Pigeage, délestage & Jethro Tull

Publicerat 2014-09-18 av Lars Torstenson

När rött vin jäser lägger sig skalen, eller jäsmassan, högst upp i tanken. Sedan långliga tider har vinbönderna försökt pressa ner den här ”hatten” i syfte att urlaka mer färg och smak ur den. Detta kallas piegage och är enkelt att göra i mindre tankar och framförallt under jäsningens/urlakningens första vecka. I större kärl blir det snart ogörlig att pressa ned massan för hand, med hjälp av för ändamålet avsedda redskap eller för den delen med fötterna. Det blir också svårare allteftersom tiden går på grund av att jäshatten antar en alltmer kompakt form. Sedan många år existerar specialgjorda tankar med rejäla armar som har förmågan att trycka ner druvskalen även då de tjocknat till eller då stora kärl används. Det finns också speciella maskiner som kan flyttas runt i vinkällaren och som appliceras ovanpå tanken. Nackdelen med de här mer moderna metoderna och verktygen är att det är fråga om stora investeringar. Därför har också alternativa metoder under åren uppfunnits. Bland annat finns det specialbyggda tankar som med hjälp av det tryck som utvecklas allteftersom vinet jäser och koldioxiden ökar får vinet att ”vandra runt” i tanken och så att säga byta plats med jäsmassan. Ett annat sätt att förbättra urlakningen är att göra så kallat délestage. Då töms den jäsande tanken på all självrinnande must. När jäshatten i princip ligger på cisternens botten pumpas så musten tillbaka ovanifrån. Ett mycket effektivt sätt att extrahera. Notera att ju senare i hanteringen man gör ett délestage eller piegage desto effektivare är det om vi talar om färgen, vilket beror på att den alkohol som hunnit bildas hjälper till att laka ur färgämnena. Medan piegage minskat i omfattning de senaste åren – dyr investering, svårt genomföra utan hjälpmedel – har délestage blivit mycket vanligt. Är detta då bra? Min erfarenhet är att det är mycket bra och användbart om man inte går för hårt fram. Arbetade med piegage-utrustade tankar på Château d’Esclans och det var mycket lätt att förstöra ett vin genom att ge det för mycket piegage. Kort sagt blir viner som urlakas på ett överdrivit sätt med piegage eller délestage förvisso färgrika och koncentrerade men också trista, endimensionella och ”uttorkade”. Jehtro Tull.

Åh nej! Det osvavlade vinet återuppståndet! & Michael Calfan

Publicerat 2014-09-16 av Lars Torstenson

Det hade gått ett par timmar efter (går)dagens stora test, den första kontrollstationen i ett precis påbörjat maraton-lopp, där svavlat och osvavlat vin ska jämföras över tid. Dagens stora nyhet var segern över Det osvavlade vinet, som äntligen!, efter 2,5 månader i öppen flaska, och med blott en bottenskyl sedan flera veckor, sakta men säkert antog en oxiderad doft och smak efter någon timme i glaset. Seger! utbrast vinifierat i en post och spelade till och med segermarscher och höll på att trilla omkull på grund av segerruset samtidigt som segerns sötma var så påtaglig att munnen behövde en espresso för att komma i balans. Då. Ser. Hustrun. Glasen. I. Laboratoriet, även känt som ”hennes köksbänk”. Och. Doftar. På. Det osvavlade vinet. Och. Utbrister. ”Krusbär!”. Sablar! Jag provade om och visst var där gröna, nykrossade krusbär i glaset. Oxidationen som bortblåst. Det förbannade vinet återuppstod efter tre-fyra timmar i glaset! Omöjligt. Det är något sjukt med det där vinet. Något ohälsosamt och förbannat. Samtidigt måste man inse när man är besegrad. Hatten av för det förbannade vinet och må det guppa runt i frid ity nu är det vaskat och borta till dess det återuppstår i ett odödligt vin nära dig. Michael Calfan.

