Vin på inköpta druvor

Publicerat av
Svara

När Clotilde Davenne nyligen gästade Sverige förvånades hon över att hon, för första gången någonsin, fick frågor om huruvida hon inte måste köpa in druvor för att klara att leverera de volymer hon säljer. Clotilde förvånades dels över att de här frågorna dök upp från ingenstans, dels över att de alls ställdes med tanke på att hennes verksamhet fortsatt är i sammanhanget liten och att Bourgognes vara eller icke vara i likhet med andra områden med svindyr mark, som Champagne, bygger på att det finns odlare som säljer druvor till varumärkesägarna. Hur okunniga kan folk vara, var nog en tanke som for genom hennes huvud samtidigt som hon sannolikt med gott fog kan misstänka att en avundsjuk kollega försöker få det att låta som något negativt att handla med druvor.

Men hur är det nu med det här med att göra vin av inköpta druvor? Kan det bli lika bra? Visst kan det det. Till att börja med ska ett vin bedömas utifrån sig självt och inte etiketten –  är det bra så är det bra (förlåt denna oerhörda självklarhet, som trots sin övertydlighet tycks gå somliga förbi). Vad gäller köpe-druvor kan vi lugnt utgå från att kvalitetsproducenter bara köper in kvalitetsdruvor – de kanske till och med i detalj styr underleverantörernas sätt att arbeta. Omvänt kan vi förvänta oss att den som är ute efter billigast möjliga druvor köper in dåliga druvor.

Nämner ovan Bourgogne och Champagne som två områden där det görs mycket vin på köpedruvor. Ett annat är Provence. De stora rosé-märkena är nästan uteslutande gjorda på inköpta druvor/vin. Mest känt kanske ”Whispering Angel” från Château d’Esclans är. Enligt Göran Bomans nyutkomna bok ”Provence – Vita, röda och även roséviner” säljs nu 4,7 miljoner flaskor av vinet varje år medan gårdens odlade areal är 48 ha – andra välsäljande viner med köpe-druvor är Jolie-Pitts Miraval, ”M de Minuty” och ”GR” från Château de Berne. Inget konstigt med detta. Så länge vinerna är bra.

När jag arbetade med Hedges i USA, 2001-2015, både vi köpte och sålde druvor varje år. Det kunde vara så att vi ett år fick mer av vår egen merlot än vi behövde. Då det var dyr frukt från Red Mountain kunde vi sälja den dyrt och använda pengarna till att köpa billigare merlot från den enklare appellationen Columbia Valley avsedd att ingå i vårt ”entry level-vin” med just Columbia Valley som appellation. Under Rabiega-tiden var Domaine Rabiega med toppvinet Clos Dière basen för verksamheten medan arrendegården Château d’Esclans gav ett behövligt volymtillskott, men den stora verksamheten låg i det som hette ”Rabiega Negociant” (i Besse-sur-Issole) och som till största delen arbetade med inköpta duvor/vin. Det vi gjorde i det sistnämnda fallet var att göra ett noggrant urval, köpa in och blenda så att ett plus ett inte blev två utan två och en halv, vilket gav utrymme för en liten marginal som sett till volymen ändå gav ett hyggligt resultat.

Hursomhelst, kontentan av ovanstående är att köpedruvor på intet vis i sig är något negativt. Det är bara usla producenter och usla viner som i sig är något negativt.

Hög tid för T Rex på den här jämrans bloggen! T Rex. T Rex. T Rex. Lady Stardust (a song for Marc).

Punkt

Publicerat av
2

Det var illa nog på den tiden då Chefen stannade upp i sitt föredragande framme vid vita tavlan, tittade ut över den lilla församlingen och log ett ”Det är inte alla som är så puunktliga som Iris”, ja, det var illa nog redan när jag var liten och spelade punkrock och folk skämtade om att det gjorde vi inte alls för vår musik var punktrock. Och på gymnastiken, den elake idrottslärarens ”Det är inget fel på isen, ingen punktis här inte!”, levererat med ett rått skratt som de andra gärna föll in i. För att nu inte tala om alla skämt om alla jag skulle punktmarkera på fotbollsplanen, att jag borde bli svetsare så bra som jag måste vara på att punktsvetsa, eller skattmästare, punktskatter ni vet… eller byggare och bygga punkthus, eller varför inte strejkledare, punktstrejker… Och nu detta att alla plötsligt säger punkt rätt som det är. ”Så är det. Punkt!”. ”Ingen ska vara ledsen. Punkt!”. Varje gång hoppar jag till. Alla andra som heter Punkt hoppar säkert också till. Vi är vana att bli hånade. Retade. Höra våra namn skrikas ut. För ni andra har alltid tyckt om det där, att skrika Punkt! Och nu säger ni det hela tiden, bara för att, och ni tycker att det är skönt. Erkänn! Ni tycker det! Punkt!

