Lagringsvin: framtid på butelj.
Lagringsvin: flaskpost till framtiden.
Lagrat vin: buteljerad historia.
Lagrat vin: flaskpost från dåtiden.
Lagringsvin: framtid på butelj.
Lagringsvin: flaskpost till framtiden.
Lagrat vin: buteljerad historia.
Lagrat vin: flaskpost från dåtiden.
vinfiierat vill, med tanke på var på året vi nu befinner oss, i alla fall vi som arbetar efter den gregorianska kalendern, de som envisas med den julianska får som bekant vänta ett tag till, för övrigt ett faktum som sätter det här med dagens datum på sin spets, alltså inte så att datumet inte stämmer, men hur väl stämmer det rent historiskt, det är något vi alla ödmjukast bör beakta en dag som denna, Fader Nikodim till exempel, som jag träffade i samband med min senaste resa till Bulgarien, härförleden, i Lucia-tider, ja, vår Lucia, enligt den gregorianska kalendern, han, han bor i ett av alla klostren på Athos och han är jätteortodox och därför rättar han sig efter den julianska kalendern så han och hans likar får vänta ett tag till, de slår klackarna i taket först fram emot trettondagen (en ren parentes i sammanhanget är hur jag träffade Fader Nikodim, det är så att Lubo Jivankin, en av mina uppdragsgivare i Bulgarien, är synnerligen religiös, men det visste jag inte då, när vi satt i hans bil och skumpade fram på en liten väg tills vi smög upp bakom en halvrutten bil som stod parkerad i dikeskanten, ganska översnöad så den hade stått där ett tag, plötsligt började Lubo sända blinksignaler med sin bil och det fanns visst utrymme för medpassageraren att ställa sig frågan ”men vad är det som händer nu?”, typ, och den frågan var inte helt obefogad då ena dörren till den översnöade bilen öppnades och ut tryckte sig, just tryckte ety karl’n var stor, en bastant herre som såg ut att ha intima förbindelser med maffian, men så plötsligt öppnades den andra dörren och ut hoppade en liten man med ett gigantiskt skägg och iförd det ortodoxa prästerskapets käcka klädedräkt, så, på det viset, träffade er utsände i de vindlande bulgariska bergsvägarnas dikeskanter Fader Nikodim ) men jag jag passar på att önska en riktigt God Jul här och nu och för er som inte tyckte det var tillräckligt tydligt gör jag det en gång till: God Jul!
Var för några dagar sedan i Bulgarien och besökte mina från i år nya kunder där. Har arbetat en hel del i Bulgarien tidigare, med start 2001, och med viss framgång. De båda gårdar jag nu arbetar med ligger utanför Sandanski, vid floden Strimona eller Struma, nere i Bulgariens sydvästra hörn, nära staden Melnik och Grekland och F.Y.R. Makedonien. Den som nogsamt följt vinifierat de senaste månaderna har redan lite koll och vet bland annat att året som sådant varit mycket svårt i Bulgarien. Mängder av regn, översvämningar och rejäla attacker av mjöldagg.
Nå, hur har det då gått med ”mina” viner? Jo, inte så illa som man kunde ha befarat. På Abdyika kunde vi i samband med mitt senaste besök blenda till basen för de tre röda vinerna, First Selection, Estate Blend och Melnik. Vi gick också igenom fat för fat de tunnor som ska användas för mognadslagringen och som redan nu används för den malolaktiska jäsningen för de här blenden (övrigt vin ligger kvar på tank och genomgår sin malolaktiska jäsning där – huruvida vi kan använda mer av de volymerna, vilket är sannolikt, vet vi helt säkert först när de är klara med ”malon” och jag provar om dem fram i februari). Samtliga blend känns bra och som en logisk fortsättning på de viner som gjordes 2013 (och som vi blendade i somras).
