Fredag-lördag samlas vi i år igen i Skövde för att äta och dricka gott. Er utsände i de 
förhoppningsfulla mat- och dryckestillställningarnas värld slår vin så det står härliga till samt gör sitt bästa för att inte förolämpa vänligt frågande mässbesökare, det kan till och med hända att den nyss nämnde överträffar sig själv och ler och talar vänligt om ditten och datten samt ljuger så berättelsen och vinet blir bättre.
Inget nytt under solen när det gäller rapporteringen från “årets skörd”. I stort har den sett likadan ut det senaste halvseklet och frågan är om det inte var snarlikt även i ändå äldre tider. Skälet är enkelt. Media vill ha en rubrik och ett par uttalanden. Producenterna och mellanhänderna vill sälja. Och få om någon kollar fakta.
Således är varje år aldrig så bra som just då det skördas och då vinerna släpps på marknaden. Väldigt få ”årgångstabeller” ser likadana ut tio år senare eftersom de färskaste åren – med osålt vin – ofta är lite övervärderade medan de lite äldre – med utsålt vin – rent av kan vara undervärderade (vilket självklart inte står i motsats till att även dessa övervärderades när de var unga).Viktigt undantag från detta: år då det varit ekonomisk oro och det finns mycket osålt vin i lagren, då kan en årgång offras och nedvärderas trots att den förtjänar ett bättre öde.
Således är året antingen fantastiskt både avseende volym och kvalitet eller så är det fantastiskt till följd av liten volym (som innebär att priserna kommer att gå upp, vilket producenterna kan börja flagga för redan före skörden).
Således har man aldrig börjat skörda så tidigt som i år (möjligen med det ständigt återkommande 1893 som ingen längre har koll på som enda undantag).
Således är kvalitén alltid utmärkt trots att året varit för torrt och varmt/för kallt och regnigt/för ansatt av sjukdomar och mognaden infinner sig alltid trots att värme och torka de facto stänger av mognadsprocessen eller att regn och kyla kan förhala den så till den milda grad att de rätta aromerna aldrig infinner sig.
Således pratar alltfler på senare år om den globala uppvärmningen som enda skälet till allt tidigare skördar och mer alkohol som om ingen planterat tidigt mognande kloner och jagat efter effektivare jäst och processhjälpmedel och som om inte huvudskälet till jakten på full mognad och högre alkohol är att konsumenten under flera decennier efterfrågat allt mognare aromer.
Hur årgången 2015 är? Ytterst varierande.
La upp ett litet vintips på rosé häromdagen. En HR kommenterade med att han upplevde utvecklingen av Clotilde Davennes förut så tillknäppta och nu så öppna Bourgogne Rosé som smått anmärkningsvärd och mycket positiv. Han ställde också frågan om det är normalt att rosévin utvecklas så snabbt på det där viset. Svarade i en kommentar men kör svaret i något modifierad version även här då jag tror fler är intresserade av detta.
”Precis så som du beskriver det (att vinet så snabbt gått från kärvt och tillknäppt till öppet och inbjudande) har utvecklingen av Clotilde Davenne Bourgogne Rosé varit och det är verkligen så att det är först nu som vinet står i full blom och så lär det förbli åtminstone till fram emot nästa sommar.
Ett problem för den som försöker göra personliga roséviner med komplexitet och djup är att de omöjligen kan vara ”färdiga” när de lanseras våren efter skörden. Det gör att de är aningen kärva och tillknäppta när de först möter konsumenten och att många därför vänder dem ryggen. Kunde konsumenten känna grund-kvalitén och förstå potentialen skull den köpa trots sina invändningar och låta vinet ligga till sig, så som du nu gjort (det handlar ofta om bara några månaders väntan, typ april – juli).
Tyvärr är det så trist som att en stor del av de roséviner som blir uppskrivna våren efter skörden är de som är mest industriellt gjorda, d v s med tillrättaläggande jästsorter, enzymer och annat – allt i syfte att få produkten färdig tidigt och med det menas framförallt att det ska skrika frukt på näsan. Inget fel i sig, vinet blir ju fruktigt och insmickrande redan i mars, rent av i februari, ehuru endimensionellt.
