Jetalagen gjorde att jag kom i lite otakt där borta i väst, men nu är det dags att sammanfatta skörden på Red Mountain 2009. Tro det eller ej, men de drabbades för en gångs skull av galopperande mognad. På tiden, brukar bara hända oss i Sydfrankrike annars. Eller det gör det kanske inte, men det verkar ibland så.

Hursomhelst så fick de bråttom att plocka och allt gick i en rasande fart med den vanliga påföljden att vinkällarens kapacitet inte räckte till, varför somligt fick macereras kortare tid än tänkt medan annat fick plockas senare än vad som var lämpligt. Trots detta är utfallet, åtminstone hos min uppdragsgivare Hedges Family Estate, mycket gott. Jag tror faktiskt inte att vi haft ett bättre år sedan jag började här 2001.

Frågar man gårdens vinmakare, Pete Hedges och Sarah Goedhart, håller de spontant inte med, men det beror på att de haft att hantera eländet med den galopperande skörden och den därmed följande kniviga logistiken i vinkällaren och – typiskt för sådana här år – avbruten alkoholisk jäsning och malolaktisk jäsningen vid fel tillfälle med förhöjd flyktig syra som följd. Jag bara kliver in nu när stormen är utriden och undrar varför de inte gjort det och det som vi sa att de skulle göra (fast jag vet redan att det beror på den galopperande mognaden, å andra sidan kanske Hedges slutar betala om jag verkar för nöjd).

Åker tillbaka i början av sommaren för att blenda färdigt toppvinerna ”Limiteds”, av vilka vi i år kan välja att göra Cabernet, Merlot, Syrah eller Malbec. Mitt tips är att vi kommer att göra alla fyra. Så bra är årgången.

Lagom till lördagsfestligheterna fick jag en fråga om Velcorin. Vad är det, är det är farligt? Tja, i grund och botten är det farligt, bara en sådan sak som att alla som nyttjar produkten i sin verksamhet måste genomgå en speciell utbildning bland annat därför att man måste använda sig av en mycket exakt doserare. Lyckas den biten (doseringen) är det så väl ordnat att Velcorin – eller DMDC, som är det egentliga namnet (Velcorin är varumärket), dimethyldicarbonate (heter det nog ungefär på svenska) – bryts ner till koldioxid och metanol (vars effekt motverkas av vinets etanol) när det väl tillsatts vinet.

Okej, varför tillsätter man alls sådant här, om det nu faktiskt inte är helt ofarligt. Ja, det kan man fråga sig, men det har, förstås, en önskad effekt (se nedan) och minskar behovet av andra oönskade tillsatser som svavel. Dessutom, och det är mycket viktigt att komma ihåg: det är en fullt legal produkt som används i livsmedelsindustrin sedan 20 år och på den tiden har, veterligt, någon olycka aldrig inträffat.

Velcorin är verksamt mot efterjäsning – både verklig efterjäsning och ”efterjäsning” – i söta till inte helt torra viner (samt juicer, sportdrycker m m) genom sin förmåga att eliminera såväl jäst som bakterier och mögel. Det kan också användas för att förbättra viner som angripits av Brettanomyces och, som nämnts, leder en behandling till minskat behov av andra produkter som svavel och filtreringar. Företaget bakom produkten säger i sin reklam något som låter väldigt bra i många producenters öron: ”användandet av vår i grunden giftiga (nej, det där med ’i grunden giftiga’ lade jag till för att inte låta köpt) minskar avsevärt tiden då vinet är buteljsjukt, vilket minskar behovet av lagring före lanseringen” (och tid och lager är pengar i de här sammanhangen ska ni veta).

Om någon av er vill ha en doseringsmaskin och lite Velcorin i julklapp, kan jag berätta att ni får en doseringsmaskin för mindre än en halv miljon svenska kronor. Och kanske blir det ändå billigare under mellandagsrean.

Som vinmakare har jag blivit bortskämd med att snabbt kunna förstå druvor och viner och att därmed kunna vidta rätt grepp i olika situationer. Syrah, Carignan, Malbec, Petit verdot, Grenache, Cinsaut, Mourvèdre, Cabernet sauvignon, Merlot, Cabernet franc, Braucol, Tempranillo, Sangiovese, Chardonnay, Lin d´Oeil, Sauvingon blanc, Roussanne… och många fler har passerat revy.

Men nu står jag öga mot öga med Pinot noir. Suck.

Topografi, jord, berggrund, vind, klon, beskärning, vatten, skördetillfälle, jäsningstmeperatur, jäst, svavelhantering, malolaktiska jäsning, ja, allt tycks plötsligt spela dubbelt så stor roll. Kul och frustrerande.

På Domaine de Brescou har vi hållit på i fyra år och det är väl först nu som vi kan tro på en bra Pinot. Inte så att åren 2006 – 2008 varit helt fel. Vinerna är okej som viner. Däremot är de inte så bra som Pinot noir som vi skulle vilja.

Pinot noir är, i alla fall för mig, bilden av perfektion: perfekt balans mellan syra och frukt, mellan nyansrikedom och elegans, mellan frukt och ek, mellan naturen och hanthavandet. Om den är bra gjord, vill säga.

Nåväl, årgången 2009 av Domaine de Brescous Pinot noir börjar likna något. Vi är inte i mål ännu men så här långt har vi i alla fall ett vin som uppvisar allt det som bra Pinot ska visa upp. Med detta inte sagt att vi konkurrerar med toppvinerna i Bourgogne, Oregon och Nya Zeeland, men vi är komna en god bit på väg. Och, priserna i Languedoc är fortsatt emellanåt löjligt låga. Med andra ord köprekommendation på Domaine de Brescou Pinot noir 2009 när den släpps om ett par år (gissningsvis under 2011).

I väntan på Pinot noir från Domaine de Brescou kan ni prova till exempel Viognier eller Syrah från samma ställe. Vi försöker göra en frisk och fräsch Viognier och en druvtypisk Syrah i klassisk stil.

viognier

syrah