RSV-Cab Franc till Twoson

Publicerat 2014-05-20 av Lars Torstenson

Den för HR:en bekanta, exklusiva vinklubben Twoson, eller The Torstenson Hanzon Collection, handlar om att välja ut och i förkommande fall sätta ihop småpytsar vin, buteljera dessa på magnum och sälja dem till klubbens medlemmar. Antalet magnum landar alltid mellan 125 och 150 stycken. Vanligtvis cirka 130. Det beror på att merparten av de utvalda vinerna kommer från unika fat om 225 liter, fat som Hanzon och er utsände i vinklubbarnas mångfacetterade universum fått välja ut hos producenter som de nyss nämnda vinresenärerna tycker om på ett mer eller mindre hejdlöst sätt. I förra veckan fick de tillfälle att sniffa tunnor hos den ekologiska pionjären och egensinniga vinproducenten Robert Sinskey Vineyards i Carneros, Napa Valley, och närmare bestämt alldeles intill Silverado Trail i Stags Leap. Exakt vad det kommer att leda till är ännu inte klart. Bland annat finns det funderingar kring en finfin, vingårdsbetecknad (”Three Amigos”) pinot noir från 2012 och en eventuell möjlighet att köpa loss ett knippe Abraxas 2006 på magnum – ett vin som är störtskönt idag och som understryker vikten av att inte hinka i sig sina Abraxas för tidigt. Dock ledde besöket och sniffandet till att ett nytt fat mellanrostad Troncais-ek från Nadalie till brädden fyllt med cabernet franc köptes in. Detta kommer nu med det snaraste att buteljeras. Vinet kommer från Sinskeys utmärkta Vandal Vineyard – prov kan köpas i Sverige – men kommer till skillnad från RSV:s eget vin bara innehålla en av två kloner cabernet franc samt få betydligt mindre ek. Det kommer göra Twoson-varianten mer ren och fräsch i druv-uttrycket, men mindre koncentrerad. Två goda sidor av samma sak.

Erica Landin på fat på Kunde

Publicerat 2014-05-17 av Lars Torstenson

Svara

Nej, det är så klart inte så att de serverar vinskribenten med mera Erica Landin på tap på Kunde Estate i Sonoma, Kalifornien. Däremot är det så att Erica med dödsförakt i blicken och ovetande om vad som väntade henne förra hösten styrde kosan västerut för att under några veckor känna på det här med att vara vinmakare och det resulterade i ett par fat vin som nu ligger där och gottar sig bland Kundes hundratals och åter hundratals andra tunnor. Kunde Estate, för er som har nollkoll, är enligt uppgift USA:s största, enskilda ”sustainable” vingård. Det är också den otroligt vackra platsen där filmen ”Bottleshock” om Chateau Montelena och den berömda Paris-provningen 1976 till stora delar spelades in. Erica tillbringade några veckor under skörden 13 där och gjorde ett par fat utifrån sin egen idealbild. Exakt hur hennes fat i detta nu smakar har hon nollkoll på eftersom hon inte ska tillbaka för att avsluta sitt värv förrän om några månader. Men vinifierat vet. Provade hennes fat i samband med ett besök på gården i veckan. Hur är det då, kan en nybörjare få till det bara så där? undrar den intresserade HR:en och sänder iväg en tanke till en soldränkt plats där samma person sippar vin i glada vänners lag samtidigt som den makar vin. Hm. Sanningen är att den som verkligen vill vara med i leken själv får vara beredd på både hårt arbete, för lånliga tider blåsvarta fingrar och naglar och många sömnlösa nätter fyllda av oro för allt som kan gå fel. Erica tog den smällen och hennes fat är i skrivande stund i utmärkt skick. Allt hon behöver göra nu är att ge dem rätt omvårdnad fram till buteljeringen och, inte minst, dra vinet av fat vid exakt rätt ögonblick. Lätt och en plätt.

