Skräpboxar & en massa självklarheter

Publicerat 2013-03-12 av Lars Torstenson

Vi människor är i varierande grad hög- respektive lågkulturella. Samma person kan samma dag vägra deckare, äta snabburgare, lyssna på Rachmaninov och sitta med burk en Heiniken framför en Superettan-match. Hur du och jag reagerar på detta, beror på när, var och hur vi är hög- respektive lågkulturella. Personligen kan jag gilla Rachmaninov och dissen av deckare. Mest illa tycker jag om Heiniken – en öl vars popularitet är en skam för mänskligheten. Ja, det där om heiniken var rejält snobbigt. För att vara tydlig: vill du dricka Heiniken så gör det. Det är okej. Det är ditt problem att du stannat på den ölnivån. Och det är mitt problem att jag kan tänka mig att se en superettanmatch eller ett mellanlopp på lunchtravet, trots dess, på det stora hela, tvivelaktiga kulturella nivå och kvalitet i det långa loppet. Omvänt: den som vägrar lyssna på Rachmaninov eller prova Heiniken är, förstås, också snobbar. Ja, jag tror ni förstått nu, varför vi kan ta oss vidare till pudelns kärna och i det Goetheiska utrymmet hittar vi två bag-in-box, som, enligt uppgift, tillsammans svarar för cirka åtta procent av Systembolagets försäljning: Sveriges mest sålda röda respektive vita vin. Hade den tvivelaktiga äran att prova dessa igår, i samband med en föreläsning på Gustibus sommelierskola i Malmö. Suck. De är så monstruösa i sin orena tvivelaktighet att de måste beundras och anses vara monumentala milstolpar över svenskens undermåliga vinsmak. Alltså, det här med att Sverige är en så sofistikerad vinmarknad, öh? Förra året föredrog, i en preferensprovning, en överväldigande majoritet av studenterna på Gustibus 60-talshiten Parador före vår tids bästsäljande Umbala. Det stämmer till viss eftertanke. Skräpvinet som skapades för 45 år sedan ansågs bättre än dagens nyskapade och synnerligen välanpassade skräpvin. Att några av oss, en försvinnande liten del på toppen av pyramiden lagt oss till med mer sofistikerade vinvanor har inte ändrat något i stort. Tyvärr verkar de invändningar som ibland hörs från sunda delar av branschen om att en bov i dramat är de tidningstest med mera som ”fyndar” de här skräpvinerna, och som kanske, rent av, i nästa andetag hyllar svenskens numer så sofistikerade vinsmak – ja, utländska, ligger f ö i sakens natur, producenter ska komma hit för att få höra ”svenskens” synpunkt på nya produkter så till den milda grad är vi numer högstående vinvarelser – stämma. Det mest tragiska är nu inte att du eller jag dricker ett skräpvin eller ser en match i superettan eller division sju, det är i sig inte tragiskt alls; det tragiska är att vad det just gäller vin är det någon som får lida pin för att svensken ska få frossa i dessa billiga skräpviner. Det är den stora skillnaden på att, Gud förbjude, dricka Heiniken, lyssna på Rachmaninov eller, för delen, Robin falsksångaren från Melodifestivalen, läsa deckare eller inte och så vidare: när du dricker det riktigt billiga vinet är det någon som tar skada på vägen. Inte du (nåja), inte jag, definitivt inte importören eller detaljisten, kanske inte ens producenten, men om alla de här klarar sig bra i kedjan, lär knappast vingårdsarbetaren ha den lön du tycker den ska ha, och naturen lär inte älska dig heller.

Därför dör vinstocken i förtid & RHCP

Publicerat 2013-03-04 av Lars Torstenson

Larmrapporterna om hur världens vinstockar dör i en rasande fart, har duggat tätt en tid. Dödsorsakerna är flera. Än har ingen, sedan de arsenikbaserade medlen förbjöds i början av seklet, presenterat ett på riktigt verkningsfullt botmedel mot angreppen av träröta, som Esca och Excoriose. Lägg till det några riktigt torra år på sina håll och angrepp av Eutypiose och Flavescence dorée så förklarar det en hel del. Det som dock är värst, och som tagit vinvärlden med viss överraskning, är att stockar dör lik förbannat. Utan angrepp av Esca eller något annat. Efter flera års forskande – jo, denna mystiska ”sjukdom” upptäcktes redan för flera år sedan och har ökat lavinartat på senare tid – har världens kloka kvinnor och män kommit fram till att det är de nya, ofta högavkastande och/eller rejält sockerproducerande, klonerna, och, i förekommande fall, rötterna, som är, om uttrycket tillåtes, roten till det onda. Den sort som förefaller ha drabbats värst är Syrah och flera plantskolor menar nu att det bara finns ett litet fåtal varianter som de vågar rekommendera avseende denna klonrika sort. Va? Hörde jag någon som inte har något bättre för sig än att vara en petimäter fråga vilka kloner det kan handla om? Ja, till exempel 470, 524 och 747. Visst var det intressant? RHCP!

