Populistiskt från Skånskan

Har inte haft för avsikt att vidare kommentera vårt, några ledamöter i Vinakademien, försök till att väcka debatt på SvD Opinion, men när nu någon skickade till mig Skånskans tolkning av det vi skrev måste det kommenteras – dessvärre här, eftersom det inte fungerade att kommentera på Skånskas sida (där väl för övrigt ingen längre läser det nu gamla inlägget från tidningen). Läs det här först. Sedan det här: Det är, förstås, alltid

Bordershop just nu: Big Foot 3 L för 7 €. Billigt för vem? Men var för all del ingen snobb, slå till bara!

tacksamt att framställa den som kvalitetsivrar som en snobb, som från sina höga hästar och med näsan i vädret ser ner på den vanliga människan, som ska styras och behärskas; kort sagt är det alltid trevligt att ligga rätt i den populistiska fåran, något Skånskan måste anse sig göra efter att ha läst våra intentioner som Hin Håle läser Bibeln. Dock i all korthet och för att vara övertydlig: Det finns inga billiga viner. Betalar inte konsumenten, gör vingårdsarbetaren eller miljön det. Systembolaget använder sin monopolställning till att pressa priserna som vore det Tesco och till att bygga ett oproportionerligt stort utbud av billiga viner medan nya aktörer på nätet tar över försäljningen av bättre och mer ”reko” viner, som, märk väl, inte nödvändigtvis måste kosta skjortan bara för att de inte finns på box för 159 sek. Det är, förstås, helt okej att dricka och äta ”billigt”, rent av att åka till Tyskland och bunkra upp på fulvin, men tro inte att det inte har några konsekvenser för andra. Att försvara skräpkultur och förment valfrihet är populistiskt men knappast genomtänkt och hållbart vare sig som argumentationsnivå eller från miljösynpunkt.

Helrostade fat & Billy Corgan x 2

I senaste Allt om Vin har jag gjort en krönika om “kaffe-viner”, alltså viner som (gissa!) doftar och, i förekommande fall, smakar kaffe. Dessa görs, enkelt, med hjälp av ekstavar av typen ”High mocha”. Lätt som en plätt. Dock har många, genom åren, känt sig manade att gissa, och gärna tala om för andra, hur sådana här viner görs. Dels har detta skett medvetet från marknadsförarnas sida, dels därför att somliga av outgrundliga skäl känt sig manade att säga något eller rent av trott sig veta hur det går till trots att de inte gjort det

Billy Corgan

och inte haft vett att hålla tyst. Fick häromdagen, från en importör som läst krönikan, mig tillmailat en fin liten historia om några självutnämnda experter på finska Alko. De var så övertygade om att kaffevinet fick sin karaktär av så kraftigt rostade fat att de, faten, till och med var rostade på utsidan. Hade de nu inte gett uttryck för detta i tryck samt på plats i Sydafrika krävt att få se de dubbelrostade faten hade det hela varit lite mindre pinsamt. Nu skulle man kunna tro att det nyss nämnda är lögn och elakt förtal, men om man går in på Alkos hemsida visar det sig, att nej det är sant: det står till och med på sidan att faten rostats såväl på ut- som insidan. Ganska gulligt om det nu inte vore för att Alko i likhet med andra företag i liknande situationer tror sig kunna och veta allt och har man nu sagt att det här kaffevinet görs med fat som rostats både på in- och utsidan måste det, förstås, vara så, och det även om producenten hävdar något annat. Billy Corgan gör cover och inte.

Fransk vinrevolution: domaren har ordet & Mark Knopfler

Blott någon timme efter att de tre senaste inläggen författats och publicerats, återfann sig vinifierat dinerande nästgårds en tvättäkta domare tillika god vän. Självklart ställdes frågan hur i hela fridens namn domstolen i Bordeaux kunde döma till branschorganets fördel. Min kompis domaren funderade en stund innan hon klämde ur sig, det ganska logiska, svaret: ”Om branschorganet kan visa att det också gör nytta för odlaren X kan det förefalla orättvist att X inte ska vara med och betala”. Okej, men det innebär i förlängningen att alla företagare måste gå med i en branschförening typ Företagarna, att alla arbetare måste ansluta till en fackförening, ja det innebär rent av i förlängningens förlängning att alla som badar bör gå med i SLS. Dylika argument lär nu inte bita på de franska rättskiparna. Däremot har vinifierat sin åsikt klar: det gör inget alls om de nuvarande branschorganen tvingas till en omstörtande reformering. Att diverse former av samarbeten sedan behövs för att lyfta fram en grupp odlare, ett område eller rent av ett land är en annan sak. Så, nu får det vara nog om den här saken till dess domstolen i Luxemburg sagt sitt. Tunnel of Love (Final solo).

Fransk vinrevolution: vinifierad kommentar (& Slade?)