På det som går under arbetsnamnet Lubo Jivankin Wines – den här verksamheten ska byggas från grunden avseende allt inklusive marknadsstrategin – känner vi oss fram på ett annat sätt. Medan Abdyika sedan alltid arbetar bra i vingården kommer många förändringar att ske i Jivankins odlingar nästa år. Som ett resultat av det på intet vis dåliga men inte heller perfekta arbetet i vingården, fanns det i år färre riktigt bra druvor att arbeta med. Dock har det inte varit värre än att en hygglig viognier, en dito rosé och ett par lovande röda viner kunnat göras vid sidan om sådant som säljs av på bulk. Av de två röda imponerar en ganska lätt och Bourgeuil-aktig cabernet franc, som vi efter jul buteljerar som den är. Tveksam till att den någonsin kommer till Sverige, men gör den det är den ett måste för cab franc-freaken, riktigt läcker i sin, något oväntade, stil. Det andra rödvinet är gjort på grenache och syrah och går nu på väl utvalda ekfat för att avsluta den malolaktiska jäsningen där och därefter mognadslagras en tid. Exakt hur länge får vi en indikation på när vinerna provas igen i februari. Trubaci.
Dela “Abdyika & Lubo Jivankin Wines december 2014 & Trubaci” på Twitter
Ah, det var ett tag sedan vi sågs, comtessan och jag, och jag måste erkänna att jag undrade hur det stod till med henne, hon som hade förvillat sig ner i ekchipsträsket där på 90-talet och blivit påkommen! En sådan skam! Hur hade hon tagit det? Att hon alls överlevde! Nåja, jag korkade upp 93:an, som ju inte borde vara ett så comtessigt år, om comtessan tillåter, och fick minsann se på andra bullar: comtessans fulla glans och prakt bara slog upp ur glaset, tog ett rejält tag i näsan och vred om och skrek ”jaså, det trodde du inte, avfälling!” och ja, vad gör man, man ber om ursäkt så klart och skyller på andra, hur oskydiga de än är, det var Bengt Frithiofsons fel eller Alf Tumbles, visst hade hon hört talas om svenska vinskribenter? Låt vara att de aldrig sagt ett ont ord om comtessan, men man kunde ju aldrig veta, eller hur? Hon Mischa Billing till exempel? Comtessan lät då all sin perfektion och frukt fylla mun och svalg och gurglade därnerifrån ”de har inte sagt ett ont ord om mig, det är du, avfälling, som talat illa om mig, framförallt tänkt illa om mig, shame on you!” och med det och en fulländad finish lämnade hon mig. Skamsen.
Dela “Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande 1993” på Twitter
Comique troupier vare en särskild sorts komiker som dök upp under 1800-talets andra hälft i Frankrike. De uppträdde i militäruniform och framförde monologer och sånger av komisk art. Till de ännu idag kända artister som börjat sin bana som comique troupier hör Fernandel och Maurice Chevalier. Nils Poppes soldaten Bom är väl en svensk avläggare i genren.
Under första världskriget, La Grande Guerre, gjorde sig Charles-Joseph Pasquier, eller Bach som var hans a.k.a., sig ett namn som comique troupier. Han var verksam ända in på 1950-talet och hann medverka i många filmer och skriva ett flertal sånger, monologer med mera åt både sig själv och andra. Under första världskriget var ett av hans mest populära nummer ”Vive le pinard”. Sången handlar om vinets välgörande kraft och blev populär bland de arma satar som förväntades konstant lida och springa mot döden närhelst en överordnad skrek åt dem att göra det.
… Le pinard, c’est de la vinasse
Ça réchauffe par oùsque ça passe
Vas-y Bidasse, remplir mon quart
Vive le pinard, vive le pinard…
I senaste numret av La Revue du Vin de France omnämner Sorbonne-professorn Jean-Robert Pitte (tur han inte är svensk) Bach och just den här sången och sätter in den i ett historiskt sammanhang. Fram till kriget drack nordfransoserna framförallt öl, cider och vatten. Efter kriget dominerade vinet. Ett skäl till detta var att soldaterna dagligen fick en kvarting vin från det kriget startade. Undan för undan ökade ransonen för att 1918 vara 75 cl per dag. Till detta kom extra ransoner för att ingjuta mod före attacker och dylikt. Ett annat skäl var att vin kom att bli en symbol för nationell enighet och seger. Möjligen bidrog också att vinsjöarna i Languedoc och Algeriet, som då var ett franskt departement, ökade i storlek allteftersom vingårdarna återplanterades efter vinlusen och gödning blev allt vanligare och mer omfattande.