Syrah från Red Mountain, Wa

Publicerat 2014-05-15 av Lars Torstenson

På plats i USA och närmare bestämt Red Mountain och Hedges Family Estate, som jag konsultat för sedan 2001. Eller, egentligen, gav jag de första råden redan 1997och de resulterade i en satsning på syrah. Kul, därför att syrah känns som en utmärkt idé här – låt vara att en mängd andra sorter också fungerar märkvärdigt bra på berget, till exempel petit verdot, malbec och cabernet franc. Trots att intresset för dyrare syrah är litet bland de amerikanska konsumenterna, en direkt följd av alla billiga ”aussie-shiraz” som i vågor sköljt över landet, har företag valt att fortsätta sin satsning. Idag gör Hedges ett flertal olika syrah-varianter i kategorin ”vingårds-viner”. I Sverige hittar vi dels DLD, dels Bel Villa Syrah (Gooedhart). Druvorna till de här båda vinerna kommer från två olika lägen på berget och appellationen Red Mountain och de görs på lite olika vis. Resultatet är tu viner som både är lika och olika och mycket spännande att ställa mot varandra i en blindprovning och gärna då också ett par olika årgångar av de båda. Vid sidan om dessa finns ett antal ”Limited Syrah” som jag plockat ut under några år, den senaste så sent som i förrgår. Som om det nu inte räckte med det kan den som besöker gården komma över tre magnum, var och en från ett unikt läge på berget och med sin egen karaktär. Blytungt terroirtänk och riktigt kul att ha fått vara del av. PS AVA Red Mountain var igår den första AVA någonsin med att få en egen presentation/sida på Amazons sajt, där du numer bl a kan köpa vin från Hedges.

Domaine de Brescou maj 2014, svavel & Cake

Publicerat 2014-05-08 av Lars Torstenson

Var och tittade till min kund Domaine de Brescou i veckan. 2013 visar sig vara precis ett så bra vit- och rosévinsår som vi trott och hoppats. I Sverige finns rosévinet ”Fleur d’Eté” (beställ årgången 2013) för den som vill gå till botten med det nyss sagda – för övrigt något så ovanligt som ett lågsvavlat ”rosé de piscine”, en lätt vinstil som annars brukar gå hand i hand med rejält med svavel. På rödvinssidan ser det också bra ut, men är mer svårbedömt. Tveklöst är det ett lättare år än 2012 och gårdens ”Pinot Noir” är lovande och årets ”Carisma” drar för ovanlighetens skull iväg, ordentligt, mot grenachestuk föranlett av de cirka 20 % av helheten som 2013 består av vin från unga grenachestockar – unga stockar har en förmåga att skänka ovanligt mycket, fräsch druvkaraktär. Måste här passa på att sticka in, att Carisma 2011 fick full pott i Sydsvenska Dagbladets senaste helgbilaga. Kul för gården, men också i största allmänhet uppmuntrande att ett så pass eget, får man ändå säga, vin som Carisma trots sitt låga pris kan bedömas på rätt grunder – såklart tycker jag att ni även ska prova det här vinet, finns också i beställningssortimentet, dominerat av carignan och medan 2011 är hyggligt medgörligt idag kan den som lyckas beställa hem 2012, som också finns i Sverige, förvänta sig väldigt mycket, öh, carignan, för den pengen. I övrigt ska också ”Syrah 2013” nämnas. Verkar bli lika fin som 2011. Vad resten anbelangar får vi avvakta och se. Avslutningsvis några ord om svavel, detta med tanke på att Domaine de Brescou medvetet arbetar med väldigt låga svavelhalter och är en av få, kanske världens enda/första (?), att sätta ut det egentliga svavelinnehållet på etiketten. Även 2013 har klarats med låga nivåer och av de båda (närapå) osvavlade ”naturviner” som gjorts är det vita redan buteljerat medan det röda tappas om någon vecka. Det vita fick allt som allt 1 g/l svavel före buteljeringen, det röda fick 2 g/l efter jäsningen och kommer få ytterligare något gram före tappningen. Skälet till att det röda får lite mer svavel, dock fortsatt under 30 mg/l totalt svavel, är att det som så många andra osvavlade/lågsvavlade viner börjat stinka acetaldehyd och gårdens ägare och jag är överens om att osvavlat i all ära men vinet ska vara drickbart också. Cake. PS Ni som eventuellt beställer något av vinerna: årgångarna som upges på SB:s sajt är genomgående fel, räkna med yngre viner än vad som anges och se framförallt till att få ”Fleur d’Eté” från 2013 och ”Syrah” och ”Pinot Noir” från 2011 om ni beställer. (Hummervinerna på bilden är ”Mozaique” respektive ”Viognier” – i Sverige finns det som går ändå bättre ”Chardonnay”.)

