Bra lunchställe i Healdsburg: Ralph’s. Dito i St Helena: Market. Bästa kaffet i Napa Valley?: Napa Valley Cooffe Roasting Company. Schysst brasserie i San Francisco: Boulevard. Ska ikväll, enkom för er skull, kolla upp ojämna One Market igen.
Jag gillar verkligen USA, men om det är något som borde förbjudas så är det alla dessa gappratandes amerikaner som landet är fullt av. Oavsett om det blir Obama eller Romney hoppas jag att den nyvalde presidentens första åtgärd blir att förbjuda gapprat såväl inom landets gränser som generellt då medborgarna reser utomlands.
Ju mer jag lyssnar på Them Crooked Vultures,
desto mer övertygad blir jag om att det är ett av det senaste decenniets bästa album. Här lite She & Him för er som tycker att Homme-Jones-Grohl är för stökiga.
Om en person vars vardagsmode är grumpy och som får migrän bara av att tänka på att vara vaken mellan 05.00 och 08.30, tvingas upp till flighter med för tidig avgång kan det bara sluta i ett gigantiskt moln av omgivande
Pasco airport: bagagebandsvy
surmulenhet och ett allmänt ifrågasättande av sakernas tillstånd. Således: vad gör alla människor på flygplatserna klockan sex på morgonen? Varför ligger de inte hemma och sover? Måste de verkligen flyga då? Varför är det inte startförbud mellan midnatt och 10.00 på världens flygplatser? Varför går alla omkring och ser förvirrade ut och varför kan de inte ha sina pinaler i ordning när de kommer fram till bandet i security check? Varför har inte flygbolagen tillräckligt med personal på plats på morgonen; resenärerna tvingas checka in själva och flygbolagen passar på att dra ner och försämra sin service? Slutligen: måste hälften av säkerhetsfolket överälska sina uniformer och uppträda som om de är småsega i pallet? Kommer Hustrun tycka att det här är en onödigt dum och synnerligen orättvis post?
Dela “Ett skönt, orättvist & orättfärdigt påhopp på andra” på Twitter
I Sydamerika är de flesta överens om att kontinentens bästa kök är det
peruanska. Gastón Acurio är en talangfull, peruansk matmissionär av stora mått. I dag återfinns hans koncept La Mar (cebicheria) i Santiago (se tidigare inlägg), Bogota, Lima, Mexico City, New York, Panama, Sao Paolo och San Francisco. Hoppade gråglåmig, rödögd och nyfiken gul igår in på Frisco-La Mar i samband med en inte helt önskad korttidsövernattning på väg till Pasco och skörden på Hedges i Washington State. Mycket bra. Mängder med spännande ceviche och en även i övrigt lockande matsedel med uttalat peruansk touch.
Kanske är vinifierat lite sent ute med September, men efter hängrunt-påstötningar kommer här Händerna mot himlen.
I min enfald trodde jag att avataren var ett gudaväsen, sänt till Jorden för att hjälpa
Stensäker avatar
människan i tider av elände och ofred. När jag nyss bytte ut min så att säga automatiska ”äggbild”, som alla nybörjare på twitter får, mot en bild av den steniga versionen av Tavels jordmån, visade det sig att min bild är min avatar eller något sådant. Hur som har jag inte för avsikt att fördjupa mig i ämnet, sitter nöjd med att tro att jag har en egen avatar i form av denna stenbild. Trygga i denna vår förvissning chillar vi vidare, nu med El Perro del Mar i en fin cover.
Dela “Vem har inte en avatar? & El Perro del Mar” på Twitter
Maricel, på strandpromenaden, har utvecklats till en riktigt bra krog.
Photo: Lato
Dom Perignon för 150 € är, trots sitt pris, inget opris. Bra degustationsmeny för mindre än hälften. Utmärkta Mas Borras från Torres kostar ändå mindre. Allra bäst i Sitges är idag kanske annars tapasbaren Guria Taberna – helt enkelt lysande och om Maricel kostar som det smakar, drivs Guria av folk som ger bort maten. Vi chillar till lite Taken by Trees.
På tämligen nya Hotel Arts hittar vi restaurangen ”Enoteca”. Här har Paco Pérez en
stjärna, på Miramar i Llanca har han två. Gick man bara på maten skulle han kanske ha tre på båda ställena. Hur som är Enoteca ett måste för den mat- och vinintresserade Barcelonabesökaren. Fantastisk mat (ta deras degustationsmeny), duktig sommelier med bra vinlista, inte minst avseende sherry. John Lennon-pendang till Coconut Records.
Det är inte bara därför att Walter Bressia har en benägenhet att ta med sig gäster ner i sin svinkalla fatkällare, förse dem med gigantiska provglas och tvinga dem att dricka upp allt vin de får i glasen, som man måste älska Walter och hans lilla familjeföretag Bressia. Ett annat skäl är att han, i likhet med övriga familjen, är så sympatisk och på ett synnerligen
seriöst och medvetet vis, i skrivande stund, lägger grunden till vad han hoppas ska bli Argentinas bästa vinproducent under många år framöver. Större delen av sitt eget liv har han ägnat åt att hjälpa andra att få till det och det blir lätt så att man går omkring och småhoppas på att han ska lyckas i denna sin nya föresats. Ett steg på vägen togs kanske, nyligen, i samband med Tim Atkins stora Argentinaprovning, då Bressias viner blev de överlägset mest framgångsrika med toppnoteringar avseende såväl rött som vitt och Malbec som andra druvsorter och blandningar. Här kan man läsa om några av Bressias viner som föll Atkins på läppen. Och här kan man lyssna på Jason Schwartzman eller Cocconut Records som han föredrar att kalla sig då han inte gör filmer med Wes Anderson. Och här kan man se vilka Bressia-viner som finns att beställa från BS i Sverige.
Walter Bressia, var vänlig notera glasets storlek