Vinet var en av få ljusglimtar i krigets mörker och de käcka sångerna i stil med ”Vive le pinard” blev populära. ”Pinard” är för övrigt slang för ett tämligen enkelt, rent av mediokert eller uselt vin. Ordet uppstod i de franska kasernerna, där ”ard” ofta lades till ett ord och bildade ett nytt, exempelvis ”vieillard” (gamling) från ”vieille”. I det här fallet tros basen för det nya ordet ha varit ”pinot” eller möjligen ”pineau”. Pinard är ett vanligt utryck ännu idag.
Professor Pitte konstaterar att ”le pinard” var mycket värre vid tiden för första världskriget än den är idag – trots alla beskyllningar om kemiska tillsatser hit och dit. Under 1900-talets första decennier led fortfarande vinnäringen svårt av vinlusens härjningar och mycket av det vin som producerades kom från lusresistena hybrider som inte förmådde ge särskilt drickbara viner. Dessutom var rena förfalskningar vanliga. Det gjordes till och med vin utan druvjuice alls, säger professor Pitte.
Vid krigets slut låg vinkonsumtionen i Frankrike på 150 liter per person och år (tre gånger dagens nivå) och ”L’Academie de Médécine” rekommenderade att vinkonsumtionen inte borde överstiga 50 – 75 cl… per måltid. Charles-Joseph Pasquier a.k.a. Bach.
Det är illa nog när de suckar innan de svarar, idrottsmänniskorna, och etter värre är det när de inleder med ett ”Nämen,…”. För att förtydliga: vi talar här inte om ett näpet ”Nämen! (ett sån’t litet gulligt barn!)” eller ett häpet ”Nämen! (är ni också här?!)”; vi talar om ett ”Nämen…” sprunget ur en sjuklig böjelse att säga ”Nämen…”. Exempel: Låt oss säga att en politiker får frågan ”Är ni för förbifartstockholm?” och då svarar ”Nämen, det är vi”, eller att någon frågar ”Vill du ha socker i kaffet?” och får till svar ”Nämen, jatack”. Och då har vi inte ens nämnda atleternas perversa ”Nämen, det är bara att gå ut och göra sitt bästa.”. Möjligen kan någon tycka att vi ska lösa det här med pjosk och vård, men det är inte tillnärmelsevis så effektivt som ett tydligt förbud kopplat till kännbara straff. vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot att inleda ett svar med ”Nämen…”! Exakt hur straffskalan ska se ut överlåter vinfierat till den juridiska expertisen och IS, men kännbart ska det vara, särskilt om det sker i TV på bästa sändningstid. ELO.
Salernes är världsberömt för sitt kakel och sina fina croissanter och hyfsat känt för sin söndagsmarknad så visst finns det viss anledning att åka till Salernes och om HR:en nu ändå är där ska HR:en veta, att tämligen nyöppnade Food Amour på 4 rue Pierre Blanc är en bra krog. Den har mer karaktären av ett uppiffat hål i väggen än finkrog, men maten, som hon lagar, hyser ambitioner och servicen, som han står för, är ytterst tillmötesgående och trevlig. Maten är inte revolutionerande men avsevärt mycket mer intressant än den traditionella franska bykrogens utbud av seg faux filet och pizza. Och trots att vinlistan inte är omfattande har paret lyckats plocka ihop det på ett bra sätt – bara en sådan sak som att de har koll på att den begåvande Tom Bowe gjorde bättre viner än dagens ägare till Château Miraval, varför de köpt på sig så mycket rouge 08 de kunnat och slutat deala med det numer överreklamerade rosévinet och på samma sätt navigerar de snyggt i Château Thuerrys blindskär – där bra viner till hyfsade priser blandas med överprisade vardagsviner – och har plockat russinen ur den kakan också. Weird Al.
”Att resa är att rasa.”
