Då och då gav sig det gamla supermonopolet – mellan 1917 och 1995 ensamrätt på tillverkning, import och distribution av vin och sprit och påpassligt nog kallat AB Vin-och Spritcentralen – till att vara kommersiellt och marknadsmässigt till sinnelaget eller, för er som bara talar ny- och/eller managementsvenska, marketminded. Därför såg en gång akvaviten ”Skåne” dagens ljus för snart 100 år sedan, en tunnare variant av ”O.P” och tänkt för export till utvandrade svenskar i framförallt USA, några decennier senare var det dags för vodkan med det för tidsperioden, ”rymdåldern”, typiska namnet ”Explorer”, även denna tänkt för export och i likhet med “Skåne” en succé på hemmamarknaden – tilläggas bör, att ”Explorer” blev en bra övning inför nästa exportvodka ”Absolut”, som lyckades bättre. På 1960-talet tillverkades den egna whiskyn ”Skeppet”, som enlig gamla AB Vin-& Spritcentralens vandringssägner sålde slut först i samband med spritstrejken, 1963 var det väl?, och då sist av alla alkoholhaltiga drycker som fanns i lager i Sverige. I lite mer modern tid, sent 1980-tal, gav sig ABVS, som företagets namn understundom förkortades, till att göra lågalkoholvin, aningen före sin tid, får man väl säga. Första produkten ut, ”Silberling”, blev en succé, men när marknadsavdelningen med tuppkammen rest inte ville lyssna till kvalitetssäkrarna och Stockholmsfabrikens laboratorium fortsatte ABVS leverera ”Silberling” trots att buteljerna undan för undan exploderade i företagets egna lager. Resultatet blev, förstås, att produkten fick dras tillbaka och därmed gå under. Några år senare återuppstod dock ”Silberling”, nu som ”Demi” och i ett flertal varianter och då floppade konceptet redan från start. Den mycket sofistikerade, och väl fungerande, avalkoholiseringsmaskinen som införskaffats för ändamålet kom emellertid senare till användning för den alkoholfria, och därmed reklammässiga, varianten av ”Blossa”, rimligtvis en hygglig affär på det stora hela, trots allt. Nog av. I början av 1990-talet satsade marknadsavdelning, det vill säga Barbro Ström, senare Systembolaget, och kompani, på något som hette ”Art et Vin”. Tanken vara att köpa in lite dyrare viner för tappning i de egna lokalerna och att förse buteljerna med specialgjorda etiketter med mer eller kända konstnärer som avsändare. Enligt en nyss vidtalad, ansvarig person från produktionen i Stockholmfabriken var de här produkterna innerligt avskydda av fotfolket. Mycket jobb och ingen förstod vitsen. Det gjorde inte heller marknaden, skulle det visa sig, och konceptet fasades snart ut. Hade häromdagen tillfälle att prova ett av de fåtal viner som ändå gjordes. ”Art et Vin, Chablis 1er Cru ’Côte de Cuissy’ 1990” från kooperativet ’La Chablisienne’ och ’Sélection de J-M Delauny’ visade sig ha en vacker etikett av Rune Jansson och varunumret 5778, dess färg var gyllengul med dragning åt bärnsten, oxiderad doft men inte död, lite honung och gula äpplen, aningen ylle, smaken acceptabel med ett inslag av Felix ketchupflaska av den gamla modellen i plast, ren eftersmak som dock inte förmådde dölja att vinet borde druckits för flera år sedan och, framförallt, att det aldrig varit någon höjdare. Vi slår till med en favorit i repris, Cakes fina version av I will survive, och Cakes Frank Sinatra samt Cakes aningen ABBA-stukade Perhaps, perhaps, perhaps.
