Häromdagen publicerades i olika editioner en TT-artikel om eko-viner och hur miljövänliga de egentligen är. Ett flertal HR:are och andra har med anledning av artikeln hört av sig med några frågor om framförallt koppar i vinodlingen och för att bara behöva svara en gång kommer responsen från er utsände i de besprutade vinmarkernas dimhöljda värld här på vinifierat.
Som tidigare påpekats är ett återkommande problem i vindebatten att allt så lättvindigt blir svart eller vitt. Till och med då professorer uttalar sig. Det är lite skumt det där för i botten brukar fundamentalistiska uttalanden grunda sig på osäkerhet och bristande kunskap. Hursomhaver, i artikeln går någon till storms mot koppar i vinodlingen och menar att syntetiska bekämpningsmedel alltid är bättre än tungmetallerna i ekologisk odling och vips så är det svart och vitt så att eko-odlingen är direkt skadlig för miljön.
Om vi nu lugnar ner oss lite och tittar på fakta så ser det ut ungefär så här:
1.Ja, ekologisk odling är inte så bra som folk i allmänhet tror och ja bekämpning av mjöldagg med kopparbaserade medel är ett måste för den som odlar ekologiskt (eller biodynamiskt eller natur) – glöm det där med att man aldrig besprutar eller att man inte använder gifter i eko-odling; det ligger i sakens natur, om uttrycket tillåtes, att bekämpningsmedel allt som oftast är av giftig art. Slutligen: ja, användandet av koppar är ett problem och utgör en risk både för bristande biologisk mångfald i odlingen och direkt döda jordar.
2.Nej, det ovanstående innebär inte att de ekologiska odlarna sprutar koppar i besinningslösa mängder eller att de inte är måna om sina jordar och den biologiska mångfalden. Det går inte att skilja på ekologiska (och biodynamiska och natur) och konventionella bönder så lätt. I samtliga läger förekommer seriösa och skickliga odlare liksom mot miljön om inte hänsynslösa så i vart fall nonchalanta och i största allmänhet mindre skickliga och kunniga odlare. Glöm det där med att seriösa och skickliga odlare låter sin jord dö – och det gäller oavsett etiketten.
3.Skälet till att man använder koppar i för övrigt inte bara ekologisk (och biodynamisk och natur) odling utan i förekommande fall även i konventionell odling är att det inte finns några andra kontaktverkande medel som är verksamma mot mildiou (Plasmopara viticola). Många arbetar på att ta fram ett fungerande skydd (läs till exempel här om försöken med sniglar) men där är vi inte ännu. Den som vill undvika koppar i marken kan inte vara ekologisk (eller biodynamisk eller natur). Samtidigt förtjänar det att påminna om det som punkten två avslutades med ovan: Glöm det där med att seriösa och skickliga odlare låter sin jord dö – och det gäller oavsett etiketten.
4.Kan man lita på ekologiskt alls? Ja, det kan man och det är inte så att det är förkastligt i sig, på samma sätt som man inte kan döma ut alla konventionella odlare eller biodynamikerna eller naturvinsproducenterna. Det handlar inte om etiketter utan skicklighet och individuella målsättningar och ansvarstagande hos de enskilda producenterna.
5.Men är då alltid eko rätt? Nej, det är det inte och ”eko” är en mycket grov kategorisering. Alltfler blir idag ekologiskt certifierade därför att det hjälper dem att sälja vinerna. Men samtidigt som de då går över från handelsgödsel och syntetiska bekämpningsmedel till ekologisk fårdynga och bland annat kopparbaserade medel fortsätter de övergöda och överbevattna i syfte att ta ut stora skördar för att kunna sälja billiga volymviner, något som tvingar dem att bespruta hårt och därmed överanvända koppar på ett för miljön skadligt vis. Vi är alltså tillbaka där vi alltid hamnar: undvik de billigaste vinerna så ökar du chansen för att din producent arbetar miljö- och människoklokt – om inte annat så av den enkla anledningen att den har råd att göra det.
6.Det finns (europeiska) regler för hur mycket koppar man får använda varje år och ramregeln gäller alla odlare oavsett etikett. Behovet av de här medlen varierar från växtplats till växtplats och från år till år. Därför tillåts också kvantiteten använd koppar variera från år till år. Skickliga odlare använder inte maxdosen ens nederbördsrika år. Mindre skickliga odlare har en tendens att använda maximal mängd varje år och ibland hjälper inte ens det: de får dessutom dras med minskad och försämrad skörd till följd av de mjöldaggsangrepp de inte klarat av att stoppa eftersom de besprutat vid fel tillfällen och/eller inte arbetar med en adekvat gödning och gallring av rankorna. Den sistnämnda typen av vinbönder gör sannolikt mindre skada om de är konventionella förutsatt att de klär sig ordentlig, använder hytt på sin traktor och bara besprutar då det är helt vindstilla så kringliggande bostäder, skolor och liknande inte drabbas.
