Årets rosé – igen!

Sedan ett antal år tillbaka är ett av mina konsultuppdrag att slutblenda rosévinet Les Lauzeraies för den svenska marknaden. Nu kanske en sällsynt ovanligt obstinat och ifrågasättande HR hänger upp sig på det där med ”svenska marknaden”. Är det inte exakt samma vin i alla Les Lauzeraies världen över? Nope, det är det inte. Sverige avviker.

Skälet är att producenten Les Vignerons de Tavel gör vin som är antingen hållbart eller ekologiskt certifierade, och versionen vi har hos oss är ekologisk. Det medför att urvalet i vingården är mindre, för medan allt är hållbart certifierat hos producenten är bara en mindre del också eko. Således: in med en konsult på den biten. Och varför då inte ta en svenne? Bevisligen, får man väl ändå slå sig för bröstet och säga en dag som denna då vinet för andra året i rad av Sveriges vinskribenter utsetts till ”Årets rose” och bäst på marknaden, har det fungerat bra. 

Det som alla versioner av Les Lauzeraies har gemensamt är att de är kraftigt färgade – det är för övrigt all Tavel; blir vinerna för ljusa mister de rätten till sin appellation (!) –, att de är smakrika och att de alla kommer från vingårdar i den kalkrika delen av Tavel. Nu ska skillnaderna mellan de olika versionerna inte överdrivas, snarare är det så att mitt uppdrag varit och är att lägga den svenska varianten så nära de övriga som möjligt.

Hur ser då den kommande årgången ut, är den lika bra? Har inte hunnit prova den än. När jag arbetar mer intimt med producenten finns jag med i alla led, men här handlar det bara om att slutblenda och då kan jag bara ha åsikter – inte ge direktiv – om hur de ska arbeta innan vinet når mitt blendningsbord. Nu är Les Vignerons de Tavel rejält duktiga så de klarar sig bra på egen hand. Däremot har jag i år till exempel bett dem att försöka göra vinet lite ljusare eller se till så jag får möjligheten att blenda lite ljusare.

Det där sista innebär, om de inte redan ordnat saken, att vi lägger i lite mer ljust vin (med mer vitvin eller snarare gröna druvor) i slutblenden. Tavel är ett område där man kan använda många olika druvsorter, både blå och gröna. Det är avgörande för vinernas återkommande höga kvalitet. De gröna druvorna kan användas både för att bestämma smaken och för att göra vinet ljusare, vilket gör att man kan låta skalen ligga med och dra i musten betydligt längre än i andra områden (som förvisso kan låta skalen dra, men då måste producenten eventuellt ta till aktivt kol för att avfärga vinet samtidigt… förlåt, om det förekommer? aktivt kol? självklart! vadförnågot, om du nog druckit sådant vin? självklart!).

Hursomhelst, 2017 är riktigt bra överallt jag varit och arbetat/provat så jag ser inget skäl till att det inte är riktigt bra också i Tavel (däremot en liten varning för något höjda priser då volymerna är ner ganska rejält; detta lär för övrigt drabba flera av de rosa storsäljarna i Sverige (och övriga världen) alternativt så måste producenterna som köper in vin från andra gå ner i kvalitet).

Just det ja, vinet vi talar om: Les Lauzeraies Tavel 2016, nr 2724, 115 sek. Ett rosévin med både färg och smak. Hur bra som helst och funkar året runt till allt mellan aperitifen via sojabiffarna och det asiatiska och fisksoppan till citronkycklingen och apelsinfromagen (finns sådant fortfarande förresten, ni vet, jättegoda påsar från Blå band och Ekströms?).

Musik!

Paketbolaget – en affärsidé

När Posten för länge sedan i en töckenyra och desperation att verka i tiden bestämde sig för att montera ner sin infrastruktur och satsa på cyberrymden, hade det det goda med sig att det skapades utrymme för andra aktörer och konkurrens, och idag, när paketkaos råder både hos Postnord, andra distributörer och, inte minst, utlämningsställena, är Postens gamla affärsidé högaktuell: tänk ett företag som sitter på en färdig och väl fungerande distributionsapparat med egna kontor/utlämningsställen anpassade för att hantera brev, paket och gods, till glädje för luttrade paketkonsumenter och företag i skriande behov av en väl fungerande distributionskanal.

Musik!