Osvavlat vs svavlat, maratontest & Crimson Projekct

Publicerat 2014-09-15 av Lars Torstenson

vinifierat har genom åren bedrivit ett flertal maraton-test, för att nu inte tala om dagen efter-test, men frågan är om något försök överraskat lika mycket som långtids-testet av det osvavlade vinet. vinifierat har lovat följa upp det med en direkt jämförelse över tid av samma vin i osvavlat respektive svavlat skick. Idag inleddes det testet med att en ny flaska öppnades av Det osvavlade vinet, dvs ett osvavlat chardonnay-vin från Domaine de Brescou i Languedoc, och den jämfördes med samma vin i sin ”gatbils-version”, alltså med svavel – för övrigt ett vin som säljs via BS i Sverige (fel årgång på SB:s sajt). Dessutom hälldes dels den sista skvätten ur den sedan 2,5 månader öppna buteljen med osvavlat vin upp i ett glas, dels provades en flaska av den svavlade varianten som stått öppen fyra dagar. Så här lyder en sammanfattning av utfallet av den här första kontrollstationen:

Det osvavlade vinet, som nu stått öppet i 2,5 månader, har antagit en orange nyans och en djupare färg, skillnaden jämfört med både en nyöppnad butelj osvavlat vin för att nu inte tala om en flaska svavlat är stor. Doften är inledningsvis fortsatt okej eller som Hustrun aningen irriterande utbrast då hon kom förbi laboratoriet, vilket hon påstår sig ha full tillgång till då hon envisas med att kalla det för ”sin köksbänk”, ”Oj! Det hänger ju fortfarande ihop!”, jaja, visst fanns där både torkade plommon och fikon och färska gula plommon, men det smakar en aning fatt nu och har antagit en nyans av mer jäst än jästfällning i smaken, mycket riktigt finns nu också en del utfällningar i buteljen; efter någon timme tacklar för första gången under det 2,5 månader långa testet smaken av och drar mot oxid! Ytterligare en timme senare är Det osvavlade vinet ungefär likadant: fortsatt inte helt borta, men nu ganska oxiderat.

Den nyöppnade buteljen med osvavlat vin är inte helt olik den förra flaskan då den öppnades, färgen är gyllengul och doften ganska stor och den bjuder på en hel del frukt och, vid närmare eftertanke, charkuterier, alltså en lätt animalisk ton, bra balans och hygglig fräschör tack vare närvarande koldioxid, aningen grape. ”Doftar bäst av alla, mycket Bourgogne över detta och det är spännande,” säger Hustrun och tillägger, ”men det smakar inte bäst det gör… (läs vidare)”.

Denna det nya maratontestets första dags mest intressanta fråga är hur det svavlade vinet står sig mot det osvavlade. Tja, enligt Hustrun är det det här vinet, det svavlade, som smakar bäst. Helt klart uppvisar det en friskhet och frukt som vinet ovan saknar och det upplevs som mer koncentrerat och kraftfullt. Vad man sedan föredrar torde vara en smakfråga. Återstår att se hur det klarar sig i längden. Buteljen som stått öppen fyra dagar är fortsatt frisk och fräsch till sin karaktär, men har definitivt tappat en del.

Som ren bonus till vinifierat självt och alla HR drog vinifierat också ett osvavlat rödvin från Domaine de Brescou och skörden 2013. Det här vinet är gjort på cabernet sauvignon och uppvisade en färgrikedom gränsande till det absurda, snudd på blåsvart. Doften är ganska stor och domineras av örter och garrigue; ett mycket kraftfullt och koncentrerat vin med bra balans och samma inslag i smaken som vi hittar i doften; saknar lite fräschör men är desto kraftfullare och i övrigt ganska bra, dras dock med lite beska framförallt i eftersmaken. Provade en annan flaska av det här vinet för några veckor sedan och om det beror på en flaskvariation eller att det gått några veckor är svårt att veta, eller om provaren är i bättre form idag, men klart är att den här flaskan var bra mycket bättre än den som nyligen provades på plats (läs Domaine de Brescou). vinifierat tycker det här vinet är så där, men tror att det faller väldigt många i smaken med sin lite grovhuggna men ytterst vitala stil, lite som ett Saperavi i god form. The Crimson Projekct.

