VM-vintips

Varje osökt tillfälle att bjuda på lite vintips och göra smygreklam är välkommet. Inte minst just därför förklarar vi högtidligt och förväntansfullt årets fotbolls-VM för öppnat och vi utgår från att var sann HR, oavsett om hen studerar fotboll eller inte, kommer dricka kopiösa mängder vin den närmaste tiden, kanske för att förhöja matchens njutning, kanske för att stå ut, kanske för att fira, kanske för att sörja… ja, det finns få tillfällen i livet som är lika tacksamma för den som vill lura på intet ont anande människor lite alkohol som fotbolls-VM. Nog av, låt oss komma till saken.

 

Tips 1

Tips 1, en etta. Vi tror på hemmaseger mot bortalaget och firar i förtid med Juliette Pointillarts fina, lilla bubbel Pointillart Leroy ”Descendance” Brut, nr 70318, 299 sek. Juliette Pointillart är inte bara en hårt arbetande, ensamstående moder till två, hon är dessutom strävsam, trevlig, hundmatte och en skicklig vinmakare. Här hittar vi henne i hennes standardcuvée och den duger gott till att fira den här vinsten med. OBS! Beställ nu så du inte sitter bubbellös när någon vinner.

Tips 2

Tips 2, en tvåa, garderar med kryss. VM i Ryssland. Lika upplagt för mutor och korruption som i Qatar och vi minns alla det flata försvarsspelet i semifinalen Brasilien chock-förlorade i förra VM. Borde bli en tvåa här, men spelintressen kan ha satt upp det hela så det ska kryssa. Vi förser oss därför med en Clotilde Davenne Bourgogne Blanc 2016, nr 5562, 129 sek. Ett stående fynd och att lita på även då givna tvåor blir till kryss. Fruktigt, friskt och nyanserat. En smakbild av perfekt vinmakeri.

Tips 3

Tips 3, solklar etta, även sedan huliganerna har fått säga sitt och då de febrilt letar efter tandbitar eller fixar till brutna näsben och kyler sargade knogar. Här tarvas ett vin som är så tydligt i sin egen stil att även hjärnor fyllda av snömos och näsor igentäppta av tändvätska och grillolja förmår uppfatta att det här smakar massor, till exempel svarta vinbär, katrinplommon, pomerans, tobak, choklad, eukalyptus, kardemumma och en massa annat mums för mumma. Ja, det fungerar även då en mer eller mindre fettdrypande och välkryddad BBQ står på programmet efter matchen och det heter Geoff Merrill Reserve Cabernet Sauvignon 2010, nr 6285, 199 sek.

Tips 4

Tips 4, då det var fullständigt obegripligt och djupt orättvist och fusk och stjärnorna stod fel och det var en mållös dag och inte en målrik dag när finalen i EM senast spelades bör stjärnorna och rättvisan stå på Frankrikes sida den här gången och för att visa att du inte bara är smart utan också förstår att uppskatta en trikolor måste ovanstående kompletteras med lite rosa och vad passar då bättre än synnerligen färg- och smakrika Les Lauzeraies 2016, nr 2724, 119 sek?

Futbol!

Sverige störst på BiB

Storpack är populärt. Det gäller många varor och marknader. Det är alltså inte så konstigt att det säljs mycket vin på treliters boxar i Sverige. Å andra sidan är väl få, om några, svenskar stolta över att Sverige är världens största importör av boxvin. Enligt Business France och La Vigne köper svenskarna 493 000 hl per år. Tvåa i statistiken återfinns jättemarknaden USA med 310 000 hl. Behövs ingen Einstein för att räkna ut att boxens andel av den totala försäljningen i Sverige är stor, över 50 % enligt Business France, medan den i USA står för blott 3 % av försäljningen.

Är det då så dåligt att vi stoltserar i toppen av boxberget? Förpackningen i sig är, om vi utgår från att boxens påse är miljömässigt korrekt, inte så mycket att säga om. Inte heller det faktum att volymköp ger en mängdrabatt. Det som kan diskuteras är det eviga problemet med att det är svårt att göra ekologiskt och moraliskt korrekta produkter till riktigt låga priser. På en direkt fråga säger nog de flesta att de inte vill äta kött från djur som farit illa eller köpa kläder och möbler som tillverkats av sweatshopande barn eller, för den delen, köpa vete eller vin från högintensiva jordbruk med negativ inverkan på miljön.

Inte sällan förs plånboken fram i debatten om storvolym och lågpris, och då står sig ofta såväl miljön som hälsan slätt. Hur ska en ensamstående med två barn ha råd? Det är en ytterst relevant fråga. Men den är varken alkohol- eller miljöpolitik. Den handlar om fördelningspolitik.

Det som – bortsett från marknadens totala litenhet – måhända är anmärkningsvärt med att Sverige är världens största marknad för lådvin är att vi av folkhälsoskäl har ett alkoholmonopol, ett monopol som dessutom håller moralens fana högt och ser till att de egna leverantörerna, alltså de svenska importörerna, tar det här med CSR på allvar. Lite Dr Jekyll och Mr Hyde kanske, och kanske är det så att alkoholmonopol på något vis hänger ihop med en stor andel boxvin för i Norge står lådorna för 40 % av försäljningen (fortsatt enligt Business France). Just det där sista, att det kanske finns en koppling mellan en hög andel billiga boxar och alkoholmonopol, har emellertid Business France inte tittat närmare på, varför det kanske kunde vara intressant för svensk media, eller rent av Systembolaget självt, att göra det?

(Fotnot: 1. Noterbart är att vi på flera marknader, inte minst runt Medelhavet, hittar vin på storpack i form av bulkförsäljning direkt från tank (och i medhavd plastdunk). 2. Enligt svensk statistik är försäljningen av vin i box större än de siffror som Business France redovisar och enligt samma svenska siffror är andelen boxar i Norge lika stor som i Sverige medan en tredje monopolmarknad, Finland, kvalar in på runt 40 %. Inget av detta ändrar dock på det faktum att Sverige toppar inköpsstatistiken för box. I världen. )

Ingen musik här idag, men väl ett reportage du inte vill missa…

Att elda vass

Våren hade varit den märkligaste Erik Gustafsson kunde dra sig till minnes. Snö och kallt långt in i april och så, plötsligt, en värmebölja med värmerekord och torka mest över hela landet. Så ändrades allt lika abrupt igen. Det kalla kom tillbaka. Snö runt Valborg. Och så, i maj: vår! Verklig vår. Med de rätta dofterna. Musöronen på björkarna, vitsipporna i parkerna. Fjolårslöven och vinterns grus som slukas av renhållningsarbetarnas märkliga maskiner. Fågelsången. Vardagens stillhet på landet, när andra arbetar. Den ammoniakanstrukna lukten från gödsel, den ödesmättade doften av nyplöjd, blöt jord. Hoppet i de allt ljusare kvällarnas kyla. Det smutsiga fjolårsgräset i dikeskanten. Tjälskotten på vägen.  Vindarna som tar den sista snön och torkar naturen torr igen. Men inte utan kamp, förstås: vintern, kylan och rusket gjorde vad de kunde för att bekämpa de ljumma vårvindarna.