Det där sista brukar de flesta bedömare missa varför de här speed-vinifierade vinerna allt som oftast är de stora vinnarna i de rosétest som görs medan en del mer arbetade exempel försvinner från scenen. Ett övertydligt exempel på det senare är det andra vinet som nämns i den här posten, Château Henri Bonnaud. Väldigt få skrev gillande om det vinet när det släpptes ifjol. I år har däremot många fyndat det. Förvisso med all rätt, men det hade varit fint om vinets inneboende potential uppmärksammats redan förra året då hade det sannolikt sålt bättre och Systembolaget hade köpt in det i år igen. Nu lär det istället dröja innan vi får en ny fullödig Palette rosé till det svenska sortimentet.
Samtidigt ska sägas att de relativt enkla, speed-vinifierade rosévinerna oftast är de mest öppna och fräschaste till och med maj/juni året efter skörden.”
PS Vinet på bilderna har inget med texten att göra annat än att det var (var, ety allt nu uppdrucket, åtminstone i er utsändes i de rosa drömmarnas himmel vinkällare) ett vin som gjordes för att toppa först två år efter skörden, eller rättare sagt det gjordes på ett sådant vis att det behövde mer än ett år i buteljen för att komma till rätta med sig själv.
Fick frågan om jag verkligen är så usel i köket som jag påstår på vinfierat och om det är så, borde jag då inte också vara en usel vinmakare, eller, borde jag som vinmakare åtminstone inte vara hyggligt bra på att laga mat? Författade mitt svar i en kommentar till inlägget och någon tyckte i en annan kommentar att min kommentar borde bli en post i sig och det blir den nu:
Jag tror inte att kockar per automatik är bra på att göra och blenda vin och jag tror inte att vinmakare per automatik är bra på att laga mat. Däremot kryllar det av mindre 
självinsiktsfulla personer som tror att de kan laga mat eller göra vin, eller för den delen sätta ihop parfymer, på en högre nivå bara för att de kan något av det övriga, ja, det förekommer till och med en uppsjö folk som tror de kan laga mat, göra parfym eller maka vin bara för att de skriver om ämnet i fråga. Sannolikheten för att de faktiskt kan göra något av det där är oftast ungefär lika stor som att en musikrecensent faktiskt kan komponera en symfoni eller fylla Globen med framgång.
Med detta inte sagt att t ex jag inte kan bedöma en maträtt utifrån dess smaker och till och med ha synpunkter på vad som skulle kunna göras bättre rent smakmässigt. Däremot har jag högst sannolikt ingen aning om hur det ska gå till eller ens vad som egentligen tarvas för att uppnå min idealbild av rätten.
Lite grann som att se en bild och känna att något fattas här, men det är först när den kunnige designern dyker upp som den där sista pricken som fattades hamnar rätt.
Vad gäller det där med att maka vin är det nog i sig som att laga mat. På en lägre nivå är det bara att följa receptet och använda de tekniska kunskaper man införskaffat. Rent
krasst kan vem som helst göra detta. På en högre nivå finns inga recept och allt är fråga om känsla. Spörsmålet är då i slutändan om du har den känslan eller inte. (Utgår här från att det är en självklarhet att allt görs rätt i vingården och att frukten som frambringas är så perfekt den kan vara – noterbart är att även en vingård kan skötas med mer eller mindre känsla; varje år gäller det att avgöra när grönskörden ska påbörjas, kunna avgöra om ett uppbindningssystem kanske bör förändras, förstå det du odlar mellan raderna osv, ställningstaganden som inte alltid sker utifrån ren kunskap)
Utan att förhäva mig själv har jag, bortsett från början då erfarenheter saknades, vanligtvis alltid gått på känslan (därmed inget sagt om hur väl det går/gått, men rent objektivt vågar jag drista mig till att säga att det fungerat och fungerar hyggligt eller rent av bra) och de vinmakare jag själv uppskattar är de som inte tuggar på om allt de gör eller, i än högre grad, vad de inte gör – comme il faut bland dem som säljer in sig själva som ovanligt naturälskande vinmakare – utan bara gör. Så snart någon börjar snacka för mycket brukar det handla mer om att försätta lyssnaren i en stämning därför att produkten faktiskt inte håller vad babbelmakaren just står och lovar och/eller därför att vinmakaren faktiskt inte är en fena egentligen.