Vinskörden 2014 & Tonbruket

Publicerat 2014-09-14 av Lars Torstenson

Svara

Hur går det då med årets skörd och hur ser det ut ute i världen? undrar vi nog lite till hens i skrivande stund och för att HR:n åtminstone ska slippa bekymra sig för den saken har er utsände i de dygdiga och djupsinniga druvplockarnas vederkvickande och volymfyllande värld lite intressant information att bibringa de undrandes svarssökande skara. I södra Frankrike är Domaine d’Escapat i Minervois igång sedan ett par veckor och såvitt går bedöma så här långt förlöper allt väl. Bra skördeväder och mognad som infinner sig allteftersom. En bit åt ostnordost skördas det för fullt på Domaine de Brescou. Vi sparkade igång för några veckor sedan och nyss hemkommen därifrån kan jag rapportera om strålande skördeväder – sol, +30 dagtid, +18 nattetid – och läcker mognad. Med det sista menar jag en mognad ungefär som den ifjol och sprungen ur mer svalka och nederbörd än ett normalt år. Skillnaden mellan 2014 och 2013 är dock dels att 14 föregicks av ett annat lite svalare år, dels att druvorna är helt rena i år, m a o inga problem med angrepp överhuvudtaget. Det gör att man kan vänta in det perfekta skördetillfället utan att behöva oroa sig för röta och annat. De vita var igår inne i de sista skälvande minuterna av den alkoholiska jäsningen och såväl chardonnay- som viognier-tankarna uppvisade tydliga och för området fräscha druvaromer. Vi blockerar den malolaktiska jäsningen i år också och hoppas på så vis bevara vinet friskt och fräscht utan att tillsätta syra – något som jag f ö i alla lägen försöker undvika. Rosévinet, Fleur d’Eté får i år 30 procent pinot noir – brukar variera mellan 25 och 40 – och det känns perfekt: vinet uppvisar allt som det ska uppvisa så här mitt i jäsningsprocessen; rätt färg, rätt syra och rätt aromer, känns mycket lovande. Domaine de Brescou har investerat mycket i omplanteringar de senaste åren och ett resultat av det ser vi i år i vår syrah, som för första gången förenar kraft och koncentration med frukt och finess – förr fick vi nöja oss med att försöka få fram hälften av de sakerna då klonen var mer inriktad på volym än kvalitet. Sist men inte minst har vi plockat in den största delen av druvorna som ingår i prestigevinet ”Château de Brescou”, grenache och en skvätt syrah. Känns perfekt med sin medelfylliga komplexitet – målet här är att göra ett vin som vilar mer på komplexitet och elegans (och grenache) är kraft och koncentration. Vi har i år också adderat fler 600 literstunnor till fatparken som används för ”Château-vinet”- tidigare försök har tagit oss från barrique till 500 liter, gissningvis fortsätter vi ytterligare ett steg från 600 litersfaten och installerar ett par foudre/liggare i framtiden. Återkommer med lite fakta om skörden i södra Bulgarien om en vecka då jag är där. På Red Mountain, Wa; ser allt bra ut men det kommer finnas mer att rapportera om några veckor och samma sak gäller Rioja. Tonbruket. PS På Ästad utanför Varberg startade skörden i fredags.