Ftalaterna i ditt vin – också en prisfråga & Foo Fighters

Publicerat 2014-05-06 av Lars Torstenson

Nyligen publicerade laboratoriet Excell i Mérignac, Bordeaux, nya forskningsresultat avseende ftalater – i det här fallet dibutyl phtalate/dibutylftalat (DBP) – i vin. Kort sagt läckage av farliga ämnen från plast. Den kände (vin)forskaren Pascal Chatonnet säger att elva procent av vinerna som testades uppvisar värden som gör dem osäljbara i Europa. Endast 17 procent innehöll inga ftalater alls medan 19 procent uppvisade knappt mätbara mängder. 59 procent överskrider värdet 0,004 mg/kg och som mest uppmättes 2,212 mg/kg. När Chatonnet talar om ”osäljbara” i Europa grundar han sig på allmänna regler för ftalater i livsmedel, några särskilda regler för t ex vin finns inte. Excell har också testat ett flertal spritdrycker, framförallt vinsprit, och där funnit höga värden, men bara i produkter äldre än 20 år. Nu undrar säkert mer än en hur man kan undvika dess ftalater. Chatonnet säger att ftalaterna framförallt kommer från epoxi, som gamla tankar behandlats med. vinifierat håller med om att det är en solklar smittkälla (detta är f ö känt sedan länge, viss epoxi sätter dessutom smak på vinet som lagras i tanken i fråga) och upplyser då sina HR om att cisterner som behandlats med epoxi genomgående är äldre betongtankar – ibland också järntankar – och sådana hittar du framförallt i gamla anläggningar och ställen där de ekonomiska förutsättningarna inte finns för modernisering – med andra ord producenter som arbetar med små marginaler och billiga viner. I sammanhanget kan också glasfibertankar nämnas, dessa förekommer framförallt i anläggningar där enklare vin görs och är avsedda för kortare tids lagring, men självklart händer det att vin blir liggande också på sådana här cisterner. Men nu är inte de epoxibehandlade cisterner enda smittkällan. Det är sedan decennier känt att du inte kan använda ”vanliga” plastslangar – ja, det är de där du vanligtvis ser i vinkällarna (röda slangen på bilden härintill) – utan att de förr eller senare börjar ”läcka” ftalater. Det är alltså ett mycket gott tecken när du i en vinkällare ser de där stora, tjocka, klumpiga, inte sällan blå, slangarna från Klebér, Trelleborg och andra. Skälet till att dessa inte dominerar totalt är att de är fruktansvärt dyra, och ja, återigen en koppling till priset vi betalar för vårt vin. Att Chatonnet & co inte fann ftalater i yngre spritflaskor torde bero på att de ”vanliga” plastslangarna sedan länge är så gott som helt eliminerade i spritsammanhang, därtill var läckaget av ftalater alltför uppenbart. Avslutningsvis ska sägas att en sådan här undersökning är beroende av vilka viner som testas – om fokus ligger på exklusiva producenter torde mängden ftalater vara 0, är fokus billigare produkter och vin från ovetande producenter är det sannolikt högre än den nu publicerade rapporten . Noterbart är också att även de högst uppmätta värdena kräver en rejäl konsumtion för att ha någon effekt i sig – detta sagt utan hänsyn tagen till den kemiska cocktailen. Likväl är kontentan för dig och mig dessvärre ytterligare ett skäl att sky de billigaste vinerna som pesten. Foo Fighters.

Dossier Zinfandel & Robert Fripp

Publicerat 2014-04-30 av Lars Torstenson

Dossier Zinfandel är en utmärkt dokumentärfilm av Milka Barisic och det kroatiska TV-bolaget HRT. Vi får möta ett flertal forskare och vinodlare i största allmänhet och Carole Meredith i synnerhet, och vi får följa zinfandeldruvans vindlade historia hundratals år tillbaka i tiden, låt vara att druvan då gick under sitt ursprungsnamn crljenak kastelanski eller ändå mer troligt tribidrag eller pribidrag – det där sista låter lite luddigt men crljenak kastelanski, tribidrag och pribidrag är olika namn på ursprungssorten av vilken primitivo och zinfandel är kloner. Sorten plavac mali, som man länge trodde var zinfandels rätta jag, har visat sig vara en nära släkting men inte mer. Tycker egentligen att sådant här är rena dumheterna och strunt för vintöntarna som verkligen är töntar, men filmen är överraskande nog jättespännande (nåja), sedan kan det för all del bero på att jag i själva verket, mig själv ovetandes, tillhör de nyss nämna tönttöntarna. Äntligen dags för lite husgudsmusik: Robert Fripp, Robert Fripp och Robert Fripp samt Robert Fripp & Brian Eno, Robert Fripp & David Sylvian, Robert Fripp & Peter Gabriel, Robert Fripp & Darryl Hall, Robert Fripp & David Bowie, King Crimson.

