När jag började min vinmakarbana 1988 kastades jag ofrivilligt in i rosévinernas värld. Jag var i Provence och här gällde det rosa långt innan jag kom hit. När turisterna strömmade till efter andra världskriget kom rosévinet väl till pass; de röda och vita härnere hade inte utan anledning dåligt rykte och sommargästerna ville gärna ha något svalkande och ingen annan vintyp passade så bra ihop med is som rosé. Med tiden började många producenter tala om att det svåraste som finns är att göra rosévin, för det är ju så knepigt med färgen och allt det där. Med rätta drog en och annan kollega i Bourgogne, Bordeaux, Champagne, Rioja och Barolo på munnen åt detta. Men på den vägen är det fortfarande: än i denna dag påstår en del att inget är så svårt som att göra rosé.Hur svårt är det då? Inte särskilt svårt för den som kan göra vin; druvorna kan vara sisådär och det finns en massa handgrepp att ta till under tillverkningen för att få fram rätt färgnyans och skapa frukt i doft och smak. När jag började göra vin för 30 år sedan var det få i Provence som trixade med vinerna i syfte att optimera det rosa – ändå färre slet passionerat i vingården för att skapa stora rödviner, och de där sistnämnda, de passionerade, hade inte särskilt höga tankar om sina rosa kollegor. Med tiden ändrade det där sig. Vinerna blev allt bättre härnere, framförallt under sena 1990-talet och 00-talet; medan de röda blev bättre och mer intressanta blev de rosa bättre och inte mer intressanta, snarare blev de mer likriktade. Varför?En stor del av äran för att kraftfullt ha förbättrat kvaliteten på rosévinerna och en stor del av skulden för likriktningen faller på den handfull rådgivande önologer som gör merparten av vinerna i Provence samt på Centre de Rosé i Vidauban, denna världens såvitt är känt enda forskningsstation för rosévin. Tveklöst finns stor kunskap på centrat och lika säkert har de gjort en massa spännande FoU kring de olika parametrar som står vinmakaren till buds då det rosa ska stöpas. Basreceptet är emellertid, låt vara synnerligen vinnande, ack så tråkigt: pressa inte för hårt (eller inte alls), mixa gärna skalmacererade batchar med direktpressade och använd flera olika aromfrämjande jästsorter, enzymer är alltid intressanta, jäs svalt, om du vill ha lite mer personlighet och bredd kan du jäsa en liten del av vinet på fat och så vidare. Inget nytt under solen egentligen, för så arbetade några redan för 30 år sedan, och andra, som Ott, körde på i sin traditionella, lätt oxiderade stil och lagring i stora foudre – inte alls superchict då men synnerligen personligt (och inte riktig så de gör sitt negociant-vin idag, byOtt).Många menar att Bordeaux blev så mycket tråkigare sedan Emile Peynaud kommit dit på 1950-talet och predikat hygien och ordning och reda. Något ligger det i det, samtidigt blev väl Bordeux som helhet snäppet bättre efter Peynauds framfart. Den likriktning vi till del sett i Bordeaux de senaste två decennierna handlar snarare om anpassning till den enkelriktade efterfrågan som dominerat marknaden, framförallt i USA, under de här åren – något som sakta svänger nu, inte minst tack var den nya generationen vindrickare och sommelierer som förespråkar personlighet, ursprung och rent av rena hands off-viner. En tillnyktring i min bok. Så hur går det då med ”le rosé de Provence”, fortsätter likriktningen eller ser vi tecken på fler viner med personlighet?

Njae, likriktningen är stor och lär fortsätta; efterfrågan på den likriktade typen av rosé från Provence tycks oändlig för tillfället och inbjuder inte till avvikelser från den förvisso trevliga men också trista grundmallen med den ljusa färgen, näsans grape och tropiska frukter och den lättsvalda klunken. Men visst finns det avvikare! Och då inte bara mer uppseendeväckande (välgjorda och kraftigt överprisade) ek-bomber som Château d’Esclans. Är sedan några år väl bekant med Château Marguï i Chateauvert och har följ utvecklingen där år för år. Det har svajat betänkligt ibland. Så som det gör när producenten är besatt av att gå hela vägen – som när gården inte besprutade alls och tappade sin skörd, eller när de lätt förvirrade bommade eken på det röda ett år. Men när det varit bra, har det var väldigt bra. Och nu har de sedan flera årgångar hittat rätt. Personliga viner med tydligt ursprung. I alla fall när vi talar rött. De vita har svajat mer men verkar sitta fint sedan ett par år och samma sak gäller de rosa. Provade igår vinet som är anledningen till det här långa inlägget: Perle de Marguï 2016.Det här är en Coteaux de Varois (alltså systerappellationen till Côtes-de-Provence, utbredd s a s inom sin syster), gjord på cinsault, grenache, syrah och rolle. Visst, där finns en ansats till grape men näsan är som sig bör när någon lyckats i Provence och inte sprungit enzym- och jästfabrikens ärenden komplex och dominerad av frukt i bemärkelsen inte helt lättdefinierad frukt, alltså mest bara ”frukt”, oerhört välbalanserat med en uppfriskande syra som ger den aningen nedtonade doften och smaken den skjuts de behöver för att göra livsnjutaren lycklig. Här talar vi gediget hantverk och en strävan efter att få uttrycka personlighet snarare än att lägga tillrätta och hamna i mittenfåran. Hatten av!

Rosa.

Dela “Ett Rosé de Provence i min smak” på Twitter