Svavel & terroir

Har vid två tillfällen under de senaste veckorna blivit ombedd att tala om svavel, svavelbaserade aromer och terroir. När jag provade osvavlad chardonnay och svavlad chardonnay på Domaine de Brescou med en studieresa med kunnigt folk från Systembolaget kategoriserade de flesta det osvavlade som naturvin, varken mer eller mindre, och det svavlade som chardonnay utan solklart ursprung men med druvuttryck.

Veckan innan, i Sverige, tyckte de ambitiösa medlemmarna i svenska sommelierlandslaget att det var svårt att hitta terroir, druva och ursprung i framförallt den osvavlade chardonnayn men även den svavlade (alltså samma viner från Domaine de Brescou som nämns ovan). Chardonnay från olika delar av Bourgogne utan svavelbaserade aromer (men med tillsatt svavel) hade de lättare att identifiera medan allra enklast verkade de ha med chardonnay från Bourgogne med svavelbaserade aromer.Det osvavlade vinet

Kanske är det lite taskigt av en vinmakare att påpeka vad som kan anses vara ren druva och rent ursprung och vad som snarare är aromer byggda med hjälp av ett fokuserat jästurval och svavel (eller för den delen ek), å andra sidan tycker jag det är trist med alla de där mer svavel- än terroir-stukade vinerna: den som tittar på Sancerre för 30 år sedan och samma område idag känner knappt igen sig; idag är lejonparten viner gjorda med de jäststammar som togs fram för ändamålet under sena 1980- och hela 1990-talet (som till skillnad från den jäst som flitigt används sedan 100 år inte var ”neutrala”).

Noterbart är att de flesta har svårt att direkt förstå det här med de svavelbaserade aromerna (vilka, sorry, måste upplevas för att man ska känna/förstå vad det är), de ser däremot med lätthet att det finns viner som inte luktar svavel och sådana som bjuder på svavelstick och rent av svavelbeska i smaken, men det är en helt annan sak. Sådant förekommer till exempel i en del översvavlade viner från Tyskland och enkla boxar och flaskor där producenten måste panga på med allt vad som är tillåtet (och kanske lite till) för att hålla oxidation och rötangripna och på annat vis skadade druvor stången, samt i en del fall då producenten tillsatt sitt svavel vid fel tidpunkt och på fel sätt varför även ett lågsvavlat vin kan lukta svavel.Glasskugga

Slutsatsen av den här något ofokuserade posten är 1. Osvavlade viner uppvisar inte med självklarhet mer terroir och druvtypiskhet, oftast upplevs det tvärtom. 2. Många uppfattar svavelbaserade aromer som terroirutryck, rent av mer så än viner från samma område utan de svavelbaserade aromerna. 3. Viner gjorda med återhållna mängder svavel och utan aromsökande jäst (men eventuellt med tillsatt neutral jäst) är under förutsättning att de är välgjorda renast och mest stringenta både som vin och i sina druv- och terroirutryck, vilket dock inte med självklarhet innebär att alla ser just det.The Libertines

Nu ska jag prova det osvavlade vinet som stått öppet i ett år. Rapport på en blogg nära dig inom kort (sannolikt på söndag kväll)!

Libertines förgyller vår vardag!

Svenska Vinakademiens pris 2015 till Ia Orre!

Ära den som äras bör. Med undantag för Svenska Vinakademiens grundare (och Munskänkarnas grundare, vinimportören m m, m m) Nils-Bertil Philipson är det frågan om någon är eller varit mer värd akademiens pris än årets pristagare Ia Orre Montan.bild

Sverige hade knappt hunnit börja tala om sommelierer på 1980-talet förrän Ia var där och blev en av Sveriges bästa vinkypare och knappt hade hon etablerat sig i den världen förrän hon blev en av Sveriges första kvinnliga vinskribenter, kanske rent av den första, i alla fall den första som blev rikskändis genom att skriva i den tidningen som då hade högst upplaga i Sverige, Expressen. Därifrån svingade sig Ia ut i den internationella sommelier-världen och var en av de pionjärer som lärde världen att även svenska sommelierer är att räkna med. 25 år gammal blev hon hovmästare på Clas på Hörnet, med tidvis så många som 40 pax under sina vingar. Hon var med och byggde upp vinkällaren på redan då legendariska Grands Franska.