Ästad Gård inför skörden 2014

Publicerat 2014-09-06 av Lars Torstenson

Svara

Är i skrivande stund på Ästad (Vin)Gård utanför Varberg. Vi har dels arbetat med – provat och blendat – resultatet av fjolårets försöksskörd, dels gjort planeringen inför årets skörd, som bör dra igång i mitten av september. Månne undrar någon varför skörden är så tidig, inte minst med tanke på Ästads med svenska mått mätt svala läge. Det beror på att vi har fokus på mousserade viner och skördar vid lägre mognad än den som gör stilla vin. Eller åtminstone är det arbetsteorin och planen, att i första hand göra bubbel. Att döma av första försöksåret håller den planen och vi hoppas det fortsätter på den vägen. Vill för säkerhets skull tillägga att vi så klart också arbetar med stilla viner men där känns målet lite mer avlägset. Hursomhelst lär jag få tillfälle att återkomma till de här vinerna vad det lider. Hur ser då året ut? undrar nu vän av ordning, nervösa typer och alla som är förvetna av födsel eller inte har något bättre för sig än att fundera på detta och andra livets gåtor. Jodå, man kan väl säga att 2014 är en mix av sol och värme och regn och kyla. Ungefär som alla hyggligt goda år lär vara på de svenska breddgraderna. I vingården på Ästad ser allt bra ut. Rena, friska druvor med den mognad de ska ha just nu och skörden lär hamna runt fem – sex ton druvor, som kanske blir runt 4000 buteljer så småningom. Odlingen är på fyra hektar men stockarna är unga och får ”ta sin tid” varför vi inte begär mer än väldigt låg avkastning av dem, annars skulle vi säkert kunnat trycka ur dem det femdubbla redan i år, men, såklart, med ett mediokert resultat både avseende årets vin och, inte minst, i framtiden.

Det osvavlade vinets grymma öde!, Hustrun (?) & Berlioz

Publicerat 2014-08-22 av Lars Torstenson

Det är inte utan en djup smärta er utsände i nobelpristagarelitens utforskande värld tvingas konstatera, att Det osvavlade vinet, som blivit en kär vän till oss alla, en trogen följeslagare på livets vinstänkta stigar, inte längre finns i sin glasupphällda form, den som omtalades i förra inlägget om denna stolta Bacchus-ättling. Vad som hänt låter sig inte klargöras utan att vissa äktenskapliga förbindelser riskerar fnurrifieras. vinifierat överlåter till sina trogna HR att själva döma utifrån kända fakta, vilka är dessa: Det osvavlade vinet hälldes upp i ett glas för det ultimata testet, nu eller aldrig, och lämnades att åldras på en bänk i köket, tydliga instruktioner utdelades till husets alla invånare, att glaset ingick i ett mycket viktigt test, följt av hundratals människor, varför det absolut inte fick röras, än mindre hällas ut, er utsände i forskningens undan för undan alltmer upplysta värld gav sig efter detta ut på vinmakarresa till Languedoc bara för att vid sin hemkomst inte direkt finna en naken man i garderoben men väl ett bortkommet glas, eller, alltså, glaset fanns inte varför det inte gick att finna, och med det inte heller vår vän Det osvavlade vinet. vinifierat misstänker, utan att på något vis vilja peka ut någon enskild, att någon av de fyra invånarna i huset är skyldig och särskilt faller, självklart, misstankarna på någon av de tre hundarna för det känns otänkbart att Hustrun skulle ha med saken att göra. Requiem.

Det osvavlade vinet: vinet som vägrar dö & Phoenix

Publicerat 2014-08-18 av Lars Torstenson

Tänkte så här efter lördagens test av det osvavlade vinet: ”Det måste ju gå att ta död på det där vinet, göra slarvsylta eller åtminstone vinäger eller äppleskrutt av det”. Uppfylld av denna lust att döda lät jag en liten skvätt vin stå kvar i glaset, där det stått närmare 24 timmar när jag åter provade det igår. Resultatet var ytterst nedslående ity det förbannade vinet hade börjat anta en nyans av druvmust! Nu får det stå ett par dagar till i glaset och om ingen häller ut det av misstag eller det blir fullt av kringflygande skräp återkommer jag med ännu en rapport om glaset tids nog. Phoenix.

