För många år sedan presenterade min Twoson-kollega en galet bra Chablis Grand Cru Les Clos för mig. Vinet var ungt, makalöst rent och exakt, perfekt balans och ett påfallande tydligt uttryck av druva och ursprung. Detta ledde till att vi köpte in vinet på magnum till Twoson Club som då fortfarande befann sig på planeringsstadiet och det ledde till att jag lärde känna kvinnan bakom konstverket, Clotilde Davenne.
Det där var ett av de första vinerna hon gjorde sedan hon smugit igång sin egen verksamhet i Chablis. Tidigare hade hon arbetat för en större firma och gjort sig ett namn i de inre kretsarna. Den som hade koll visste mycket väl vem hon var men på det stora hela taget var hon en av de där vinmakarna som står bakom varje stor vinproducent.
Långsamt och med hjälp av skramlande släktingar byggde hon sin egen verksamhet vid sidan om genom att köpa på sig små jordlotter i Chablis med omnejd. 2004 var hon redo att kapa banden med den tidigare arbetsgivaren och ge sig hän med sin egen verksamhet. En verksamhet hon med tålamod och med två ögon på vad som varit ekonomiskt möjligt i sakta mak baxat från noll till en position som en av de bästa producenterna i Chablis.
Det som utmärker Clotildes vinmakeri är en sällan sedd precision och renhet. Hennes viner är alltid i perfekt balans, de är eleganta och stramt snygga. Inget för den som söker största möjliga flabbighet för en bred publik men desto mer för den som vill finna vinmakeriets hjärta: de rena aromerna. Hennes Bourgogne Blanc är trots sitt låga pris år efter år en stilstudie i ren chardonnay utan störande aromer som baserats på svavel eller något som inte är druva eller ursprung. Borde användas som skolboksexempel i varje druvkurs värd sitt namn.
Att Clotildes Chablis spöar både Premier Cru- och Grand Cru-vinerna från andra producenter överraskar inte. Åter denna precision och renhet. Ingen fruktätande ek, ingen svavelbyggd krutrök, flinta eller krydda. Bara renhet och ett tydligt avtryck av ursprunget. Den som går vidare i hierarkin och provar Clotildes Premier Cru- och Grand Cru-viner blir inte besviken. Å andra sidan börjar hon här få konkurrens från många andra vinproducenter som kanske inte alltid får till det i de nedre prislägena men som kan vara med och leka då priserna sticker iväg över 300 och kanske rent av 500 kronor.
I Sverige hittar vi även Clotildes strama och knastrande crémant. Ett bevis gott som något på att en talangfull vinmakare kan föra över sina konster till den mousserande världen om så krävs – lite grann som en bra instrumentalist kan följa med när musiken i ett slag ändrar stil och inriktning och på tal om det: nu lyssnar vi på Steven Wilson och Porcupine Tree.
Först ut på fredag femte februari är Girard Artistry Red Blend 2012, nr 99659, 349 sek. Den här blenden är något av ett flaggskepp för vineriet. 59% cabernet sauvignon, 13% petit verdot, 11% malbec, 9% cabernet franc och 8% merlot. Samma sköna balans på gränsen till vad som inte går för sig och en rejäl munfyllare. Eller som Girard-folket själva säger ”De senaste 40 åren har vi framförallt fokuserat på balansen i våra viner. Vi försöker skörda vid exakt rätt tidpunkt och vi försöker alltid få till den perfekta ek-hanteringen för varje liten del i våra viner. Inte minst arbetar vi väldigt detaljerat i våra odlingar.” Druvorna i Artistry kommer flera olika lägen i Napa Valley (cab från St Helena, Oakville och Pope Valley, merlot och malbec från Yountville, Carneros och Rutherford, cab franc och petit verdot Pope Valley) och smakar precis så mycket som en äkta Girard ska göra utan att tappa fattningen. Den femte februari släpps 900 flaskor av Artistry som tillfällig lansering så passa på då.
Längre fram i februari, närmare bestämt den tjugofemte, släpps 120 flaskor Girard Diamond Mountain Cabernet Sauvignon 2013, nr 90239, 499 sek. Ett annat vin från Napa Valley som heter duga, eller nåja, de flesta säger nog Diamond Mountain Cab och inte duga, men i alla fall, det här är ett annat fullödigt vin med en osviklig förmåga att fylla munnen och näsborrarna och sinnet och att tränga igenom båda vinterförkylningar och oväsen och andra störande inslag i vardagen. Om vi får tro avsändaren fungerar det här fruktpaketet bra med ”chipotle honey barbecue ribs” och med tanke på Girard-folkets genomgående oskuldsfulla och väna uppenbarelser finns det ingen anledning att inte tro på det.
Ovan utlovades lite mer om Girard Old Vine Zinfandel och det som ska tilläggas är att nämnda vin de facto är det enda vinet i Systembolagets sortiment som är en zinfandel från Napa Valley! Detta tänker man nog mer sällan på men övriga listade produkter kommer från andra delar av Kalifornien eller rent av från Italien. Det finns ett par zinfandel från Napa Valley i beställningssortimentet och de kostar ungefär det dubbla och där har vi ytterligare två saker som gör Girard spännande: det är Napa Valley och även om det inte är direkt billigt är priserna humana för sitt ursprung. Och på tal om det, sist men inte minst ett ord om läckra 
– Är det sant att det finns viner som är så billiga att det blir rent omoraliskt?
– Använder ni jäst?
Millésime Bio har både vuxit och rejält ändrat karaktär sedan starten 1993. Samtidigt är mässan i grunden precis som vid starten och jämfört med majoriteten vinutställningar i världen är den lite speciell. Till att börja lyser alla fänsy montrar med sin frånvaro. Här får du ett bord med en vit duk. Lika för alla. Såg en producent – italienare så klart! – i kostym och ett ytterst litet fåtal kavajklädda människor. I övrigt var klädseln genomgående… avslappnad… och bestod i allt från Robin Hood-mundering exklusive robinhatten via Hawaii-skjorta och extrem skepparkrans till brunt i brunt och beige med en jätteläppbuske hela vägen upp i näsan. Nu kanske en och annan vaken HR reagerar och funderar över om den där beskrivningen omslöt alla kön och det gjorde den inte men om man bortser från hårbeklädnaden var det inte så där jättestor skillnad på det ena eller det andra.
Samtidigt, konstaterade arrangören, skulle evenemanget bara anordnas under tre år. Därefter skulle möjligen dagen som sådan fortsätta men med ett annat tema. Det fanns två skäl till detta, menade man: 1. Kopie-evenemang skulle uppstå inom loppet av tre år (visade sig vara ett riktigt antagande). 2. I grunden är det idag en aning förolämpande och framförallt kvart över tolv att separat lyfta fram ”kvinnliga vinmakare” när det egentligen handlar om bra eller dåliga vinmakare och sådana finns det av alla kön och i ett land som Frankrike utbildas sedan flera år fler kvinnliga än manliga önologer.
Att årgången är bra innebär nu inte med självklarhet att allt är frid och fröjd. Båda de här producenterna har tidigare gjort allt sitt vin inhyrda i en tredje producents anläggning. I år invigde Abdyika en egen källare, där en del av skörden togs om hand. Lika spännande och kul som det är med en ny, egen vinkällare lika shäjky är det. Gamla vinerier är på gott och ont indränkta med jästkulturer som gör att jäsningen, både den alkoholiska och den malolaktiska, brukar gå som en dans (nåja…).
