Förbud mot högljudspratare i offentlig miljö & Radiohead

Det finns ingen anledning att orda mer om saken än att bara rakt av kräva ett förbud mot högröstpratare i offentlig miljö! De sitter på allmänna färdmedel som tåg och flyg, de dyker upp på bänkar i lugna ekosystem, på akuten, som ett irriterande bakgrundsljud när tunnelbaneföraren försöker tala om vad namnet på nästa station är, de drar sig inte ens för att gå på gatorna och utgjuta sig i sina fåfänga försök att höras över hela jordklotet på en ochIn Rainbows samma gång och utan tekniska hjälpmedel. Ett utmärkande drag för de här offentliga högljudspratarna, eller röstblottarna som deras diagnos mer korrekt bör benämnas, är att de i 97 % av fallen är män och att de alltid har med sig någon ynklig, sannolikt underordnad stackare, som tvingas sitta eller gå bredvid och då och då nicka instämmande alltmedan högröstprataren mal på om allt från gummipackningarna i ett nytt båtbygge via var i världen X befinner sig i talande stund till lika mystiska som ointressanta och oändliga historier om någon meningslös händelse i röstblottarens liv. Vi försöker skölja våra öron rena med lite Nude.

Goebbels & Limhamn

Gauleitern Goebbels lät i det sena 1920-talet medvetet sina bråkstakar marschera där han visste att de skulle hamna i bråk, områden där motståndet var som störst. Goebbels tillika Hitlers parti NSDAP var svagt i huvudstaden men genom att provocera fram bråk fick det mer uppmärksam än det annars hade fått. Det är inte orimligt att anta att svenska nazister idag använder Goebbels beprövade taktik. I Limhamn häromdagen lyckades de över förväntan. Allra bäst för Svenskarnas Parti var att de som bråkade var motdemonstranterna och polisen. Med tanke på att motståndet mot extremismen är förkrossande stort i Sverige och försvaras av alla riksdagspartier och trosinriktningar kan detta inte ses som något annat än en lika oväntad som stor framgång för Svenskarnas Parti. Förlorare är polisen och Sverige.

Om varför dvärgtaxar är olämpliga att ta med sig på en joggingtur & Taxen Taxameter

Det finns tre tungt vägande skäl till varför du inte ska ta med dig en dvärgtax när du ger dig ut i joggingspåret. 1. Dvärgtaxen har en ovana att springa om dig så fort du sprungit om den, väl framför dig faller den snart in i ett Itonlångsamt tripptrav och som den håller på så där hela tiden kommer du ägna dig åt en oplanerad intervallträning i Gunde Svan-klass. 2. Dvärgtaxen känner doften av en benknota på hur långt håll som helst och det tar tid för en så liten hund att springa typ en kilometer rakt in i skogen för att plocka upp benknotan och sedan ändå längre tid att komma tillbaka med den. 3. Dvärgtaxen har en osviklig förmåga att hitta vilddjurslort mest överallt och då måste den antingen A. rulla sig i skiten, eller B. äta upp den. Taxen Taxameter.

Anvil Dragoon, Anvil & Peter, Paul & Mary

Idag är det 70 år sedan den södra landstigningen i Frankrike, Operation Anvil Dragoon. Egentligen skulle den skett samtidigt med Operation Overlord, alltså Dagen D 6:e juni 1944, men bristen på landstigningsfartyg omöjliggjorde den planen. Eter att specialförband slagit ut några av fiendens viktigaste batterier och 5000 fallskärmsjägare landsatts och intagit strategiska punkter i trakten mellan Draguignan, Le Muy och Cogolin, landsteg runt 100 000 soldater påLandstigningen Provence 1944 stränderna mellan St Raphaël i öster och Le Lavandou i väster och de skulle snart följas av ytterligare ett par hundra tusen man. Den som undrar varför det inte var fler franska trupper i styrkan i Normandie har svaret i att dessa i första hand var tänka att ingå i den här södra landstigningsstyrkan, vilket de också gjorde under befäl av de Lattre de Tassigny. Anmärkningsvärt i det avseendet är möjligen att denna styrka till en dominerande del bestod av soldater från Afrika och särskilt då Algeriet. Enligt uppgift ville Churchill ta rakaste och snabbaste vägen till Berlin istället för att befria södra Frankrike, alltså förstärka trupperna i Italien och fortsätta norrut därifrån. Detta för att hinna före ryssen till den tyska huvudstaden. Kanske hade efterkrigshistorien sett aningen annorlunda ut om han fått igenom sin vilja. Anvil. Peter, Paul & Mary. Samt passande Peter, Paul & Mary-bonus.