En tydligt definierad punkt besjungen av en grupp som säger sig vara bestämd på den punkten (att den först nämnda punkten är tydligt definierad). Inte en punkt men en prick. Samt ett kärt återseende. Punkt!

Bitter-Sverige

Publicerat av
1

Sverige har gått från att vara Lort-Sverige till att vara Bitter-Sverige. Däremellan hann vi, efter att ha stått över två förödande världskrig, vara Bäst i världen ett tag. Kanske är orsaken till att vi är så bittra nu, att vi tar det mesta för givet? Trygghet och demokrati är ett evigt självklart. Så till den milda grad att vi tror oss ha råd att ropa på inskränkningar i demokratin, ja rent av ropa på diktatur som om det någonsin funnits en diktatur som inte i första hand endast vurmat sin egen inre krets.

Tryggheten och demokratin gör att vi tror att vi är odödliga, omöjliga att besegra, oss kan intet ont hända, och när vi ropar på diktatorn är det därför att vi alla tror att diktatorn är precis som jag själv och bara vill mitt eget bästa, inte grannens eller ens sitt eget bästa. Dumheten i allt detta är så stor att den är svår att ta in. Likväl finns den där, tämligen spridd bland annars ganska normala individer.

Bitter musik.

Förbud mot slapphandshälsning!

Publicerat av
2

Har ägnat en stor del av dagen åt att vara rasande på mösehumlor som går och står i vägen på Nice flygplats. Om det inte var så att er utsände i de livsnödvändiga och till lycka ledande förbudens förlovade värld redan krävt ett förbud mot mösehumlor och andra raseriframkallande bromsklossar, skulle den nyss nämnde göra det nu. Då det, trots allt, känns överflödigt med ett dubbelförbud, låt vara att tanken är tilltalande, inriktar vi oss därför istället på ett, för en majoritet av mänskligheten, lika behövligt och efterlängtad förbud, nämligen det mot att slapphandshälsa!

Någon kanske tycker att det är straff nog för den som räcker fram en slapp hand till hälsning, att få slapphanden tillknycklad av ett mer handfast och bestämt grepp, men så är inte fullt ut fallet enär den lycka som går att känna i samma stund som slapphandshälsarens sladdriga våffla knycklas ihop med ett otrevligt och bengnagande kras på intet vis står i paritet med det obehag som går genom ben och märg och rakt in i hjärnans emotionella centrum på den som plötsligt finner sig stå där med en slapphand i handen och, etter värre!, det obehag som sprids som en skenande rysning genom kroppen när fasthandsinnehavaren inser att den just håller på att knyckla ihop slapphandshälsarens hand med det tidigare beskrivna låga men ändå fullt ut obehagligt upplevda oljudet.

Ergo: Slapphandshälsaren måste straffas på det att hen stoppas i sin för mänskligheten förödande framfart. I syfte att hjälpa lagstiftaren på vägen och skynda på processen från idé till genomförd lag, föreslår vi här, utan andra krav på ersättning än möjligen en bronsbyst på Justitiedepartementet, att den som slapphandshälsar döms att få sin slapphand tillknycklad av en för ändamålet framtagen robot till dess hen lovar och svär att aldrig mer hänga fram en slapphand vare sig i samband med en hälsning eller i något annat sammanhang. Den som trots avgivet löfte av i förra meningen nämnda art lägger en slapp våffla i ett fast handgrepp, ska helt enkelt beläggas med handhälsningsförbud, och ta konsekvenserna av att inte ta folk, oavsett kön, i hand och vi vill på intet vis avvisa tanken på en lagstadgad pariakast för dessa återfallsslapphandshälsare.