Resultatet blev flera ordentliga åskoväder. Nästan sådana där som de dras med i varmare klimat, på sydligare breddgrader, långt från Skandinavien. Blixt och dunder cirklar runt samma plats, som en rovfågel på jakt efter ett byte. Ihållande störtregn. Vatten som eroderar bondens gärden, forsar fram över stadens trottoarer och fyller dikena till brädden. Så sent som igår hade åskan slagit ner precis vid deras hus, eller de visste inte var den slagit ner, bara att en bärbar dator och telefonen nu var döda. På försäkringsbolaget hade de varit misstänksamma, trots att alla måste veta att ett åskoväder likt inget upplevt i mannaminne dragit fram precis över deras hus. Inte så märkligt att ett och annat gick sönder i den där fullträffen, var den nu mer exakt gick ner, om det var åskledaren, flaggstången eller kanske något av träden – ingen hade med säkerhet kunnat säga var blixten sökte sig ner i jorden. Men idag skiner solen. En ganska kall vårsol. Mer april än maj. Och himlen är nästan molnfri. Lite utdragna, ljusgrå skuggor här och där, men annars sol och blå himmel. Och en härligt frisk vårvind och det är det Erik nynnar för sig själv där han går ner mot strandkanten med sin son Urban, ”Vårvindar friska, Leka och viska, Lunderna kring…”.

”Vad sjunger du, pappa?”

”Åh, det är en vårvisa, ’Vårvindar friska’, jag tycker den passar bra en sådan här dag.”

”Jag trodde det här var en bra dag för att elda vass?”

”Haha, ja det är det förstås också! Och jag tror att vinden kan hjälpa oss på traven, ser du. Känner du hur vinden blåser?”

”Hur menar du, pappa?”

”Ja, varifrån blåser det och åt vilket håll blåser det?”

Urban känner efter och funderar en stund. ”Däråt!” säger han så och pekar tillbaka upp mot deras hus som ligger ett hundratal meter från strandlinjen.

”Haha, nej, Urban, tänk efter en gång till, ställ dig så här, så du har sidan mot huset och ryggen mot grannen, känner du inte då att vinden tar tag i dig och vill ta med dig söderut, alltså längs stranden in mot staden där borta i horisonten?”

”Jo, fast jag vet inte vad horisonten är, pappa.”

”Nej, det förstås, men det är långt borta och det viktiga är att du förstår hur det blåser, för vi ska tända eld på vassen precis vid vår tomtgräns i norr, sedan kommer vinden ta med elden söderut så vi blir av med all vassen.”

Idag är en aktiv för Erik Gustavsson typisk ”få-alltgjort-idag-dag”. Han har ringt försäkringsbolaget och ordnat med ersättningen för datorn och telefonen. Han har beställt reparation av den fasta linjen in i huset. Han har varit i staden och handlat färg till uthuset och han har besiktigat bilen. Han hatar att besiktiga bilen. Hans ögonsten. En Volvo 740 turbo från 1989. Stationsvagn. Slängig, bakhjulsdriven och opålitlig på vintern. Numer om inte direkt obsolet så i varje fall omodern och i avsaknad av självklarhet som ABS-bromsar, luftkonditionering och krockkuddar. Men en Volvo. Känsla. Tradition. Laståsna. En arbetshäst. En traktor. Eriks drömbil. De numer något slitna sätena blir som nya varje år då han byter ut överdragsklädseln och han servar bilen, fullservice, varje gång han kört 1500 mil.  Den silvergrå metallicfärgen är fortsatt vital och så gott som oskadd. En pärla, och det tycker inte bara han själv.

Men besiktningen gick bra. Som vanligt hade Erik oroat sig i onödan. Från svensk Bilprovning åkte han till färgaffären, specialisten på industriområdet. Han känner innehavaren lite löst. De är visserligen bara sommargäster i kommunen, men han har vinnlagt sig om att bli bekant med flera affärsinnehavare och hantverkare – sådana som kan vara bra att känna. Särskilt bra har detta inte gått. De flesta visar öppet sitt förakt. Utbölingar har inte mycket att hämta här och det enda som är värre än utbölingar som kommer och köper upp strandtomterna och driver ortsborna från sin egen stad är utbölingar som är inställsamma. Erik har en vag aning om att han har en viss uppförsbacke när han går på charmoffensiv, men han anar inte hur illa sedd han är.

Färghandlaren passade på att sälja på Erik några burkar rödfärg som målaren Berg reklamerat. ”Det här, Erik, är precis vad du behöver för att få färg på torpet och dina uthus igen!” hade han sagt och sett ut som om han visste vad han talade om. Erik hade blivit glad och tacksam över den oväntade hjälpen och hade glatt köpt såväl färg som penslar och annat som färghandlaren tyckte att han behövde. ”Det ska tydligen bli fint väder resten av veckan, mycket vind, men klart och uppehåll så du har ett gyllene tillfälle att sätta färg på tillvaron i veckan, Erik!” avskedshälsade färghandlaren honom.

Särskilt nöjd var Erik med att han hittat en femliters dunk med tändvätska hos färghandlaren. Den har han nu med sig ner till stranden, där isen bara häromdagen spruckit upp i viken. Inne vid strandkanten ligger den kvar, tjock och vit på ytan trots de senaste dagarnas regn. ”Det här blir utmärkt, Urban,” säger Erik och går ut på isen som håller vassen i sitt grepp, ”vi kan gå ut så långt som vi vill ta bort vassen, hälla på tändvätska, tända och sedan gör elden jobbet åt oss. Vassen brinner upp och om några veckor kan vi bada utan att storgäddan kommer och biter oss i tårna!” Så säger han, för han förstår inte att vassen kommer att finnas kvar, där under isen, även om han eldar upp det sticker upp ovanför den.