Högt och lågt i vinodlingen

Många har svårt att förstå skillnaden på de många odlingsetiketterna som sätts på vin idag, eller rent av att alls förstå vad de står för. Enligt uppgift tittar Systembolaget på en ny rutin som bättre tar hänsyn till andra certifieringar än bara de ekologiska. Ett strålande initiativ, men ingen lätt uppgift.

Majoriteten av de många certifieringarna – ekologiskt, biodynamiskt, hållbart och annat ­– som finns i världen är såvitt går bedöma generellt sett pålitliga och bra. Å andra sidan har vi sett exempel på att de inte alltid är det, inte minst gäller detta kontrollen av hur personalen har det i länder där arbetsmarknadslagstiftningen är mindre omfattande eller otydlig.

Vad nu gäller själva odlingen finns det en måttstock som aldrig eller högst sällan visar fel och som är att lita på, och det oavsett om producenten är certifierad ekologiskt, hållbart eller något annat eller kanske… inte alls. Den måttstocken är hur pass lågavkastande odlingen är.

Lågt pris förutsätter ett högintensivt jordbruk, då det är det högintensiva jordbruket som genererar de stora skördarna som är en förutsättning för ett lägre pris. Och detta oavsett om odlaren är ekologisk eller konventionell. Det här går inte att komma förbi. Och de stora skördarna bygger på gödning och bevattning som i sin tur medför hårdare besprutning (och den som tror att hård besprutning med till exempel det ekologiska jordbrukets kopparbaserade preparat inte gör skada i naturen tror fel). Frågan för konsumenten kan då till exempel bli huruvida ett ekologiskt certifierat vin för 69 sek är ett från miljöhänseende bättre val än ett konventionellt vin för 130 sek.

Om någon invänder att det inte finns några garantier för att det dyrare vinet är mindre intensivt odlat än det billigare så är det korrekt. Å andra sidan är möjligheten för att det inte är särskilt högintensivt odlat större än avseende det hälften så dyra vinet, och omvänt är sannolikheten för att ett billigare vin är högintensivt odlat stor.

Poängen här är nu inte nödvändigtvis den vanliga käpphästen här på vinifierat, ”köp dyrt så gör du rätt”, utan att de certifieringar som finns är långt ifrån svartvita. Gråskalorna är många (ekologiskt vs närodlat är ett annat exempel). Och det är komplicerat att som konsument försöka reda ut vad som är ”rätt” för den egna hälsan och miljön och medmänniskorna. Ett tips blir ändå, äsch, här kommer käpphästen igen: undvik den billiga skiten.

Reggae*! (*den som tycker om gitarr i allmänhet och Telecaster i synnerhet bör höra låten ut)

Det manliga geniet

Det manliga geniet kan i likhet med geniet bara finnas om tillräckligt många tillber det, och med tanke på att det inte finns vare sig några manliga eller kvinnliga eller andra genier indikerar det att det måste finnas ett och annat pucko och många osäkra och ängsliga människor beredda att tillbe en illusion. De män som tillåtit och tillåter sig att använda ”manlig” härskarteknik, excellerar i sexism eller tar sig friheter med andras kroppar och liv är knappast att betrakta som normalbegåvade. Om inte annat så är deras förmåga till empati lika bristfällig som deras fantasi och förmåga att tänka redigt. Obildade tölpar snarast, och en skam för den moderna civilisationen.

Musik.

Sitevi: Julafton i november

Den gigantiska mässan Sitevi i Montpellier är Julafton för oss vinbönder. Den arrangeras vartannat år i slutet av månaden november och drar besökare från om inte hela världen så i vart fall nära på. Vid sidan om vinbönder ses här också trädgårdsmästare, traktorförare, månskensbönder, alkoholfabrikörer, tryffeljägare, skogsvaktare, trädgårdsarkitekter, olivodlare och sådana som bara är där för att de tycker det är livet på en pinne att i största allmänhet storögt strosa runt med ett förväntansfullt leende på läpparna och näsborrarna vibrerande av upphetsning och nyfikenhet. Här finns allt från små märlor via pumpar och innovationer till fasansfullt gigantiska fantasifoster som visar sig vara fullt fungerande traktorer vid en närmare besiktning.

Finns det då något skäl för vinamatören att åka hit? Om vi med ”vinamatör” likt latinaren menar en förtappad vinälskare beredd att gå genom rök och eld för sitt livselixir så är svaret ett rungande ja.

Här ges utmärkta tillfällen att lära sig det där lilla extra som de andra i vinklubben inte kan och det där som man, då man på en middag hamnat intill en av sig själv och dumhet uppblåst individ, kan slå till med när bordssällskapet minst av allt anar det.