Senare tiders bästa svar jag fått från en vinmakare, då jag själv iklätt mig rollen som 
skribent, är från Marie Menger-Krug som, sedan jag avfyrat sju-åtta snabba, suckade och bad om ursäkt ”Jag är ledsen, jag har inga svar på dina frågor, jag antecknar ingenting och vet aldrig i förväg hur jag ska agera, allt går på känsla” – detta är beundransvärt (naturligtvis under förutsättning att vinerna utifrån sina egna förutsättningar är bra). Ingen kan gå från köket till vingården och klara det tricket, lika lite som i alla fall jag kan gå från vingården till köket och jobba på känsla så som de stora gör.
Sedan kan man, som Hustrun, med en suck korrekt konstatera att mina tillkortakommanden i köket ytterst beror på ett fundamentalt ointresse. Jag förstår helt enkelt inte varför jag ska laga mat när jag istället kan lyssna på musik, spela gitarr, läsa eller skriva lite. Men jag är oerhört glad att andra, som Hustrun, gärna gör det omvända.
På tal om symfonier en fantastisk symfoni.
Efter en del tankemöda, research och planerande planterade Ästad Gård, numer Ästad Vingård, fyra hektar med solaris-plantor 2011. En första experimentskörd kunde genomföras 2013 och förra året gjordes en liten, mer ”normal” skörd, då teorierna kring möjliga vintyper på stället togs till sin spets. En tes har hela tiden varit att i första hand satsa på ett mousserande vin. Den som arbetar i ett svalare klimat har alltid en syra att hantera och antingen blir man vän med den eller så måste man försöka bekämpa den. Ästad har valt det förra och det finns ingen vintyp där man har så stor glädje av syra som den mousserande.
Vid sidan om bubblet har två möjliga vintyper testats eftersom det alltid blir lite ”spill” för den som går all in i en medveten kvalitetssatsning. I det här fallet har spillet resulterat i ett halvtorrt, stilla vin och ett lätt ekat, stilla vin. Det förra lanserades för någon månad sedan, och det senare kommer lanseras om någon månad.
I och med att Ästad inte bara är en vingård utan också en tämligen stor konferensanläggning med en ambitiös restaurang kommer vinerna tillsvidare bara att finnas att prova på plats. På sikt är det möjligt att detta kommer ändras, men sett till årets problem med millerandange i såväl Ästads odling som andra svenska vingårdar blir skörden liten också i år, så liten att det helt enkelt inte kommer finnas tillräckligt för att sälja till andra än gårdens gäster. På sikt är dock målet att kunna göra 20 000 flaskor om året.
Men vänta nu, vart tog primadonnan, det mousserande vinet vägen, det som allt egentligen handlar om? Jodå, det är på gång, men det tar tid att skapa nya viner och alldeles särskilt mousserande som får sin andra jäsning på butelj. Som konsulterande vinmakare kan jag dock meddela att allt ser bra ut – men det lär dröja minst ett år till innan det första bubblet får möta konsumenten.
