Vit Rhônehyllning & Roussanne vs Marsanne & Carlos Santana

Inte för att det spelar så stor roll, men samtidigt som det är helt i sin ordning att många hyllar druvan Marsanne är det lite konstigt att så få lyfter fram Roussanne. Ibland tror jag rent av att många fått för sig att Marsanne är den stora kvalitetsdruvan av de båda. Kanske är det så därför att den sistnämnda är så svår att odla. Känslig för allt, kort sagt. Resultatet är små, osäkra skördar. Till råga på allt är den sedan svår att vinifiera (oxiderar lätt). Detta har lett till att den på många håll ersatts med Marsanne, som är betydligt lättare att hantera. Numer finns det kloner som är lättare att handskas med, men de är inte alltid lika bra som de äldre, svårodlade varianterna. Hursomhelst: Roussanne är den kvalitativa tungviktaren i vit Châteauneuf-du-Pape (inte Marsanne) och den ingår även i de tillåtna vita blandningarna i norra Rhône, där den ofta utgör kvalitetsbasen medan Marsanne står för volymen. För den skull det inte framgått ovan: Roussanne sopar vingården med Marsanne om det är fråga om kvalitet. Avslutar med en allmän rekommendation att inmundiga både unga och gamla – gärna 20 år om de är av bättre kvalitet – vitviner från Rhône samt ett tips: titta alltid efter vita Rhône-viner på franska, bättre krogar. De brukar inte bara vara bra till maten utan också extremt prisvärda. Carlos Santana har f ö gjort en hel del god välgörenhet genom åren, men bandet Santana och han själv som musiker var på topp för fyrtio år sedan och då kunde det låta så här.

Vinodling i Sverige 2.0

På tal om vinodling i Sverige och vikten av att ha en affärsidé och tydliga strategier fick jag i veckan besök av Lauri Pappinen från Gute Vin på Gotland. Han och hans familj hör till dem som haft en hyggligt tydlig affärsidé från början (och som startade hyggligt tidigt, 1997 om jag inte missminner mig). Lauri är en av de främsta förkämparna för gårdsförsäljningen, men å andra sidan har han byggt upp en så stor kringverksamhet att han faktiskt klarar sig ändå. Gårdsförsäljningen är förstås viktigt, men ändå lite av grädde på moset (Lauri kanske inte håller med…). På Gute Vin finns vandrarhem, restaurang och en mängd andra produkter tillverkas, till exempel dressing och vinäger, som säljs framgångsrikt både på ön och i ”närområdet” Stockholm. Och så skriver han böcker också.

Felix finurligt om naturligt

Felix, som för dagen stoppat fötterna i en färgad variant av den ukrainska vittoffeln, tittade in som hastigast, eller med andra ord en dryg halvtimme, och berättade om än det ena och än det andra, som han lärt sig under sina 78 år, vilka han tillbringat med att födas upp i Grekland, bli arbetar- och önologhjälte i Sovjetunion och, numer, sitta på en piedestal och tala om för ynglingar som jag hur saker och ting ligger till i allmänhet och i synnerhet om varför samtidens människa saknar det förnuft som krävs för att avhålla sig från torra viner till förmån för halvsöt ”Madeira” och ”Port”. Idag passade han på att göra sitt inlägg i debatten om huruvida man inte får huvudvärk av ”naturligt” vin (om han med ”naturligt” vin avsåg det som i debatten vanligtvis avses med ”naturligt” vin framgick dock inte av hans inlägg). ”När man super till här,” sa han, ”får man alltid ont i huvudet nästa dag, men om man super till i Frankrike, får man aldrig ont i huvudet och det beror på att allt är naturligare där.” Efter detta inlägg stod han och tittade på mig en stund, så där som han brukar, samtidigt som han begrundade klokskapen i det han nyss sagt och när jag så småningom, eftersom stunden krävde det, nickade långsamt och skrynklade ihop pannan som om jag också var försjunken i djupa tankar kring allt det kloka som låg där och flöt som ett entente cordiale mellan oss grymtade han belåtet och sa ”Seså, arbeta vidare nu!”.