Fortsättning på förra inlägget. Av egen erfarenhet vet jag att de mindre odlarna inte får mycket tillbaka för de pengar de årligen tvingas betala till branschorganet. Ju större produktion, desto mer betalar producenten. Det sistnämnda gör, förstås, att de stora företagen tillika stora bidragsgivarna tycker att de ska prioriteras. Problemet är att de ofta prioriteras väl mycket och att kvantitet går före kvalitet. I ett område som Provence/Côtes-

Château L´Arnaude finns för övrigt åter i Sverige – importeras av Cave a Vin

de-Provence är det uppenbarligen så. När jag var producent i området hamnade jag i en engelsk tidning i egenskap av ledare för ena sidan i en fejd mellan kvalitetsivrande rödvinsproducenter och branschorganet och de stora aktörernas fokus på rosévin och volym. ”The War of Rosés”, kallades det med en blinkning till den engelska historien. Att döma utifrån min nuvarande uppdragsgivare i Provence, Château L´Arnaude, har jag svårt att se att något ändrats sedan dess och min gissning är nog inte alltför vild om jag tror att även Château L´Arnaude gärna skulle avstå från att betala för sitt medlemskap (rätta mig om jag har fel, Mats Wallin). I vilket fall som helst får en producent som den nyss nämnda, alltså med inriktning på dyrare kvalitetsviner, och med huvudsakligt fokus på rött, mycket lite stöd eller, mer sannolikt, inget stöd alls från branschorganet. Tilläggas ska, att branschorganisationerna och odlarstrukturen varierar från område till område så det som tidigare sagts i de här inläggen är ingen självklar sanning överallt. Dock torde det vara mer regel än undantag. Att sedan inte fler drar sig ur beror på att de blir åtalade och så länge det inte finns ett friande utslag vill det till mycket mod, envishet och övertygelse för att som Carole Salen våga ta steget och dra ut i en fejd som i vissa avseende påminner om Davids kamp mot Goliat. Hugade importörer kan för övrig notera att Carole och hennes Les Bastides letar efter en importör i Sverige. (Slade???)

Fransk vinrevolution: Carole Salen (& Slade?)

Fortsättning på förra inlägget: Varför vägrar då odlarna betala sina medlemsavgifter? En av dem som vägrar är Carole Salen. Hon driver den gamla familjegården Domaine Les Bastides i Côteaux-d´Aix-en-Provence, en av de första gårdarna i Frankrike att deklarera sig som ekologisk; redan för 40 år sedan tog man steget. De som nu, likt Carole,

Carole Salen

protesterar mot branschkommittéerna delar i stort hennes åsikt, att branschföreningarna bara är till för de stora vinhandelshusen, kooperativen och ett fåtal stora producenter. De mindre, särskilt om de gör ekologiska eller biodynamiska viner, har ingen nytta alls av sitt medlemskap. ”Ändå tvingas vi betala”, säger Carole som slutade betala för flera år sedan och som ska upp i rätten i Aix-en-Provence i januari. Nu hoppas hon att domen i Luxemburg går hennes väg. ”Det är uppenbart att en privat organisation av det här slaget inte kan tvinga folk att betala för ett medlemskap de inte vill ha. Det måste bygga på frivillighet. Den som gör ett ekologiskt vin i den lilla appellationen Côteaux-d´Aix-en-Provence får ingen hjälp alls av den stora organisationen Comités Interprofessionels des Vins de Provence (som omfattar ett flertal appellationer och som domineras av jätten Côtes-de-Provence min anm.)”, säger Carole. Fortsättning följer. (Slade??)

Fransk vinrevolution i vardande? (& Slade)

Det faktum att den franska vinvärlden kan stå inför en smärre revolution har föga uppmärksammats utomlands. Det som händer är, att några odlare vägrat betala sina medlemsavgifter till respektive ”Intercomité” – alltså den lokala branschorganisationen. De sistnämnda finns i snart sagt varje fransk appellation, till exempel CIVB (Conseil Interprofessionel du Vin de Bordeaux). Ett datum att hålla i minnet är den 15e november. Då tar Europadomstolen i Luxemburg ställning till en tvist mellan just några producenter i Bordeaux och CIVB. Om vinbönderna får rätt innebär det rimligtvis att de franska domstolarna måste följa den domen och det i sin tur leder till att branschorganisationerna inte längre kan tvinga odlarna att betala medlemsavgifter. Det sistnämnda lär skapa en hel del problem för ”Les Interprofessions” och deras finansiering. Riktigt dramatisk blir situationen om de producenter som väljer att sluta betala också kräver tillbaka de senaste årens avgifter – något som de, som en följd av domen, kan få rätt till. Inträffar det, lär ett stort antal branschorganisationer försvinna över en natt. Fortsättning i nästa inlägg. (Slade?)