Kategoriarkiv: Provade viner
Conde de los Andes 1964
Funderar allvarligt på ett aningen självdestruktivt förbud, nämligen ett förbud mot sociala medier. Saken är den, att för en tid sedan gick en känd bloggare och twittrare (@Reuterdahl) ut och tweetade om Rioja 64 och godis han provat från året och området och det skulle vara så himla bra och han hejades på av en annan bloggare och twittrare (@AndersOhman) och som jag, av egen erfarenhet, vet att det brukar stämma, det där med att 64:orna är så himla bra, började jag genast fundera över vilka 64:or jag eventuellt kunde tänkas ha kvar i den sorgliga vinkällaren och jodå, visst fanns där en Conde de los Andes, den sista i en syskonskara, vilka har förgyllt både en och annan middag och, i förekommande fall, provning i hemmets lugna vrå. Således driven av vad som stått på ett socialt medium gav jag mig till att rota fram det sista syskonet från 64 och inte nog med det!: bara för att vara helt säker på att det skulle bli en lyckad afton – Äldsta dotterns födelsedag och hon älskar Rioja – plockade jag även med en Muga Reserva från 73, ett säkert kort. Men varför? undrar jag nu, när det heta blodet svalkats av något i min kropp? Hur lättpåverkad är inte jag? Nu sitter jag här utan Conde de los Andes 64 och dessutom! utan någon Muga Reserva 73. Uppgivet konstaterar jag därför, att båda var utmärkta och allra bäst var 64:an med sin bruna färg, enormt stora doft som kastade sig på snoken, slet tag i den och vrålade med en fantastisk andedräkt, som en tornado rakt upp i näsborrarna, ”Riiiioojaaaa!!!”, och som om det inte skulle vara nog tog den ny sats och primalskrek, plötsligt, ”Teeempraaanilloooo”, trots att druvavtrycket i sig rent förnuftsmässigt borde vara utraderat, och därefter kastade det sig över gommen, tog tag i den och brottade ner den på mattan och satte sig att hoppa på den alltmedan den sjöng, till melodin ”Volare”, ”Riooja åh åh åh åh, Riiooja ohohoho, jag svävar högt i det blå….” och ja, nu finns bara ångesten och saknaden kvar och skulle jag, efter moget övervägande, bestämma mig för att kräva förbud mot sociala medier lär jag återkomma med ett sista inlägg här på bloggen, om inte, ja då klarade sig de sociala medierna med nöd och näppe den här gången. Ruben Romero & Lydia Torea.
Castello Banfi 1992 & OnX
Hustrun har fått för sig att vi absolut måste sälja några av de gamla godingarna i vinkällaren. Några som fortsatt har etiketter vill säga och som ser hyggligt intakta ut. ”Jag vägrar dricka så dyra viner”, säger hon, som om det på något vis skulle ha att göra med mig eller vad jag kan tänka mig att inte dricka. Dock: låt vara att det låter övermaga, skräppigt är måhända bara förnamnet, men er man i vinhistorien har inget emot att kränga iväg rariteter som Ausone 48, Cheval Blanc 48 och Margaux 47. Har provat dem, flera gånger, förut och de är numer så gott som alltid i första hand för gamla, i andra hand kul att öppna. OBS! ni som är hugade spekulanter på vinerna: det där sista sa jag bara för att verka märkvärdig, tror aldrig jag provat ett så bra vin som Ausone 48, och om du tittar djupt i plånboken kan det bli ditt! Men bortsett från det. Lite ont gör det ändå att tänka sig att man snart kan vara skild från sina bäbisar och, måste erkännas, framförallt, att någon annan skräppig typ ska få nöjet att frimma med flaskorna inför överväldiga vänner. Slagen av den insikten och därför något ur balans försökte jag ändå, med darrande händer och omtumlad av stridiga känslor, plocka till mig några mindre värdefulla buteljer att ha att gosa med ikväll och som jag kunde förklara för, att det är ett undantag att enstaka flaskor nu ryker och att det inte är min avsikt att göra om det, nejdå, alla ni andra kommer att öppnas, frimmas med och slutligen drickas, det sista helst på ett vis så jag får merparten av flaskan för mig själv. Detta, tänkte jag, skulle få flaskorna att må bättre, för lite oroliga måste de ju ändå vara en sådan här dag och jag vill inte att de i framtiden ska se mig som hunden ser hundfångaren. Tog således ett gäng pavor under armen och stängde försiktigt källardörren då, då!, en Castello Banfi 1992 gled ur greppet och, kort sagt, gick botten ur flaskan då den landade. Jag var inte sen att kasta mig på marken och sniffa djupt och vederbörligt innan jag tog tag i den bottenlösa buteljen och tryckte näsan i denna – något som, om ni nödvändigtvis måste veta, renderade mig ett lätt sönderskuret finger. Kan meddela att Castello Banfi 1992 står upp bra för ett vin från året, tilltalande, mogen, komplex doft där det delvis insmickrande vinmakeriet på Banfi vid den här tiden på intet vis berövat drycken dess lagringsduglighet. Allt talar för att den även smakar bra. Kan rekommenderas. OnX – lokal musik från Draguignan.