Osvavlade vinet efter 1,5 månad & Surftones vs Pixies

Publicerat 2014-08-16 av Lars Torstenson

Idag har det nästan gått en och en halv månad sedan jag öppnade flaskan med Domaine de Brescou ”Blanc Vin Nature” 2013 – har tidigare skrivit om det här, här och här. Den som precis gjort sig besväret att läsa det tredje här:et i meningen innan och den som blev så fascinerad av inlägget den 23:e juli, som är samma sak det tredje här:et i meningen innan, vet att det här från början urläckra vinet blev ändå bättre efter att ha stått öppet i tio dagar för att sedan börja lacka ur lite på den artonde dagen, dock utan att på något vis falla ihop eller oxidera sönder. Nu efter att den nästan tömda flaskan stått i det provencalska köket i ytterligare en knapp månad provade jag dels en skvätt rumstempererad, dels en kall skvätt sedan flaskan fått stå i kylen ett par timmar. Färgen har mörknat/oxiderat något och är nu gyllengul. Den rumstempererade skvätten är fascinerande nog fortsatt vital – låt vara avslagen och med en mycket lätt oxidton och en liten anstrykning av acetaldehyd – och smaken är ungefär som för en månad sedan, det vill säga helt okej även om den tappat i fräschör sedan koldioxiden luftats ur. I den här varmare versionen slår också alkoholen igenom en aning (13,5%). Den kylda versionen är som sig bör betydligt fräschare och här dominerar fortsatt gula frukter med plommon i spetsen, mycket bra doft efter att ha stått öppet 1,5 månad! Den oxidton och lätta anstrykning av acetaldehyd som märks i den rumstempererade versionen lyser med sin frånvaro i den kylda. Smaken är också fräschare och fortsatt ren och snygg, men även om alkoholen inte märks av annat än möjligen genom en beska som sannolikt blir mer påtaglig när andra skavanker försvinner med kylan så saknar, självklart, också den kylda versionen sin ursprungliga fräschör, men inte på grund av oxidation utan brist på syra och koldioxid. Är själv ytterst fascinerad av det här vinet. Har dessvärre nu bara en bottenskyl kvar i flaskan så rimligtvis kan det bara bli en hållstation till i den här provningen. Åker dock till Brescou i morgon för att sparka igång skörden på måndag och ska då försöka få med mig ytterligare ett par flaskor av det vita och det sedan förra besöket buteljerade röda syskonet för fortsatta studier till alla HR:ars fromma. Surftones vs Pixies. Bonus: Pixies – Bossanova.

Så här undviker du ftalaterna i vinet

Publicerat 2014-08-14 av Lars Torstenson

Sverige har idag tagit del av ett allmänt larm om farliga ftalater i vin. Det som är bra med ftalat-larmet är att det till skillnad från de hysteriska och pinsamt okunniga ”tillsats-larmen” förra året lyfter fram något som verkligen är farligt och negativt och som inte ska förekomma i vin. Här får du veta hur du undviker ftalaterna.

Ett kvartal senare har den i våras publicerade franska rapporten om ftalater i vin översatts till engelska och därmed hittat till först Danmark och nu Sverige. Som tur är är det TT som skrivit den text alla baserar sig på och det borgar för ett sansat och kunnigt förhållningssätt. En kvällstidning eller varför inte Kalla Fakta i samarbete med Hittepåakademien i Växjö hade annars kunnat göra något riktigt smarrigt av detta.