Ia har också varit studierektor på Restaurangakademien och är nu adjungerad lektor på restauranghögskolan vid Umeå Universitet, hon var med och startade Sommelierföreningen och hon är sedan länge Elles vinskribent. Vid sidan om allt detta konsultar hon i vin och ost och dryckeslistor och restaurangkoncept.

Självklart har hon redan tilldelats ett flertal utmärkelser som Ordre du Mérite Agricole och lika självklart är hon en Dame Commandeur en Ordre du Champagne. Det enda som inte är självklart är att hon inte redan fått Svenska Vinakademiens pris. Grattis Ia – en mer värdig pristagare får vi leta efter!

Queen.

Vinskribent gör vin

Vinskribenten Erica Landin gav sig för något år sedan av till Kalifornien i syfte att prova på livet som vinmakare. Under några svettiga veckor fick hon, ömfotingen från stan, bekänna färg – något som för övrigt är ofrånkomligt för den som sig i leken ger ety händerna färgas snart både blå och svarta av de blå druvornas färgämnen, smuts och annat.bildResultatet av hennes vedermödor har nu manifesterats i vinet ”Landin – pas petite”. En petite sirah med ett litet inslag zinfandel tillverkat enligt Ericas filosofi om hur ett vin ska göras, i det här fallet innebärande att man ska göra så lite som möjligt varmed vinet ska anta en så självvald och naturlig form som möjligt.bild

Den som vill läsa mer om projektet och vinet hänvisas till det kommande numret av Allt om Vin där Erica själv berättar, i anslutning till hennes text kommer också vinets beställningsnummer och pris att framgå (gissningsvis upp emot 200 sek). Diana Krall.bild

 

Zin & Chateau9 i Skövde & Burning Bellows

Årets upplaga av Vin & Delikatess i Skövde är nu i hamn. I dagarna två invaderades det gamla danspalatset Valhall, tillika Skövde Kulturhus, av törstiga och hungriga finsmakareSkövde 2015 som frossade i allehanda närproducerade frukter, grönsaker, ostar, köttbitar, praliner och annat samt tog sig en eller annan smutt vin från långtifrån. Hade äran att till och från assistera i Terrific Wines monter och kunde framförallt konstatera att man pratar som folk i Skövde. R:en låter som de ska, intonationen är där och alla här vet att andra dialekter än ursvenskan från Skaraborg är hittepå-svenska och att all annan radio än Radio Skaraborg och närradiostationerna i nejden är i skriande behov av både en tålmodig röstpedagog och en intensivkurs i Riktig svenska. För att nu inte tala om TV där det förekommer folk som inte ens kan få till det svenskaste av läten, nämligen ä.

Nog av. Vad dricker man då i denna Jordens medelpunkt, eller i vart fall nära på centralort, Skövde ligger ju som bekant cirka 30 km från Alltets epicentrum? Ifjol visade Skaraborgaren en klar förkärlek för Clotilde Davennes Crémant de Bourgogne, nr 7725, 135 sek – ett vin som till och med fick en upplyst tandläkare med hjärnan på rätta stället att utbrista ”det här kan jag dricka på morgonen istället för att borsta tänderna!”. Ja, sådan är den sanne skaraborgaren.Clotilde juni 2014

I år drog Skaraborgarens håg snarare åt Leif Erikssons håll och hen visade sig vara särdeles förtjust i Girard Old Vine Zinfandel, nr 22337, 189 sek – ett vin som för övrigt lanseras på magnum på tisdag (måste dock beställas, nr 74672, 425 sek). Många visade också stort intresse för den i Sverige nya Domaine de Nalys, nr 71813, 249 sek – en aningen ung men oerhört snygg Chateau9 (ja, fransmännen ni vet, de säger ju nöff istället för nio så då blir det chateaunöff när de skriver så där, chateau9) som har den goda smaken att sansa sig på klassiska 13,5 % och inte dra iväg till 00-talets dumalkoholer på 15 % och mer (självklart noterade Skaraborgaren denna förskönande omständighet). På rödvinssidan måste också den nya, eleganta årgången av Cartlidge & Browne Pinot Noir, nr 79245, 119 sek, nämnas. Ny retro-etikett och en ny, smäckrare och stramare stil med en lätt och tilltalande pinot-karaktär i både doft och smak, serveras gärna lite kyld och kan snudd på användas som ett rosévin. Billigt är det också (Skaraborgaren är inte snål men självklart om sig och kring sig, se bara hur svearna och norrlänningarna snodde Sverige från Skaraborgaren när henna vände ryggen till; Stockholm huvudstad, bara en sådan sak… tycker man härnere i Skövde-trakten).Girard, öppen spis