En ding, ding, ding, Dingac värld & Håkan Lidbo & Alf Tumble

Publicerat 2014-04-29 av Lars Torstenson

Dingac ska egentligen skrivas med ett uppochnervänt tak på c så uttalet blir tj. Min fransksvenska dator fixar inte det så även under resten av den här texten kommer somligt vara felstavat. Det gäller inte minst halvön Peljesac, som ska ha både litet och stort tj-ljud på s och c, ja, ni som inte pratar kroatiska eller något annat slaviskt språk kan väl försöka er på det uttalet. Nu är det inte uttalet som är grejen med Peljesac och Dingac så låt oss ta det från början.

Peljesac är en halvö, belägen några mil norr om den gamla republiken, numer staden Dubrovnik. Kanske är den mest känd för de fantastiska ostronen och musslorna som odlas i den vackra fjorden vid Mali Ston. Skaldjur som känns lika fräscha som de från de stora bankarna utanför Seattle. Här får de extra fräschör av undervattenskällor som förser fjorden och de små liven som växer där med rejäla doser av svalt sötvatten. När du är i Dubrovnik är en avstickare hit upp ett måste. Hyr en bil eller slå på stort och hyr både bil och chaufför om kassan tillåter. Ett annat tangerande tips är att du i Dubrovnik söker upp krogen Proto, nära ingången till Stari Grad, Gamla Stan, och att du där gör din egen Linguine Glockenspiel: beställ Mali Ston-musslor och en tallrik linguine, öppna sedan musslorna och lägg innehållet i/på linguinen – krogen är okej men det här slår allt annat på deras meny, låt vara att du får sätta ihop rätten själv.

Tillbaka till Peljesac. Från Mali Ston åker du vidare till Donja Banda och vinbaren Peninsula. Här låg förr ett kooperativ som de i och för sig inte sällan privata odlarna var tvungna att leverera sina druvor till på Titos tid och namnet Donja Banda lever hos många kvar, omgivet av ett nostalgiskt skimmer. Vinbaren Peninsula bjuder understundom på skön jazz, god ost och ett brett urval viner samt professionell handledning. Men nu glömmer vi det, för nu har vi, äntligen, kommit till saken: ta bilen och kör till ”Tunneln” i Potomje, alltså den 400 meter långa tunnel som tar dig under bergskammen och över till halvöns andra sida. Tunneln byggdes på 1970-talet för att få en direkt access till andra sidan berget. Fram till dess skedde all transport, bland annat av druvorna, med åsna över bergskammen.

Enligt insatta ortsbor kan det skilja så mycket som 15 grader från den ena till den andra sidan. Vad som är oomkullrunkeligt är att allt är såå mycket brantare på andra sidan. Här talar vi om b-r-a-n-t-a sluttningar rakt ner i havet och det gäller att hålla tungan rätt i munnen och framförallt händerna på ratten och ögonen på vägen när du snirklar dig uppåt mot de högst belägna vingårdarna, som du, självklart, bara måste ta dig till även om det innebär ett sönderskrapat underrede och att du i varje krök riskerar bli hängande med din löjliga tvåhjulsdrivna, lilla stadsbil som du ogenomtänkt hyrde istället för den dyrare fyrhjulsdrivna saken som du, inser du nu, borde tagit och ”dumsnål amatör” är för stunden inte alls ett felaktigt epitet på dig. Och när du kliver ur bilen och muntert knallar iväg bland skärvorna och stenarna av förhärdad kalk och slinter lite här och lite där och försöker att inte dras med nerför branten och hör den gamle vingårdsarbetaren hundra meter bort ropa något och du glor på honom och skriker ”what?!” och tänker ”wtf!” och han plötsligt får dig att inse att du går runt just där huggormarna bor och trivs som bäst funderar du också över det olämpliga i att gå runt där med tunna söndagsdojjor.