Hur illa är det då? Illa, därför att ftalater förekommer de facto i vin – något som för övrigt är känt sedan åtminstone 25 år. Kan jag undgå ftalaterna i vinet? Ja, det kan du. Vill du vara 100 % säker måste du kolla varje enskild producent, men redan genom att undvika de billigaste vinerna går du ganska säker. Notera här särskilt att det här är en fråga om pris och producentens mentalitet. Såg i någon av texterna som nu publicerats att en person som inte hade något att säga om saken ändå uttalade sig och då påstod att du kan undgå ftalaterna genom att dricka ekologiska viner. Detta är kvalificerat struntprat, därför att här hjälper vare sig ekologisk eller biodynamisk odling eller för den delen att göra naturvin. Inget av detta spelar någon roll om producenten arbetar med gammal epoxi i betong- eller järntankar, lämnar sitt vin för länge på plasttankar eller använder gamla plastslangar – de tre huvudkällorna till ftalater i vin och sådant som förekommer på ställen där det inte investeras tillräckligt i produktionen, på grund av okunskap, pengabrist eller därför att det gäller att hålla nere produktionskostnaden när du gör billigast möjliga vin. Ungefär som det där med ochratoxinet, som i första hand drabbar den som arbetar med högt uttag, vilket den som tillverkar billiga viner alltid gör.

Hur är det då med BiB (plastpåse) och PET (plastflaska)? Enligt de rön som finns för handen idag utgör de ingen fara för den som vill undvika ftalater. För egen del skulle jag inte lita helt på de uppgifterna eftersom ingen rimligtvis har koll på alla de olika påsar och flaskor som används och det har hänt förr att nya analysmetoder och/eller parametrar uppdagar sådant vi inte ville veta – lägg till detta nya producenter av billiga förpackningsalternativ från länder där kontrollen, och kanske också fabrikantens kunskap, är obefintlig.

Den mest häpnadsväckande kommentaren till ftalat-larmet såg jag i Damark där en förståsigpåare menade att ftalaterna kom från ståltankar som behandlats med epoxi, som om detta alls förekom – för säkerhets skull står det också i artikeln att merparten av världens viner passerar en sådan här plastbehandlad ståltank på sin väg mellan vingården och flaskan. Usel journalistik och nämnt här därför att detta inte lär vara sista dumheten som kommer poppa upp med utgångspunkt från ftalat-larmet.

Slutligen understryker ftalat-larmet än en gång vikten av att inte köpa de billigaste vinerna. Bortsett från de negativa effekter dessa kan ha både på natur och arbetare, kan de ha negativa effekter på dig också – låt vara att alkoholen fortsatt är det farligaste i ett lagligt vin. (Om du inte redan läst det tidigare inlägget om den franska rapporten om ftalater kan du göra det nu genom att klicka här.)

Château Margüi: naturligt från Provence

Publicerat 2014-07-25 av Lars Torstenson

Svara

I likhet med många andra vingårdar i Provence är Château Margüis historia lång och ändå kort. Lång därför att här odlats vin under sekler. Kort därför att gårdens vin började buteljeras under egen etikett först för några år sedan. Sedan dess har allt gått väldigt fort och idag har gården snudd på kultstatus.

Faktum är att slottets förra ägare någon gång under 1900-talets andra hälft ledsnade på att leverera sina druvor till kooperativet och lät rycka upp alla vinstockarna i utbyte mot pengar från EU. När Marie Baylet och hennes familj köpte slottet år 2000 var det till att börja från noll, vilket inte alls behöver vara en nackdel; många av gårdarna härnere är vanligtvis i ett mer eller mindre dålig skick när de säljs och druvmixen är inte alltid den bästa. Marie har valt att satsa på i första hand syrah, men här finns också cabernet sauvignon, grenache, cinsault, vermentino (rolle), clairette och ugni blanc. En del av gårdens druvor kommer från hyrda markplättar i området, något som gör det möjligt att också få med en del äldre stockar i de olika blenden.