Då han misstänker att vassen kan vara lite blöt efter gårdagens oväder och då isen i sig kan utgöra en seriös motståndare att besegra för elden, vinnlägger sig Erik om att sprida ut sin tändvätska så omsorgsfullt som möjligt. Det mesta av dunkens innehåll häller han ut i norra delen av sin strand, men han går för säkerhets skull och skvätter ut lite här och där så att inte elden ska stanna och dö på sin väg till den södra delen av tomten, den som gränsar till storbondens mark, först något hektar bete och sedan själva bondgården, som ligger där några hundra meter bort och luktar landet.

Erik häller ut de sista dropparna och går tillbaka mot den norra delen av hans ett par hundra meter långa strandlinje. Han tittar upp mot det lilla torpet han och Lilian köpte förra året, ja och så Urban förstås, det är hans sommarställe också. Erik har planer på att bygga om uthuset till en lekstuga eller något slags klubbhus, dit Urban ska kunna bjuda in barn från trakten så han får lite lekkamrater. De kan ju ha en klubb. Lilian och Erik ska bjuda på saft och bullar och de kan bygga en koja i skogen, någonstans – för skogen ligger bara någon kilometer bort. Allt är möjligt. Särskilt en dag som denna. ”Vårvindar friska, Leka och viska…”

”Tänt vare här!” skriker Erik stolt och klickar igång sin Zippo-tändare och sätter den till vassen han dränkt i tändvätska. ”Swooosh!” så slår en enorm flamma upp. Erik och Urban får snabbt springa åt sidan, in mot stranden för att inte ta eld de också. Så kommer vinden, den där som Erik mycket riktigt har konstaterat kommer från norr och drar söderut. Den tar tag i flamman och för den med sig i raketfart. Söderut. Mot bondens bete. Och gård. Erik börjar kliva runt bland den brinnande vassen och försöker släcka både här och där genom att trampa på den. När hans gummistövlar börjar smälta undertill inser han att han redan brännskadat fötterna och han springer efter en trädgren att ha som viska och han börjar slå med den på elden. Lågorna, orange och svarta, slickar himlen och är mycket större än Erik kunnat föreställa sig.

Lille Urban gör också sitt bästa för att trampa på elden med sina stövlar. ”Är du orolig, pappa?” frågar han. ”Neej, självklart inte, Urban,” svarar Erik med gråten i halsen, ”Akta dig så du inte bränner fötterna, Urban.” Erik ser hur elden med vindens hastighet försvinner söderöver och det finns inte en chans att den ska hejda sig förrän den torra vassen fört lågorna till bondens gård. Snart kommer brandkåren komma. ”Urban,” säger Erik, ”om någon frågar oss sedan varför vi var ute och eldade idag så säger vi att det var du som gick ner till vassen för att tjuvröka, okej?”

Sekt ockuperade Gärdet

Enligt uppgifter som florerar i sociala medier och därför måste vara sanna, ockuperades Ladugårdsgärde i Stockholm under flera timmar onsdagen 6 juni av en inte närmare definierad sekt. Vuxna och barn påstås ha vandrat i tusental och hand i hand och som zombier mot platsen för sektens riter, vilka sägs genomföras en gång om året och alltid vid samma datum, 6 juni. Väl på plats ska sektmedlemmarna ha hetsat varandra med förbjudna sånger och likaledes förbjuden flaggviftning.

Var slutar detta?

Nu undrar svensken och ryska ambassaden lite till mans och kvinns var detta ska sluta. Ska det plötsligt bli tillåtet att sjunga traditionella sånger på skolavslutningar och att ha stjärngossar i luciatåg? Ska det rent av uppföras dans kring midsommarstången på midsommarafton, trots att detta i allra högsta grad är förbjudet, särskilt om de dansande har blomster i håret och om de ätit sill? Och hur ska det gå med köttbullarna? Ska de bli lagliga igen? Och kanske undrar alla över allt prat den senaste tiden om ett så kallat svenskt landslag i fotbolls-VM, trots att det är förbjudet med svenska landslag och blått och gult som färgkombination.

Rysk säkerhetstjänst

Världen håller andan och ryska ambassaden har gett uttryck för sin oro över att sådana här manifestationer kan få det att verka som om det är lögn att det är förbjudet att vara svensk, vilket rysk säkerhetstjänst investerat grova rubel i att övertyga svenskarna om. ”Vi kräver att den svenska regeringen agerar med kraft mot sådana här uttryck för hur ska vi och våra troll kunna övertyga människor med en IQ över 30 att inget är som förr om sådana här manifestationer tillåts?”, heter det bland annat i ambassadens protest till den tillsvidare svenska regeringen.

Jean I Baptiste

Enligt uppgifter på Flashback ska Karl XVI Gustaf ha visat sitt missnöje över utvecklingen där regeringen tycks se genom fingrar med både det ena och det andra som är förbjudet genom att återta sitt franska namn varför han nu vill kallas Jean I Bapstiste. Detta har sin tur föranlett Franska skolan att kräva att den svenska skolan läggs ner och införlivas i Franska skolans verksamhet. Om en post på en privat Facebook-sida stämmer ska den svenska regeringen redan ha gått med på detta, varför det från och med nu bara är tillåtet att prata franska på svenska skolor och skolgårdar.

Subversiv musik och verksamhet.

Somrigt vintips

Tre sommarviner som jag gör på Domaine de Brescou utanför Pezenas: Domaine de Brescou Chardonnay 2016, nr 71421, 99 sek (ganska smakrikt och tämligen typisk chardonnay för området, skördad i omgångar för att nå fräschör i nivå med fläsket som värmen ger), Domaine de Brescou ”Fleur d’èté” Rosé 2017, nr 70323, 99 sek (fruktig och smakrik rosé på grenache, pinot noir och ett uns viognier, också skördad i omgångar för fräschörens skull), Château de Brescou 2013, nr 71705, 139 sek (medelfylligt, komplext och smakrikt på grenache-druvans vis, allround till maten, grenache kompletterad med syrah, carignan, mourvèdre och counnoise, lagrat ett år på stora fat). För er som fäster vikt vid slikt så är gården sedan länge certifierad för Terra Vitis/hållbart jordbruk och den är CO2-neutral och om ett år får den sin ekologiska certifiering och svavelhalterna är genomgående låga (inte för att göra hysteriska människor glada eller för att kejsaren är naken och ingen vill säga det utan därför att svavel inte behövs i någon större utsträckning i välgjorda viner).

Somrigt boktips!

Sommaren kräver sina viner och sina böcker. Boktipset blir, såklart, i den mån någon HR har mage att ännu inte ha läst romanen: Kronos väv. Finns i välsorterade boklådor och kan beställas från till exempel Bokus och Adlibris. Kronos väv är kort och gott en fantastiskt bra bok med många vindlingar och prång och historier och en hel del historia och spännande avslöjanden, som det om den antropofagi-glada Quadhafa-sekten i Libyen. Ett avslöjande som här presenteras i en för vinifierat anpassad form.