Men provade då inte Skaraborgaren också lite vitt? Jovisst gjorde hen det! Här kan vi notera att stort intresse visades för Françoise Feuillat-Juillots Montagny 1er Cru ”Les Coères, nr 2812, 169 sek – vinet som nu, i september, får toppbetyg i engelska vinbibeln Decanter och det av ingen mindre än Bourgogne-experten Clive Coats och vid sidan om det var många förtjusta i den nysläppta (2014) magnumen av Clotilde Davennes Chablis, nr 78622, 329 kr – ett praktverk (som även finns som 75:a, nr 6302, 159 sek)! Vid sidan om denna jättebutelj noterade en och annan person som vägrar box men ändå vill ta en liten slurk då och då halvbuteljen Borgoletto, nr 12502, 59 sek. En del av er minns säkert det här vinet sedan det också fanns på helbutelj, men när modulerna för ekolgiskt vin ändrades åkte den flaskan ut ur sortimentet medan den här halvan överlevde, och det har den gjort med den äran, finns i de flesta butiker idag och bjuder den hugade på en elegant och finfruktig Soave som inte minst kan njutas till en spagetti vongole (ja, ni vet).

Skaraborg rockar!Burning Bellows

Vin & delikatess i Skövde i helgen

Fredag-lördag samlas vi i år igen i Skövde för att äta och dricka gott. Er utsände i de Skövde 2015förhoppningsfulla mat- och dryckestillställningarnas värld slår vin så det står härliga till samt gör sitt bästa för att inte förolämpa vänligt frågande mässbesökare, det kan till och med hända att den nyss nämnde överträffar sig själv och ler och talar vänligt om ditten och datten samt ljuger så berättelsen och vinet blir bättre.

Skördestart 2015: same same but different

Inget nytt under solen när det gäller rapporteringen från “årets skörd”. I stort har den sett likadan ut det senaste halvseklet och frågan är om det inte var snarlikt även i ändå äldre tider. Skälet är enkelt. Media vill ha en rubrik och ett par uttalanden. Producenterna och mellanhänderna vill sälja. Och få om någon kollar fakta.

Således är varje år aldrig så bra som just då det skördas och då vinerna släpps på marknaden. Väldigt få ”årgångstabeller” ser likadana ut tio år senare eftersom de färskaste åren – med osålt vin – ofta är lite övervärderade medan de lite äldre – med utsålt vin – rent av kan vara undervärderade (vilket självklart inte står i motsats till att även dessa övervärderades när de var unga).Viktigt undantag från detta: år då det varit ekonomisk oro och det finns mycket osålt vin i lagren, då kan en årgång offras och nedvärderas trots att den förtjänar ett bättre öde.

Således är året antingen fantastiskt både avseende volym och kvalitet eller så är det fantastiskt till följd av liten volym (som innebär att priserna kommer att gå upp, vilket producenterna kan börja flagga för redan före skörden).

Således har man aldrig börjat skörda så tidigt som i år (möjligen med det ständigt återkommande 1893 som ingen längre har koll på som enda undantag).

Således är kvalitén alltid utmärkt trots att året varit för torrt och varmt/för kallt och regnigt/för ansatt av sjukdomar och mognaden infinner sig alltid trots att värme och torka de facto stänger av mognadsprocessen eller att regn och kyla kan förhala den så till den milda grad att de rätta aromerna aldrig infinner sig.

Således pratar alltfler på senare år om den globala uppvärmningen som enda skälet till allt tidigare skördar och mer alkohol som om ingen planterat tidigt mognande kloner och jagat efter effektivare jäst och processhjälpmedel och som om inte huvudskälet till jakten på full mognad och högre alkohol är att konsumenten under flera decennier efterfrågat allt mognare aromer.