Prisvärt inlägg, Blondie & Vai

Den enda som kan avgöra huruvida en upplevelse eller en sak är prisvärd är den som betalar för företeelsen i fråga. Och detta oavsett om vi talar om musik, konst, litteratur, en sällskapskatt, en tävlingshäst, en mjökko, mat, en prydnadsväxt, vin eller något annat. Däremot torde det i de flesta sammanhang gå att rangordna efter kvalitet. Det kan gälla hållbarheten på ståltråd, funktionaliteten hos en skiftnyckel eller kanske upplevelsen av ett

Vai – ett fynd.

vin. Här kan man komma med den lika återkommande som infantila invändningen: ja, men då är frågan vad som är kvalitet?! Ha, har du tänkt på det? Det som är kvalitet för dig kanske inte är kvalitet för mig? Nej, så är det säkert ity den som använder slik argumentation i sin polemik placerar dessvärre sig själv i en sandlåda där endast andra likasinnade leker och gläds över billigt fläskkött som färgats rött och andra varor som de tycker är kvalitet eller i vart fall prisvärd kvalitet. Andra har upptäckt att det föreligger en viss kvalitetsskillnad mellan ett par inte helt vattentäta stövlar och ett par som är täta och dugliga i regnoväder även efter 300 användningar. Hur många har idag koll på Du Mauriers storsäljare Trilby och hur många har koll på Strindbergs verk? Om någon missade det, var det sista en retorisk fråga eftersom ingen har koll på Trilby idag av det enkla skälet att den romanen inte håller samma kvalitet som Strindbergs verk, men den sålde mer på sin tid. Till saken: kan man rangordna vin efter prisvärdhet? Ja, självklart kan man det. För egen del. Men kan rimligtvis inte göra det åt andra – låt vara att ”Fynd” kan se bra ut i en vin – eller köksmixerprovning i en tidning. Det enda rimliga sättet att åt andra bedöma och värdera vin är att göra det så objektivt som möjligt utifrån sin kunskap och den subjektiva upplevelsen och efter en strikt kvalitetsskala. Det är sedan upp till konsumenten att avgöra hur högt på kvalitetsstegen plånboken orkar klättra. Klart är att det inte finns några billiga fyndviner. Sist men inte minst: den som betalar 20 miljoner för en tavla gör det sannolikt mer undantagsvis om den inte anser produkten i fråga vara prisvärd. Blondie. Vai.

Skörden Ca. & Wa. 2012

Efter ett par ganska knepiga år med liten volym bjuder 2012 i Kalifornien på många och överlag friska och välmatade druvor. Kort sagt är odlarna mycket nöjda. På Chateau Montelena jämför man 2012 med utmärkta 1997. I Washington State ser det ungefär likadant ut och mungiporna pekar uppåt. Vi ser fram emot lite bra amerikanskt vin från 2012.

Walter Bressia & Jason Schwartzman

Det är inte bara därför att Walter Bressia har en benägenhet att ta med sig gäster ner i sin svinkalla fatkällare, förse dem med gigantiska provglas och tvinga dem att dricka upp allt vin de får i glasen, som man måste älska Walter och hans lilla familjeföretag Bressia. Ett annat skäl är att han, i likhet med övriga familjen, är så sympatisk och på ett synnerligen seriöst och medvetet vis, i skrivande stund, lägger grunden till vad han hoppas ska bli Argentinas bästa vinproducent under många år framöver. Större delen av sitt eget liv har han ägnat åt att hjälpa andra att få till det och det blir lätt så att man går omkring och småhoppas på att han ska lyckas i denna sin nya föresats. Ett steg på vägen togs kanske, nyligen, i samband med Tim Atkins stora Argentinaprovning, då Bressias viner blev de överlägset mest framgångsrika med toppnoteringar avseende såväl rött som vitt och Malbec som andra druvsorter och blandningar. Här kan man läsa om några av Bressias viner som föll Atkins på läppen. Och här kan man lyssna på Jason Schwartzman eller Cocconut Records som han föredrar att kalla sig då han inte gör filmer med Wes Anderson. Och här kan man se vilka Bressia-viner som finns att beställa från BS i Sverige.

Walter Bressia, var vänlig notera glasets storlek

Vinutbudet & fördomarna 3.0

SvD har flyttat oss och vårt uppriktiga försök till sansad polemik avseende den svenska sortimentspolitiken, från pappers- till webtidningen, men vi får idag i alla fall göra en slutreplik. Att döma av kommentarerna föredrar de flesta att mest vara upprörda, irriterade på snobbar eller att diskutera monopolets vara eller icke vara, medan vi uppfattar oss ha  gjort ett ödmjukt försök att sätta fokus på den sortimentspolitik med vilken Systembolaget styr dagens marknad, något som rimligtvis ligger i allas intresse att ständigt diskutera. Intressant är att se hur vi efter det första inlägget beskylldes av monopolhatare för att vara monopolkramare, och nu, efter slutrepliken, beskylls av monopolkramare för att vara monopolhatare. Det är, förvisso, inte alltid helt lätt att hålla sig till saken när känslorna får råda.