vinifierat har tidigare i en uppenbarelse sett och för sina HR förklarat Carlos Santanas och Santanas finaste stund och nu är det dags igen: vinifierat har
fått en uppenbarelse och i ett förklarat ljus upplevt Mick Ronsons finaste stund och innan ni nu börjar stampa i golvet av iverns myrlikt krypande pirr får ni här Mick Ronsons finaste stund.
Er utsände på de vinösa oceanerna har än en gång navigerat sig fram mellan kringflytande tetror, försåtliga petflaskor och hastigt uppdykande boxar från muränors gömslen långt därnere i djupet och för er skull gjort årets goda gärning och genomlidit det sisyfosarbete den vinfrossa som ofelbart uppstår i samband med att Vinakademien i Sverige delar ut sitt Stora Pris innebär. I år avhandlades bland annat Pol Roger 2000 (synnerligen lyckad 2000-champagne, mycket bra, spänstig och god), Lanson 1959 (mogen i färgen och även i övrigt, gammalkork-anstruken låt vara att detta luftade ur hyggligt väl, mogensötma, roligare att titta på än att prova), Legras & Haas 1995 (ung
om än på väg in i lite mognad, frisk, fräsch, bra syra), Deutz Blanc de Blancs 1989 (mycket bra, mognad, god, lite ostbågar, bra fräschör), Billecart-Salmon Blanc de Blancs 1997 (mycket bra, mogen från kul champagne-år, perfekt nu, lite för hög dosage), Puligny-Montrachet ”Les Perrieres” 1986 från Etienne Sauzet (inslag av nyduschad och nyskrapad fortfarande lite varm häst , fin syra, mogen, hustypisk, mycket bra), Twoson Meursault 1er Cru ”Les Genevrières 2005 (snygg, ren, viss mognad nu, lång, fin eftersmak, behöver lite mer tid), ”Les Cailloux” (finfin, superung Châteauneuf-du-Pape från Brunel, lime, äpple, outvecklad), Castello di Brolio 2001 (ganska ungt, mycket bra, god, bra strävhet, ren, snygg, en njutning från ett mycket bra år), Twoson Washington State Cabernet Sauvignon 2005 (bra utveckling, utmärkt att dricka nu, mycket bra, fin balans mellan koncentration och kraft och elegans och balans, uttalad Red Mountain-frukt och – kraft), Château Latour 1952 (fortsatt okej om än gammal och skraltig, mogen, en del flyktig syra, med tanke på vad det är och att ni nog inte provat det nyligen måste jag ändå säga att det var riktigt bra), Château La Mission Haut Brion 1986 (ursprungstypiskt, moget, mycket bra), Barca Velha 1978 (kork), Gran Muralles 1996 (mognad och fräschör, örter, garrigue, eldig, bra frukt och kraft), Marques de Riscal 1978 (håller ihop, ljus, god, lite trött och tunn men vad sjutton…), Dominus 2001 (som en topp-bordeaux med en lätt amerikansk brytning, finfint), Flonheimer Rothenpfod Scheurebe Eiswein 1983 (söt, drickbar, syrarik), Viña Tondonia blanco 1981 ( precis som den ska vara i sin underbara blandning av ungdomlig ålderdom och gammal ungdom), Puligny-Montrachet ”Les Reuchaux” 2011 från Lucien Le Noine (ung, kraftfull, mycket men bra ek) . För er som undrar om det var värt uppoffringen kan jag meddela att det är det såklart inte, ett jämrans slitgöra är vad det är, men med tanke på alla som aldrig provat en Latour från 52 är det ändå värt det någonstans. David Bowie.
Varje år delar den hedervärda Vinakademien i Sverige ut ett pris till någon som gjort betydande insatser för vinet i Sverige. I år gick priset för första gången inte till en person utan en organisation: Munskänkarna. Denna 55 år gamla förening har till syfte att främja vinet och kulturen kring detta och gör det med den äran. Historiskt har i vart fall enskilda sektioner betraktats som lika snobbiga som stängda sammanslutningar, men allteftersom kunnandet
ökat både på elitnivå och bland kreti och pleti har också självförtroendet och därmed en mer avspänd attityd spridit sig snart sagt till varje sektion. Bortsett från detta att Munskänkarna samlar och utbildar en bra bit över 20 000 medlemmar över hela landet, är föreningen idag mer livaktig, och kunnig, än någonsin. Framgångarna bygger på enskilda individers arbete och ansträngningar och det är i första hand dessa outröttliga utbildare, entusiastiska mässarrangörer och seriösa provningsplanerare Vinakademien haft i tankarna med årets pris. Kollektivet Munskänkarna har sannolikt gjort mer för vinets väl i Sverige än någon annan.