De libyska antropofagerna

Det är kanske därför att jag sedan många år bor i den sydfranska staden Draguignan som jag mer i detalj känner till de libyska antropofagerna. En av vår samtids mest kända Draguignan-bor är nämligen Claude Gay. Även om inte precis alla vet vem hon är, är hon en levande legend bland världens utrikeskorrespondenter. När hon sköts till döds i Syrien häromåret blev det en världsnyhet. Mest känd är hon kanske för sina avslöjande artiklar om Libyens förre ledare Kadaffi eller Quahdhafi som Claude menade var det korrekta sättet att skriva diktatorns namn. Med risk för livet tog hon saken i egna händer då den verkliga historien om Muammar Quahdhafi aldrig verkade bli känd. Det var hon som avslöjade alla de makabra detaljerna som väl de flesta känner till idag men som likväl aldrig hamnat i skolornas läroböcker.

Många vet att Muammar Quahdhafi föddes till sitt namn någon gång i början av 1940-talet nära klanens bas utanför staden Sirt i Libyen. Däremot vet de inte att berätta att han då också föddes till sitt liv. Inte så att det var självklart att just han skulle bli överste i armén och påverkad av de då bland yngre araber, framför allt militären, dominerande strömningarna av arabisk socialism och panarabism. Än mindre självklart var det att just han skulle komma att leda landet Libyen och det dessutom under en så lång tid som över 40 år. En närmast omöjlig tanke 1969 då han de facto grep makten genom att störta den sufiskt lagde kungen Idris 1. Denne hade sitt starkaste fäste runt staden Benghazi och hade kommit till makten 1951 då Libyen blev ett självständigt kungarike. Om man så vill ledde Quahdhafi landet bort från islam och mot socialism. Han ledde också landet bort från Benghazi och sufism och övriga klaner och mot Quahdhafa-stammen och Sirt. I alla fall till att börja med.

Religionen fanns förvisso med som en del i Quahdhafis ”Gröna bok”, men denna dominerades av vad väst skulle kategorisera som anarkism eller i vart fall direktdemokrati i och med att bokens grundtanke är att folket ska styra sig självt genom lokal direktdemokrati. De här tankarna anammades av många nya, unga afrikanska ledare på framförallt det tidiga 1980-talet. Jerry Rawlings i Ghana, Tomas Sankara i Burkino Faso. Den senare gick till och med så långt att han sålde regeringens alla limousiner och försåg sina ministrar med flakbilar av typen pick up så att regeringsmedlemmarna alltid skulle kunna stanna och erbjuda sina apostlahästdrivna landsmän skjuts. Med det sagt är det kanske inte så förvånande att Tomas Sankara ganska snart sköts av sina egna.

Huvudskälet till att ”Gröna bokens” tankar om folkstyre inte gick att genomföra i Libyen var att bokens författare installerade sig själv som hårdför envåldshärskare. Redan från början var hans styre skoningslöst och att påstå att det blev allt mer skoningslöst med tiden är att förvanska historien. Däremot kom han att bli mer öppen och vårdslös med att hemlighålla sitt leverne. Och här är vi tillbaka vid vilket liv han föddes till. Det var alltså inte självklart att lille Muammar skulle bli militär, envåldshärskare och författare. Däremot var det givet att han skulle anamma Quahdhafa-klanens seder och bruk och att han fullt ut skulle omfamna stammens uråldriga syn på andra klaners medlemmar och vad som krävs av en rättrogen Quahdhafa-man för att denne ska kunna anses som en fullvärdig medlem av klanen.

Redan på 1700-talet skriver den franske amiralen Entrecasteaux om stammens bestialiska sedvänjor. Samme Entrecasteaux som seglade till Australien före Cook och som lade ankar vid det som idag heter Entrecasteaux och som inte ligger långt från Perth. ”Engelsmännen föredrog hajarna och de opålitliga grynnorna vid Botany Bay, vi valde de lugna vattnen på rätt sida om kontinenten,” som ingen mindre än Cocteau skrev i sin uppsats ”Entrecasteaux – l´Amirale entre feu et l´eau”.

Amiralen, eller snarare de inte närmare namngivna forskarna som var med på hans skepp, fick på ett bokstavligt sätt lära sig allt om de bestialiska sedvänjorna. Exakt vad som hände vet ingen. Det man säkert vet är att amiralen lät skicka ut ett välutrustat kompani fotsoldater samt en liten kavallerienhet för att söka efter forskarna sedan de och deras tjänare inte kommit tillbaka efter en dryg vecka och då amiralen började bli otålig för hans egentliga uppdrag var inte att utforska Libyen utan att segla till Alexandria för att etablera en fransk handelsutpost där.

Fotsoldaterna under ledning av François Marie de Broglie – som den historiskt bevandrade säkert känner igen: något decennium senare, 1734 för att vara exakt, utsågs han till marskalk av Frankrike – följde i forskarnas spår, och stötte två dagar efter att de lämnat den vid kusten väntande flottenheten på medlemmar ur Quahdhafa-klanen. Dessa uppträdde mycket hotfullt och de Broglie som genom hela sin militära historia var känd för sitt hetlevrade humör och att ”skjuta först och fråga sen” gav sina soldater order om att göra processen kort med de betydligt sämre utrustade männen från öknen.

Samtidigt som de Broglie var känd för sitt avtryckarfinger var han också känd för att i stridens hetta tänka klart och logiskt. Så och i denna strids hetta. Han gav order om att hans soldater skulle spara två av ökenmännens liv. Dessa tvingade han sedan genom regelrätt tortyr av tredje graden – detta enligt de Broglies egen historieskrivning – att visa vägen till klanens läger.

Sin vana trogen väntade inte de Broglie på vare sig en vänlig inbjudan eller en attack från Quahdhafa-klanen: han gick till attack utan förvarning. Ännu idag lever minnet av den massaker som sedan utspelade sig kvar hos alla Quahdhafa-klanens medlemmar och man måste utgå från att även Quahdhafi och hans närmaste omfattades av detta deras klans minne av det folkmord som de i sina egna ögon utsattes för den här vårdagen 1723.

När lägrets alla invånare flytt eller på mer eller mindre brutala vis bragts om livet gjorde de Broglie den upptäckt som för alltid kommit att prägla historikernas syn på Quahdhafa-klanen och inte minst på diktatorn Quahdhafi – även om det nu bara pratats om den bakom lyckta dörrar av samma enkla skäl som man lät diktatorns son Islam Al-Quahdhafi köpa sig en doktorstitel vid London School of Economics: man ville inte ”stöta sig”.