– För oss var det närmast en fördel att allt legat i träda i så lång tid, eftersom vi ville satsa på ekologisk odling och att skapa en CO2-neutral gård, säger Marie Baylet. Satsningen på ekologiskt vin har fört Château Margüi in i biodynamikens värld och sedan ett par år görs vinerna utan jäst och med minimala tillsatser av svavel.

– Men 2013 höll det på att gå illa, berättar Susan Huet, som bland annat guidar på gården. Vi fick enormt mycket regn, det var svalt och just som det var som mest olämpligt drabbades vi av hagel. Detta fick oss att fundera över hur ”bio-dynamiska” vi ville vara och hur ”bio-dynamiska” vi klarade av att vara. Priset 2013 var en extremt liten skörd.

Kort sagt räckte inte de biodynamiska preparaten till. I år har man därför gått tillbaka till mer ”konventionell” ekologisk odling med kontaktverkande medel, som bordeauxvätska (att Margüi i likhet med alla andra seriösa producenter försöker spruta så lite som möjligt är en självklarhet). Däremot arbetar man fortsatt utan tillsatt jäst – dock gjordes de första årgångarna med jäst, som byggt på floran i källaren – och med så lite svavel som året och vinet tillåter och ett intensivt planeringsarbete pågår för att inom kort komma igång med olika naturbruksprojekt – såväl forskning som naturhotell och hälsobad.

Gårdens produktion är liten och fördelad på ett flertal viner, exakt vilka beror lite på året och hur druvorna blir. Även om vitvinet ”La Chapelle” (100 % vermentino, 45 mg/l SO2 årg. 2013) hyllats rejält på många håll och rosévinet ”Perle de Margüi” (cinsault, syrah, cabernet sauvignon, clairette och vermentino, 87 mg/l SO2 årg. 2013) blir alltmer uppmärksammat är det framförallt röda ”Titien de Margüi” (syrah och cabernet sauvignon) som gjort gården känd rekordsnabbt. Idag hyllas såväl Titien som de övriga vinerna över hela världen, från Le Figaro via Decanter till Wine Spectator – i Sverige har flera skribenter också upptäckt vinerna, bland andra Magnus Ericsson på Helsingborgs Dagblad och Uppkorkat – och de har blivit en tämligen given syn på vinlistorna på stjärnkrogarna i Frankrike, särskilt nere i sydöstra hörnet där få idag räknar upp Provences bästa producenter utan att nämna Château Margüi.

Hur är då vinerna? Som förväntat har de alla mycket personlighet och några är rejält bra. Det gäller Titien de Margüi, särskilt 2010 som just nu finns i Sverige, ”Perle de Margüi” 2013 och ”La Chapelle” 2013. Här är det solklar köprekommendation som gäller. Extremt lovande, förmodligen det bästa som gjorts på gården, är Titien de Margüi 2012, som vinifierat provade från fat vid ett besök idag.

Samtidigt är det uppenbart att det här fortsatt är en ung gård och en tämligen ny satsning. Vinerna vinglar lite hit och dit och man söker fortfarande efter den rätta vägen och de rätta metoderna. En klar förbättring från och med rödvinet 2012 är att man börjat överge barriquerna (225 l) till förmån för demi-muets (600 l) samtidigt som en annan, för gårdens rödvin mer lämplig tunnbindare anlitats (Taransaud).

Kontentan av detta är en innerlig rekommendation av hela Château Margüi och en önskan om att ni alla får möjlighet att bekanta er med gårdens produkter. Mycket är redan nu alldeles utmärkt och i den mån några viner fortsatt inte är riktigt ”hemma” kommer de att bli det – förmodligen redan i år enär allt ser perfekt ut i odlingarna så här lång (peppar peppar, detta skrivs just som dagens drygt 35-gradiga hetta övergår i ett rungande åskoväder).

I Sverige släpptes för någon månad sedan en begränsad kvantitet av ”Titien de Margüi” 2010, enligt uppgift finns fortsatt några flaskor kvar, nr 92054, pris 199 kr.