Nyligen ordnades en Terra Vitis – dag i Stockholm. Man kan då fråga sig vad Terra Vitis är. Det förklaras bra här. Vid sidan om den förklaringen kan man dels tillägga att Terra Vitis är ett smart sätt för de franska Chambre d´Agricultures (regionala ”jordbrukskamrar” som delvis påminner om de svenska hushållningssällskapen) att dra in pengar, dels att det man gör är att se till att producenterna följer gällande lagar och föreskrifter samt agerar med sunt förnuft. Man kan förstås fråga sig om det ska vara nödvändigt. Tja, dessvärre är det det. Pinsamt många har inte vett att följa de i sammanhanget kloka lagar och föreskrifter som finns avseende hur man ska lagra sina besprutningsprodukter, hur man tar hand om avloppsvattnet i traktorgaraget, hur och när man ska bespruta och så vidare. För att nu inte tala om att inte alla följer det, faktiskt, lagstadgade kravet att man ska kunna följa allt som händer druvan från fältet till flaskan via gårdens dokumentering. Sakta men säkert börjar det dock bli ordning på den franska vinproduktionen och efter den stora depressionen som infann sig då man insåg det övriga vinvärlden fattat sedan ett par decennier, att Frankrike höll på att halka efter, har en spirande optimism infunnit sig i landet och nu talar de flesta istället om hur bra det går för franskt vin. Det är inte helt osant och Terra Vitis är ett bra verktyg på vägen tillbaka. Och på tal om det ställer vi om Domaine de Brescou till certifierad Terra Vitis-odlare i år. I grunden behöver vi inte ändra särskilt mycket, men steget är sunt och… det kommer att underlätta för exporten.

Missade dessvärre årets White Guide – gala (var och blandade vin på Domaine de Brescou). Läste på annat håll om en diskussion kring ”naturliga viner” i samband med galan och jag förvånas något över det jag läser. Påståendet att någon gör ”naturligt” vin är ganska pompöst må jag säga, särskilt om man säger att det enda man gör är att inte tillsätta något till den skördade musten (t ex jäst och svavel). Frågan är då hur pass ”naturligt” man odlar sin planta? Är den oympad och obeskuren? Har den hittat sin egen odlingsplats? För övrigt kan man även fundera över hur pass naturligt och otyglat musten fått jäsa? Samtidigt slängs hej vilt påståenden om att ekologiska odlare får göra vad de vill med sin vinmust. Så är det, naturligtvis, inte. Jag ger två enkla exempel fiskade ur en uppsjö av regler och förbehåll för eko-odlare: en fransk eko-odlare får bara tillsätta max 100 mg/l svavel till sitt rödvin, medan en ”traditionell” odlare får tillsätta 160 mg/l (notera f ö att även den ”traditionelle” odlaren har regler att följa), en eko-odlare får förvisso klara sitt vin med äggvita, men då måste äggvitan komma från ekologiska ägg. För övrigt undrar jag vad som får folk att tro att ekologiska odlare år 2011 är skogstokiga manipulatörer? Jag tror att många ekoodlare gör exakt så som de naturliga odlarna menar att de själva gör: arbetar utan andra tillsatser än lite svavel – alltså ingen jäst eller annat, mitt gamla Clos Dière (1990 – 2004) gjordes så t ex – låt vara att många ”naturliga” odlare inte tillsätter svavel alls. Ett annat påstående som alltid får mig att häpna i smakdiskussioner är att vi fått smaklökarna manipulerade. Självklart har vi det. Det behöver knappast upprepas som ett mantra. Alla vill rimligtvis dricka och äta så nyttigt som möjligt, men man kan omöjligen marknadsföra produkter som ingen vill dricka eller äta med hänvisning till att man själv vet bäst, att andra producenter är charlataner, att smaklökarna är manipulerade och att konsumenten inte förstår sitt eget bästa. Själv eko-odlare med intresse både för det biodynamiska och det ”naturliga” sedan 1990-talets första skälvande år, har jag genom åren stött på många eko-odlare, biodynamiker och ”naturliga odlare” och, för den delen, ”traditonella” vinbönder. Det jag kan konstatera är att i samtliga kategorier finns mer eller mindre seriösa producenter och de som gör skräpviner förtjänar ingen uppmärksamhet därför att de gör skräpviner vanligtvis på grund av att de inte förmår bättre – och det är varken övriga producenters, konsumentens eller världshistoriens fel.

”Dags att deklarera vinet”, säger Mats-Eric Nilsson i SvD. Tja, jag försökte för ett tiotal år sedan, men kom fram till att om ingen annan deklarerade så skulle folk som läste på ”mitt” vin (i det här fallet ett vin som hette Rabiega Rouge och såldes i Systembolagets bassortiment) tänka ”Men, nej, usch, innehåller det här vinet E 441? På inget annat vin står det att det innehåller E 441. Jag tar ett annat vin.” Alla som gör rena viner, ekologiskt odlade och med låg halt tillsatt svavel och dylikt har allt att vinna på att alla tvingas deklarera innehållet. Däremot är det svårt att se mer exakt hur det ska gå till. Avseende vin gäller så gott som alltid ”ju dyrare vin, desto renare och bättre” och det är fortsatt den bästa grundregeln för den som vill handla ”korrekt”. Skälet till att de ”rena” vinerna är dyrare är att de är mer kostsamma att göra. Det är för övrigt inte en tillfällighet att de bästa vinerna är dyra, eller, för den delen, att dyra viner som regel är bra – och faktiskt gjorda som tillverkaren säger att de är gjorda. En total deklaration måste innehålla allt från tillsatser i jorden vid planteringen (hur naturliga är för övrigt ympade stockar?) via bekämpningsmedel och arbetsmetoder i vingården till tillsatser och arbetsmetoder i vinkällaren. Den som är intresserad brukar kunna få reda på det mesta via Systembolaget, importörerna eller direkt från producenten. Ett problem i dessa sammanhang är så gott som alltid att nästan ingen talar sanning i producentledet (inklusive jag själv). Dels av lättja, dels för att dölja ”affärshemligheter”. Det kan också vara så att mindre nogräknade producenter helt enkelt ljuger därför att man vet att konsumenten – och för den delen Systembolaget i inköpssammanhang – idag vill höra att vinet lagrats i nya franska ekfat och inte filtrerats, trots att det i själva verket behandlats med ekspån och visst filtrerats. Tror ni att någon kan känna skillnaden om det är bra gjort och vi pratar viner under 100 sek? Glöm det. Jag har testat detta på duktiga provare vid upprepade tillfällen. Ingen har någonsin ens varit i närheten av tio rätt av tio möjliga. Med detta sagt, vill jag ändå hålla med Mats-Eric: klart vinerna ska deklareras så långt det är möjligt, i alla fall avseende tillsatser i vinkällaren (fast jag önskar att all odling, inte bara vitikulturen, var tvungen att deklarera vad som används ute på fältet). En liten detalj, som jag inte nämner för att näpsa Mats-Eric utan därför att det är en så vanlig missuppfattning: tannin som tillsätts är så gott som uteslutande inte strävt. Det är det som är poängen. Man ökar munskänslan och stabiliserar färgen med det tillsatta tanninet utan att göra vinet strävare. PS E 441 är gummi arabicum, en vanlig tillsats inte bara i livsmedel rent allmänt utan också i vin.