Tänkte göra ett nytt quizz på den här låten med Lulu (Everybody’s Got To Clap) från 1971 och inte ställa den lätta frågan vem som komponerat
(Maurice Gibb) utan snarare vem som spelar trummor med sådant eftertryck. Ingen alldeles lätt fråga. Svaret är ingen mindre än John Bonham. Så! Lyssna nu och hör att det faktiskt är han. Så till Back To The Egg, ytterligare ett av mig underskattat McCartney-verk med likaledes av mig alltför länge underskattade, i själva verket utmärkta, Wings. McCartney-bonus.
Mä tanke på de fina vär’t å allt fôlk å att d’änte va vare säjj bråk äller annra dumheter så kan en ente säjja annet än att Matfestval’n i Skövde va en så’n
däringa sokksäsståry di kallar’t där på annre sia pöl’n. Sola ho’ sken å på tokken däringa wäbb-kasting ga’ di vattentäta vinteps, kunne ente jort’ ett bättre schjälv, tepsen kåmmer ätter 25.30 på den häringa länken. Gôtt mos på er!
Det fanns en tid då jag sannerligen inte kunde tänka mig att säga ett gott ord om Neil Sedaka. Eller ABBA. För att nu nämna ytterligare trallvänlig pop
som fått se min rygg. Oseriöst, menade jag där jag satt i snålblåsten på min lika höga som esoteriska häst. Med tiden har det dock stått klart för mig att både Neil Sedaka och ABBA tycktes strunta i min protestaktion. Dessutom var de extremt framgångsrika. Än värre var att jag en dag vaknade upp och tyckte om Neil Sedaka. Och Abba. Och här och nu utnämner jag Neil Sedaka till ett trallgeni och bjuder på ett litet potpurri som heter duga.
I morgon, fredag 14 -21, och på lördag 13 – 20, arrangeras i Skövde mässan Vin och Delikatess, samtidigt pågår ute på staden årets stora Matfestival. Således finns det många skäl till att bege sig till Skövde i morgon och på lördag. Den som är där 17.30 fredag kan med fördel infinna sig till det föredrag och provning jag ska hålla runt temat flygande vinmakeri, bara en sådan sak! Som om inte allt detta räckte för att även locka folk från Ludvika och Torsby kan Skövde på fredagen fresta med premiär av musikalen Hair.
Dela “Matfestival & Vin & Delikatess & Hair: Skövde i händelsernas centrum” på Twitter
Att solkungen ägnade sig åt offentlig toalett och att han och hans entourage föredrog att parfymera sig istället för att tvätta sig, är ingen ursäkt för den som beter sig på detta sätt idag. Nu är att göra offentlig toalett inte är särskilt vanligt längre, varför dagens inlägg istället tar sikte på det här med att försöka parfymera bort frånstötande och obehagliga kroppsodörer. Ni som fått för er att detta alls är möjligt ska veta att det är det inte. Det som händer är att era
snuskiga dunster blandas med parfymen och får den att changera och förena sina krafter med svett och smuts och bilda en slags superodör. Denna superodör är så kraftfull att den kan framkalla omedelbara kväljningar för folk som befinner sig i närheten av den sönderparfymerade och otvättade skurken. vinifierat kräver förbud mot alla försök att dölja besvärande kroppsodörer med parfym! Om någon dessutom får för sig att stiga ombord på ett flygplan inkapslad i en superodör ska den här passageraren omedelbart förpassas till lastrummet, och om personer i odörkällans omedelbara grannskap för första gången i sitt liv drabbas av åksjuka på ett flygplan till följd av de vedervärdiga odörer snuskpassageraren sprider ska dessutom dryga böter utdömas och hög ersättning för sveda och värk automatiskt utgå till den drabbade, oskyldiga resenären. Vodoo Chile utan Slight Return.
Dela “Förbud mot att dölja kroppsodörer med parfym! & Jimi Hendrix” på Twitter
Gauleitern Goebbels lät i det sena 1920-talet medvetet sina bråkstakar marschera där han visste att de skulle hamna i bråk, områden där motståndet var som störst. Goebbels tillika Hitlers parti NSDAP var svagt i huvudstaden men genom att provocera fram bråk fick det mer uppmärksam än det annars hade fått. Det är inte orimligt att anta att svenska nazister idag använder Goebbels beprövade taktik. I Limhamn häromdagen lyckades de över förväntan. Allra bäst för Svenskarnas Parti var att de som bråkade var motdemonstranterna och polisen. Med tanke på att motståndet mot extremismen är förkrossande stort i Sverige och försvaras av alla riksdagspartier och trosinriktningar kan detta inte ses som något annat än en lika oväntad som stor framgång för Svenskarnas Parti. Förlorare är polisen och Sverige.