7.Är det okej att jag köper eko då? Ja, det är det, men tro inte att det är den enda sanningen eller att professorn som varnar för koppar är helt ute och cyklar. Särskilt inte om du köper de billigaste vinerna för då ger du knappast bonden en ärlig chans att vara korrekt mot miljön, sig själv och sina medarbetare. Ungefär som det där med priset på mjölk och fläskfilé.
Vi inledde med ett exempel på ett rent och tämligen enkelt vardagsvin där rättfram frukt ska spela huvudrollen: Domaine de Brescou ”Carisma” 2013 (finns i bs för den som är intresserad, nr 79021, 89 sek). Därefter jämförde vi Rioja-vinet 
Bland de viner vi jämförde fanns Clos Dière (som hette Clos Dière cuvée I 1988 – 2001 och som jag skapade och gjorde fram till årgången 2004) från 1989, 1990 och 2000. Det första vinet var som väntat både enklare, ljusare och klenare än det följande året. Den stora skillnaden vi kunde utläsa där berodde till del på bättre hantverk men mest på att uttaget i vingården mer än halverats. Det var för övrigt årgången 1990 som kom trea i GaultMaillus vinolympiad och därmed satte vinet och i viss mån dess upphovsman på kartan. Berättade med anledning av det sista att detta inte sågs med blida ögon av alla grannar. Hade rent av besök från INAO:s lokala representant och PR-organets för Côtes de Provence ordförande som ville få mig att sluta med ren syrah, grönskörd, gallringsbord och nya ekfat – sådant som vi haft mage att lägga oss till med (att vi satte oss i konversion till ekologisk odling 1991 gjorde inte saken bättre). Årgången 2000 har alltid åkt lite berg- och dalbana och just den här dagen var den väldigt mycket ”kaffe”. Detta kunde dock inte dölja det faktum att vi här hade det tveklöst djupaste och mest komplexa Clos Dière-vinet. Någon hemlighet finns inte avseende det: allt beror på att odlingen då kommit i full harmoni efter att inte ha götts på nästan tio år men däremot plöjts och i övrigt skötts på att klokt vis (om jag får säga det själv). Uttaget år 2000 var nere på cirka 18 hl/ha på rankan.
Vad händer? undrar nu den vetgirige HR.en som inte varit på apoteket för att köpa magnecyl på senare tid. Jo, så här är det: Idag gick er utsände i de intet ont anandes fädernas trygga och rosenskimrande värld tillsammans med sin lilla dotter till apoteket för att köpa magnecyl. Väl på plats i butiken gick allt väl fram till dess ekipaget anlände till kassan för att gör rätt för sig. Där! Där hade apoteket förrädiskt och rent av djävulusiskt placerat en särskild reklamhylla för Alfons Åbergs hudvårdsprodukter, schampo med mera! Man kan ju göra i brallan för mindre och dottern, hon blev jätterädd.
Mousse!”, ”Prosecco för fascister, Mousselini!”, ”Populäraste Disney-figuren i Champagne? Mousse Pigg!”. Ja, så där höll det på ett tag innan hon slutligen hasplade ur sig ärendet ”Du måste bara säga ja till att vara programledare för ’Kock på styva linan’! Kostnaden är inte en issue, fattar du, kostnaden är inte en issue, du kan få pröjset till Jungfruöarna om det är där skon klämmer…” Kommen så långt i sina övertalningsförsök blev hon avbruten av Marie Ledin som ringde och berättade att juryn i år bestämt att ge mig ett extra Polarpris för lång och trogen tjänst i det tysta. Kul, så klart. Dock oroande att de inte sa något om mitt pris på Rapport i morse.
Méthode rurale eller méthode ancestrale skulle kunna översättas med ”bonn-metoden” respektive ”gammaldags metoden” och anses rent allmänt vara de mousserande vinernas urmoder. Till skillnad från méthode traditionelle, alltså den som används i bland annat Champagne och där vinet jäses två gånger (först en fullgången jäsning i tank, som sedan följs av en igångsatt andra jäsning i flaskan), sker allt i ett svep när vi talar om den ursprungliga metoden. Kort sagt startas jäsningen i en tank och när runt 20 g socker återstår flyttas det jäsande vinet till flaska och får jäsa färdigt där. Resultatet är ett mousserande vin med lägre tryck än till exempel en champagne.
förstod inte alltid läsaren att det var en litterär klassiker hen tog sig igenom men alldeles oavsett det så gjorde hen de facto det, tog sig igenom en klassiker, och det gällde även de mer illitterata, de som aldrig nändes öppna en bok men väl ett seriemagasin. Idag har de där alstren gått ur tiden och de tecknade klassikernas mantel bärs istället av mangafolket och sådana som 