Quahdhafa-klanens läger såg på håll ut som vilket beduinläger som helst. Det låg i en oas. Där fanns tält. Öppna eldar. Getter. Kameler. Och så vidare. Det som skilde det här lägret från andra var att det i dess östra utkant fanns ett stort och välutrustat slakteri med för tidens mått mätt synnerligen avancerad utrustning – det är för övrigt härifrån som den stora kniven som används i de franska slakterierna fått sitt namn, ”coteaux de quahdhafa” eller ”quahdhafakniv”, som den kallas på svenska sedan det franska namnet översattes i mitten av 1800-talet.

Fram till den här dagen hade Quahdhafa-klanens dyrkan av kött, inklusive människokött varit okänd för européerna – snart skulle man upptäcka att den omgivande öknens andra klaner var mer välbekanta med denna dyrkan än de skulle vilja vara; under sekler hade de fått se framförallt sina unga döttrar rövas bort, inte för att bli slavar eller älskarinnor till Quahdhafa-stammens män, utan för att bli till slaktoffer och föda. Man skulle också upptäcka att ingenstans utanför de offerbesatta indianstammarna i Amerika offrade någon så mycket människor som Quahdhafa-stammen. Offrade är för övrigt inte rätt ord då de snarare tjänade som föda.

En parentes är att just den här traditionen av offerriter och antropofagi gjorde att Quahdhafa-klanen aldrig kom att bli särskilt religiösa och de har heller aldrig ansetts som riktigt rumsrena av övriga stammar i området. Den vrede och fruktan man kunde spåra hos upprorsmännen som befriade Libyen från den quahdhafaiske diktatorn förklaras alltså inte bara av regimens förtryckarapparat utan också av sekellång rädsla för den antropofagiska stammens härjningar och övergrepp.

Diktatorn Muammar Quahdhafi, en Quahdhafa-klanens son, utgjorde inget undantag från stammens sedvänjor och traditioner. Han, liksom hela hans familj, var i alla avseenden barn av sitt ursprung. De historier som emellanåt trots allt berättats, bland annat om hur unga flickor fått sina armar avhuggna medan de ännu var vid liv, och hur de undan för undan styckats, allt för att förse den stora härskaren med så färskt kött som möjligt och för att följa de uråldriga traditionerna – i de gamla ökenlägren, långt före svalar och kylars intåg i vardagen, brukade man hålla ”maten” färsk genom att hålla den vid liv, en tradition som Quahdhafi och hans hov hedrade – har på något vis alltid ”kommit bort”, eller om man så vill på ett diplomatiskt skickligt vis trollats bort.

Varför blev inte Quahdhafi-klanens fallenhet för antropofagi känd innan Claude Gay skrev om den? Enligt Claude själv var det därför att alltför många hade alltför mycket att förlora på att hamna på kollisionskurs med regimen i Libyen. Diktatorn och hans familj satt, i likhet med alla andra förtryckarregimer i oljestaterna, som Saudi-Arabien, på gigantiska summor pengar och med pengar kommer man långt. Ända till den franske presidentens hem, ända till London School of Economics och ända till… tystnad. Andra såg, men kunde inte ta in verkligheten och åter andra ansåg säkert att diktatorns uppenbarelse i sig och hans regims stöd till internationell terrorism och förtrycket av den egna befolkningen var mer än vad som behövdes för att man skulle klassificera mannen som en ”galning”.

Vissa undantagsfall vet vi försökte berätta, men de stoppades effektivt av den libyska regimen och omvärlden som valde att titta bort, att inte lyssna på det uppenbara. Det kanske mest kända exemplet på detta är de bulgariska sjuksköterskorna som så sent som för några år sedan fick sitta fängslade under dödshot till dess de dyrt och heligt lovat att inte berätta om vad de sett i diktatorns hem och om vad de tvingats göra. Vi vet nu sedan sjuksköterskorna kunnat berätta sanningen, att diplomater från såväl öst och väst som syd och nord alla gav dem samma råd: håll för guds skull tyst, låtsas att ni inget sett, antingen det eller förlika er med ert öde, ingen kommer att komma till er undsättning. Som sjuksköterskorna var kvinnor och bulgarer visste de alltför väl att det där sista var sant. De valde därför mörkret, att förneka det de en gång försökt sprida ljus över: Muammar Quahdhafi var en antropofag. Och de hade haft den minst sagt makabra uppgiften att hålla den perverse antropofagens föda vid liv så länge som möjligt. Bokstavligen talat slök han sina offer bit för bit.

Det mest sensationella med Claude Gays avslöjande artiklar från Libyen var åtminstone härnere i trakterna av Draguignan det samband hon hittade mellan Quahdhafi-klanens antropofagi och byn Verture. Idag ligger Verture bara någon halvtimme upp i bergen från Draguignan men det var först efter andra världskriget som en farbar väg dit anlades. Under långa tider var byn ”bortglömd” och den kom att bli känd för inavel och antropofagi (den ”upptäcktes” så sent som på 1700-talet av upptäcktsresanden från Académie des sciences i Marseille). Nu visade det sig att i tiden avlägsna släktingar till dagens invånare i byn Verture låtit sig värvas till kejsar Diocletianus nya administration i det som då kom att kallas Nedre Libyen. I samband med den slutliga delningen av det romerska imperiet i slutet av 300-talet kom Nedre Libyen och utvandrarna från Verture att tillhöra den östra delen.

Genom historien finns flera rapporter om antropofagi i det som senare kom att bli känt som Quahdhafi-klanens territorium. Bland annat skrev vandalernas ledare Gaiserik (400-talet) om ”de bestialiska sederna” han fann hos utvandrarna från Verture som han för övrigt kallade ”bergsfolket från den romerska provinsen”.  Även den bysantinske generalen Belisarios nämner kannibalism i samband med återerövringen av Nordafrika. Då vid 500-talets mitt var antropofagin som mest utbredd. När de turkiska osmanerna delade upp landet efter att ha erövrat det på 1500-talet lät de den så kallade Kudaffadynastin bli en autonom provins – den som amiralen Entrecasteaux stötte på ett par hundra år senare. Det Entrecasteaux och hans folk förteg var att Kudaffa-klanen eller Quahdhafi-klanen som den numer kallade sig pratade ett språk som var en blandning av arabiska, turkiska och franska. De rapporterade dock om detta till Académie des sciences, Franska vetenskapsakademien, och de överlämnade några fångar de tagit med till moderlandet för närmare studier.

