Även om det hjälper, behöver man inte vara grumpy för att reta ihjäl sig på alla dessa, måste vi utgå från, självupptagna och världsfrånvända män, alltid män, som går omkring och visslar på allmän plats, som vore det en mänsklig rättighet att störa den allmänna ordningen meddels disharmoniskt, repetitivt, ofta skenbart muntert, oljud. vinifierat kräver omedelbart förbud mot detta ofog.
Rudisha står sig, men Mo Farahs dubbla guld på 10 000 och 5000 meter får stryk på målfoto. Fantastisk prestation, inte minst sättet han gör det på. Såg för övrigt 5000 meters-loppet i London, förvisso på Heathrow, men taket, inte bara planen, lyfte även där.
Minns ni nyheten om Kim Jong-Uns kvinna ”Hyon Song-Wol”? I dagens DN presenteras samma kvinna inte bara som den högt älskade ledarens hustru utan också som Ro Sol-Ju.
Tyrannosaurus Rex
Man behövde inte vara Einstein eller Jesper Strömbäck för att inse att den första uppgiften var fel, likväl dök den upp snart sagt överallt och ingen, utom vinifierat som drivs av en ostentativ grumpiness, bryr sig, vilket gör det dubbelt så skönt att vara förbannad på och bitter över publiceringen av de felaktiga uppgifterna om ”Hyon Song-Wol”. Någon jämrans ordning måste det vara i en värld. Tyronnosaurus Rex.
Den ene, en innerligt betrodd boktipsare tyckte absolut att jag skulle läsa Boktjuven. Den andre, aningen mer av en cyniker, menade att jag inte skulle tycka om berättaren och bli irriterad – det hade han blivit. Nja, i mitt tycke har Zusak slarvat bort en hel del potential i 
den här boken genom att göra berättaren, Döden, förnumstig. Liksom. Zusak håller sig också med billiga ”teasers” och ibland rent av ”cliffhangers” som en annan Dan Brown-villbli. Det är irriterande och billigt. Å andra sidan är det en fin, förskräcklig och rörande historia, som, även om den står sig synnerligen kort mot Elsa Morantes, bokstavligen talat, förskräckligt fantastiska ”La Storia”, förmår visa på krigets meningslöshet, idioti och urskiljningslösa brutalitet. Eftersom judar förekommer i båda de nämnda böckerna kan det vara på sin plats att påminna om Csanad Szegedis välförtjänta öde, som för övrigt ställer oss inför frågan om det inte bara är homofoberna som är homosexuella utan om inte också judehetsarna är judar, som i sin iver att dölja detta bär sig åt som Szegedi och andra som hissen inte gått ändå upp på. Vi lyssnar på Strunz & Farah.
Tidigare har vinifierat tipsat om sommarens tre grill– och fyra roséviner. Följaktligen dags
för tre vitviner, de enda du behöver för att klara varje upptänklig situation, klimatologiska såväl som kostliga. Först ut är rykande färska Vinhas do Lasso från Quinta do Pinto, ett friskt och läskande vin från den vackra regionen Lisboa, klarar allt som kräver fräschör; ett elegant och synnerligen välgjort vin med en spännande mix av portugisiska och franska druvsorter, måste 
dessvärre beställas, men gör er det besväret, det är det värt, lovar. Av vinifierat omhuldade Clotilde Davenne Bourgogne Blanc är given på den här listan, ett oerhört välgjort och perfekt avvägt och synnerligen disciplinerat vin från det distinkta vinmakeriets drottning, går till det mesta och om man bara ska ha ett vin i kylen är det det här, finns i alla välsorterade butiker och om ni råkar besöka en skammens butik så är den skyldig att på stört ta hem vinet om ni ber dem göra det. Godello (Dominio de
Tares), Godello är egentligen en druvsort, en lite udda och mycket spännande sådan, producenten Dominio de Tares har haft mage och mod att fläska på rejält med ek på den här syrastinna lilla saken, resultatet är fantastiskt, läskande fräschör och smaskig ek i en egentligen omöjlig kombination, hatten av för det hantverket; fungerar inte minst till grillens potenta upplevelser under förutsättning att man grillar något som går hyggligt väl ihop med ett vitvin av det här slaget (öh? ja ni förstår, ni är ju kloka människor, ni tillhör dem som följer vinifierat). Crossing the Line. Inledningen på konserten.
