Trodde väl som de flesta, att Blå Tåget var ett tivolipåhitt eller möjligen en proggrupp. Till min förvåning upptäckte jag att det rullar mellan Stockholm och Göteborg. Och. Att det är ett alldeles underbart litet tåg. Redan det faktum att det är vackert blått och att en trevlig person i elegant uniform – något vi inte sett på åratal på SJ, Veolia och SNCF – stod där på perrongen och erbjöd sig att lyfta ombord min 30+ kg tunga väska. Inuti visar sig vagnarna se ut som de svenska ditona plägade göra på 1960- och 1970-talen, det vill säga mycket träpanel och plysch, allt fräscht och renoverat, och bra mycket vackrare än nutidens tråktågset. Lägg till detta en riktig restaurangvagn med vita dukar och bordsservering, sittplatser med väl tilltagna benutrymmen och, som grädde på moset, en vagn som byggts om till pianobar! Klart man blir förtjust. Priserna klart överkomliga, inte minst satt i relation till vad man får. Nackdelar? Möjligen att det tar längre tid än till exempel X2000, fem timmar istället för tre från huvudstaden till Sveriges framsida, å andra sidan svajar det mindre och man hinner då både med att äta och ta en kopp kaffe i pianobaren. Vi är hänförda. Blå Tåget.

Igår rådde snökaos på Münchens flygplats, vilket, efter att ha anlänt med ett ”sent inkommande” plan, tvingade er utsände i världen, att, med ett flertal tåfrakturer som, i samband med en rengöringsövning i hemmet häromdagen, uppstått efter en lika plötslig som brutal och oväntad attack av en fram till överfallet till synes oskyldig bäddsoffa, rusa från den ena till den andra änden av denna, i yta, tämligen väl tilltagna flygplats. Utpumpad och lätt överhettad fann dock, när han nådde gate G70, er utsände och oförtröttlige det vara mödan, transpirationen och de till blålila kuddar förvandlade tårna, som just då skrek på rättvisa och frihet eller i alla fall en större sko, värt att inte ge upp och ta en bratwurst istället för att kämpa mot smärta och tid ity där, vid gaten G70, stod ingen mindre än den glade Västerviks-gamängen Håkan Juholt och väntade på ja ni vet vem vid det här laget. Juholt bar en grön väst med reflexer och han sa ”Nizza?”, på vilket er man i München svarade ”Jaa” med en lätt plattdeutchisk accent. Spontant utbrast då Juholt, glatt, får man nog ändå säga, ”Wunderbahr!”, och sedan satte vi oss i hans, för det lilla sällskapet, rejält tilltagna buss och åkte till det väntande planet. Det ska villigt erkännas, att en mindre ståndaktig person idag skulle uppsöka såväl läkare som läkemedel i ett försök att tukta de upproriska tårna, som i skrivande stund gör sitt bästa för att hämnas gårdagens oförrätter, men det oväntade och varma och kamratliga mötet med vår Håkan Juholt uppväger, gott och väl, detta, avslutar vinifierat som ginge han på lustgas. Yes.