På Académie des sciences fanns vid den här tiden Pierre-Alain Douney. En av de upptäcktsresande från Geografiska Institutet i Marseille som då nyligen funnit den bortglömda byn Verture i bergen ovanför Draguignan. Han noterade snart att den kroniska hostan, dubbelkönen och de andra typiska tecknen för inavel han funnit hos befolkningen i Verture gick igen hos Kudaffa-klanens medlemmar. Den hänsynslösa och blodiga antropofagin överensstämde också. Detta borde ha varit en världssensation men när den franska revolutionen bröt ut 1789 fick snart alla annat att tänka på och i Pierre-Alains fall gick det rent av så illa att han blev en av de få personer som giljotinerades i Draguignan. Därmed försvann också den levande kunskapen om sambandet mellan Verture och den blodtörstiga klanen i Nordafrika. Det var först när Claude Gay satte igång med ett ordentligt journalistiskt grävande som sambandet och hela historien uppdagades och spreds.

 

 

Karin Boye: Kallocain

Först som sist: Kallocain är en ganska tråkig bok. Å andra sidan är den levande litteraturhistoria och i allra högsta grad ett verk som alla bör läsa och som varje gymnasieklass bör diskutera på djupet. Det är alltså mödan värt att traggla sig igenom det ganska stolpiga språket och berättelsen som säkert griper tag i många men inte mig. Kanske beror det där sista på att boken är 70 år gammal och mycket text och många böcker och filmer och dystopier har runnit under broarna sedan dess. En annan orsak till min något avmätta inställning är månne därtill att jag sällan fångas av dystopier, som förvisso kan kännas viktiga men allt som oftast just blir stolpiga i språket samtidigt som berättelsen blir tämligen slak. Hursomhelst: har du inte läst den här boken, läs den, känner du någon som inte läst den, se till att den läser den, är du medlem i en bokcirkel, se till att ni läser och diskuterar Kallocain på djupet.

Varför detta diskuterande? Jo, därför att just nu lever vi i en valrörelse där partierna tävlar om ta till de mest imposanta brösttonerna och kräva rejält mycket mer pengar till ordningsmakt av olika slag, fler övervakningskameror, mer ordningsmakt, tuffare lagar och hårdare tag i största allmänhet. Förvisso kan säkert sådant i viss mån också behövas, men grunden till den nu upplevda otryggheten med mera är, bortsett från trollens påtagliga inverkan, att fler medborgare än för en tid sedan inte upplever sig omfattas av samhällskontraktet, varför de begår dårskaper som att kasta sten på blåljuspersonal och just det är pudelns kärna: det är knappast högre löner, fler poliser eller hårdare lagar som kommer få de här idioterna att ta sitt förnuft till fånga, snarare måste de få hjälp med att alls få ett förnuft att fånga upp och det måste vara det som är samhällets just nu största utmaning: hur ser vi till att medborgare inte faller utanför samhällskontraktet och ett rimligt förnuft? Man kan för all del sätta upp kameror, men de här samhällsfarorna och dårarna som är redo att kasta sten på ambulanspersonalen försvinner inte för det. Möjligen åker de fast och hamnar i fängelse, där de kan bli medlemmar i ett gäng eller radikaliseras och kosta samhället ändå mer pengar.

Det samhälle Kallocain beskriver är ett där ingen brytt sig om att stanna upp och ta reda på varför folk beter sig dåraktigt. Istället har hårdare lagar, fler övervakningskameror och så vidare införts ända till dess alla slutat vara medborgare med en fri vilja i ett fritt samhälle och blivit lojala och nyttiga idioter i ett övervakningssamhälle utan utrymme för individualism, ett fritt ord, fri rörlighet och fria sinnen. Det gäller att tänka efter i tid och inte flyta med i mainstream-debatten som en ignorant bänknötare i dumskallarnas lag. Kanske kan en fördjupad diskussion om samtiden och utifrån Kallocain bidra till viss eftertanke.

Musik.

Viljans triumf

Egentligen var det bara en vanlig dag på jobbet. Jag kom till kontorsskrapan i god tid. Det tar mig runt 35 minuter att gå till tunnelbanan i Högdalen och att åka Gröna linjen in till Hötorget. Dag efter dag. Det händer förstås att det är störningar i trafiken men på det hela taget är jag pålitlig som klockan.

Jag bipade mitt passerkort i kontorsskrapans entré. Nickade åt tjejen bakom receptionsdisken (hon nickade inte tillbaka). Tog hissen till sjunde våningen. Smög förbi receptionisten på sjunde så som jag blivit ombedd att göra. Hon tittade strängt på mig men verkade nöjd med att jag smög. Underdånigt. Har märkt att hon gillar att jag ser rädd ut när jag passerar i skuggorna. Skyndade ljudlöst och med nacken böjd fram över heltäckningsmattan. Noterade att allt var som vanligt. Inte ett knäpp hördes. Det var höstgrått utanför fönstren. De flesta kontorsdörrarna stängda. Från pentryt luktade det kaffe. Tavlan med företagets grundare hängde lite snett på sin hedersplats i den långa korridoren. Jag vågade inte rätta till den.

Gled snabbt in genom dörren till Städet. Det är där vi håller hus. Städarna. Eller Städet som vi kallas. Jag hade dagstjänstgöring. En av oss finns alltid på plats. Ifall vi skulle behövas. Och för att se till att inga toaletter smutsas ner. Att pappersrullar byts. Korridorer luktar gott. Att det finns nybryggt kaffe (men första kannan på morgonen sätter alltid receptionisten på). Och vi rycker ut eller kanske in när något oförutsett inträffar. Vi gör sådant som det inte är lämpligt att någon annan gör. Och sådant som det är lämpligt att vi gör.

En gång fick jag vakta bolagsjuristens bäbis. Hon satt i ett viktigt möte. Affärsjuristen. Var på kontoret med sin nyfödda unge. Koncernchefen behövde henne. Affärsjuristen. Företaget behövde. Alla vi vars framtid företagets väl och ve är avgörande för behövde henne. Hon kom och gjorde sitt. Och jag gjorde mitt. Vyssjade. Sjöng. Pratade bäbisspråk. Bytte blöja. Ingen vacker syn. Ungen. En annan gång torkade jag spyor på finansdirektörens kontor. Skrivbordet. Nedspytt. Vet inte varför. Ställer inga frågor. Funderar inte så mycket. Gjorde bara rent. Ingen vacker syn det heller. Skrivbordet. Men det är ett fint kontor. Många fönster. Utsikt över Hötorget och city. Väldigt skrivbord. Ek. Tror jag. Mörkbrunt. Trätiljor istället för heltäckningsmatta. Flotta fåtöljer framför skrivbordet. Spretig böhmisk kristall i taket. Som en spettekaka som frusits mitt i en explosion. Ful. Men förmodligen ett tecken på god smak.