Finca Dofi 199X & Brand-X
År 1997 begav sig personalen på ”Rabiega Vin” – vingårdarna Domaine Rabiega och Château d´Esclans samt negociantfirman Rabiega – och ”Rabiega Conference” – hotell- och restaurangverksamheten på Domaine Rabiega på resa till Priorato eller, som det också kallas på katalanska och bara för att krångla till det, Priorat. Där åt vi bland annat lunch med min kompis Alvaro Palacios. Av någon outgrundlig anledning blev alla damerna, fransyskor som svenskor, mer än lämpligt förtjusta i Alvaro och riktigt illa blev det när en fransyska fånigt och med dumstora ögon frågade ”Monsieur, vad krävs för att bli en bra vinmakare?”. Detta fick Alvaro att sluta karva i den gigantiska blodkorven på hans tallrik, lägga ner besticken och titta fransyskan djupt och allvarligt i ögonen med sina egna, som damerna sa, ”ofattbart djupa och mörka ögon”. ”Madame,” sa han, ”alla kan bli bra vinprovare, men att göra bra vin är…” här gjorde han en paus under vilken endast enstaka gnyenden hördes från den kvinnliga publiken, ”… att lida.” Ett unisont sus som lät som ett stönande ”åååh” gick då genom åhörarskaran och hade inte mitt överjag hunnit stoppa underjaget hade jag fallit in i kören, men för tusan!, hur skulle det sett ut och framförallt hur hade det låtit? Nog av. Plockade igår fram en Finca Dofi från 1990-någonting – dessvärre är sista siffran… öh, förstörd… – men jag gissar att det är, var, en 1994. Har aldrig riktigt trott att Alvaros Priorat-viner utvecklas väl över en 20-årsperiod, snarare att de skulle tappa sin kraft och komplexitet, men icke sa Nicke. Finca Dofi 1994 (?) visar sig vara i utmärkt form, massvis av kraft och välgörande syra och den balanserade mognaden och alkoholstyrkan (13,5) ger oss ett livfullt och spännande vin med personlighet och lagom mängder mognad, frukt, integrerad ek och allt annat du med rätta kan kräva av ett Alvaro Palacios-vin och hur mycket han nu än lidit när han gjorde det där, stackaren, så gör det inte alls ont att dricka det. Brand-X.
Vinbacken Björk 2012 & Nicolai Dunger
vinifierat har fått ett varuprov på, och bedömer här och nu, Vinbacken Björk 2012, ett vin gjort på sav från ett 15-tal björkar i Bassholma, mellan Klippan, Örkelljunga och Munkaljungby, som tappats två veckor före lövsprickningen för att, som producenten själv säger, undvika den beska som uppstår om löven hinner komma. Vinet har sedan jästs till 12 % och tillsatts ett fåtal, naturliga, smakämnen. Årgången gjordes det 200 st 50 cl-flaskor – bara en sådan sak: merparten av ni andra kommer a-l-d-r-i-g att få sätta vare sig näsan eller smaklökarna i det här vinet och det får det att smaka extra bra. Hur smakar det då? frågar ni som kan se er i stjärnorna efter det här vinet oss som har provat. Jotack, vid första sniffen ligger lite dum alkohol och väntar på ytan, denna får dock snart välbehövligt sällskap av en doft av fräsch björksav och en lätt fruktighet av för min näsa obestämbar, rund, art, mjukt, balanserad syra, fin, ren smak av sav, lång, ren eftersmak av sav och ostbågar. En lite antydan till svavelväten spelar diskret i bakgrunden och bidrar säkert till vinets rondör samtidigt som det håller igen några av de aromer vi annars skulle känna tydligare. Vinet provades både i rumstemperatur och väl kylt. Tveklöst avnjuts det, som Vinbacken föreslår, bäst väl kylt och, tycker jag, gärna dekanterat/luftat. Den stora frågan är då bara: när dricker man det här? Och för den delen: hur får man folk att dricka detta? I dessa naturvinstider torde den här ”annorlunda” typen av vin ligga mångas näsor och smaklökar nära och som det är mer än en restaurang som försöker hitta spännande kombinationer både genom ”nya”/”nygamla” råvaror och produkter tror vinifierat att det finns en marknad. Både för det här vinet och andra liknande projekt som jämtländska bubbelvinet Sav. Vinbacken själva låter hälsa att vinet går bra till en kantarelltoast och tänk, det låter verkligen som att det skulle kunna fungera. Om ni kan komma över en flaska, förstås. Ganska förskräcklig björkmusik. Nicoali Dunger.