Hur årgången 2015 är? Ytterst varierande.

Talking Heads!Talking Heads Remain in Light

Det händer med rosévin april – augusti

La upp ett litet vintips på rosé häromdagen. En HR kommenterade med att han upplevde utvecklingen av Clotilde Davennes förut så tillknäppta och nu så öppna Bourgogne Rosé som smått anmärkningsvärd och mycket positiv. Han ställde också frågan om det är normalt att rosévin utvecklas så snabbt på det där viset. Svarade i en kommentar men kör svaret i något modifierad version även här då jag tror fler är intresserade av detta.IMG_1613

”Precis så som du beskriver det (att vinet så snabbt gått från kärvt och tillknäppt till öppet och inbjudande) har utvecklingen av Clotilde Davenne Bourgogne Rosé varit och det är verkligen så att det är först nu som vinet står i full blom och så lär det förbli åtminstone till fram emot nästa sommar.

Ett problem för den som försöker göra personliga roséviner med komplexitet och djup är att de omöjligen kan vara ”färdiga” när de lanseras våren efter skörden. Det gör att de är aningen kärva och tillknäppta när de först möter konsumenten och att många därför vänder dem ryggen. Kunde konsumenten känna grund-kvalitén och förstå potentialen skull den köpa trots sina invändningar och låta vinet ligga till sig, så som du nu gjort (det handlar ofta om bara några månaders väntan, typ april – juli).

Tyvärr är det så trist som att en stor del av de roséviner som blir uppskrivna våren efter skörden är de som är mest industriellt gjorda, d v s med tillrättaläggande jästsorter, enzymer och annat – allt i syfte att få produkten färdig tidigt och med det menas framförallt att det ska skrika frukt på näsan. Inget fel i sig, vinet blir ju fruktigt och insmickrande redan i mars, rent av i februari, ehuru endimensionellt.IMG_1613

Det där sista brukar de flesta bedömare missa varför de här speed-vinifierade vinerna allt som oftast är de stora vinnarna i de rosétest som görs medan en del mer arbetade exempel försvinner från scenen. Ett övertydligt exempel på det senare är det andra vinet som nämns i den här posten, Château Henri Bonnaud. Väldigt få skrev gillande om det vinet när det släpptes ifjol. I år har däremot många fyndat det. Förvisso med all rätt, men det hade varit fint om vinets inneboende potential uppmärksammats redan förra året då hade det sannolikt sålt bättre och Systembolaget hade köpt in det i år igen. Nu lär det istället dröja innan vi får en ny fullödig Palette rosé till det svenska sortimentet.

Samtidigt ska sägas att de relativt enkla, speed-vinifierade rosévinerna oftast är de mest öppna och fräschaste till och med maj/juni året efter skörden.”

PS Vinet på bilderna har inget med texten att göra annat än att det var (var, ety allt nu uppdrucket, åtminstone i er utsändes i de rosa drömmarnas himmel vinkällare) ett vin som gjordes för att toppa först två år efter skörden, eller rättare sagt det gjordes på ett sådant vis att det behövde mer än ett år i buteljen för att komma till rätta med sig själv.

Graham Parker & The Rumour.

Kan vinmakare per automatik laga mat?

Fick frågan om jag verkligen är så usel i köket som jag påstår på vinfierat och om det är så, borde jag då inte också vara en usel vinmakare, eller, borde jag som vinmakare åtminstone inte vara hyggligt bra på att laga mat? Författade mitt svar i en kommentar till inlägget och någon tyckte i en annan kommentar att min kommentar borde bli en post i sig och det blir den nu:

Jag tror inte att kockar per automatik är bra på att göra och blenda vin och jag tror inte att vinmakare per automatik är bra på att laga mat. Däremot kryllar det av mindre Hector Berliozsjälvinsiktsfulla personer som tror att de kan laga mat eller göra vin, eller för den delen sätta ihop parfymer, på en högre nivå bara för att de kan något av det övriga, ja, det förekommer till och med en uppsjö folk som tror de kan laga mat, göra parfym eller maka vin bara för att de skriver om ämnet i fråga. Sannolikheten för att de faktiskt kan göra något av det där är oftast ungefär lika stor som att en musikrecensent faktiskt kan komponera en symfoni eller fylla Globen med framgång.