Idag pep min personsökare när jag fyllde på kaffe. Vi har tre maskiner. De står i köket. Eller pentryt. Så säger de här. Jag fyllde färdigt. Gjorde rent. Gick till receptionen. ”Det tog tid”. Sa receptionisten och tittade nedlåtande på mig. ”Förlåt.” Sa jag och tittade ner i backen. ”Här!” Sa hon. ”Gå till styrelserummet med det här!” Hon gav mig ett papper. Hon höll det mellan högra handens tumme och långfinger. Tittade ner i sina papper. ”Gör dig osynlig. Lägg papperet vid sidan om podiet när tillfälle ges.”

Jag gled på mitt skugglika vis iväg till hissen. Steg in i den. Såg mig själv i spegeln. Liten. Mörk. Förvuxen mustasch. Förvuxen näsa. Pliriga ögon. Spretigt hår. Okammat. Knottrig hy. Utstickande haka. Påsar och mörka ringar under ögonen. Hår i öronen. Medelålders. Tror jag. Åkte två våningar upp. Steg ut på direktionsplanet. Ändå tjockare heltäckningsmatta. Mörka porträtt på väggarna. Grundaren hänger här också. Han hänger på varje våning. Olika porträtt av olika konstnärer. Åldern på Grundaren varierar. På tavlorna. I övrigt. Tystnad. Viktighet. Makt. Här avgörs öden. Här avgörs mitt liv.

Plöjde genom mattans ludd fram till styrelserummets dörr. Tryckte försiktigt ner mässingshandtaget. Dörren öppnandes med ett svagt väsande. Jag glipade på den precis så mycket så jag kunde glida in utan att väcka någon uppmärksamhet. Stängde dörren dovt. Framför mig ett enormt rum med stora fönster och kristallkronor i taket och ett gigantiskt bord med allvarliga människor. De sitter alla och tittar på en man som står i bortre änden av rummet. På det lilla podiet. Han visar bilder på en skärm. Han säger saker som ”viljans vinst” och ”våra gyllene möjligheter när den infama psykologin behärskar samhället och samtidsmänniskan” och ”rädslan öppnar dörrar till outforskade jaktmarker” och ”den som saknar den starka viljan vill ledas” och ”att vilja är att göra det” och ”det är den som vill mest som segrar”. Alla de viktiga människorna runt bordet verkar hålla med honom till punkt och pricka. De nickar instämmande. Antecknar något här. Något där. Allra mest nickar de när mannen på det lilla podiet säger ”wanting is winning!”. Jag fascineras. Noterar i minnet vartenda ord. Varenda reaktion. Lutar mig fram lite för att se vad de viktiga människorna antecknar. Krumelurer mest. Och här och där saker som ”vill!” och ”den som vill vinner” och ”den som vill mest vinner”.

Nu applåderar alla. Mannen på podiet bugar sig lätt och går och sätter sig på en stol inte långt från där jag står. Var det han som skulle ha papperet? Knappast. Måste vara nästa talare. Det är en kvinna. Hon rättar till lite saker på podiet. Ordning och reda. Det gillar jag. Jag gillar henne redan. Får upp en ny bild på skärmen. Börjar tala. Bilderna byts ut. Jag stirrar fascinerat. Vet att jag borde lämna lappen. Och rummet. Men kan inte. Oerhört intressant. ”Vilken färg är du?” utmanar hon deltagarna med att lägga upp som fråga på skärmen. Jag tittar på de allvarliga människorna runt bordet. De ser berörda ut. På något sätt. De tror att de har olika färger nu. Kvinnan förklarar att det finns människor av olika färgkulörer. Inte svarta och vita. Utan snarare röda och blå och gula och gröna. Som Fiaspelets pjäser. ”Vilket lag tillhör du?” säger kvinnan och ser sig omkring i rummet. Personerna runt bordet, män mestadels, tittar sig omkring de också. Lite grann. Ler. Applåderar när färgkvinnan sagt sitt och vi alla fått en färg, vare sig vi vill det eller inte, för alla människor är en färg har vi förstått.

Efter applåderna kommer så en något yngre man upp på podiet. 35 kanske. Ser ganska sportig ut. Och orakad. Cool. Tycker vi nog alla. Man måste vara cool för att komma orakad till ett så här viktigt möte, där alla andra har slips eller knytblus. Kostym eller dräkt. Han har jeans. Slitna. Ojoj. Vi förstår alla att det här, det är något låångt utöver det vanliga. En sådan cooling! Han berättar att han bestigit ett omöjligt berg. Visar lite bilder på skärmen. Coolingen påpälsad i solen och snön på ett högt berg. Skäggig. ”Allt är möjligt!” Säger han. Och det känner alla vi i rummet också. Allt är möjligt.

Exakt vad de viktiga människorna ser i sitt inre nu, vet jag inte. Men de ser något. Allihop. Ungefär som jag ser hur jag gör det omöjliga. Jag städar ensam direktionsplanet. På en halvtimme! Kanske ser de viktiga personerna också det. Att det omöjliga är möjligt bara vi i fotfolket inser det: inser vi att det omöjliga är möjligt och om vi låter oss ledas är allt möjligt för företaget. Mannen på podiet vet att det omöjliga är möjligt för han har lämnat en förfrusen tå på Antarktis, bestigit berg och cyklat flera hundra mil. Och han har slitna jeans och är orakad.

Alla färgerna! Nu ser jag dem tydligt! Receptionisten på Sjunde är gul. En färg jag alltid undvikit i Fia. VD är blå. Finansdirektören gredelin. Bolagsjuristen grön. Marknadsdirektören brun. Jag ser det tydligt. Och jag vet att det bara handlar om att göra det omöjliga möjligt. På ett schimärt plan. Och jag inser att alla kan stå där på podiet och entusiasmera. Fascinera. Samla styrkorna. Få oss att tro. Att veta. Att vilja. Att vinna. Det måste bara finnas ett cool anslag. Eller en lättbegriplig kvasipsykologisk ansats. En gemenskap för alla som inte orkar tänka efter. Och det är nu jag bestämmer mig för att skriva min managementbok ”Viljans triumf”. Allt handlar om viljan att se färgerna. Att dela in folk i bestämda kulörer. Och behandla dem därefter. Och att krydda det kulörta budskapet med en attraktiv clou för den som är på mellanchefsnivå och vill göra sig viktigare än den är. Jag vet redan hur boken ska börja. ”Se ignoransen och rädslan omkring Dig som en färgglad inbjudan och en möjlighet: Där det finns okunskap finns det alltid en möjlighet för den som vågar. Det finns inga förutfattade meningar. Bara insikter i livets spektrum.”