Vin & naturlig kvasivetenskap

Publicerat 2013-03-03 av Lars Torstenson

Den prisade mat- och vinbloggaren Anders Öhman fäster idag via en tweet vår uppmärksamhet på en bloggartikel med rubriken ”Naturvin är Äkta vin”. Bloggartikelförfattaren, som nu får ligga som han bäddat, skriver med grundmurad okunskap och på ett konsekvent ovetenskapligt vis om naturvinets fördelar och, enkelt uttryck, gör mer skada för naturvinet än vad tio belackare hinner med på en vecka, även då de anstränger sig att vara som elakast. Bör läsas. Hur, den i sig viktiga, sajten ”Äkta vara” inte tänkt när den publicerade detta är en lika stor gåta som bloggartikeln är till skada för sajtens trovärdighet och naturvinsrörelsen. Läs även detta, tidigare publicerat på vinfiierat.

Château L’Arnaude: medaljerat avslut & musiktips

Publicerat 2013-03-02 av Lars Torstenson

Igår bytte Château L’Arnaude ägare och därmed avslutades också mitt uppdrag där. Bara några dagar tidigare fick vi besked om att Château L´Arnaude rouge 2010 fått en silvermedalj i Concours Général i Paris i år. Det innebär att de fem årgångar vi under åren skickat in resulterat i tre guld och två silver. Ett hyggligt resultat. Just 10:an har, som vinifierats hängrutare vet, fått en massa andra medaljer tidigare, under 2012, men det här känns ändå som en fin avslutning på den historien. Lite musiktips till Mats Wallin, som nu får tid över till sitt sökande efter mer musik att lyssna på: Arcade Fire, The Strokes, Téléphone, Muse, Radiohead & Tom Morello.

Concours International des Vins de Terroir: Resultatet & Pixies

Publicerat 2013-02-23 av Lars Torstenson

Så är resultatet i tidernas första tävling för ”terroir-viner” klart. Inget vin orkade med ”Diamant”, över 90 poäng, men tio kravlade sig över 85 poäng och fick därmed ett ”Terroir Guld”. I fallande ordning var dessa ”Vin Santo 2008” (Chianti DOC, Fattoria la Vialla di Gianni Antonio e Bandino lo Franco SOC), ”Aglianico Rinfrozato 2010” (Puglia IGT, Giodano Vini), ”Château Volterra 2007” (rött, Côtes-de-provence AOC), ”Vin Santo 2007” (Chinati Occhio di Pernice DOC, Fattoria etc…), ”Salice Salentino 2010” (DOC, Giordano Vini), ”Beauvignac Sauvignon Blanc 2012, (Vin de Pays d´Oc IGP, Les Côstières de Pomerols), ”Domaine Mas Puech 2012”, (Picpoul de Pinet AOC, Les Côstières de Pomerols), ”Claime d´Or Cabernet Sauvignon Cabernet Franc 2009”, (Sydafrika, Claime d´Or Wines), ”Sangiovese 2011”, (IGT, Fattoria etc…) och ”Arbaria 2011”, (Passito di Pantelleria DOC, Vinisola SRL). Bland silvermedaljerna återfinns vin från så vitt skilda platser som Mähren, Côtes de Duras, och Maury. Intrycket från mitt jurybord om många viner runt 80 poängs-strecket bekräftas väl av medaljerna. Få riktiga höjdare, men många trevliga och emellanåt personliga viner. Hur som är detta en tävling att hålla ögonen på i framtiden. Konceptet, skapat av folket bakom ”Women and Wines of the World”, är i sig är utomordentligt och förhoppningsvis hittar fler ”terroir-producenter” hit nästa år. Pixies.

2 inlägg i 1: 1.Vingårdsarbetare: livsfarligt yrke 2.Vin: livsfarligt?