Skogsbränder & Jane

Under några veckor i sommar har Sverige liknat hemmavid. Här söderöver är de långa torkperioderna, värmen och åskovädren vardagsmat. Även skogsbränderna är vi vana vid. Så snart det varit torrt en längre tid och det blåser på dyker en mängd eldar upp varje år. Denna mängd av bränder beror på att en överväldigande majoritet är anlagda. Gissningsvis kommer nu ett antal pyromananstrukna sällar i Sverige att triggas av sommarens händelser så det gäller vara på sin vakt i framtiden. I Sydfrankrike övervakas skogarna ständigt både från luftenJane och marken med hjälp av bland annat helikoptrar och motorcyklar. Det gäller att upptäcka eldarna så snabbt som möjligt och kväsa dem i sin linda. Hinner de sprida sig är de mycket svåra att få bukt med – något vi kunde se i Sverige för någon vecka sedan. Rimligtvis kommer Sverige nu att satsa lite mer på övervakning och inte minst information så att skogsentreprenörer och andra, om uttrycket tillåtes, inte leker med elden. Kanske köper också Sverige och likaledes skogstäta Finland in ett par vattenbombare att dela på? Jane. PS Vinstockar brinner inte, de torkar ut, varför vingårdar utgör utmärkta, naturliga brandgator.

Förbud mot klangljud i ottan!

Vad är det som driver en liten stad att införa ett febrilt klangljud – inte, typ, klaaang, klaaang, klaang, utan, typ, klangklangklang, så snabbt att vokalen knappt hinns med, typ, klngklngklngklngklng – i ottan? Nej, Kära HR, Du ska inte svara. Det är en retorisk fråga ity vi känner alla till svaret: vansinne! Det kan omöjligen vara ett majoritetsbeslut av Heitersheims befolkning att det ska klanga när folk vid sunda vätskor ligger och sover, men det är uppenbart att staden styrs av en lömsk mobb som leds av handlaren i sta’n, för övrigt inte alls otänkbart att samma en också är borgmästare och personligen ligger bakom beslutet att morgonklanga. Denna slutsats kan var och en som är det minsta uppmärksam och logisk göra genom att studera öppettiderna för ortens snabbköp. Det öppnar 07.00 på morgonen. Klockan sju på natten! 7 AM! Vem!, vi frågar vem, är vaken vid den tiden på dygnet annat än mördare, banditer, ligister och småbarn med akuta blöjproblem samt, i förekommande fall, slutkörda poliser och föräldrar på gränsen till nervsammanbrott? Vem vill väl, frivillig, beblanda sig med dessa element? vinifierat kräver förbud stipulerat i tvingande EU-lag mot klangljud i ottan!

Kort om extremism & Deep Purple

Extremism föds antingen ur ojämlikhet, orättvisa och förtryck eller individens individuella tillkortakommanden i samhällen som är någorlunda jämlika, rättvisa och frihetliga. För att komma till rätta med detta krävs en någorlunda jämlik, rättvis och fri värld samt relevant utbildning i de någorlunda rättvisa, fria och jämlika samhällena. Deep Purple.

Dumheter som får öronen att knaka i fogarna från en annan vinkel

– Men min bäste herre, hur står det till? Det förefaller mig som om era öron håller på att lossa i fogarna?

– Hur sa?

– Jag sa men min bäste herre, hur står det till? Det förefaller mig som om era öron håller på att lossa i fogarna?

– Jaså, ja, jag håller inte detta för helt osannolikt. Det knakar väldigt. Gör det svårt att höra.

– Men ni hör mig?! Hör ni mig?!

– Ja. Ja!

– Bra då fortsätter jag! Jag sa just att det här vinet vill du inte prova för snabbt! Du måste prova det under minst en timme!

– Aj som tusan!

– Va?