Peking, alltså Beijing för er som tror att det är stor sak huruvida man säger Peking eller Beijing, är, som den gigantiska storstad det är, full av allt och
det i en tilltalande röra, där nytt och gammalt slåss om utrymmet såväl i kvarteren, där, bokstavligen talat högt och lågt samsas, som på gatorna där lyxåk och små Hyunda-taxibilar slåss om utrymmet med fotgängare, cyklister och mopeder och alla andra som då och då kan få för sig att ta gatorna i anspråk och, i förekommande fall, bidra till att hålla smogen svävande. Maten är i största allmänhet utmärkt eller mer än utmärkt. Överallt. Även i de små, s-m-å, gatustånden där någon gladlynt fyr eller, i undantagsfall, en mer surmulen typ står och brassar käk i Kinas svar på den svenska korvlådan. Får man trots detta för sig att man absolut måste ge sig på samma mat som i allmänhet serveras i låt säga Paris och till samma priser och i, på ett ungefär, samma miljö är Mosto ett hett tips,
En mindre snygg Lillet in the Violet
trots att allt är som hemma, ja, i alla fall om man bor i Paris, och även om ett par desserter riskerar att komma in samtidigt med ett par av huvudrätterna och ett par av huvudrätterna riskerar att komma in med desserterna och även om årgången på vinet, en överekad och thiolspäckad chardonnay från Margaret River, är fel. Med andra ord inget måste, men heller inget helfel val och, det ligger i San Li Tun (Sanlitun Village), dit man förr eller senare ändå måste ta sig. För den som vill sliska till det efter middagen, eller ta sig en liten pruttare före maten, ligger cocktailbaren Apothecary snudd på vägg i vägg, och där serveras, om inte annat, nyklassikern Lillet in Violet. Bara en sådan sak.
Som jag väntat på att Glöggernas Glögg årgång 2011 skulle dimpa ner i brevlådan, eller i vart fall levereras av brevbäraren. Det första jag kontrollerar på etiketten är hur många buteljer som gjorts. 42 stycken jämför med 50 året innan! Det går åt rätt håll och det känns skönt att åtta tidigare mottagare nu exkluderats ur vår lilla exklusiva krets av finglöggsdrickare. Däremot är det minst sagt oroväckande att jag nedgraderats från att ha varit nummer 18 till att nu vara nummer 25. Det nyss nämnda faktumet störde inledningsvis min provning av Gustibus Baconglögg 2011 avsevärt, men jag lyckades ta mig samman för att kunna sammanställa en lite provningsnota åt er, eller, äsch, klart jag bara vill skräppa och göra er avundsjuka, ni som aldrig kommer att få prova Glöggernas Glögg: Gustibus
Baconglögg (2011) har en färg påminnande om ett ganska moget rödvin; kryddorna slår, när drycken är sval, inte igenom i någon större utsträckning, däremot får jag – må gudarna och Gustibus förlåta mig! och låt inte detta peta ner mig ändå längre ner än plats nummer 25! – en snabb minnesbild av ett, märk väl!, ny- och välstädat, kabinett i Luxembourg runt 1980, då den som städade toaletter i Sverige kallades kabinettsvakt (det minns jag nämligen att jag talade med städfarbrodern i Luxembourg om), vidare finns det ett klart fruktigt inslag i doften och en söt förnimmelse, som jag får för mig kan vara muscovadosocker, sedan jag på etiketten kunnat utläsa att det ingår i brygden, eller så beror det på att en liten skvätt av Gustibus D.O.P 2010 blandats i den nya årgången och därmed lite tomteskumsmacerat, utöver detta får man en doftbild av något fläskigt, köttigt… ja, bacon, förstås, och när jag provar om glöggen efter en stund är det just denna bacontouch som slår an på näsan; smaken är ganska fyllig för att vara Gustibus glögg, i sval form är den väl söt; i sin rätta form, uppvärmd, ändras, som vanligt, allt till det bättre – man kan här inte låta bli att undra om produktutvecklarna faktiskt står där vid en stor, upphettad kittel och rör och häller på kryddor och annat till dess brygden är så som man vill att den ska vara, eller om det är en ren tillfällighet att den blir så mycket bättre när värmen sätts till. Som en bonus för vinifierats följare lät jag i år yngsta dottern dofta på glöggen och göra en beskrivning av den samma, så här lät hennes utlåtande: ”Det är något grillat i doften och så är där någon krydda, en lite söt doft, saffran?, kryddnejlika, pomerans, pepparkaka/ingefära, mistel (?) och bakelser.” Måste nu erkänna att kommen till den nyss satta punkten började det lukta bränt något så förgjordat och jag har, sedan den nämnda punkten, varit i köket och tagit grytan med Gustibus Baconglögg av plattan och hällt vatten i den samt öppnat fönstren och även om det var en oplanerad del av Årets stora glöggtest kan jag, inte utan viss stolthet, berätta att Gustibus Baconglögg 2011, om man har tålamod, antar en knäckig ton då man reducerar den. Franz Ferdinand.
Föredömet och medborgarrättskämpen Vaclav Havel gick ur tiden idag: Demokratins vänner minns och sörjer.