Côtes-de-Thongue goes AOP & Lledoner pelut & Tourbat

I och med att delar av Côtes-de-Thongue fr o m i år klassas som AOP, klassas också delar av min uppdragsgivares Domaine de Brescou vinfält som AOP. Detta har gett mig tillfälle att lära mig appellationsreglerna för Languedoc i allmänhet. Trodde nog att jag hade koll, men bara en sådan sak som att Tourbat Blanc och Lledoner pelut Noir räknas som ”cépages principaux” slår mig med viss häpnad. Vad det gäller vitvinssidan sitter dessvärre Brescou på fel druvsorter (Chardonnay och Viognier), men det fina i kråksången är att man sannolikt kommer att plantera nya fält med godkända druvor. Det innebär i bästa fall att jag om några år kommer att få sätta teorierna i en Roussanne-Marsanne-och lite Viognier-blend. En annan reflektion: det tillåtna uttaget för rött AOP – vin från Languedoc är 50 Hl/ha, snävar man in på underzonen Languedoc – Pezenas (m fl) är gränsen satt vid 45 Hl/Ha. Det är en ansvarstagande begränsning och man kan konstatera att personerna som en gång i tiden ritade ihop de grundläggande appellationsreglerna visste vad de gjorde.

Terra Vitis

Nyligen ordnades en Terra Vitis – dag i Stockholm. Man kan då fråga sig vad Terra Vitis är. Det förklaras bra här. Vid sidan om den förklaringen kan man dels tillägga att Terra Vitis är ett smart sätt för de franska Chambre d´Agricultures (regionala ”jordbrukskamrar” som delvis påminner om de svenska hushållningssällskapen) att dra in pengar, dels att det man gör är att se till att producenterna följer gällande lagar och föreskrifter samt agerar med sunt förnuft. Man kan förstås fråga sig om det ska vara nödvändigt. Tja, dessvärre är det det. Pinsamt många har inte vett att följa de i sammanhanget kloka lagar och föreskrifter som finns avseende hur man ska lagra sina besprutningsprodukter, hur man tar hand om avloppsvattnet i traktorgaraget, hur och när man ska bespruta och så vidare. För att nu inte tala om att inte alla följer det, faktiskt, lagstadgade kravet att man ska kunna följa allt som händer druvan från fältet till flaskan via gårdens dokumentering. Sakta men säkert börjar det dock bli ordning på den franska vinproduktionen och efter den stora depressionen som infann sig då man insåg det övriga vinvärlden fattat sedan ett par decennier, att Frankrike höll på att halka efter, har en spirande optimism infunnit sig i landet och nu talar de flesta istället om hur bra det går för franskt vin. Det är inte helt osant och Terra Vitis är ett bra verktyg på vägen tillbaka. Och på tal om det ställer vi om Domaine de Brescou till certifierad Terra Vitis-odlare i år. I grunden behöver vi inte ändra särskilt mycket, men steget är sunt och… det kommer att underlätta för exporten.

White Guide, naturliga viner & världshistorien

Missade dessvärre årets White Guide – gala (var och blandade vin på Domaine de Brescou). Läste på annat håll om en diskussion kring ”naturliga viner” i samband med galan och jag förvånas något över det jag läser. Påståendet att någon gör ”naturligt” vin är ganska pompöst må jag säga, särskilt om man säger att det enda man gör är att inte tillsätta något till den skördade musten (t ex jäst och svavel). Frågan är då hur pass ”naturligt” man odlar sin planta? Är den oympad och obeskuren? Har den hittat sin egen odlingsplats? För övrigt kan man även fundera över hur pass naturligt och otyglat musten fått jäsa? Samtidigt slängs hej vilt påståenden om att ekologiska odlare får göra vad de vill med sin vinmust. Så är det, naturligtvis, inte. Jag ger två enkla exempel fiskade ur en uppsjö av regler och förbehåll för eko-odlare: en fransk eko-odlare får bara tillsätta max 100 mg/l svavel till sitt rödvin, medan en ”traditionell” odlare får tillsätta 160 mg/l (notera f ö att även den ”traditionelle” odlaren har regler att följa), en eko-odlare får förvisso klara sitt vin med äggvita, men då måste äggvitan komma från ekologiska ägg. För övrigt undrar jag vad som får folk att tro att ekologiska odlare år 2011 är skogstokiga manipulatörer? Jag tror att många ekoodlare gör exakt så som de naturliga odlarna menar att de själva gör: arbetar utan andra tillsatser än lite svavel – alltså ingen jäst eller annat, mitt gamla Clos Dière (1990 – 2004) gjordes så t ex – låt vara att många ”naturliga” odlare inte tillsätter svavel alls. Ett annat påstående som alltid får mig att häpna i smakdiskussioner är att vi fått smaklökarna manipulerade. Självklart har vi det. Det behöver knappast upprepas som ett mantra. Alla vill rimligtvis dricka och äta så nyttigt som möjligt, men man kan omöjligen marknadsföra produkter som ingen vill dricka eller äta med hänvisning till att man själv vet bäst, att andra producenter är charlataner, att smaklökarna är manipulerade och att konsumenten inte förstår sitt eget bästa. Själv eko-odlare med intresse både för det biodynamiska och det ”naturliga” sedan 1990-talets första skälvande år, har jag genom åren stött på många eko-odlare, biodynamiker och ”naturliga odlare” och, för den delen, ”traditonella” vinbönder. Det jag kan konstatera är att i samtliga kategorier finns mer eller mindre seriösa producenter och de som gör skräpviner förtjänar ingen uppmärksamhet därför att de gör skräpviner vanligtvis på grund av att de inte förmår bättre – och det är varken övriga producenters, konsumentens eller världshistoriens fel.