Här hittar vi de senaste innovationerna avseende allt som har med vinframställningen att göra: tankar, fat, plogar, jäst, slangar, ekologiska växtskyddsmedel, kopplingar, glasbuteljer, mätinstrument, stöttor och ståltråd, korkar, de senaste klonerna av chardonnay, sekatörer, krympor, filter, rengöringsmedel för vinkällaren, tappningsmaskiner och tvåtusen andra saker.

Många av de genialiska uppfinnarna till de mest genialiska uppfinningarna finns på plats, alltså de här som funderat och funderat och sedan gjort en äggformad betongtank när alla andra skrek efter rostfria cisterner eller en tank som sköter rundpumpningen per automatik eller en skördemaskin med inbyggd avstjälkare och gallringsbord.

Runt 1000 utställare och cirka 50 000 besökare (av vilka en fjärdedel kommer från andra länder än Frankrike – totalt finns 61 länder representerade på mässan i form av utställare eller besökare) har inte fel och du kan bli en av dem som har rätt.

Musik!

Mer musik!

Ändå mer musik!

Och ja, musik.

Som sagt, musik

Sist men inte minst: musik.

Förbud mot offentliga pippihelvetesmaskiner!

Du står där vid bagagebandet på Arlanda och väntar. Och väntar. För SAS landade i förtid igen och då får man vänta på bagaget. Helt okej. Om inte. Om inte någon idiot stod och visslade ”Här kommer Pippi Långstrump”, någonstans, i närheten, men var? Och, plötsligt!, så börjar ett par ändå större idioter vid bandet vissla med, tagna, får man anta, av stundens förnimmelse av barndom och oskyldig lycka samt glädjen över att få ansluta sig till en gemenskap av visslande fåntrattar och lallande idioter. I detta läge ingriper var vän av ordning och andra samhällets stöttepelare och söker roten till det onda. Döm om vår förvåning då vi efter en kortare tids undersökande verksamhet upptäcker att det till masspsykos kapabla oljudet kommer från en helvetesmaskin, som oavbrutet visslar ut sin grovt misshandlade och megamonotona version av Jan Johanssons välbekanta truddilutt och som är installerad av ingen mindre än Swedavia självt, alltså den som har ansvaret för landets större flygplatser inklusive Arlanda och som borde göra allt i sin makt för att stoppa samhällsomstörtande aktioner på våra flygfält. vinifierat kräver att ansvariga på Svedavia snarast spåras upp, hängs ut och avskedas, samt, inte minst!, kräver vinifierat ett omedelbart förbud mot offentliga pippihelvetesmaskiner!

Champagne: nya småodlare!

Har varit med och rotat fram lite skumvinssmåodlare till importören Terrific Wines. Tanken är att importören som redan arbetar med utmärkt cava (Gramona), crémant (Clotilde Davenne) och sekt/tyskt bubbel (Menger-Krug) ska bygga en portfölj med flera odlare från Champagne. Målet har varit att fylla på med producenter som står för en egen filosofi och som gör viner med personlighet – personligheter att tycka om eller kanske inte tycka om (en kul idé kan vara att ordna en provning med de fyra och se hur de skiljer sig åt).

Nyligen släpptes fyra champagner från fyra producenter. Bilderna ovan och nedan visar en av dem, Véronique Bajan från Champagne Petit & Bajan, på plats i den egna lagringskällaren, där man enkelt kan karva loss kritan från väggarna.

Champagne Petit & Bajan skapades när numer gifta Richard Petit och Véronique Bajan slog sina påsar ihop för några år sedan. Adressen är Avize, men de har källare (och vingårdar) i både Avize och Verzenay. Vinet som nu kommit till Sverige är deras Petit & Bajan ”Obsidienne” Blanc de Noirs Grand Cru, nr 71028, 599 sek. Ren pinot noir, vilket vinet tydligt visar i såväl sin yttre som inre apparans.

Från Champagne Goutorbe Bouillot i Damery kommer Goutorbe-Bouillot ”Champ de Craie” Extra Brut, nr 73380, 425 sek. ”Craie” betyder krita och det är vad det här handlar om. En ren chardonnay som lägger sig som krita på tungan och i gommen. En personlighet.

