Kategoriarkiv: Provade viner

Michelangelo 2012: Sydafrikansk rosé

Publicerat av
2

I samband med årets Michelangelo International Wine Awards of South Africa, fick jag

Christine Rudman och...

bland annat tillfälle att döma i en panel som provade roséviner från ja gissa varifrån. Okej, jag ska inte hålla er på halster: från Sydafrika. Hade jag förutfattade meningar om slika viner? Trodde jag att de alla var ljusa rödviner med hög halt av tillsatt syra och svavel och att de alltid avslutade på ett direkt oangenämt och skitaktigt vis? Självklart, trodde jag det. Ni har väl provat de sydafrikanska rosévinerna i Sverige? Nåväl, kanske på grund av min förutfattade mening, kanske därför att vinerna faktiskt var bra, fick jag mig en överraskning. Naturligtvis fanns där en del viner lika usla som dem som nämns ovan, men lika många var rena och snygga, om än allt som oftast väl färgrika. Å andra sidan: är vinet bra, är färgen av underordnad betydelse. Förhoppningsvis efterfrågar vårt monopol snart sydafrikansk rosé som gör landet rättvisa och, då gör det ingenting om det kostar skjortan, om det nu skulle vara så att det är ett högt pris som tarvas för att få sig en bra

... hennes världsberömda vinguide.

roséskvätt från denna sydliga söder. För övrigt lärde mig Christine Rudman, som bland annat är medförfattare till den sydafrikanska vinbibeln ”Platter´s Wine Guide”, att en sydafrikansk ”Blanc de Noir” är ett ljust rosévin från Sydafrika och oftast kommer det från en bra producent, är torrt och håller en hög kvalitet så varför inte efterfråga en dyr, sydafrikansk ”Blanc de Noir”?

Michelangelo 2012: Märkligt blir märkligare

Publicerat av
3

Som för att visa att KWV:s märkliga provning häromdagen inte var det tokigaste Michelangelos jury 2012 kunde råka ut för, slog Pernod Ricard South Africa till med en helt fantastisk övning igår kväll. Kort sagt bjöd de in alla domarna till en provning och ganska välklädda och mycket förväntansfulla och inställda på att få prova PR:s första kanonviner från ZA reste vi från vår bas i Stellenbosch till PR:s HK i Kapstaden. Där väntade tre trevliga men ointresserade personer i jeans och utanpåbyxornaskjortor med fyra spanska Campo Viejo – standardviner och ett halvt dussin australiska Jacob´s Creek – standardprodukter.

KWV Likeurwyn 1937

Publicerat av
10

Det började illa: någon mindre välbetänkt person på KWV/Laborie hade fått för sig att det var okej att utsätta 12 internationella vindomare, som just plöjt runt 75 viner vardera, för en blindprovning, där domarna skulle ge företaget gratis feed back på produkterna som presenterades. Som om det inte var nog med det malde en förskräcklig panflöjtsversion av ABBAs ”Thank you for the music” i bakgrunden – när refrängen kom dubblerades den hysteriska panflöjten, med en effekt som säkert inte var vare sig skivproducentens eller panflöjtspelarens intention. Som tur var för arrangörerna var den genomsympatiske Jean-Christophe Bourgeois från Sancerre och genomrolige Doug Frost MW pigga på att bistå med några frågor och glada tillrop, och svenska Mischa Billing försökte bidra med några kloka synpunkter. Genomgående besvarade den ansvarige vinmakaren detta med små grymtningar eller ganska nonchalanta ”yes”, som luktade ”säg något mer jag skiter i” lång väg. Med andra ord började Michelangelo International Wine Awards jurys besök på KWV Laborie inte särskilt bra, men… det skulle bli bättre. När den något misslyckade provningen genomlidits serverades en fantastisk middag med springbok och en massa läckerheter från trakten – visserligen startade spelverket med panflöjtsmassakern av ABBA om när förrätten kom in, men det förlät man gärna med tanke på vad som vankades – och

Photo: Mischa

som grädde på moset dök ett sött vin, KWV Likeurwyn, från 1937 upp. Ingen visste hur det var gjort och Laborie-folket gissade själva på Chenin blanc, för det har de massvis av i Sydafrika. Själv gissar jag på en icke ringa andel Muscat – vinet påminde, kort sagt, väldigt mycket om en lika gammal, söt muscat från de uråldiga källarna i Ukraina, där man, faktiskt, kunde konsten att göra bra Muscatviner då det begav sig. Gjort i en upplaga om blott 168 buteljer och med en välvaxad topp, som säkert bidragit till att bevara vinets fräschör, och med 220 gram socker, ett pH på 4 och 13,5 volymprocent alkohol var KWV Likeurwyn från 1937 ett alldeles underbart vin: komplext, nötigt, massor av honung på näsan, behaglig russinkaraktär, torkade frukter en masse, väl balanserad smak och en helt fantastisk, lång, nötig eftersmak som satt i käkarna på oss alla när vi glada och nöjda lämnade KWV/ Laborie.

