Om du vill se ut som en person utan resvana och mer ängslan än ett eget liv, ska du hänga på Joe and The Juice – detta, vid sidan om säkerhetskontrollen, den moderna flygplatsen värsta gissel.
Country Joe & The Fish
Efter år av sorgesamt sökande har er utsände i de ukrainska vittofflornas bländande vardag äntligen åter fått känna glädjen av att stå öga mot öga, eller nåja öga mot doja, med en tvättäkta ukrainsk vittoffel – till råga på allt dessutom en ny slags sporttoffla! Denna lyckliga tilldragelse skedde i en flygplatsbuss som tog passagerarna från terminalen i München till det väntande planet. Självklart infann sig osökt en obetvinglig lust att tala med toffelns herre. Dock visade toffelhjälten att han inte var på prathumör och även om han var det talade han ett obekant tungomål varför gesten att le, tala och peka på tofflorna blev aningen fel. Icke desto mindre förty: en ukrainsk vittoffel var det, till råga på allt i ett tidigare aldrig skådat, modernt sportsnitt. Vi tackar toffelguden för denna gåva!
Gerry Leonard.
I grund och botten är detta ett i bästa välmening avsänt öppet brev till Brussels Airlines. De har nämligen ett allvarligt problem med en flygvärdinna som är så korkdefekt att hela plan, ja hela flygplatser riskerar smittas om inget görs. Först som sist kräver vi förbud mot korkdefekt kabinpersonal!
Det är inte bara det att de lägger en korksordin över sin omgivning, i instängda utrymmen kan korkdefekten smitta som en löpeld! Den som går runt och är en korkdefekt och därmed en vandrande fara för allmänheten ska snarast fångas in och avlusas på ett sådant vis att korkdefekten elimineras varefter den avlusade personen ska få grundlig undervisning i korkdefektkunskap och då särskilt avseende hur man upptäcker och framförallt undviker korkdefekterna. Självklart ska detta ske med tvång om den vandrande korkdefekten, sannolikt omedveten om vilken fara den utgör för allmänheten, trilskas. I sistnämnda fallet ska i avskräckande syfte det trubbiga elementet utsättas för lämplig offentlig tortyr där särskilt näsan ska få sitt innan avlusningen och omskolningen tar sin början.
Samtidigt kan den som värnar om ett tryggt samhälle för alla inte låta bli att fundera över hur den där flygvärdinnan kom att bli en sådan korkbomb. Kanske har hon vid ett olyckligt och fumligt tillfälle spillt rejält med korkdefekt vitvin på sin blå uniform och inte brytt sig om att tvätta denna då fläcken ändå inte synts. Med tiden har TCA-eländet spritt sig i hela textilen för att till slut ta både den och dess bärare i besittning som vore den en ond kraft från yttre rymden som kommit till Jorden för att förgöra människan genom att ikläda sig dess kroppar. Eller, lever kanske personen i fråga med en halvgalen vinkemist som likt Dick Samuelsson, Vinkällans rektor och driven vinkemist, roar sig med att skapa egna defekter för sitt nöjes skull och i Nörderiets heliga namn? Har kanske ett sådant försök gått över styr så hela lägenheten börjat lukta och sedan hyresfastigheten och till slut hela stadsdelen? Vi utgår från att Brussels Airlines kommer gå till botten med detta samtidigt som bolaget vidtar lämpliga åtgärder för att återge sina resenärer deras fulla trygghet till vilken de har all rätt i världen.
Sist men inte minst ska de av doftsensorer styrda spärrarna som vi sedan länge efterlyser i samband med att folk vill stiga ombord på ett plan och som stoppar dem som bär på ohemula dofter givetvis även spåra och stoppa korkdefekta element.
Antingen vet ni eller så vet ni inte hur det är när man lämnar plånboken hemma och som tur är stöter på en kompis på flygplatsen och får låna så pass att bilen kan lösas ut från parkeringen vid hemkomsten och då upptäcker ni att planet med den tajta
mellanlandningen i München är försenat men det ordnar sig i München för ni springer i hänsynslös fart genom Münchens terminaler mot gaterna ut ur Schengen på H och kommer precis i sista stund, då, visar det sig, medan ni pustar och frustar och inser att ni nu har för lite ombyte i packningen efter den svettalstrande rusningen genom terminalerna, att planet till Sofia är försenat. Väl på planet sätter snöstormen in och där sitter ni fortfarande. Två timmar efter planerad avgång. Och mannen snett till vänster framför i det lilla Embraer-planet stinker värre svett än den som tjurrusat genom Münchens alla terminaler. Ni vet? En sådan dag är det idag.