Det här med att beskriva vin är inte helt enkelt. Någon form av insidertugg har alltid funnits, och under lång tid har sättet att ”rätt” beskriva ett vin hållit pöbeln på avstånd från kretsen som kan och vet. Eller, det där gäller i kommunikation mot konsumenten och mellan konsumenter. Inom produktionen har språket såvitt er utsände i de lugubra språkbarriärernas exkluderande värld kunnat märka alltid varit inkluderande och lätt att ta till sig. Enkelt utryckt är det väldigt mycket pang på rödbetan som gäller där och om jag var konsument skulle jag se upp för de producenter och representanter för producenter och de vinbeskrivare i allmänhet som ger sig in i ett alltför mystiskt språk; det gör de bara för att lägga ut dimridåer för något, som att de själva inte riktigt vet vad de pratar om eller att vinet i fråga inte är så bra som du just nu luras att tro.
Någon gång i slutet på 1980-talet försökte svenska Vin & Sprit ge sig på att skapa ett nytt och för alla begripligt sätt att beskriva vin. Man tog till och med fram en ny form av provningsprotokoll. Vinerna betygsattes från ett till nio, det debatterades mycket om huruvida vi skulle tala om vinets doft eller lukt – det blev till slut lukt och denna delades upp i arom och bouquet, sådant som kan låta självklart idag men på den tiden stod bouquet fortfarande för ett vins doft, punkt slut -, vi började tala om färgintensitet respektive färgnyans och en hel del annat nytt och vettigt.
På 1990-talet gjorde så sensoriken sitt intåg och allt skulle ske enligt dess principer – Vin & Sprit satte upp en egen sensorikavdelning med både stora ambitioner och dito kunnande och i Grythyttan började man också tala sensorik istället för vinprovning. Ett problem med allt detta, och andra sätt som jag fick lära mig att prova på och beskriva på på t ex universiteten i Bordeaux och Suze-la-Rousse och andra franska institutioner, var och är att alla måste lära sig att prova på samma sätt för att det ska fungera.
Med andra ord måste den som ska beskriva ett vin för någon annan se till att hitta ett uttryckssätt som når mottagaren. Huruvida man lyckas med det bör den som arbetar med att skriva om vin eller att sälja vin fråga sig varje dag. Kanske bör fler också fundera över problematiken utifrån mottagarens och inte avsändarens perspektiv.
Läste häromdagen en svensk artikel om en producent och en beskrivning av producentens viner. Kanske är beskrivningarna google-översatta, kanske är det här ett nytt, spännande försök att nå mottagaren, som i så fall inte är något för mig för jag fattar inget av detta snömos – vilket förstås inte innebär att det inte är rätt för någon annan – som här illustreras med några citat: ”Tilltalande aromatik, med en urskiljbar om än lätt alkoholhint… Ingången möter upp med en näve full av mineralitet och vita stenar.” ”Dovt röd med genomskinlig kant… Kort till medellång med återkommande aromer…” ”Klar syra och spridda små tanniner…” ”Kall frukt, immediat och ihållande…”.
Enligt uppgift kommer Systembolaget i höst komplettera sina smakcirklar med information om vinets sockerinnehåll. Detta är utmärkt och en synnerligen viktig information till kunderna.
På tal om sockret menar många att det är Systembolagets fel att det säljs alltmer sötat vin
i Sverige. Att det säljs mer sötat vin än någonsin i Sverige torde stämma av den enkla anledningen att det säljs bra mycket mer vin än någonsin i Sverige. Däremot är det ytterst tveksamt om marknadsandelen för på något vis sötat vin ökat de senaste 30 åren eller för den delen senaste 50 åren.
Det går förvisso att klandra monopolet för att det i praktiken har en hycklande och okunnig inställning till CSR och andra moraliska frågor och att det är mer inriktat på att överleva än att värna folkhälsan men det är knappast korrekt att beskylla det för att den breda folksmaken är inriktad på viss sötma, något den för övrigt varit i långliga tider.