Musik!

Test: Björksav på påse

Här i vår lilla sydfranska stad finns en affär som säljer ekologiska (o d) varor. Häromdagen tipsade någon där om björksav. Personen skulle köra en kur, för det skulle vara så himla nyttigt. Exakt varför, förmedlade varken personen eller historien eller expediten. Däremot föddes en brinnande nyfikenhet hos er utsände i de konsulterande vinmakarnas aldrig villrådiga värld där också vin på björksav kan ses rinna förbi då och då. Kort sagt: hur smakar den här produkten?

Således inhandlades en treliters påse à ca 40€ och placerades i kylskåpet (”måste förvaras kallt och konsumeras inom tre veckor sedan påsen väl öppnats,” löd expeditens instruktioner). Öppnades idag. Och testet kunde inledas.

 

”Oklar, ofärgad. Ganska neutral på näsan, inslag av rå kycklingfilé och nykokt ris. Egen smak med ett litet inslag av en vass syrlighet, dock tämligen neutralt. Inte oangenämt. Då björksaven stått upphälld ett par timmar har ett inslag av filmjölk utvecklats, framförallt i smaken, och syran har blivit mer påtaglig (enligt påsens innehållsförteckning och produktinformation kommer en mjölksyrejäsning att ske undan för undan sedan påsen öppnats och så småningom ska smaken degenerera)”.

Vi ber att få återkomma när testet kommit längre (”kuren” är på 21 dagar). Dels med information om produkten i sig, dels om hur konsumenten påverkas av att dricka detta dagligdags (”en skvätt varje morgon!” löd den ännu i öronen ringande förmaningen från expediten).

Musik!

Odören i sängkammaren

Det luktade verkligen konstigt vid sidan om min del av dubbelsängen. Det kan inte ha varit mer än en halvmeter mellan bädden och väggen och varje gång jag böjde mig ner mot golvet, kanske för att ta en klunk vatten ur flaskan som stod där, kände jag den vämjeliga lukten. Avlopp. Eller snarare avföring. Och ibland mer ruttet bara. Doftassociationerna varierade, ändrades över tid, men det luktade alltid illa.

Varken min nya pojkvän eller jag hade känt någon doft när vi var och tittade på lägenheten. En trea med utsikt över Gärdet, eller Ladugårdsgärdet som det väl egentligen heter, platsen som en gång i tiden såg skvadronerna från kavallerikasern på Lidingövägen dundra fram över fältet och väringarna på Svea Artilleriregemente lära sig handskas med sina kanoner. Artilleristerna höll förresten till inte långt från vår lägenhet på Valhallavägen.

Vi tyckte genast om vår nya bostad. Den kostade mer än vad vi hade råd med, men vi var båda nyseparerade och nykära och i skriande behov av en ny bostad. Trots att vi inte hade täckning för vårt köp, det var bära eller brista för vår del, tyckte tjänstemannen på banken att vi absolut skulle ha ett lån. Medan Peters förra fru hatade mig och allt det som hänt, var Erik både positiv och hjälpsam. Han lovade till och med att hjälpa till med ekonomin om vi fick det alltför svårt. Erik hade alltid varit sådär reko, och med tanke på att det var han som började med att vara otrogen kände han väl ett ansvar för att det skulle gå bra för mig. Kanske var Peters fru så upprörd för hon tyckte med rätta att jag stulit hennes man, och det just som de fått tillökning, just då han var ett lätt offer, menade hon. Men det var faktiskt Peter som hittade mig på datingsajten.

Den nya lägenheten låg visserligen långt från mitt jobb på socialen i Västberga men Peter hade nära till radion på Oxenstiernsgatan och utsikten var, som sagt, fantastisk och oljudet från Valhallavägen hanterbart – låt vara att vi inte använde balkongen så ofta som vi tänkt oss. Hade lägenheten varit av senare modell hade det säkert inte varit lika högt i tak och trägolvet i sovrummet hade kanske inte sett så mysko ut. Eller mysko och mysko, det var väl jag som började tycka det såg gammalt och mystiskt ut när jag kände lukten som kom från det. Vad fanns egentligen därunder?

”Det kanske är ett avloppsrör som sprungit läck,” menade Peter. ”Njaee, idag luktar det mer som om något ligger och ruttnar därunder,” svarade jag. Och så där höll vi på. Nya variationer av äcklig doft varje dag, och nya teorier om vad det kunde vara. Till slut stod vi inte ut.  Varje gång någon av oss, oftast jag, böjde sig ner det minsta där vid sidan om sängen så stank det.

Med ett par veckors försening kom till sist hantverkarna och bröt upp golvet åt oss. Båda två luktade svett och aska sådär som storrökare gör. Den ene, den store, han som pratade mest, släppte också ifrån sig en sötaktig tobaksdoft när han talade (jag noterade att han knappt hade några tänder i munnen och jag minns att jag funderade över hur en man i vår moderna tid lyckats missköta sin munhygien så till den milda grad). ”Jag känner ingen lukt,” sa han förvånansvärt nog på bred skånska. ”Du är nog inte härifrån, väl?” frågade jag (på min finlandssvenska). ”Vad har nu det med saken att göra?” ilsknade han till och jag höll upp händerna avväpnande och förstod att denne storrökare knappast skulle känna doften från ett avloppsrör om han så fick det uppkört i nyllet.

”Jag tror det är helt i onödan vi bryter upp golvet men om lilla damen står för fiolerna så gör vi så klart det,” sa han och så satte de igång med arbetet. Peter och jag hade flyttat ut möblerna och ställt dem i vardagsrummet och där bodde vi medan hantverkarna bröt upp och lade om golvet – något som för övrigt tog två månader eftersom de båda männen bara försvann en dryg månad sedan de brutit upp golvet och konstaterat att där varken fanns lik eller läckande avloppsrör, bara trossbotten och annat som skulle vara där. När de kom tillbaka för att lägga in ett nytt golv hade Peter redan kommit på vad det var som luktade.

När vi flyttade ut i vardagsrummet hamnade min vattenflaska på fel sida om sängen. Hade den inte gjort det hade inte Peter böjt sig ner efter den för att ta sig en klunk – något han aldrig tidigare gjort. ”Men va fan, det är ju flaskjäveln som luktar! Gammal torr, rutten andedräkt!” utbrast han med en äcklad min och med flaskans öppning just under sin näsa.