Det finns vissa förbud som är så uppenbara att de borde vara överflödiga men vad ska vän av ordning och lagstiftaren göra när folk inte kan uppföra sig? vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot smygmögning på offentlig plats!
Alldeles bortsett från de olägenheter en ihållande missodör för med sig in i det offentliga rummet kan denna missodör då den spridits i lönndom leda till en misstänksamhet mellan dem som befinner sig i det offentliga rummet, en misstänksamhet som i värsta fall urartar i våldsamheter, som i sin tur kan drabba oskyldiga personer som bara råkade var på fel plats vid fel tillfälle och som lider i lika hög grad som våldsutövaren av de kväljningar och annat som följer av att bli utsatt för elakartat smygmögande.
Sker smygmögandet i en stängd, mindre så kallad tyst avdelning på ett tåg ska tågvärden ha rätt att på anmodan av en resenär som anser sig vara oskyldigt drabbad och utsatt för ett lömskt dofthugg i näsan, med en för ändamålet utvecklad detektor undersöka samtliga passagerare för att snarast hitta missdådaren och på egen hand eller med hjälp av tågvagnens skötsamma resenärer kasta missdådaren av tåget.
Musik! Och Dolores Haze!
Att anlända till Arlanda och upptäcka att det är lite folk och för en gångs skull inte alls kaos Lufthansa-strejken till trots inbjuder till ett välbehagligt sinne. Nu hjälper dock inte detta välmående långt för den som, efter att ha passerat den i vanlig ordning slöa säkerhetspersonen vid fast track-köns entré, upptäcker en stillastående bautarad i fast tracket. Och detta medan de vanliga kontrollerna uppvisar mindre köer och snabbare
avancemang. Övertygad om att det måste ha varit fel på maskineriet i fast track-kön avancerar hen – intill sannolikhet gränsande visshet er utsände i de enerverande flygplatsköernas stillastående men allt annat än stillasinnade värld – långsamt framåt bara för att, när hen kommit tillräckligt nära för att se och förstå, upptäcka att säkerhetspersonen som ska kolla backarna längst bak på transportbandet oavbrutet står och småpratar och stör personen som ska titta på röntgenapparatens skärm! Något som, självklart!, leder till stopp på backtransportbandet! vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot småpratande säkerhetspersonal på flygplatser! Bortsett från omedelbar uppsägning ska den som småpratar straffas med magkatarrsymptom och den som dessutom ser ut att ha all tid i världen samtidigt som den myser och roar sig där mitt i sitt störande småprat med skärmpersonen ska bokstavligen beslås med en stressfraktur i käken.
Lyckligtvis finns det sådana som gärna vill sitta på fönster- och mittenplatser på våra flygplan. Dock har de här individerna fått för sig att de både kan ha utsikten och toalettbehörighet. Det går naturligtvis inte för sig. vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot toalettbehörighet för resenärer med annat än gångplats! Det är tveklöst individens sak att tänka på ja ni vet vad innan den tar plats i fordonet och har den en gång tråcklat sig in i
sitt hörn på flygetyget ska den förbli sittande till dess yttre sittande resenärer vid framkomst lämnar sina platser. Den som trotsar sund förnuft, god etikett och den kommande lagstiftningen och tränger sig ut under pågående resa, och särskilt då detta sker när yttre sittande medpassagerare har fullt upp med datorer, kaffemuggar och tilltugg, ska omedelbart omhändertas av för ändamålet nyansatta kabinvaktmästare som snarast förpassar de störande elementen till i anslutning till bagageutrymmet inredda kloakutrymmen till vilka man kommer via en fallucka och endast kan ta sig ut genom att låta sig falla ner genom en dörr i planets botten som öppnas först då planet är lyckligt anlänt till sin slutdestination och i samband med rengöringen av flygmaskinens sanitära utrymmen.
Ni vet, ni sitter där och planet ska snart lämna gaten och det är lång väg ut till startbanan, då, då hör ni hur ungen bakom börjar klämma, ”mmhmööhuu”, och, plötsligt, blir det tyst och en vedervärdig doft sprider sig och, lika självklart som att gammal mjölk surnar, börjar ungen gallskrika och där sitter ni med minst tio minuter-en kvart innan någon kan göra något åt saken alltmedan doften retar kräksreflexen och skriken får alla tinnitusvarningsklockor att ringa och odörprotestmigränen kommer som ett oönskat krav på posten, det är de ögonblicken som skapar misantroper.