Med detta inte sagt att t ex jag inte kan bedöma en maträtt utifrån dess smaker och till och med ha synpunkter på vad som skulle kunna göras bättre rent smakmässigt. Däremot har jag högst sannolikt ingen aning om hur det ska gå till eller ens vad som egentligen tarvas för att uppnå min idealbild av rätten.

Lite grann som att se en bild och känna att något fattas här, men det är först när den kunnige designern dyker upp som den där sista pricken som fattades hamnar rätt.

Vad gäller det där med att maka vin är det nog i sig som att laga mat. På en lägre nivå är det bara att följa receptet och använda de tekniska kunskaper man införskaffat.  RentToque krasst kan vem som helst göra detta. På en högre nivå finns inga recept och allt är fråga om känsla. Spörsmålet är då i slutändan om du har den känslan eller inte. (Utgår här från att det är en självklarhet att allt görs rätt i vingården och att frukten som frambringas är så perfekt den kan vara – noterbart är att även en vingård kan skötas med mer eller mindre känsla; varje år gäller det att avgöra när grönskörden ska påbörjas, kunna avgöra om ett uppbindningssystem kanske bör förändras, förstå det du odlar mellan raderna osv, ställningstaganden som inte alltid sker utifrån ren kunskap)

Utan att förhäva mig själv har jag, bortsett från början då erfarenheter saknades, vanligtvis alltid gått på känslan (därmed inget sagt om hur väl det går/gått, men rent objektivt vågar jag drista mig till att säga att det fungerat och fungerar hyggligt eller rent av bra) och de vinmakare jag själv uppskattar är de som inte tuggar på om allt de gör eller, i än högre grad, vad de inte gör – comme il faut bland dem som säljer in sig själva som ovanligt naturälskande vinmakare – utan bara gör. Så snart någon börjar snacka för mycket brukar det handla mer om att försätta lyssnaren i en stämning därför att produkten faktiskt inte håller vad babbelmakaren just står och lovar och/eller därför att vinmakaren faktiskt inte är en fena egentligen.

Senare tiders bästa svar jag fått från en vinmakare, då jag själv iklätt mig rollen som Hector Berlioz2skribent, är från Marie Menger-Krug som, sedan jag avfyrat sju-åtta snabba, suckade och bad om ursäkt ”Jag är ledsen, jag har inga svar på dina frågor, jag antecknar ingenting och vet aldrig i förväg hur jag ska agera, allt går på känsla” – detta är beundransvärt (naturligtvis under förutsättning att vinerna utifrån sina egna förutsättningar är bra). Ingen kan gå från köket till vingården och klara det tricket, lika lite som i alla fall jag kan gå från vingården till köket och jobba på känsla så som de stora gör.

Sedan kan man, som Hustrun, med en suck korrekt konstatera att mina tillkortakommanden i köket ytterst beror på ett fundamentalt ointresse. Jag förstår helt enkelt inte varför jag ska laga mat när jag istället kan lyssna på musik, spela gitarr, läsa eller skriva lite. Men jag är oerhört glad att andra, som Hustrun, gärna gör det omvända.

På tal om symfonier en fantastisk symfoni.

 

Första vinet från Ästad!