Terrada – ett argentinskt äventyr & Gotan Project & Sven Tumba
Arbetade under åren 2007 – 2011 som rådgivare åt vingården Bodega Terrada i Mendoza. Vi startade från noll och med den gemensamma ambitionen att skapa ett vin olikt de ofta, gäller inte minst de dyrare varianterna, tråkextraherade och orena vinerna från området; vi ville ha mer stramhet och elegans, mer tango. Projektet kom att leva årgångarna 2007 – 2010, men därefter lades det ner. För att göra en lång historia kort: det är inte helt enkelt eller riskfritt att äga och driva en verksamhet i Argentina om du inte är på plats hela tiden, vilket ägaren fick erfara. Problem som inte var direkt knutna till tillverkningen ledde till att ägaren bestämde sig för att från och med 2011 sälja sina druvor, vilket han nu gör och det till tämligen kända producenter med hög status. Bra druvor, alltså. Kunde vi då göra ett bra vin? Ja, det måste man säga, låt vara att somliga av oss talar i egen sak. Under inte helt enkla förutsättningar – vi hyrde in oss hos andra producenter och arbetade i deras lokaler – fick vi till ett par bra viner. Själv skulle jag mer än gärna se att småskvättar av malbec-vinerna från 07, 08 och 10 fann sin väg till det svenska beställningssortimentet eller kanske en näthandlare. Det första vinet, 07, är riktigt gott idag (uppenbar Malbec från Mendoza, men trots det ganska ljust i färgen och inte mer än medelfylligt, mer komplexitet än kraft, snygg balans, lång, ren eftersmak, bra och gott), 08:an är förmodligen det bästa vi fick till och inte minst därför kräver det ytterligare några års lagring för att komma till sin rätt (medelhög färgintensitet, blåröd nyans, djup färg, ungt, outvecklat, stramt, elegant, oförlöst frukt, bra ek som behöver ytterligare något år för att släppa till frukten på doften, klar fruktdominans i smaken, lång, ren eftersmak), 10:an är den lättaste av årgångarna och
ganska öppen idag (ursprungstypiskt på doften men inte i smaken, har fått lite för mycket ek som det aldrig kommer återhämta sig från, känns att det på gott och ont fått svavelväten bortluftade, trots de invändningarna mycket trevligt, lätt och elegant i en för Malbec, särskilt i Mendoza, ovanlig stil, här har vi nästan gått ett steg för långt i jakten på elegans men vad gör det när det är gott?). Årgången 09 är inte lika bra som övriga. Inte dåligt, men i min näsa inte lika kul då det har en släng av gamla fat och därmed lite död frukt på näsan och aningen dumbeska i smaken, lite torkat är det också. Å andra sidan fin stramhet och gott för den som tycker om viner där eken står över frukten. Slutsats? Jo, hade vi fått hålla på något år till hade vi satt fullträffen och, inte minst, det går att göra elegant, snygg, stram Malbec i Mendoza. Synd att så få försöker göra det. Gotan Project. PS: VM-guld!