Det är illa nog att tågen i så vitt skilda länder som Sverige och Frankrike har för ovana att inte gå och komma i tid. Än värre är emellertid alla dessa odörer som på tok för många tågresenärer har fått för sig att de ostraffat kan ta med sig ombord på tåget. Vad som stinker värst och snabbast ger känsliga individer migrän kan diskuteras men här är några pretendenter på titel ”Värsta tågodören”.
1.Sur stank från kläder som inte fått torka som de ska.
2.Matodörer från medhavda påsar med äcklig snabbmat vars doftvågor snarare inbjuder till uppkast än inkast, inte sällan förekommer en slags artificiell tomatsåsstank som en avskräckande ingrediens.
3.Skrämmande odörer i olika kulörer, omöjliga att med rättvisa återge i text, sprungna ur barlagda fötter och nu tomma skodon.
Självklart kan detta ofredande av individen och störande av den allmänna ordningen inte få fortgå. vinifierat kräver förbud mot odörofredande på allmänna kommunikationsmedel i allmänhet och på tåg i synnerhet. Regeringen bör se till så att en del av pengarna, om nödvändigt hela budgeten, som avsatts till att komma ikapp med tåg- och tågbaneproblemen går till att installera ozonmaskiner och annat som kan krävas för att avodörifiera tågresenärerna innan de tillåts stiga på tåget.
I väntan på denna för den bestående samhällsordningen nödvändiga investeringen måste samhället med kraft slå till mot dem som bryter mot det medborgerliga hänsynstagande som borde vara självklart och mot de statsunderstödda regler som förbjuder odörer på tåg. Ett billigt och effektiv sätt att med omedelbar verkan lösa den odörkris samhället just nu genomlever är att förse tågen med takräcken där stinkande resenärer kan placeras tillsammans med sitt bagage.
Er utsände i de välfriserade varelsernas värld har för ovana att inte kunna motstå en gammaldags frisersalong med rutigt golv, fotpumpade stolar, hårvatten och en barberare så gammal att han K-märktes redan på 1960-talet. Vid ett besök i Rom hamnade häromdagen den i posten först nämnde i en salong av för inte särskilt länge sedan beskriven typ. Brunos Barbershop på Via del Bufalo mitt i Rom ser ut som en frisersalong och den låter som en frisersalong och den luktar som en frisersalong ska och Bruno, ja, han inleder sin behandling med att kleta något mystiskt på en megastor sådan där borste man borstar ut rakkräm med, därefter kletar ut det mystiska i nacken på kunden. Först därefter är han redo att ta fram saxen med vilken han geschwint ordnar till den kalufs som just då befinner sig i hans sikte.
Något besviken inser man som kund att det där gick lite väl snabbt, men då, då fäster Bruno ögonen i sin kund, sträcker ut ena armen, drar upp en förtunningssax ur en låda och, fortsatt med ögonen stint stirrandes in i offret i stolen, gör han två snabba klipp framför ögonen på både sig själv och kunden och ger sig till att förtunna så det står härliga till och lockarna flyger och far.
Lite mer nöjd efter denna all-in-förtunning är den nyklippte redo att följa Brunos instruktioner ”Båda fötterna i golvet!”, ”Sitt kvar i stolen, men båda fötterna i golvet!” och efter dessa uppmaningar pekar Bruno på ett handfat som finns där strax framför den med fötterna i golvet sittande kunden och det är alldeles uppenbart att man ska inta någon slags överlutande ställning så Bruno kan tvätta håret på en. När så detta är gjort hastar Bruno på krumma ben iväg mot ett värmeskåp, sliter ut ett par heta handdukar och virar in kunden i dessa.
Vid det här laget är man som kund ganska nöjd men då, då, frågar Bruno med en blinkning om det inte skulle sitta fint med lite hårvatten från Portugal. Ja, jo, självklart!
Såja, klart! Man är en ny människa och Bruno trippar bort till prislistan som man så klart inte sett eller efterfrågat och det visar sig att man gjort livets dyraste klipp. Bara det portugisiska hårvattnet går i runda slängar på 20 €/ml. Tillkommer gör så klippningen (40 €), tvätten, handdukarna och så vidare (”vi är i Rom, signor, det kostar så här i Rom, signor, var det inte bra, signor? Ni verkade tycka om både förtunningssaxen och det portugisiska hårvattnet, signor”)…
Så, var det värt det? Tveklöst – Brunos Barbershop på Via del Bufalo i Rom är inget annat än ett fynd!