Krug Cuvée du Mesnil 1988

Publicerat av
Svara

Ibland får man offra sig för den goda saken. Se det så här: Om jag aldrig kommer med något gott till Vinvännen Göran i Cannes, kanske han slutar kasta löjligt dyra och unika viner på mig. Kort sagt ska man understundom taktikbjuda och endast undantagsvis låta snålheten bedra visheten.

Taktikval

Således har jag under flera år lagrat en Krug Cuvée du Mesnil 1988 avsedd för Vinvännen Göran i Cannes – ett vin han visat vissa svagheter inför. När vi så nu sammanstrålade i Sverige tyckte jag att det var lämpligt att kasta flaskan på honom. Såvitt jag kan bedöma fick det avsedd effekt eftersom han snart började stampa nervöst och skrapa med fötterna och strax sprang ner i sin svenska källare och plockade upp en Grande Dame 1986, som förvisso var rund och fin på hustypiskt vis, men som fick rejält med pisk av den smöriga, friska, komplexa, smakrika, mineraliga, rena, långa och… purunga Krugen. Möjligen ska man till Grande Dames försvar säga, att vi mellan de båda skumporna åt rikliga mängder av Hjälmare-kräftor – snudd på lika bra som Klangahamns Vättern-kräftor – samt avsmakade ett par snapsar, av diverse ursprung, och öl från det utmärkta bryggeriet i Nynäshamn och en Château d´Yquem 1989 (ganska ”smal”, lite murken som Guiraut brukar kunna vara, men bra för att vara Yquem).