– Aj som tusan! Det gör ont där öronen är fästa i skallen. Men prata på ni! Låt inte mig…

– Ja, då pratar jag på! Hör ni mig?!

– Ja!

– Som sagt: du måste prova det under minst en timme! Tiden stannar! Står still! Vinet talar till dig! Penetrerar dig!

– Ajajajajaj!

– Men oj, det ser ut som om ena örat hänger löst!

– Får jag känna? Jamenvisst, det hänger löst!

– Vill ni låna en spegel?!

– Nejtack, det går så bra att känna! Och nu känns det lite bättre! Mindre ont! Och det knakar mindre! Varsågod och fortsätt!

– Varje år är unikt! Det finns inga svaga år! Om du har tre barn, är något av dem svagt av födsel?!

– Oooh, nu knakar det väldigt! Hur går det, sitter öronen kvar?!

– Det ena hänger löst och det är en spricka vid fogen på det andra!

– Jaså ja, men då kan ni nog fortsätta!

– Blanda levande viner är lycka! Ibland fungerar inte äktenskapet! Druvorna älskar inte varandra! Men oj! Dra på trissor! Nu lossnade det ena örat helt!

– Ja, skönt, nu har det slutat knaka på den sidan! Inget ont utan att det har något gott med sig!

– Kan jag fortsätta då?!

– Ja, var så god!

Blenden är ett stort ögonblick i livet! Men hallå, vad hände nu? Svimmade ni? Dra mig baklänges! Och var är era öron? Lägg er här i framstupa sidoläge och vänta så ska jag försöka hitta era öron! Jag tror bestämt jag har lite kontaktlim hemma också! Eller i alla fall en häftapparat!

Förbud mot dumheter som får öronen att knaka i fogarna! & Chrissie Hynde

Ni vet de där tiraderna som låter inövade eller åtminstone upprepade och på intet vis kommande från ett öppet hjärta? De är aldrig rätt, men ändå mer fel när de kommer ur en ung mun ity då är det uppenbart att vi inte har att göra med en gammal idiot utan en ung en, som ska förpesta vinvärlden många, många år framöver. Tvingades vid en fransk rundresa häromveckan lyssna på följande dumheter, grodhoppandes ur munnen på en alldeles för ung person: ”Det här vinet vill du inte prova för snabbt! Du måste prova det under minst en timme. Tiden stannar. Står still. Vinet talar med dig. Penetrerar dig.”, ”Varje år är unikt. Det finns inga svaga år. Om du har tre barn, är något av dem svagt av födsel?”, ”Blanda levande viner är lycka! Ibland fungerar inte äktenskapet. Druvorna älskar inte varandra. Blenden är ett stort ögonblick i livet!” vinifierat kräver förbud mot dravlande vinmakare! Chrissie Hynde.

Johan Persson & Martin Schibbye: 438 dagar & Imperiet

Vår avtrubbning är påtaglig. En gång i tiden gick det att skylla på okunskap och bristande information. Nu skyller vi på för mycket information. I grunden handlar det om lathet och ovilja att ta sig an våra gemensamma problem. Än värre är att många inte ser problemen eller i438 dagar vart fall inte bryr sig om dem. Det gör att våra politiker och företag reser till vad som borde vara ökända och förhatliga diktaturer inte för att slå ett slag för mänskliga rättigheter utan för att inte utan glädje gör affärer med dem. I alla fall sker detta så länge det inte bildas tillräckligt starka folkopinioner mot detta, och dessa moralens och etikens upprörda stämmor får röst när de nås av tillförlitlig information om sakernas tillstånd. Information som vanligtvis samlas in och förmedlas av självuppoffrande journalister med rätt riktning på den moraliska kompassen.

Det är självklart att varje medborgare med ett sunt rättsmedvetande bara kan hylla den som söker och sprider sanningen. Därför är det nedslående att se hur många som inte förstår vikten av en fungerande fri press. Att diktaturens hundar inte förstår eller bryr sig är en överlevnadsfråga, men när fria, på papperet välutbildade medborgare i demokratier inte bryr sig eller förstår är det oursäktligt och det var beklämmande att se hur många som reagerade med ”vad hade de där att göra?” och ”ja, de får skylla sig själva” när Johan Persson och Martin Schibbye greps i Ogaden 2011.