Medan du lyssnar efter hasande och väsande ljud och djur tar du dig ändå tid att se ut över nejden och, pust, vyn är slående, magnifik, sanslös; först tre-fyra grymma stup rakt ner i havet och sedan mil av adriatiskt hav och dito öar, vitgrå kalk, gula och blå blommor, mycket lågt tuktade och trots hög ålder spinkiga stockar plavac mali eller som druvan kallas här dingac, alltså både druva, ursprung (Kroatiens äldsta skyddade vinregion, sedan 1961) och typ, och bortanför det himmel, hav och öar, i all oändlighet.

Självklart är uttaget lågt här. Kan inte vara på annat vis. Självklart är stockarna spinkiga till följd av knapp näring och självklart behöver du bara pudersvavala stockarna en gång om året ity torka och ständig vind håller svampar och andra angrepp borta – kort sagt utfärdas inga ekologiska certifikat här, det varken behövs eller går att arbeta på annat vis. Självklart blir vinerna maffiga och hamnar lätt högt i sockret. Och där har vi Dingac-producenternas utmaning: att skapa balans. De bästa Dingac-vinerna idag är de som får vara vad de är, det vill säga halvtorra kraftpaket runt 16 procent och med tillräckligt mycket sötma för att fungera ungefär som en hygglig port. Sämst är de obalanserade vinerna som på grund av glycerol och hög alkoholhalt uppfattas som halvtorra trots att de är torra. Inte sällan är vinerna också dumbeska till följd av taskig hantering. När lokala intressenter med EU:s hjälp nu försöker sätta världens lupp på regionen Dubrovnik, bland annat genom att anordna mässan Festiwine och en vintävling för bland annat Dingac-vinerna, leder det till mer uppmärksamhet och fler impulser utifrån, vilket gissningsvis kommer ge hela området och inte minst de urcoola Dingac-vinerna en rejäl knuff framåt, inte bara i rykte utan också i kvalitet. Vi avslutar med Pop Music från Håkan Lidbo och Alf Tumble.

Festiwine Wine Trophy 2014 & The Baseballs

Publicerat 2014-04-28 av Lars Torstenson

Den som följer vinifierat på Twitter (@LarsTorstenson) har redan allt klart för sig, men för er andra kan det vara på sin plats att förklara att vinmässan Festiwine arrangerades förra veckan i Dubrovnik. Redan före själva mässan kom igång flögs ett dussin vinmänniskor in för att döma i historiens första Festiwine Wine Trophy turnering, bland dessa er utsände i de omutbara domarnas självuppfyllda värld. Sådana här bedömningar kan vara mer eller mindre enkla. I just det här fallet var det inte helt självklart för alla av oss. Druvor som plavac mali, grk och posip är inte sådant som står på varhens vardagsbord, i alla fall inte i Sydfrankrike. Hur var då vinerna? undrar ni nu med ett olämpligt dreglande över senaste nytt från Sydkroatien. Jo, svarar jag då med upphöjt lugn och stärkt av att veta något ni inte vet, sådär. Blev väldigt mycket ”average”, alltså färre stolpskott än befarat, men också avsaknad av de där riktiga fullträffarna. Inga guldmedaljer vare sig till vitt eller rosé, däremot till fem röda. The Trophy, öh, alltså Trofén, gick välförtjänt till Terra Madre Plavac Mali 2011 från Poljopromet från regionen Komarna. Den och Boris Violis Plavac Mali från regionen Peljesac (trea och guld) var mina egna toppnoteringar. Bäst bland vinerna från urcoola regionen Dingac (kommande inlägg) klarade sig Dingac Barrique 2009 från Dingac Trade (sexa och silver). Högst poäng bland de vita fick Korta Katarinas Korta Katarina Posip 2012 (etta och silver). Som synes är det inte självklart att den som får högst poäng också får en guldmedalj. För att få högsta valören måste alltid en viss medelpoäng uppnås – i det här fallet 85 poäng och Korta Katarina nådde bara 84,58. Kan låta hårt, men så är det här med vintävlingar inte heller något för mesar. Efter ett hett tips från domarkollegan Quentin Sadler spelas nu en cover på Umbrella.