Efter den lilla utflykten till Marnedalen är vi tillbaka i Côtes des Blancs och Avize. Närmare bestämt hos Champagne Waris Hubert och vinet Waris Hubert ”Albescent” Blanc de Blancs Grand Cru Brut, nr 74767, 399 sek. Druvorna kommer från Avize, Oger och Cramant och, ja, det är väl en hel del Blanc de Blancs och Côtes des Blancs över det här vinet. Slimmat, elegant, inget för den som vill ha höga ljud och smaker.Sist men inte minst Champagne Pointillart-Leroy och nu är vi i Montagne de Reims och vinet är Pointillart-Leroy ”Descedance” Brut, nr 70318, 299 sek. 85% pinot noir, 15% pinot meunier gör det till ytterligare en Blanc de Noirs och det nytillkomna utbudets husskumpa. Ett vin som bland annat redan hunnit falla Munskänks-legendaren tillika Julkalender-makaren Erik Grødahl på läppen: ”Pointillart Leroy Desendance Brut NV har en ljusgul färg, trots sin ungdom är det en utveckad doft med toner av nötcreme och brioche tillsammans mogen tropisk frukt. Den första känslan i munnen är friskhet som snabbt övergår i en elegant krämighet, eftersmaken är lång och mjuk med toner av tropisk frukt och nötcreme.Vi avnjöt den med löjrom och smetana i krustad, men den kombinationen är spel mot öppet mål. Den här Champagnens komplexitet gör den matvänlig och här fungerar det bra med ljus kött och syrliga tillbehör, själv har jag tänkt testa den till kyckling i currysås och är övertygad om att det kommer att fungera klockrent.För mig är det här väldigt mycket Champagne för en liten peng, m.a.o. ett fynd i sin prisklass, betydligt bättre än kända varumärken som kostar 100-150 kronor mer”.

Klassiker!

I Så mycket bättre-artistens huvud

”Va? Ska du sjunga? Nu?” Ja, vad ska man säga? Alla andra säger sådana där saker, ’nämen oj, jaså, jaha nu blir det sång till maten, skivor till kaffet, äter ni så sjunger vi, en sån överraskning!’. Åh nej, han har valt ’Skymning’, finns inte en på hundringen att han går i land med det. ”Åh, shit, har du valt Skymning, ska du sjunga den? Oooj!” Vad förväntas jag säga nu? Snabbt något om låten. Minns inte, var pissfull när vi skrev den. ”Just Skymning betyder oerhört mycket för mig, jag var verkligen nere när jag skrev den, såg skymningen liksom, skymning överallt, hade gått igenom en tuff period och… nej…” Sjung någon gång då!… Men Herregud vilken dålig version av min låt! Idol-klantarna som uppträder första gången gör det ju bättre! Och vart tog melodin och harmonierna vägen? För att inte tala om känslan? Bäst jag runkar med nacke och huvud nu precis som alla andra så jag ser ut att digga, tror jag blundar också så jag åtminstone slipper se eländet. Äntligen! Slut! ”Åh, jag kommer aldrig mer spela den låten, du tar den till en annan dimension, shit alltså, kom, låt mig krama om dig på ett innerligt vis!” Jaha, nu ska jag kommentera detta totala musikaliska sammanbrott inför kameran så det går att klippa in en liten kommentar i programmet, måste tänka på något oerhört trist så jag får tårar i ögonen, när Missan dog, att man kan bli så fäst vid en katt, det var hemskt när hon… ”Bättre än så blir det inte, jag är rörd längst ner i djupet av mitt hjärta, den låten betyder så himla mycket för mig och ja han är ju en sådan stor artist, en av våra största och det han gör med låten… wow!, kan jag få vara ifred med mina känslor nu, i bara en halvminut…”

Game of Thrones & Hustrun

”Ha!” Hustrun dängde triumfatoriskt en dvd-box i bordet framför TV-soffan och jag förstod precis vad klockan var slagen och mycket riktigt: ”Stäng av fotbollen! Vi ska se på Game of Thrones!”

Game of Thrones. Det var mycket värre än jag kunnat föreställa mig. Hade, faktiskt, fått för mig att eländet gått Hustrun förbi, men nej, här stod hon nu med säsong ett typ hundra år efter premiären. Och jag skulle se hela säsongen, och förmodligen alla andra säsonger, med henne. ”Men, lilla gumman, Game of Thrones, är inte det lite väl mycket 10-tal?”

”Det är 10-tal nu, lille gubben! Och det kommer fortsatt nya säsonger och a-l-l-a tittar på det här. Och. Tycker att det är bra.” En mardröm! ”A-l-l-a” är en garanti för att det är precis så tröttsamt som fördomen misstänker. ”Seså! Franska cupen? Vad har du för intresse av en match mellan Guingamp och Auxerre, spelar något av de lagen ens i högsta divisionen?”