Efter en del tankemöda, research och planerande planterade Ästad Gård, numer Ästad Vingård, fyra hektar med solaris-plantor 2011. En första experimentskörd kunde genomföras 2013 och förra året gjordes en liten, mer ”normal” skörd, då teorierna kring möjliga vintyper på stället togs till sin spets. En tes har hela tiden varit att i första hand satsa på ett mousserande vin. Den som arbetar i ett svalare klimat har alltid en syra att hantera och antingen blir man vän med den eller så måste man försöka bekämpa den. Ästad har valt det förra och det finns ingen vintyp där man har så stor glädje av syra som den mousserande.bildVid sidan om bubblet har två möjliga vintyper testats eftersom det alltid blir lite ”spill” för den som går all in i en medveten kvalitetssatsning. I det här fallet har spillet resulterat i ett halvtorrt, stilla vin och ett lätt ekat, stilla vin. Det förra lanserades för någon månad sedan, och det senare kommer lanseras om någon månad.bildI och med att Ästad inte bara är en vingård utan också en tämligen stor konferensanläggning med en ambitiös restaurang kommer vinerna tillsvidare bara att finnas att prova på plats. På sikt är det möjligt att detta kommer ändras, men sett till årets problem med millerandange i såväl Ästads odling som andra svenska vingårdar blir skörden liten också i år, så liten att det helt enkelt inte kommer finnas tillräckligt för att sälja till andra än gårdens gäster. På sikt är dock målet att kunna göra 20 000 flaskor om året.bildMen vänta nu, vart tog primadonnan, det mousserande vinet vägen, det som allt egentligen handlar om? Jodå, det är på gång, men det tar tid att skapa nya viner och alldeles särskilt mousserande som får sin andra jäsning på butelj. Som konsulterande vinmakare kan jag dock meddela att allt ser bra ut – men det lär dröja minst ett år till innan det första bubblet får möta konsumenten.

bild

Den svåra konsten att beskriva vin

Det här med att beskriva vin är inte helt enkelt. Någon form av insidertugg har alltid funnits, och under lång tid har sättet att ”rätt” beskriva ett vin hållit pöbeln på avstånd från kretsen som kan och vet. Eller, det där gäller i kommunikation mot konsumenten och mellan konsumenter. Inom produktionen har språket såvitt er utsände i de lugubra språkbarriärernas exkluderande värld kunnat märka alltid varit inkluderande och lätt att ta till sig. Enkelt utryckt är det väldigt mycket pang på rödbetan som gäller där och om jag var konsument skulle jag se upp för de producenter och representanter för producenter och de vinbeskrivare i allmänhet som ger sig in i ett alltför mystiskt språk; det gör de bara för att lägga ut dimridåer för något, som att de själva inte riktigt vet vad de pratar om eller att vinet i fråga inte är så bra som du just nu luras att tro.

Någon gång i slutet på 1980-talet försökte svenska Vin & Sprit ge sig på att skapa ett nytt och för alla begripligt sätt att beskriva vin. Man tog till och med fram en ny form av provningsprotokoll. Vinerna betygsattes från ett till nio, det debatterades mycket om huruvida vi skulle tala om vinets doft eller lukt – det blev till slut lukt och denna delades upp i arom och bouquet, sådant som kan låta självklart idag men på den tiden stod bouquet fortfarande för ett vins doft, punkt slut -, vi började tala om färgintensitet respektive färgnyans och en hel del annat nytt och vettigt.

På 1990-talet gjorde så sensoriken sitt intåg och allt skulle ske enligt dess principer – Vin & Sprit satte upp en egen sensorikavdelning med både stora ambitioner och dito kunnande och i Grythyttan började man också tala sensorik istället för vinprovning. Ett problem med allt detta, och andra sätt som jag fick lära mig att prova på och beskriva på på t ex universiteten i Bordeaux och Suze-la-Rousse och andra franska institutioner, var och är att alla måste lära sig att prova på samma sätt för att det ska fungera.

Med andra ord måste den som ska beskriva ett vin för någon annan se till att hitta ett uttryckssätt som når mottagaren. Huruvida man lyckas med det bör den som arbetar med att skriva om vin eller att sälja vin fråga sig varje dag. Kanske bör fler också fundera över problematiken utifrån mottagarens och inte avsändarens perspektiv.

Läste häromdagen en svensk artikel om en producent och en beskrivning av producentens viner. Kanske är beskrivningarna google-översatta, kanske är det här ett nytt, spännande försök att nå mottagaren, som i så fall inte är något för mig för jag fattar inget av detta snömos – vilket förstås inte innebär att det inte är rätt för någon annan – som här illustreras med några citat: ”Tilltalande aromatik, med en urskiljbar om än lätt alkoholhint… Ingången möter upp med en näve full av mineralitet och vita stenar.” ”Dovt röd med genomskinlig kant… Kort till medellång med återkommande aromer…” ”Klar syra och spridda små tanniner…” ”Kall frukt, immediat och ihållande…”.