Mazuelo de la Quinta Cruz 2010

Har varit i Briones i hjärtat av Rioja och kollat upp Miguel Merinos och mitt projekt Mazuelo de la Quinta Cruz version 2010. Enkelt uttryckt ser allt bra ut så här långt. Året är tveklöst bra för det här vinet, som ligger på fat sedan några månader och som nu har avslutat den malolaktiska jäsningen. Mina instruktioner för den närmaste tiden är att vinet ska dras tillbaka till en tank om en månad ungefär, blandas och sedan ska det åter i faten, där det ska ligga ytterligare något halvår. Såvida inget går galet framöver kommer vi att kunna använda årets alla fjorton fat, vilket ger någonstans mellan 3000 och 3500 buteljer när bottensatserna avskilts i framtiden.

Vid behov: kastrullera Clotilde

Kommer ni ihåg tipset på St Bris? Nu har vinet fått Fynd i jag vet inte hur många tidningar och idag fem solar i TV4. En sak rörande det här vinet (Saint Bris) och för den delen Clotilde Davennes Bourgogne Blanc, som jag aldrig upphör att tipsa om, är att de behöver syre. Clotilde tillhör de exakta vinmakarnas skara och hennes viner är snygga, strama och disciplinerade. Så gott som alla viner som är så där välstrukturerade och strama har tillverkats med minimal syretillförsel under vinifieringen och lagringen – raka motsatsen till de tekniker som används när man vill göra vinerna mer ”flabbiga” (är ni med på vad jag menar? alltså lite för mycket helt enkelt) eller uttorkade (som en del vilseledda producenter faktiskt gör med berått mod eller så förstår de inte bättre). Det gör också att viner som Clotildes behöver en del syre, och/eller lagring, för att komma till sin rätt. Jämförde 08 Bourgogne Blanc med 09 häromdagen. Den sistnämnda är nog i sig bäst, men inte just nu, då den är ganska sluten och diskret. Däremot växer 09:an mycket med en eller två dagar på diskbänken i halvkonsumerat skick. Mitt tips till alla er som kan tycka att Clotildes unga viner är lite diskreta: kastrullera dem! Häll någon timme innan ni ska dricka/prova vinet i en gryta och skicka sedan vinet fram och tillbaka mellan två grytor några gånger och slå det därefter på en karaff av typen mjölkkaraff eller, om ni vill vara fina i kanten inför era gäster, tillbaka i buteljen eller rent av i en vinanka eller en tom Les Preuses – flaska. Om någon missat det så är Clotilde Davenne Bourgogne Blanc numer listat i Systembolagets ordinarie sortiment och har fått ett nytt beställningsnummer. Eftersom vinet ligger i modulen T3 måste man sannolikt likväl beställa hem det. (PS ser att Systembolaget menar att Bourgogne Blanc uppvisar inslag av fat, jag kan inte hitta det, snarare motsatsen, men kanske är det lagringen på jästfällning som vilseleder, hursomhelst så har vinet aldrig sett ek och karaktärsbeskrivningen kommer förhoppningsvis snart att ändras till inslag av lagring på jästfällning, eller något sådant, vilket är mer rättvisande för den som funderar på att köpa vinet) Bourgogne Blanc-musik