Faktum är att vinförsäljningen bland kreti och pleti inte på allvar började ta fart förrän på
1960-talet och då med hjälp av charterresor (grisfester) och av dåvarande monopolets AB Vin-&Spritcentralen anpassade, halvtorra, härtappade produkter som Parador. Möjligen minns vissa de här vinerna med en rysning längs ryggraden, men det var vad som sålde för 30-40 år sedan: Merlot Oltina, Vin Blanc Demi Sec, Liebfraumilch, Diamant, Ruby of Crimea, Mateus, La Garonne, Moselblümchen, Beyaz… Torra undantag som det i början av 1980-talet lanserade Franskt Lantvin eller för den delen Vino Tinto fanns förvisso men dominerade inte försäljningstoppen.
När vin mer på allvar blev var mans dryck i Sverige på 1980-talet var det till stor del tack vare de utifrån marknadsundersökningar konstruerade och tillrättalagda produkterna från
Nya världen. Oavsett vad vi tyckte om detta så handlade det om inkluderande industriviner som gav den som inte på direkten var redo för espresso och mörk choklad en mer lättillgänglig dos café au lait med socker och till det ljus mjölkchoklad.
Hoppar vi tillbaka till 1960 hinkades söt, enkel madeira och liknande en masse (sett till marknadsandel) – en vinstil som kan sägas ha överlevt till våra dagar i produkter som Dessert, Taverna, Marinella och Aurora. När mellanölet försvann under 1970-talets senare hälft blev sötsliskig Kir oerhört populärt inte minst bland ungdomar.
Medan det förefaller vara en rimlig förväntan att ett statligt monopol, eller en privat vinhandlare, agerar korrekt och undviker att pressa priserna bortom det moraliskt möjliga känns det tveksamt att samma monopol, eller handlare, inte skulle tillmötesgå massmarknadens förväntningar i form av lättdrucken smörja.
Ska erkännas att det här skrivs en vecka före publiceringen så något oväntat kan ha inträffat under tiden s a s, men om meteofrance.com har rätt har det med undantag för ett tillfälligt åskoväder i vissa regioner fortsatt vara varmt och torrt i hela Frankrike och så har det varit länge nu. Tittar vi bara på södra Frankrike har dagstemperaturerna legat uppemot och runt +30 C sedan början av juni och mellan +35 och 40 C sedan slutet av juni. Även nätterna är varma, alltid över +20 C och ofta uppemot + 25 C. Dessutom är det torrt, mycket torrt. Vi hade en rejäl åskurladdning i mitten av juni och sedan dess ingenting, knappt ens moln på himlen. Visst börjar det lukta 2003 om 2015. Norra Frankrike hade svalare och mer nederbörd än de södra delarna i juni men sedan dess har det varit rejält varmt och torrt – med ovan nämnda åskovädersundantag – på de flesta håll. Såvida inget ovanligt inträffar, som en väldigt sval augusti och september och/eller möjligen osedvanligt mycket nederbörd, kan vi se fram emot ett nytt 2003. Det är vad vinifierat siar – och handen på hjärtat: det krävs ingen Einstein för att komma med den spådomen. Anekdot: avseende de flesta vinområdena i Frankrike, och särskilt i de södra, följde 2003 på ett ganska svalt och nederbördsrikt år, samma sak kommer gälla för 2015. Katrina and The Waves.
När Systembolaget nu inför en straffavgift för tunga glasbuteljer är det ett slag för miljön och får säkert många att känna sig duktiga på företaget. Inte så mycket att säga om i sig och den som köper de här vinerna, oftast dyrare sorter, bryr sig förmodligen inte så mycket om huruvida de betalar 303 kronor eller 300 för vinet de verkligen vill förgylla sitt liv med. Men sett ur en annan vinkel kan man fråga sig om det här verkligen är en fråga för SB, att belägga det försvinnande lilla marknadssegmentet tunga glasflaskor med en straffavgift? Om svaret på det spörsmålet är ja infinner sig osökt frågan varför SB inte inför en straffavgift på BiB – en förpackningstyp som enligt företagets egna undersökningar påverkar folkhälsan negativt? I värsta fall är svaret på den frågan att det inte blir någon straffavgift på BiB därför att det skulle minska monopolets popularitet. Skulle det nu vara så illa, innebär det de facto att Systembolagets raison d’être idag snarare är att bevara sig självt än att värna folkhälsan och då ska saker som en straffavgift på tunga glasbuteljer och en av Carl B Hamilton initierad debatt om söndagsöppet ses i det (av dimridåer skuggade) ljuset. Med andra ord är det en trovärdighetsfråga för tanken om ett alkoholmonopol för folkhälsans skull att SB inför en straffavgift på BiB.