Concha y Toro Late Harvest Sauvignon Blanc 1987 & Opeth
Det här inlägget kunde lika gärna rubriceras Moulin Touchais 1959 för det var det vinet och Concha y Toros LH som lite improviserat provades till en salig dessertröra, eller möjligen en välavvägd desserttallrik, bestående av flytande öar, chokladmousse, vaniljglass, ofrysta jordgubbar, ofrysta blåbär, jordgubbstårta, melon och något mer som, uppenbarligen, slunkit vinifierat ur minnet och därför måste antas ha varit av mindre vikt. Moulin Touchais 1959 var precis som det skulle: chenin blanc-stuk, lite ostbågar, finfin syra, vitalt, hygglig frukt, ganska smakrikt och tämligen trist på den här dessertvinstypens karakteristiska vis. Concha y Toro Late Harvest Sauvignon Blanc 1987 var inte helkul när det kom då för hundra år sedan, men är, till vinifierats förvåning, betydligt roligare nu. Höll ihop fint, bjöd på mycket och numer också tämligen balanserad syra och sötma. Fortsatt vitalt för att inte säga ungt, bra koncentration som lättats upp lite genom lagringen och det får fullt godkänt på alla sätt och vis och hade det inte tillhört klassen tråkviner hade det säkert suttit fint med ett glas till. Harvest.
Systembolagets nyheter i mars: eftertest
vinifierat har vid flera tillfällen gått igenom nyheterna på Systembolaget (SB) och jämfört dem med vad som efterfrågats i offerterna som föregått inköpen. I förra veckan var det marsnyheternas tur att nagelfaras och för första gången delar här vinifierat med sig av sina erfarenheter. Följande slutsatser kan dras: 1. Utsläppet är inte felfritt, men överlag bra eller mycket bra. 2. I tillfredsställande många fall har man köpt in vad som efterfrågats. 3. I andra fall överensstämmer, fortsatt, inte det som köpts in självklart med det som efterfrågats, i vart fall skiljer sig SB:s beskrivning av det inköpta vinet från det som efterfrågats och man kan också via en provning konstatera att det ibland är svårt att finna ”offertens vin”. 4. I ett fall har ett vin med, enligt SB:s egna uppgifter, 14 g/l socker köpts in och saluförs nu trots att offerten stipulerade maxgränsen 10 g/l (Sauvignon blanc från Nya Världen), i ett annat, mindre anmärkningsvärt, fall har maxgränsen satts till 6 g/l medan det saluförda vinet enligt SB:s hemsida håller 7 g/l (italiensk eko-box). 5 Trots att SB nu säger sig inte efterfråga så många boxar, tetra brik och framförallt inte billiga fairtrade/eko-viner släpptes i mars, till exempel, en treliters fairtrade-box för 170 sek och en enliters tetra gjord på ekologiskt odlade druvor och det för 68 sek. Övrigt: I något fall beskrivs ett vin som torrt fast det innehåller 8 g/l socker och inte anmärkningsvärt mycket syra, det upplevs också, åtminstone i vinifierats provningsgrupp, som halvtorrt (ett rosévin från Nya Världen), kanske inte helt lyckat för diabetiker? vinifierat konstaterar också att rosévinerna från södra hemisfären har lite svårt att hävda sig eftersom de flesta är gjorda för att konsumeras inom ett år från skörd samtidigt som de i Sverige, av självklara skäl, lanseras då de redan är ett år. På det hela taget dock, som inledningsvis nämndes, ett bra släpp. Spiders from Mars
Twoson på Pontus!,urläcker Petit verdot, Pierre Peters & Lill-Babs
Årets första Twoson-lunch avhölls, sistlidna fredag, på Pontus! . Eller möjligen, och snarare, på Pontus!s nya bistro Pocket, som ligger där Pontus!s skaldjursbar låg. Twoson har, alltså, flyttat från saligt avsomnade Pontus by the Sea till riktiga Pontus och det har, föga förvånansvärt, gått utmärkt. Pontus, mannen bakom Pontus! och alla andra Pontus, håller alltid en hög klass i allt han gör och varhelst han gör det och som den kloke företagsledare han är ser han till att omge sig med kunniga och förstklassiga medarbetare. Med andra ord förlöpte allt väl och maten var, som alltid på Pontus!, utmärkt. Själva Twoson-lunchen såg som sina gäster Fabienne och Rodolphe Peters från Champagne Pierre Peters – de levererade förra årets skumpa, en lågdoserad Twoson-variant av ”Les Chétillons”. Vi fick prova deras toppnummer ”Les Chétillons” 02, 97 och 88. Samtliga i