”Auxerre…” försöker vi då, ”Guy Roux, legendarer, klassisk…”

”Jaja, Game of Thrones är klassisk, modern TV-historia om legender. Nu tittar vi!”

Och tittade gjorde vi. Maratontitt. Och vad gav det vid handen? Jo följande:

Säsong ett av GoT är absolut lysande i sin kommersiella träffsäkerhet och sin enfald. Här blandas friskt av allt från Illiaden via de isländska sagorna och riddarromanerna till Dallas och andra moderna såpor, och alltsammans förpackad i en lätt datorspelsinspirerad scenografi och upphöjt till tjugo (mot Dallas) och inte alls (mot Illiaden). Vi får se en massa onda och goda av vilka vissa är så uppenbart onda eller goda att hälften hade räckt och vi får se blodet spruta och huvuden rulla och nakna kroppar, och vi får inavel å det grövsta och mongolinspirerade horder och Rosornas krig och allt slutar med att en kvinna går in i en brasa och sover där över natten och nästa dag vaknar lite sotig med tre nykläckta drakar, som lovar de nu infångade fansen gott inför säsong två. Herregud!

”Fåna dig inte! Du tycker också det är svårt att inte dras in i det här, håll med!” säger Hustrun och vrider så om kniven ett kvarts varv som vore hon en av alla de bestialiska GoT-figurerna, vars värld, bortsett från drakarna, inte är så olik vår egen, ja, man kan till och med se GoT som en spegelvärld till vår egen, men tillbaka till Hustrun och vad hon nu ska till att säga: ”Är inte du inblandad i ett företag som säljer ett vin som heter Game of Thrones?! Är det också kommersiellt skräp?”

”Men älskling, jag har inte sagt att GoT är kommersiellt skräp, jag har bara svårt att ta det hela på allvar och alla de här vargarna som mest bara påminner om barns drömmar om att ha livsfarliga djur med sig för att minsann visa alla var skåpet ska stå, och alla som ropar ’Leve Kungen’ plötsligt som några andra diktaturanstrukna idioter…”

”Stopp! Hör du inte hur du låter? Det här är underhållning, Lars. Film. HBO. En bra, välgjord och uppskattad serie. En fantastisk saga. Som Harry Potter…”

”Jag minns vare sig inavel eller incest från Harry Po…”

”Dumma dig inte! Du vet vad jag menar! Och precis så är det med vinet. Det är publikt. Gott, tycker nog de flesta, och det är välgjort och går hand i hand med serien.”

”Det är just det där sista som oroar mig.”

”Sluta oroa dig och var för en gångs skull som en normal människa. Du ska alltid vara så förbannat skitnödig.”

Musik!

Hans Keilson: Komedi i moll

Enligt många röster är Hans Keilson den störste och bäste författaren vi (eventuellt) aldrig hört talas om – ytterligare en av de där utmärkta skribenterna som hamnar under radarn och blir stora efter sin bortgång, eller, som i Keilsons fall, just före den (han slog internationellt igenom som 100-åring, sedan ”Komedi i moll” översatts till engelska). I Sverige hittar vi nu både ”Komedi i moll” och ”Vedersakarens död”, utgivna på Lunda-förlaget Nilsson.

”Komedi i moll”, som er utsände i de blått böljande och skönt sjungande finlitterära oceanerna fyllda av sant och falskt liv just plöjt, är tveklöst en bok värd att inte gå spårlöst genom historien. Framförallt därför att den bär vittnesmål om hur det är att vara jagad fast man inte gjort något annat än att födas på fel plats vid fel tidpunkt i historien och om hur det är att tvingas leva gömd. Vi får också en bild av vad det innebär att hålla en jagad medmänniska gömd hos sig. Språket är sparsmakat, tempot som sig bör ganska makligt. Omfånget tilltalande (<150 sidor). Det gör att texten blir effektiv och varje sida ett nöje att ta sig igenom.

Värt att tillägga är att Hans Keilson var tysk och jude. Under andra världskriget levde han enligt uppgift själv periodvis gömd hos andra och han var också aktiv som motståndsman i Holland. Efter kriget var han framförallt verksam som psykiater och kom att, enligt bokens författarpresentation, företrädesvis arbeta med traumatiserade barn som förlorat sina föräldrar. Tydligen en inte bara utmärkt författare (värd att upptäcka) utan också en fin människa i ordets rätta bemärkelse.

Musik!