Hälsosam musik.
Noterar i senaste Allt om Vin att lillvinet 2012 Montagny ”Les Crèts” (nr 73009, 139 sek) från Françoise Feuillat-Juillot förses med en välförtjänt fyndstämpel. Samtidigt kan man fråga sig varför det inte fått fynd hela tiden sedan det lanserades i Sverige. Svaret är rimligtvis att bedömningen görs utifrån hur pass utvecklat vinet är i den stunden det provas. Detta är sannolikt också skälet till att storasyskonet 2013 Montagny 1er Cru ”Les Coères” (nr 2812, 169 sek) ”bara” får ”Bästa köp”. Prisskillnaden mellan de två i Sverige motsvarar inte det verkliga förhållandet. Normalt kostar Cru-vinet betydligt mer än så, varför det om något borde vara ”fyndet”.
För egen del dricker jag mer än gärna årgången 2013 redan nu även om jag är väl medveten om att den kommer växa till sig en hel del de kommande åren. Med andra ord ett vin både för den som vill dricka nu och den som vill ha lite vitt på lagring i källaren. Samtidigt kommer det inte att dröja särskilt länge förrän ”Les Coères” byter årgång till 2014. Orsaken är den försvinnande lilla skörden 2013. Volymen är redan slut. Som tur är är 2014 en exceptionellt bra årgång i området. Öppen redan nu, men också laddad med en lagrings- och utvecklingspotential som heter duga. Ett tips kan vara att lägga undan lite 2013 och köpa 2014 för konsumtion när den kommer.
När vi är inne på ämnet Montagny 1er Cru ”les Coères”, för övrigt ett vin som vinifierat rankar som ett av de mest prisvärda på Systembolaget*, måste nämnas den mismatch som flaskan och Systembolagets ”kvalitetshyllor” är. Bolaget envisas med att stoppa in flaskorna i någon slags metallhyllor som är så beskaffade att lite bredare buteljer icke göre sig besvär. Nu går det ändå att forcera in en ”Les Coères” i de där hyllorna men med resultatet att etiketten skadas. Nu kanske inte en skamfilad etikett påverkar den sanna vinälskaren men helt bra är det inte ity tveklöst finns det sådana som avstår från köp om etiketten är skadad, även i så pass höga prisklasser som vi här talar om.
Systembolaget har inte för vana att ta hänsyn till vare sig sina leverantörer eller vinbönderna – att Françoise Feuillat-Juillot kämpar för att överleva med sina fjuttiga 14 ha spelar ingen som helst roll – och lär inte förbättra den här flaskans position, alltså placera den så att etiketterna inte förstörs. Däremot lär företaget uppmana leverantören att byta flaska. Något som faktiskt nu också sker, men med tanke på vad glasflaskorna kostar i inköp måste Françoise först göra slut på buteljerna hon redan har i lager varför hon sitter i en moment 22-situation här. Vill därför uppmana er som har hjärtat i vit Bourgogne och som tycker om den lilla (vin)bondens kamp för överlevnad att stötta Françoise med ett köp av ”Les Coères” i sommar.
*Prisvärt var det ja. Ta er tid att dofta och smaka på det här vinet i lugn och ro och ordentligt. Med tanke på Françoise släktskap med ek-gurun professor Feuillat (min gamla lärare f ö!) är det kanske ingen tillfällighet att hon blivit rent överdjävlig på snygg ekning. Montagny 1er Cru ”Les Coères” är ett skolboksexempel i diskret ek som bygger vinet både i doft och smak. Låtom oss imponeras. BOA.