Kortsiktigt vinstintresse håller vinskribenter gisslan & Norrbottens Järn

Publicerat 2014-04-27 av Lars Torstenson

Den utmärkte vinskribenten Jan Holmström satte igår på Facebook fingret på en lika öm som pinsam och onödig punkt i vinvärlden: tidningarnas ofog att sälja vin. I det här fallet handlade det om ett vin som heter Big Zin Old Vine Zinfandel American Oak och som säljs av Allt om Mats vinklubb. Till skillnad från vad man kan tro är detta ett italienskt vin och på det hela taget tyckte Janne H, högst förståeligt, att det finns skäl att förtydliga att varken han eller någon annan i Allt om Mats vingrupp haft något att göra med här vinet. Problemet är att läsaren/klubbmedlemmen/köparen rimligtvis utgår från att Allt om Mat inte bara står för utan också har valt ut vinerna som vinklubben säljer, och om tidningen valt ut vinerna bör det lika rimligtvis vara vingruppen som gjort det. Oavsett om Allt om Mat går ut med informationen att vinklubben är fristående från tidningen och/eller vingruppen, kommer läsaren fortsätta tro att det förhåller sig på annat vis eller i annat fall fråga sig varför tidningen säljer viner den inte står för. Nu är detta inget unikt problem för Allt om Mat och skribenterna där. Tidningarna som idag på det här viset håller sina vinkritiker gisslan är otaliga. Möjligen kan någon här invända att om det är så synd om skribenterna, varför slutar de då inte skriva för den publikationen? Tja, till exempel därför att det kan tänkas att även en vinskribent behöver en inkomst och det är inte precis så att uppdragen växer på träd – skulle för övrigt du tacka nej till att skriva för Allt om Mat? Dessutom är det här inte skribenternas problem: det här är tidningarnas problem. Det går för all del förstå Allt om Mats och andra tidningarnas kortsiktiga vinstintressen i att kränga vin på det här viset och under trycket att visa bra siffror är det lätt att falla till föga. Önskvärt vore dock att de kunde höja blicken och se bortom innevarande kvartal och fundera över den skada för tidningens trovärdighet och dess, i grunden oskyldiga, vinskribenters anseende sådant här på lite längre sikt innebär. Är en tidning som i allmänhet säljer vin, och som i det här fallet i synnerhet kränger en smågangster från Syditalien som en Capo di capo från Nordamerika, att lita på när den betygsätter viner eller när den eventuellt kritiserar Systembolagets inköpspolitik? Eftersom de individuella skribenterna knappast kan tillåta sig alltför öppen och modig kritik, som den Janne H framför, åligger det alla oss andra att påpeka för Allt om Mat, Dagens Industri, Svenska Dagbladet och alla de många andra att de kanske ska försöka dra in sina pengar på annat vis – och det gäller alldeles oavsett hur mycket de bedyrar och bevisar att det är vattentäta skott mellan vinklubben och den övriga verksamheten, eller kanske just därför . Norrbottens Järn.

Om den ädla konsten att dela ut ett diplom till en gammal, kroatisk vinbonde & Goran Bregovic

Publicerat 2014-04-27 av Lars Torstenson

Om du i samband med en vintävling där du varit domare blir ombedd att dela ut diplom till äldre, väderbitna, kroatiska vinbönder med nävar som dasslock, kan det vara bra att veta detta: 1. Inse stundens allvar; se hellre sammanbiten än glad ut. 2. Se mannen – det är alltid en man – i ögonen. 3. Fatta hans hand innan han fattar din. 4. Ta ett diskret men djupt andetag och kläm till åta helvete. 5. Släpp inte av på greppet förrän du ser ett tyst samförstånd i din motparts ögon; när du släpper greppet: gör det långsamt och försiktigt och inte i snabbare takt än lufsen du just står och håller i handen. 6. Om du glömmer något av det sagda eller inte tar stundens allvar på allvar kommer den kroatiske jätten att sluka din hand i sin, klämma till åta helvete och idissla din nu slappa hand i sin innan han med en bestämd nick, som säger ”jag visste väl det, din kyckling”, släpper den. 7. Om punkten 6 inträffar, se då för allt i världen till att ta det som en man, kort sagt håll inte med en ömkansvärd skrynkla i ansiktet upp din slappa hand för allmän åskådan och, framförallt!, skaka den inte i luften samtidigt som du lätt lyfter det ena benet. Goran Beregovic.