Publicerat 2013-02-20 av Lars Torstenson

Enligt en undersökning, som presenterades, bland annat i Le Monde, igår och som gjorts av ”Générations future” – en förening som studerar pesticidbrukets inverkan på människan och naturen – i samarbete med laboratoriet Kudzu Science, lever vingårdsarbetare i största allmänhet farligt. Det kanske vi redan visste, men det är inte bara de som lever farligt: även den som bor nära en vingård får i sig mer växtskyddsmedel än man tidigare kanske trott. I Listrac-Medoc, där undersökningen gjorts, uppmättes i vingårdsarbetarnas hårstrån elva gånger högre värden av 35 utvalda ämnen som finns i bekämpningsmedlen jämfört med en referens – en person som inte varit nära en vingård. De som bodde granne med gårdarna som undersöktes uppvisade fem gånger högre värden än referensen. Ämnena som hittades var framförallt fungicider (svampbekämpningsmedel) och 45 procent av de substanser som återfanns är klassade som cancerogena. Undersökningen har gjorts på initiativ av Marie-Lys Bibeyran, vars vingårdsarbetande bror dog i cancer 2009 och som, i likhet med sin syster, var övertygad om att han fått sin cancer via arbetet med de växtskyddsmedel han haft att hantera.

Vin: livfarligt?

Hörde ett svensk radioprogram häromdagen. Någon talade svepande om farliga medel som sprutas ut i vingården, blir kvar i jorden och kommer med i vinet år efter år. Hade den som intervjuade varit journalist hade hon frågat vilka dessa ämnen är. Frågan ställdes inte och hade, sannolikt, inte fått något svar. För ett par år sedan skickade en person till mig en lista på alla livsfarliga ämnen som enligt honom tillsätts vin. På listan fanns saker som sackaros och det enda som var farligt var etanal, som, å andra sidan, inte är något man tillsätter vin utan en mindre önskad form av alkohol man har att hantera under tillverkningsfasen så det inte bildas istället för etanol – att tro att man tillsätter etanal till vin är för övrigt, minst sagt, häpnadsväckande okunnigt; när det kommer från en självutnämnd expert är det skrämmande. Kort sagt är det trist att företrädare för vinets väl lånar sig till så svepande och okunniga uttalanden pch påståenden, som bara kan skada näringen och framställa världens vinbönder som charlataner. Låt oss prata om det som verkligen är skadligt i vinets värld: de systemiska växtskyddsmedlen för den som arbetar med dem. Folk dör, på riktigt, i den verkliga världen, på grund av detta. I nästa andetag kan vi prata om övergödning, felaktig bevattning, erosion och den skadliga inverkan på naturen bekämpningsmedlen kan ha. Därefter kan vi ta upp de dåliga vinproducenternas undermåliga arbete med vinet i sig och hylla de seriösa tillverkarnas fina arbete.

Concours International des Vins de Terroir & terroirmusik

Publicerat 2013-02-15 av Lars Torstenson

Svara

Har precis kommit hem efter att ha suttit i juryn för första tävlingen någonsin för ”vin de terroir”, viner med tydligt terroiravtryck. Helt enkelt att samlas kring vad detta är, är det inte. Någon förestod idag en, i vinifierats ögon, typiskt teknisk önologsyn och menade att även ”industriella viner” och ”tekniska viner” har terroir, detta eftersom människan enligt OIV:s (Office International de la Vigne et du Vin) definition är en del av terroiren. Andra, som vinifierat, menade att om ett vin är så funtad att provaren kan tala om hur det extraherats och vilken jäst som använts, då är det knappast ett vin med terroir. Om vinet å andra sidan upplevs som ”genuint” (ja, jag vet, ganska abstrakt…) eller om man rent av kan känna ett ursprung, ja då kan det inte vara fel att tala om ”terroir”. Nog av. Hur var då vinerna? Få kanoner och få stolpskott. Däremot många i trakterna av, på en hundragradig skala, 80 poäng, vilket enligt OIV:s regelverk, ger en medalj under förutsättning att inte fler än 30 % av vinerna kommer över 80 p, om så sker då höjs gränsen. Det mest frapperande var, att så många vinmakare i sin iver att skapa ”terroir” slår ihjäl frukten med ek – fel typ av ek, fel längd på lagringen – och, i förekommande fall, dessutom lyckas dumextrahera på ett närmast ofattbart klumpigt vis, något som resulterar i från början lätt uttorkade viner, som producenten och dess företrädare sedan måste sälja genom att påstå att det kommer bli bättre med några år på flaskan, något som, annat än i närmast mirakulösa undantagsfall, aldrig torde inträffa. Tvärtom. Och torr, ibland rent av gammal, oren ek är inte terroir. Det är skräp. Vi sparkar igång fredagskvällen med vad som måste vara något slags terroir-musik.