Årets kräftskiva: vinfrossa

Publicerat av
5

Den årliga kräftskivan drar till sig både kreti och pleti. Kort sagt dyker en massa så kallade vänner upp för att vräka i sig kräftor medan jag tvingas se dem göra det. Försökte i år få dem att tänka på annat genom att kasta en massa vin på dem. Ett lyckat grepp! Larvigast var Barndomsvännen som varit dum nog att ta med sig en Yago Condal Gran Reserva 1957 på halvflaska och en dito helflaska från 1949; först tjöt han, där han stod i fula gubbshorts och en passande rutig skjorta och medan hans flickvän skämdes, ”nu får jag gåshud, titta!”, ungefär som om inte alla redan lagt märke till att han såg ut som en igelkott, och sedan när han fick 49:an i glaset började han nästan lipa tillsammans med Katalanske kocken, som trodde sig ännu en gång ha fått bevisat att den spanska kulturen är överlägsen alla andra genom historien kända kulturer. För egen del fann jag 57:an gammal och doftande av nyupptagen potatis, dock ej död, medan 49:an, måste erkännas, var helt fantastisk: vital och ursprungstypisk, om än en aning vek på ålderns höst (ja, jag fick också en tår i ögat samt en släng av gåshudsfenomenet, vinet var, trots allt, 63 år). Utöver de nämnda vinerna utmärkte sig särskilt Château d´Yquem 1983, genom att det är så förbannat dyrt och det fick majoriteten av de församlade girigbukarna att gå i spinn. Själv drack jag pliktskyldigast så mycket som möjligt av ren snålhet, ity vinet i sig är ganska orent och skriker flyktig syra. Dessutom är det sött. I övrigt då? Jo så här: Veuve Cliquot 1996 (hygglig mognad, mycket bra, komplext, typiskt både för huset och året), Jean-Noël Haton ”Cuvée Prestige” (pinotig, lagrad hemma flera år, mogen, helt ok), Nicolas Feuillatte 1997 (udda år, riktigt bra, mycket pinot?, ganska mogen), De Venoge ”Cordon Bleu” (lagrad flera år hemma, mogen, rund, helt ok, Pinot igen gissar vi), Leon Dormido ”Tempranillo, Garnacha” 2011 (ung, ganska stor doft där mörka bär dominerar, fruktig både i doft och smak, bra balans), Leon Dormido ”Reserva” 2007 (klassisk Rioja, ursprungstypisk, hygglig frukt i avslutningen), Leon Dormido 2007 (stor, komplex doft, dito smak, snygg, bra), Lasso 2010 (Quinta do Pintos och Portugals finaste: snygg, elegant, frisk, god; ingen var i närheten av att gissa rätt på ursprunget), Melipal Cabernet Franc 2009 (bra Cab Franc, snyggt ekarbete, bra balans, god, lätt ”Argentina-beska” i avslutningen), Antao Vaz 2010 (från Malhadinha Nova, underbart, cool, kryddigt, ursprungs- och druvtypiskt, runt, fungerade till oxfilé och kantarellsås), Baltos 2009 (komplext, kraftfullt, koncentrerat, ändå harmoniskt, lång, ren eftersmak), Spinyback Sauvignon Blanc Rosé 2011 (typisk nyzeeländsk Sauvignon blanc i doft och smak, vad det nu ska tjäna till i ett rosévin? bortsett från det sjuka konceptet är det ett bra vitvin), Madonna del Piano 1985 (fortsatt vital Brunello från fina 85, mogen, komplex; hade de inte envisats med att lägga den i slavonsk ek i fyra år hade den sannolikt varit ändå bättre idag, mycket bra), Käfer Cabernet Sauvignon 2007 miniatyrflaska (övermogen syltburk från Chile), Kahurangi Pinot Noir 2006 (pålitlig budget-Pinot från Nya Zeeland, frågan är om inte 06:an är den bästa någonsin, mycket bra, håller fint), lat42 Gran Reserva 2003 (traditionell, ointressant, inte helt välgjord Rioja), Clod Dière blanc 2000 (efter tolv år börjar den mogna; brända mandlar, toast och frukt på näsan, bra balans med bevarad fräschör, god, för er som har vett nog att undra så är den gjord på Sauvignon blanc och Chardonnay och lite Viognier), Costa de Vigne 2003 (vitt från Pigoto Riviera Ligure di Ponente, mogen, lite petroleum, lite krita, vid liv men ointressant), Lemelson Riesling 2010 (har hela sin syrarika kropp i Europa, förutom lilltån som hänger kvar i Oregon, strålande), Lemelson Pinot Noir ”Thea´s Selection” 2010 (favoriten från Oregon slog till ännu en gång och fick alla att gå bärsärk i sina försök att få ytterligare en droppe av godiset, vilket också var skälet till att den kom fram samtidigt som kräftorna, flera timmar efter oxfilén och övriga frossan).