David Byrne!

La Bocca, Stockholm

Publicerat av
11

Om den ungerske premiärministern Victor Orbán står som symbol för den totala korruptionen i ett hyggligt (Ungern) till väldigt (Sverige) fritt land och om vi alla kan mätas utifrån den måttstocken och kallas orbanist då vi på något vis inlåter oss på vägar som kan leda till korruption eller åtminstone något slags lurendrejeri mot vår läsare/konsument/vän/ovän/väljare/annat, om det är så så måste det här inlägget ligga farligt nära skåran på måttstocken där er utsände i de oförvitligas upplysta värld fri från ljusskygga element riskerar att i åtminstone någon mån trilla dit, det vill säga orbanisera sig och bli vad som numer i folkmun med rätta kallas en satans orbanist!

Jo så är det, och varför är det så? La Bocca, med ambitionen att bli Skandinaviens bästa italienare och krogen som nu ska rekommenderas ity den faktiskt är väldans bra, både på en smakfull lunch och en omständlig middag, ja till och med på en snabb pasta eller bara ett glas vin, La Bocca således, står mycket nära goda vänner till den ovan nämnde utsände. Utan tvekan talar vi här om kompiskorruption för så är det: vänskap korrumperar. Men vad göra när krogen är bra och förtjänar att omnämnas? Tiga eller rent av varna för stället? Nej, bättre att vara ärlig mot sig själv och sina kompisar. Även om priset riskerar att leda hela vägen till orbanisternas giriga och egoistiska skara fylld av intellektuellt och emotionellt limiterade tölpar.

Fabrizio De André.

Capitain-Gagnerot – ryttmästaren från Bourgogne

Publicerat av
2

Ett bra vin är naturen fångad i en flaska på ett rent och balanserat vis. Det där sista är inte oväsentligt. Ett otal producenter, de som nästan är riktigt bra (och inte sällan för dyra), förmår fånga sina druvor och deras förutsättningar i flaskan men utan att det blir rent och balanserat. Det är alltid något som skaver någonstans. Nu bryr sig många vinkonsumenter, bevisligen, inte om det där som skaver, och lyckliga äro dessa ity de har tillgång till ett betydligt större utbud.

Bull’s eye

Vi som istället blir irriterade, besvikna och rent av förbannade på det där skavet av orenhet eller obalans, vi får ödmjukt finna oss i att världen inte kryllar av känsliga vinmakare med förmågan att pricka bull’s eye. Å andra sidan vet vi att de där som ”har det”, ja de ”har det” och är därför alltid att lita på, och när vi hittar sådana producenter så gäller det att hålla fast vid dem. En av de där med känsla för feeling som ofta omhuldas här på vinifierat är Clotilde Davenne. Häromveckan handlade en text om Chiara Condello och strax för det Giulia Negri. Idag är turen kommen till Maison Capitain-Gagnerot och familjen Capitain i Ladoix-Serrigny vid Corton-kullen i Bourgogne.

Västgötens sanna väsen

Den som besöker Capitain-Gagnerot lär, med lite tur, möta pappa Patrice. En synnerligen sympatisk herre som mer än gärna och med en mysfarbrors leende och blicken hos den som vet att vara stolt över sitt närmast fulländade verk förevisar gårdens viner och berättar om husets historia och de nuvarande 16 hektaren. Blir det affärer av lär det vara dotter Delphine som tar hand om det. Sonen, Pierre-François, som förmodligen ser ut som pappsen gjorde för sisådär 35 år sedan och redan utvecklat samma sympatiska leende och sätt (jajo, Delphine är också sympatisk och schysst, men det är ju hon som sköter pengarna och då ligger det i sakens natur att det blir mindre sympatiskt och tur är det för det enda som tar emot mer för en västgöte än att betala är att betala till någon som står och ler förnöjsamt), honom lär besökaren inte få träffa då han som sig bör är upptagen med att plöja mark, vårda druvor eller jäsa vin.