Millésime Bio: uppkastat i all hast & Gypsy Kings

Publicerat 2013-02-13 av Lars Torstenson

Svara

Bortsett från mängder av spännande produkter, allt från österrikiska qvevri-viner till imponerande ikonviner från Languedoc (hur spännande är inte Languedoc-Roussillon som vinområde?!), var det två saker på årets Millésime Bio, som, mer eller mindre bokstavligt, märkte vinifierat och, i förekommande fall, mässan: en så kallad ”soirée camarguaise” – okej, de smällde på med delar av Gypsy Kings och fartfylld halvnuevoflamenco från scenen och det fanns massvis av ostron och gåslever och viner, men inga stolar och den som inte hade vassa armbågar hade svårt att få i sig något överhuvudtaget och den som lyckades väl med armbågarna och, i förekommande fall, otidigheter och otrevliga miner och genom att trampa mer civiliserade människor på hälarna, fick snart ont i magen ity ostron och gåslever i överdrivna mängder är ingen lämplig diet för en av hunger hoppande mage; och en vandrande magsjuka, Napoleons hämnd, som fick importör efter importör och utställare efter utställare att lämna in WO för mellan tolv och 24 timmar och väggarna på de Montpellierska hotellen att eka i natten.

Millésime Bio – ekovinernas nav

Publicerat 2013-02-13 av Lars Torstenson

Svara

För några veckor ordnades för tjugonde gången “Millésime Bio” i Sydfranska Montpellier. 1993 var det en, i all fall bland andra odlare, snudd på suspekt företeelse för de närmast sörjande. Nu är det ett mecka för den som vill ställa ut eller hitta viner gjorda efter vad som egentligen borde heta traditionella metoder, men som tillsvidare går under skumma beteckningar som ”ekologiskt” och ”biodynamiskt” eller rent av det mest häpnadsväckande, missvisande och nedsättande epitetet ”naturvin”. Vi, eller i vart fall jag, som var med redan för tjugo år sedan och hela tiden tyckt att den som gör vin efter traditionella metoder ska säga just det, menar att det är den som arbetar högintensivt och med systemiska produkter eller ohemula ersättningar som ska sätta ut det på sin etikett, inte tvärtom. Hursom, nu är ”eko-vinerna” sedan länge rumsrena och intresset ökar stadigt. I Frankrike har arealen för ekologiska viner nästan tredubblats de senaste fyra åren, från 22 509 Ha 2007 till 61 055 Ha 2011 och den utvecklingen fortsätter, i rasande takt. Lägg till detta alla ”uthålliga” vinbruk, samlade i termer och företeelser som ”Terra Vitis” och ”agriculture/lutte raisonnée” och nya lagar som tvingar, åtminstone den franske vinbonden, att besiktiga sin besprutningsutrustning och förbjuder alltfler bekämpningsmedel och tillsatser som historiskt förekommit. I ljuset av detta växer också fram ekologiska byar, som Correns, och ekologiska appellationer, som Cassis. Till fromma för konsumenten – som dock, det upphör aldrig vinifierat att påpeka, måste lägga till någon tia för att få korrekt producerade viner. En intressant detalj, med utgångspunkt från den debatt som pågår i svenska sociala medier om näthandel o d: enligt en undersökning gjord av magasinet ”Bio Lineaires” säljs i Frankrike eko-viner främst i ”ekologiska” butiker, men också till stor del på stormarknaderna och direkt hos producenten, så lite som mindre än en procent säljs via internet. En annan intressant undersökning, också från Bio Lineaires, visar att det som påverkar mest vid valet av ett eko-vin är smaken, därefter ursprunget och priset; ungefär var tredje eko-konsument väster vikt vid svavelhalten medan var fjärde tycker att druvan är viktig, däremot förefallet buteljens storlek ha mindre betydelse, viktig för blott fyra procent av de tillfrågade. Nog av, i år ställde cirka 700 producenter från jordklotets alla hörn ut och tusentals besökare dök upp, inte minst svenska importörer, som redan visar eller snart kommer att visa upp sina fynd via Systembolagets beställningssortiment, sin restaurangförsäljning och kanske via vinklubbar och näthandel.

Gröna Cassis blir eko-appellation

Publicerat 2013-02-09 av Lars Torstenson

Svara

På sina håll kastar sig Cassis grått och handlöst i Medelhavet

Lilla Cassis är inte bara en av Frankrikes fyra äldsta appellationer, det är också en av de vackraste, coolaste och grönaste. Det sista trots att detta kustnära distrikt till viss del består av grå klippor som kastar sig ut i det smaragdfärgade Medelhavet. Sedan april 2012 utgör området kring staden Cassis en nationalpark och appellationen Cassis är förmodligen världens enda vindistrikt som uteslutande ligger i en nationalpark. Detta har odlarna tagit fasta på och alltfler blir nu ekologiska eller biodynamiska. Målet är att hela appellationen ska vara ekologisk 2022.