Katalanske kocken & lilla vinfrossan

Publicerat av
Svara

Normalt handlar en vinfrossa om att se till att man själv får så mycket som möjligt av det bästa, samtidigt som övriga får så lite som möjligt av det samma. Enda undantaget är när min vän Katalanske kocken får för sig att göra stor tapasafton, något som kräver flera dagars förberedelser och att man får stå ut med hans fantiserande och ständiga ordsvada om allt han ska göra. Det är det nu värt eftersom hans tapasaftnar får självaste San Sebastian att verka blott halvbra. Nackdelen är att man plötsligt står inför dilemmat hur man ska kunna äta mest själv medan… ja ni har förstått. Hur gör man då? Jo, man gör, hur mycket detta än svider i snåltarmen, en avledningsmanöver med hjälp av en liten vinfrossa. Således förberedde jag lite viner medan Katalanske kocken tillverkade sina tapas och eftersom jag inte vet exakt vad det var jag åt (hänvisar här istället till den utmärkta boken ”Mamma Lopez Katalanska Kokbok”, varuti man hittar en del av Katalanske kockens påhitt) får jag istället berätta om vinerna, som, må de vila i frid, dessvärre strök med denna afton: Château L´Arnaude ”Cuvée de Therese” 2011 (har det mesta av vad ett fullödigt rosévin ska ha; lagom kraft, mycket elegans och en hel del frukt och en lång, ren eftersmak, hade inte kunnat göra det bättre själv), Pourpre de Salvignan 2007 (en Côteaux du Languedoc, som det var något speciellt med som jag glömt), Malhadinha 2008 (ren, sjungande frukt från en av Portugals bästa producenter, aningen ung, men redan god att inmundiga, passade utmärkt till en mixad palett av typen tapasbuffé), Vignobles des 2 Lunes ”Pinot Gris” 2009 (extremistbiodynamiskt från Alsace, helt okej, snygg etikett), Grand Cros (Clos Cavenac) 2006 (Marmandais klart bästa producent och vin, kanske lite för mycket ny ek lite för lång tid, annars utmärkt och bra att dricka nu), Chateau Tahbilk ”Marsanne” 1987 (håller fortfarande, efter 25 år, ihop snyggt!, riktigt god dessutom, hatten av!), Château L´Arnaude Blanc 2011 (överlägset bästa vitvinsårgången hittills från producenten, ungefär så mycket disciplinerad frukt man kan kräma ur en Rolle utan att göra den jäststams-tuttifruttig/päronbananig och obalanserad, lyckad lie-lagring som kommer igen både i doft och smak), Goedhart Bel’ Vila Syrah 2008 (mycket bra utveckling under det senaste halvåret, mycket god, fullödig amerikansk Syrah som nu fått eken på rätt plats, dvs i bakgrunden), Muga Gran Reserva 1973 (lilla vinfrossans bästa!, vid synnerligen god vigör, visade det bästa av såväl producenten som området och året, allt intakt och perfekt att dricka nu), Domaine Serene ”Evenstad Pinot Noir” 2006 (haha, Katalanske kocken förlorade sig i det här, visste väl det, mycket gott vin och perfekt att dricka nu, men inget mot all maten jag hann äta medan de andra tjatade om Serene), Viña Real Gran Reserva 1985 (trodde jag skulle bli dagens bästa, var bra och vid god vigör, men fick pisk av Mugas 73:a, saknade lite ryggrad, men i övrigt mycket bra), Trio Infernal 2003 (Priorat i toppform och med bara ett litet negativt inslag av det varma och torra året, bra), Melipal 2007 (Mendoza´s finest, utmärkt att dricka nu, fick, medan jag högg in på Pata negran, övriga bordssällskapet att förlora sig i en av mig initierad, meningslös diskussion om huruvida Melipal på mapuche betyder Södra korset eller inte), Twoson Alsace Grand Cru Pinot Gris 2008 (senaste vinet som gått ut till medlemmarna i Twoson Club, en fullödig, oerhört snygg Pinot Gris från Domaine Weinbach, fortfarande väl ung, levererad i elegant Alsace-dubbelflöjt, bara en sådan sak), Tenuta di Tre Rose Vino Noblie di Montepulciano 1985 (ytterligare en positiv överraskning, tänkte bara få de andra att etikettsdricka årgången, som jag trodde var trött och utgången, men vinet var riktigt bra och vid full vigör, perfekt att dricka nu, synd…).

Pedagogiskt skryt & svensk ek

Publicerat av
Svara

Som vinifierat tidigare meddelat, pågår i Thorslundskaggesregi ett omfattande arbete med att profilera svensk ek – till nytta för, om inte andra, svenska vin- och sprittillverkare. Var häromveckan i Grythyttan, där

Johan Thorslund, tunnbindare

proverna lagras hos Per Fritzell, och provade de 20 vinfaten. Prickade blint in 17 av dem och vad de tre kvarvarande beträffar så var de, uppenbart och lätt urskiljbart, för låga i det fria svavlet, varför ”off-flavours” tog överhanden och dolde vinets egentliga egenskaper. Detta berättar jag framförallt för att det är bra för mitt ego – de andra hade, vardera, tre-fyra rätt – men också därför att det har en pedagogisk poäng. Det bevisar nämligen, att svensk ek har egen karaktäristika och inte nog med det; man kan rent av skilja på svenska ekfat av olika rostningsgrad. Och det är precis vad vi vinmakare vill ha: distinkta karaktärer på våra ekfat. Det känns, förstås, oerhört bra att berätta om de övrigas tillkortakommanden i provningen, men även det har sin pedagogiska poäng: det bevisar att för den otränade – läs den som inte är aktiv vinmakare och provar fat dagarna i ända, året runt – är det hart när omöjligt att skilja svensk ek från fransk – eken de mestadels prickade var den mellan- respektive hårdrostade amerikanska, som är mycket speciell – och det är väl ett kvalitetsbetyg gott som något för svensk ek?