Begravd psykopat

Nog av. Alla är trevliga, alltså, nästan så det känns som att det måste ligga en psykopat begravd någonstans. Är det så? Det är gott att inte veta, som västgöten säger, men det tror vi då rakt inte. Däremot är vinerna precis så där som de är hos den som kan det här med att fånga naturen på ett rent, balanserat och tilltalande vis. Bäst av allt: det verkar som att Pierre-François gör det lika bra som pappa Patrice. En vertikal av diverse viner ger vid handen en genomgående renhet och balans, och för varje ursprung som provas, vi är ju i Bourgogne och det ändrar sig snabbt, känner vi av förändringen i ursprunget. En Ladoix är en Ladoix, en Corton en Corton. Ja, ni fattar (eller så gör ni inte det och då ska jag be att få rekommendera något av Systembolagets Appassimento-viner för 99 sek).

Vintips – äntligen!

Hursomhelst: jag är oerhört förtjust! Älskar att springa på de här vinmakarna som ”har det” – det händer, som sagt, inte jätteofta. Så, lite vintips då, och då tycker jag att ni ska prova allt ni kommer över från Maison Capitain-Gagnerot (svårt med namnet? tänk kapten Gagnerot, låter som en ryttmästare på Livregementets husarer), dock här blott ett litet urval: Ladoix 2016, nr 74398, 249 sek (superung, bra år, nu för den som gillar ung, oförlöst pinot, lagra något år annars); Ladoix 1er Cru ”La Micaude Monopole” 2016, nr 74614, 399 sek (same same men mer av allt, imponerande precision för er som vill nörda till det på vinmakeri-sidan och förstå vad hantverket handlar om, spar några år om du vill maxa vinet, mycket ungt idag), Corton GC ”Les Garndes Lolières” 2016, nr 76518, 750 sek (ojoj, men lagra); Corton GC ”Les Garndes Lolières 2013, nr 71717, 699 sek (sist men inte minst ett vin som nästan är drickfärdigt idag och i övrigt kan vi bara tillägga att det är rasande gott).

Captain Beefhart. Från kapten till Beefhart och från Beefhart till klassikern Hot Rats.

Ali Smith: Autumn

Publicerat av
Svara

Ali Smith har med ”Autumn” från hösten 2016 startat ett varv runt året och redan hunnit följa upp med bok två i cykeln, ”Winter”. Med andra ord går det undan. Enligt viss information om ”Autumn” skulle detta vara den första ”efter Brexit-romanen”. Just det har er utsände bland de välskrivna böckernas vindlande tunnlar fyllda av dumheter, klokheter, vackra meningar, välanvända ord, intressanta tankegångar, sant och falskt och en massa annat inte riktigt kunna förstå sig på. Däremot handlar det i icke ringa utsträckning om tiden och livet, och det är väldigt vackert och välskrivet. Läsaren kastas hit och dit mellan kapitlen och vet aldrig vad som väntar härnäst. Lågmäld humor förekommer därtill. Rekommenderas.

Höst. Höstvariation. Höstavgång  (bra musik att ackompanjera den här boken med).

Vinproducent fast för tandinfusk

Publicerat av
4

Med tanke på den utveckling som det moderna vinmakeriet tagit sig de senaste två åren, alltså tiden efter det att tandinet blev en fullt ut accepterad (om än enligt lag begränsad) tillsats i vin (godkändes av EU redan 2008 men av ABCB (Alcohol Beverage Control Board) i USA först 2015), är det inte helt överraskande att en (känd) fransk vinproducent nu åkt fast för tandin-fusk.

Den ”varma” och ”mogna” årgången 2009 i Europa är den första i historien som tydligt märkts av tandin och vi har sett samma effekt på årgångar som 2015 och 2017, alltså år med en viss naturlig förutsättning att ge runda och tillgängliga viner men som boostats långt från sitt ursprung. Alla vet också att årgångarna mellan 2009 och 2015 inte visade samma ”runda” karakteristika av det enkla skälet att det rådde tandinbrist i världen. När McScott’s Laboratories åter hade mer av varan i lager lagom till skörden 2015 tog snart den volymen också slut – nu var ju även amerikanarna och övriga världen med och slogs om härligheten. Det är också skälet till att 2016 blev ett ganska ”tandinfritt” år (enligt uppgift skeppades allt tandin till Kina det året). Återstår att se hur 2018 blir…

