vin. Inte ens någon enstaka krånglande malolaktisk jäsning. Enda årgången på ett drygt kvartssekels vinmakeri som varit så enkel för er utsände i de jäsande karens pysande och bubblande värld. Vid en snabbgenomgång på gården häromdagen kunde er ävenledes utsände i de enkla årgångarnas sjunde himmel konstatera, att de båda viner från 14 som redan gått på flaska, rosé och viognier, är synnerligen bra, att övriga 14 som snart ska gå på flaska, till exempel chardonnay, också är i finfin form.bild

Bland de mer ek-märkta vinerna har nya ”Blanc Prestige 14” buteljerats. Verkar bli bra men behöver åtminstone sex månader i flaskan för att komma till sin rätt. ”Rouge Prestige” och toppvinet ”Château de Brescou” utvecklas som de ska och här är, förstås, ”Château” roligast och mest intressant. Till detta finns många skäl. Det är ett nytt vin under utveckling – vi har bara gjort det två gånger tidigare –  och 2014 kunde vi addera lite mourvèdre till blenden som sedan tidigare består av grenache (dominerar), carignan och syrah. Nästa år tillkommer lite counoise (samtidigt kommer vi då göra de första försöken med det som ska bli det vita ”Château-syskonet”, ett vin baserat på roussanne och grenache blanc). Bortsett från nyhetens behag är det ytterst tillfredsställande att få arbeta med ett vin som inte ska maxas avseende färg och kraft. Här talar vi om ett förhållandevis ljust vin (grenache) med, framförallt, djup och komplexitet. Att få till det ställer inte minst krav på att man kommer rätt i ek-uppfostran. Detta kämpar vi med glädje med just nu. Till exempel gav besöket häromdagen vid handen att vi måste flytta om lite, så här tre-fyra månader in i lagringsperioden, och använda mer av de äldre 500-litersfaten än vi tänkt oss. Det är sådana här aha-upplevelser och ad hoc-beslut som är min vinmakar-tillvaros extra lilla krydda. Nu styr jag kosan mot Bulgarien och Abdyika och Lubo Jivankin Wines – dags att göra samma check där.bild Bob Hund.bild