Klart de fick skylla sig själva och det gjorde de också, men att inte förstå vad de gjorde där är i bästa fall ett uttryck för bristande bildning och i värsta fall ett uttryck för att den moraliska kompassen är inställd på acceptans av förtryck, tortyr, dumhet och terror. Den sistnämnda typen av människor finns överallt. I demokratier likväl som i diktaturer. Skillnaden är att de tagit över makten i diktaturerna. Det som inger hopp är att de som inte accepterar förtryck och terror är i majoritet så gott som överallt, även i diktaturerna. När ”Etiopiensvenskarna” kom hem fick de ta del av styrkan i den medmänsklighet och värme som alla med hjärtat på rätta stället kan sprida. ”På tåget fick vi gratis mat. På ett konditori i Göteborg bjöds vi på kakor. På Konsum fick vi kramar av tanter och glada tillrop av kassörskor”, skriver de i boken 438 dagar. Men innan de hamnade där, mitt i all värme och medmänsklighet, fick de genomlida att rent helvete.

Boken 438 dagar utkom redan förra året och jag har haft den i min ägo ett tag, men inte läst den förrän nu. Hade kanske på känn att det här är en bok utöver det vanliga. För det är det, en bok utöver det vanliga. Exakt vad som får mig att helt uppslukas kan jag inte sätta fingret på. Persson och Schibbye är professionella journalister som reser runt i världens oroshärdar. Inte, som jag, en före detta journalist som förvisso ständigt reser men då i områden som för det mesta ligger långt från de stora farorna. Men någon berörningspunkt finns väl i det där. Fast mest av allt är det nog därför att det här är berättelsen om två människor drivna av folkrättspatos som råkar illa ut när de samlar fakta om ett område och en konflikt som vi alla borde vara insatta i.

Perssons och Schibbyes 438 dagar är en bok som alla bör läsa, tycker till och med att den bör vara obligatorisk läsning på gymnasiet. Bortsett från det viktiga budskapet om hur viktigt det är med en fri och stark press och att journalister verkligen ger sig in i de värsta oroshärdarna, och att de gör det utan att vara ”inbäddade”, är den här boken438 dagar spännande från början till slut. Kort sagt är det lätt att ryckas med och, låt vara på bekvämt avstånd, vara delaktig i all den idioti de båda utsätts för av Liyumilisen och företrädare för det etiopiska rättsväsendet, livet i fängelset, mötena med ambassadpersonalen och allt annat som boken handlar om. Inte minst lever läsaren med i Perssons och Schibbyes berg- och dalbana mellan hopp och förtvivlan. Som grädde på moset har författarna distans nog att berätta vissa delar med humor och att återge oerhört dråpliga och roliga sekvenser – inte minst från förhören, där deras utfrågare påminner skrämmande mycket om den nidbild av en populistisk politiker jag själv målade upp i novellen ”Partiledaren” (i novellsamlingen ”Ditt och mitt livs novell”, Gong Gong 1997) – en dråplig text om en skogstokig människa som lyckas skaffa sig politisk makt genom populism (inte helt olik Jimmie Åkesson, låt vara att denne inte är lika skogstokig, bara lite lögnaktig och omgiven av ett fantastiskt menageri med järnrörsfyllerister, ryggsäcksfyllerister och andra tacksamma driftkuckuar, av vilka flertalet trots allt överlever i maktens närhet och mycket väl skulle kunna vara den skallige polisutredare som under ett rakt igenom absurt förhör med Johan Persson avslutar med att fråga ”Varför bär du mustasch?”, ”Ursäkta?”, ”Själv har jag rakat mig, som du ser.”, ”Jaa… kvinnor i Sverige tycker om män med mustasch (, hugger jag till med)”, ”Din mustasch är väldigt sunnitisk.”) ).

När du så läst 438 dagar är du förhoppningsvis redo att skänka en slant till av Persson och Schibbye startade ideella föreningen Kalityfonden (Kality är namnet på fängelset de satt i i Addis Abeba). Läs mer om den här eller skicka en peng till bankgiro 5567-3818 (betalningsmottagare Reportrar utan gränser”, ange ”Kalityfonden” på betalningen). Musik från boken.