Å andra sidan kan vi utgå från att det är ett högst medvetet grepp från inte bara den franska myndigheten utan också EU när nu en känd producent gripits och begärts häktat för otillåten användning av tandin (enligt EU:s regelverk, och samma gränsvärden gäller i USA och övriga världen, får ett vin innehålla högst 15 g/l tandin då högre nivåer och upprepat intag av tandin bevisligen kan medföra en direkt hälsorisk för konsumenten som dels kan bli tandinberoende, dels drabbas av skrumplever) och att syftet är att om inte stoppa så iallafall hämma den okontrollerade användningen av tandin. Ytterligare ett skäl är rimligen de forskarrön som vill göra gällande att tandin kan ge upphov till kronisk baksmälla, särskilt om det inte balanseras med sulfit.

Musik!

Glad Påsk!

Publicerat av
4

Kära HR:are,

det är inte utan ett visst inslag av vår i dagens känsloutbud parat med ägghunger och längtan efter rödtjut till lammet och starkare varor till sillen som vi samlar oss och utbrister i ett rungande Glad Påsk! riktat till just Er! Även om ingen annan tycker om er, vet ni att vinifierat älskar er allihop, och tänk så här: vad vore väl världen utan vinifierats världsförbättrande förbudskrav och oss okritiska HR:are? Slät intet. Ett Icke-vara. Långt från såväl Varat som det Möjliga varat. Nej, vet ni vad, nu drar vi korken ur påskalammsvinet, fattar varandras händer och spelar en glader och meditativ trudilutt, som låter precis så som jag försöker få min gitarr att låta och röra sig över skalorna utan att kanske lyckas precis lika bra som den här påskgöken vi kan höra på om vi klickar på det nyss understrukna.

Kungamedalj till vinifierat. Nu!

Publicerat av
6

Hur skulle det gå här i världen om det inte funnes ordningsmän och förbudsivrare? Ja, frågan är retorisk. Vi vet alla vartåt det skulle barka. Kort sagt ska inte bara Sverige utan hela mänskligheten vara glad att det finns sådana som er utsände i de av dårskap fyllda återvändsgränderna i det mänskliga intellektet; sådana som inte bara snabbt och finkänsligt snappar upp vad som måste förbjudas och beivras å det brutalaste och som ställer krav på snabba åtgärder, ja, sådana som utgör samhällets och mänsklighetens stöttepelare utan vilka allt skulle rasa samman som ett korthus i en storm med orkanstyrka i byarna.

Dock händer det att även vi som är superhjältar och barnens förebilder slås av trötthet. Det kan till exempel hända i samband med en morgonflight från Kastrup vilken föregåtts av en väckarklocka mitt i natten och en tågresa över bron. Just detta, tröttheten, upptog idag den ovan nämndes tankar under större delen av flygresan Köpenhamn-Hemmet, en tid då  denne borde ha författat en skrivelse med flera nya förbudskrav, men så blev det alltså inte. Annars hade samhället vid det här laget redan begåvats med välformulerade krav på ytterst nödvändiga förbud som förbud för danskar att flyga från Kastrup till Nice, förbud för alla att använda armbågarna och trampa folk på fötterna i boarding-köer (med särskilt kännbara straff för resenärer utan guld- och diamantstatus som försöker tränga sig fram trots att de borde resa i lastutrymmet tillsammans med barnen, de förkylda, fyllbultarna och pratmakarna), förbud mot inkompetent markpersonal som inte kan svinga piskan över ett gäng passagerare som löper amok framför gaten.

Nog av. Saken är den, som alla vakna HR förstått, att det här går ju inte för sig: Trötta superhjältar måste muntras upp! Vill därför ödmjukast framföra fyra önskemål: 1. Ett årligt och väl tilltaget apanage från Svenska Staten. 2. Ett månatligt och rundhänt konsultarvode från Svenska Advokatsamfundet. 3. Ett synnerligen väl tilltaget stipendium samt seriös sponsring från företaget Ordning och reda. 4. En kungamedalj (lämplig motivering: ”För ordning i Sverige i tiden”).

 

Tre små låtar som kan göra en kung glad: 1, 2, 3.