Dags att deklarera vinet? 2.0

Ytterligare några tankar kring varudeklarerat vin: 1. Man får inte få för sig att vin är ett smutsigare livsmedel än andra. I flera länder är det de facto så att alla som är inblandade i produktionsledet enligt lag är skyldiga att dokumentera allt den gör. Det innebär att tillsynsmyndigheten, eller för den delen en driven konsumentjournalist, idag kan ta t ex vilket franskt vin som helst och följa det bakåt i produktionsledet, in i minsta detalj, tillbaka till planteringen. Hur många andra livsmedel lever under sådan kontroll? 2. Även om det låter illa ibland så tillsätts i livsmedelssammanhang få produkter till vin. Dyra viner får oftast blott en tillsats av svavel, billigare viner kan förstås få fler tillsatser, men innehållsdeklarationen liknar på intet vis t ex de glassar som säljs en masse världen över. 3. Att flera av oss kan ha åsikter om att ”terroir-avtrycket” medvetet späs ut i många viner väger trots allt lätt eftersom, uppenbarligen, den masskonsumerande delen av marknaden inte bryr sig ett skvatt om ”terroir” – för den konsumenten är det viktigaste att vinet inte är surt och strävt och, inte minst, att det är billigt. Om detta må vi tycka vad vi vill. Så är det bara och det ligger helt i linje med förytligandet och snuttifieringen av nyhetsförmedlingen, dokusåpornas allt större och ständigt lika intelligensbefriade värld och allt annat som vi fått som ett gemensamt straff för masskonsumentens hjärnbefriade sätt att definiera ordet kvalitet.

Dags att deklarera vinet?

”Dags att deklarera vinet”, säger Mats-Eric Nilsson i SvD. Tja, jag försökte för ett tiotal år sedan, men kom fram till att om ingen annan deklarerade så skulle folk som läste på ”mitt” vin (i det här fallet ett vin som hette Rabiega Rouge och såldes i Systembolagets bassortiment) tänka ”Men, nej, usch, innehåller det här vinet E 441? På inget annat vin står det att det innehåller E 441. Jag tar ett annat vin.” Alla som gör rena viner, ekologiskt odlade och med låg halt tillsatt svavel och dylikt har allt att vinna på att alla tvingas deklarera innehållet. Däremot är det svårt att se mer exakt hur det ska gå till. Avseende vin gäller så gott som alltid ”ju dyrare vin, desto renare och bättre” och det är fortsatt den bästa grundregeln för den som vill handla ”korrekt”. Skälet till att de ”rena” vinerna är dyrare är att de är mer kostsamma att göra. Det är för övrigt inte en tillfällighet att de bästa vinerna är dyra, eller, för den delen, att dyra viner som regel är bra – och faktiskt gjorda som tillverkaren säger att de är gjorda. En total deklaration måste innehålla allt från tillsatser i jorden vid planteringen (hur naturliga är för övrigt ympade stockar?) via bekämpningsmedel och arbetsmetoder i vingården till tillsatser och arbetsmetoder i vinkällaren. Den som är intresserad brukar kunna få reda på det mesta via Systembolaget, importörerna eller direkt från producenten. Ett problem i dessa sammanhang är så gott som alltid att nästan ingen talar sanning i producentledet (inklusive jag själv). Dels av lättja, dels för att dölja ”affärshemligheter”. Det kan också vara så att mindre nogräknade producenter helt enkelt ljuger därför att man vet att konsumenten – och för den delen Systembolaget i inköpssammanhang – idag vill höra att vinet lagrats i nya franska ekfat och inte filtrerats, trots att det i själva verket behandlats med ekspån och visst filtrerats. Tror ni att någon kan känna skillnaden om det är bra gjort och vi pratar viner under 100 sek? Glöm det. Jag har testat detta på duktiga provare vid upprepade tillfällen. Ingen har någonsin ens varit i närheten av tio rätt av tio möjliga. Med detta sagt, vill jag ändå hålla med Mats-Eric: klart vinerna ska deklareras så långt det är möjligt, i alla fall avseende tillsatser i vinkällaren (fast jag önskar att all odling, inte bara vitikulturen, var tvungen att deklarera vad som används ute på fältet). En liten detalj, som jag inte nämner för att näpsa Mats-Eric utan därför att det är en så vanlig missuppfattning: tannin som tillsätts är så gott som uteslutande inte strävt. Det är det som är poängen. Man ökar munskänslan och stabiliserar färgen med det tillsatta tanninet utan att göra vinet strävare. PS E 441 är gummi arabicum, en vanlig tillsats inte bara i livsmedel rent allmänt utan också i vin.