avskalad och snygg Pierre Peters-stil och mycket goda. 02:an var knuten och ung, 88:an om inte fullt mogen så i alla fall väl utvecklad och öppen, rund och god. 97:an är, som tidigare meddelats på denna blogg, fantastiskt bra för sitt år. Vid sidan om de här tre godingarna, samtliga, som sig bör på en Twoson-tillställning, på magnum, serverades förra årets sista Twoson-vin och årets första dito: Twoson Chambolle Musigny från 09 och Ponsot och Twoson Barolo Campé från La Spinetta och 05. Båda, om vinifierat får tycka så eller ja, försök hindra mig!, mycket goda, den förra tokung, den senare börjar komma ur en lång tunnel och bli drickklar. Som grädde på moset serverades också ett kommande Twoson-vin, det smått sensationella Twoson Washington State Petit Verdot från Hedges och 06, alltså, kort sagt: man får leta efter ett bättre druvuttryck (Petit verdot, för er som inte riktigt hängt med i texten) av denna inte särskilt ofta väl uttryckta, utan snarare allt som oftast överextraherade, druva; urläckert vin! (Ja, jag är part i målet, men det skulle vara mig främmande att ljuga för mina HR) Lill-Babs.
En lunch i Cannes & Clas Yngström
En Comtes de Champagne 1998 fick mig att bli misstänksam. Varför kastade Vinvännen Göran i Cannes en sådan godbit på mig bara så där, när själva idén med vårt möte var att äta en lunch på Hotel Martinez dubbelstjärna Palme d’Or? Han hade påstått att Palme d’Or, efter en tids kulinarisk ökenvandring, åter var bara såå himla bra. Varför då försmörja mig med en Comtes i bästa form; en del utvecklade, snudd på mognadstoner i doften och en underbar syra som skvallrade om att om vi inte varit så heta på gröten och begått detta vin just nu, hade det kunnat leva väldigt många år till? Mycket riktigt. Palme d’Or är lika förföriskt vacker som alltid, där den ligger en våning upp i Martinez och med utsikt över hotellets inbjudande djupblå pool, den myllrande strandpromenaden La Croisette och, förstås, Medelhavet och dess explosioner i smaragdgrönt och turkos varuti ljusgula solkatter ses skutta muntert omkring och servicen är, med undantag för en okänslig typ som går omkring och talar en för alla,
inklusive sig själv, obegriplig engelska istället för att bara säga som det är på franska, utmärkt och vinlistan bra – den här dagen testades en alldeles underbar Conseillante från 2001, ett utmärkt, för att inte säga perfekt, val – och, ja, då borde allt vara frid och fröjd? Nej, inte riktigt. Maten är bra. För all del. Men inte outstanding. Bara så ni vet. För helt billigt är det inte. Nu insåg snart Vinvännen Göran i Cannes hur illa han bettet sig när han bjöd dit oss för lunch och hans dåliga samvete fick honom att, då vi kom hem igen, öppna flaskor en masse och av dessa vill jag bara nämna en Mouton Rothschild 1983, som, ja ni vet väl vid det här laget att Mouton inte riktigt är min grej, var riktigt bra, så bra en Mouton kan bli,
mycket god helt enkelt och ganska lagom drickmignuform, men detta lät jag, förstås, inte Vinvännen Göran i Cannes ana; jag satt mest och surade och sa att jag inte mådde så bra efter lunchen och så försökte jag se illamående ut, vilket inte var lätt med tanke på att jag mådde alldeles utmärkt och njöt för fulla vinglas av Moutonen. Hela skådespeleriet, förstås, bara för att få honom att känna sig som en nedrans svikare, som borde leta fram ändå fler godbitar ur vinkällaren för att få mig på gott humör igen. Som ni som förstått textens betydelse ovan förstått, lyckades detta och avslutningsvis vill jag bara också nämna en Taylor’s Vintage Port 1985, som, efter en hel del luft, lågprofilsexploderade på typiskt elegant Taylor’s-vis i en kaskad av vintage port-vinernas allra vackraste och mest subtila nyanser. Såå vacker. Clas Yngström.