Les Preuses-hyllning

Publicerat av
2

Vi satt där, i hjärtat av Chablis, och provade i lugn och ro, när det precisa vinmakeriets mästarinna, Clotilde Davenne, undslapp sig, att det mest spännande och bästa Grand Cru-läget är Les Preuses. Tveklöst. ”Äh, lägg av,” sa vi mot, vad som vi borde ha förstått var, bättre vetande, ”alla vet att Les Clos spöar skiten ur Les Preuses vilken dag som helst”. Det goda med detta var, att Clotilde fick spelet och hämtade fram Grand Cru-buteljer på löpande band, som vi lyckligt doftade och smakade på, och understundom, antingen därför att driften var starkare än förnuftet eller av pur snikenhet, smygsvalde av och efter en rejäl mangling, som var en ”overkill” av Guds nåde, hade vi klart för oss att det mest spännande och bästa Grand Cru-läget i Chablis är Les Preuses. Tveklöst. Varför? Därför att inget annat läge bjuder en så spännande utveckling och till slut en sådan elegans och komplexitet. Kort sagt personifierar Les Preuses det som vinlagring handlar om: förändring. En sann vinvän blir tårögd bara av att skriva detta. PS För att inga missförstånd ska uppstå: Les CLos spöar skiten ur det mesta, dock ej Les Preuses.

Äta i Peking: Bellagio, Chaoyang District

Publicerat av
Svara

Låt er inte bedras av namnet på krogen. Det är inte en italienare. Det är en hederlig, pålitlig kines och ett uttryck för den generellt sett höga klassen på Pekings matställen: inget märkvärdigt, lite rörig service, billigt, snuskigt gott och bra. Ett tips: visst, det är kul att prova det kinesiska rödtjutet från Grace och billigt är det, runt 190 sek, men, allvarligt talat, välj ett av de andra vinerna. Hur det var? Omogna druvor, hög syra, lätt kartigt, ingen druvkaraktär (Cabernet sauvignon och Merlot enligt etiketten), totalt ointressant och ett slöseri med värdefull tid och god smak. Dock: Bellagio i övrigt rekommenderas, som ni förhoppningsvis förstått, varmt.

Vinakademien & svenskt vin på Grand Hotel

Publicerat av
4

Vid Vinakademiens sammankomst igår avnjöts efter det oerhört viktiga och esoteriska mötet också en middag på Grand Hotel, där mästersommelieren Lasse Solum dukat upp med, bland annat, svenskt vin, eller, mer precist, tre viner från entusiasten Göran Amnegård på Blaxta, utanför Flen. Hos Amnegård, som tillbringat många år i Kanada, dominerar hybriden Vidal och den används på kanadensiskt vis för att göra superkoncentrerade isviner. Druvorna skördas och pressas i fruset

Mästersommelierens tillhåll

tillstånd. Årgången 2007 var utmärkt att dricka nu, till citron- och färskostmousse på mandelbotten med citruscurd och rabarberkompott. Med tanke på hybridstatusen ska man nog, trots syra och sötma, inte lagra de här vinerna för länge dock. Ett aber är priset: drygt 699 sek i butik för en äkta kvarting – 250 ml för som inte förstår – är ganska saftigt (årgång 2005). Ett mer udda vin är 2009 Rosehip Icewine – ett isvin på nypon. Helt okej, men mer kul än bra med sina lite väl tydliga kantigheter – å andra sidan får man verkligen hoppas att Amnegård fortsätter att utveckla också sina viner gjorda på annat än vindruvor, som äpplen och plommon och allt vad han nu sysslar med. Avslutningsvis provades 2008 Blaxta Merlot, som åtminstone i min näsa och gom ger mer hybrid-indikationer – röda bär/lingon, endimensionell frukt – än Merlot-typiskhet. Varför det är så vet jag inte eftersom jag inte har en aning om hur vinet gjorts. Ett välgjort vin dock, som förvisso för många motiverar sitt pris genom sin unicitet, men som, hur ont det än gör i hjärtat att säga det, inte är någon höjdare mätt mot andra Merlot-viner ute i världen. För övrigt fick vi ingen påstortellini, bara krämig soppa på vit sparris med kallrökt regnbågslax och arenkakaviar, stekt bjärekycklingfilé och vårmurkelfylld ballotine serverat med primörgrönsaker och anklevergrädssås och Brie de från Hervé Mons i Roanne med fikonkompott.