Gammalt flygplatsordspråk. Traveling Wilburys.
Dela “Den resande pudelns kärna & Traveling Wilburys” på Twitter
När en fransk väninna la ut Patrick Modianos nobeltal på Facebook, försökte jag göra mig lustig och skrev en kommentar i stil med ”hoppas han skrivit talet i förväg och att han höll sig till texten, annars lär väl talet fortfarande pågå”, hehe. Modiano kan nämligen inte prata till punkt. Den som såg den smått patetiska intervjun Babel fått till med honom tidigare i höstas vet hur det kan vara; i ett säkert fem minuter långt inslag har redigeraren gjort sitt yttersta för att få Modianos förvirrade prat att verka som något slags logiskt svar, alltmedan författarens huvud gång på gång hoppar till där intervjun, gissningsvis alltmer desperat och uppgivet, klippts. Nu tyckte väninnan inte det var kul, alls, hon svarade, ungefär, ”den som lider inombords har svårt att tala och det fantastiska med Modiano är att han kan få ut känslorna i text, det är det som gör hans böcker så angelägna och vackra”.
I den utmärkta, första actionrullen om Indian Jones befinner sig i en scen Indiana utanpå en u-båt som just ska dyka. Kanske tänker någon i publiken ”Hur ska det gå, hur ska detta sluta?”, men det har den inte mycket för, därför att i nästa scen hoppar vi till en grotta med en massa nazister och, som genom en tillfällighet, är Indiana också där. Vill minnas att Spielberg, när han fick frågan om det där ologiska hoppet i handlingen, sa att så länge det är tillräckligt mycket fart i en actionfilm så behöver den inte vara logisk. Detta har han rätt i – få bryr sig om det där hoppet i handlingen i Indiana Jones.
Har precis avslutat Patrick Modianos bok ”Lilla smycket” (La petite bijou), en bok som i likhet med det mesta han skrivit snarast är en långnovell eller en kortroman. Den är enormt hårt hållen och genomtänkt strukturerad. Raka motsatsen till hans svårigheter med att göra sig förstådd i improviserat tal. Och trots bokens lilla omfång förekommer hopp i logiken som skulle få läsaren ur balans om inte allt var så väl berättat att man inte bryr sig om att en lägenhet är möblerad med bara ”en stol” och ”en madrass” som uttryckligen ligger ”direkt på golvet” samtidigt som en person lik förbannat kan sätta sig på ”sängkanten” till sängen som inte finns. Okej, jag retar mig alltid på sådana där ologiska hopp när det är uppenbart att de inte har någon bärande eller medveten betydelse, när de snarare är missar eller något som, som i det här fallet, får passera därför att det på franskt vis låter bra, ”madrass som låg direkt på golvet”…”satte sig på sängkanten”. För låter bra gör det och mycket franskare än så här blir knappast en bok från det senaste seklet: en ytterst olycklig berättare som det gör ont i och som det är riktigt synd om det förstår vi, långsamt tempo, mycket viskande, suckar och långsamma rörelser, caféer, metroturer…
Modiano är en av få typer i världen som det faktiskt skulle fungera för om han gick och satte sig i ett hörn på ett dansställe och såg svår ut: uppvaktande kvinnor och män skulle flockas kring honom. Jag skulle sitta en bit bort och smått avundsjuk kämpa mot impulsen att gå fram till Modiano och sucka ikapp med de andra. Queen.
Snart ska 2014 summeras och vinifierat bibringar redan nu och här sina HR:are årets nyord samt ord som under året fått modifierad betydelse.
Hyllvärmare (HV): Varm BH.
Säkring: Person som är säker på sin sak, ”Hen är en riktig säkring, kan sin sak”.
Ro: Rulla (jfr roro-fartyg), ”Kan du vara snäll att ro in dessertbordet?”.
Mössa: Jaga möss.
Bössa: Jaga böss.
CV: Förkortning av ”se på tv”.
Ekologisk: Logik på sparlåga.
Vin: Samverkande grupper.
Whiska: Tyst samtala (katter emellan).
Psykel: Tidsperiod inom mentalvården.