Ni undrar så klart vem jag är och vad jag gör här. Så klart. Vem jag är har inte så stor betydelse, men vad jag gör här verkar intressera många. Och ingen, ska jag kanske tillägga.
Helt kort i alla fall, för helt betydelselöst är det kanske inte vem jag är, eller vem jag var. Jag vet inte vem jag är, men jag tror att jag vet vem jag var, eller vad jag skulle göra. Eller. Allt är så förvirrat.
Jag vet att jag skulle flyga från Oslo via München till Aten, att jag landade som jag skulle i München och att jag gick från planet in i terminalen tillsammans med de övriga passagerarna. Väl inne i flygplatsens mage skingrades snart vår ofrivilliga grupp som maskrosfrön i vinden.
Någon sprang för allt vad tygeln höll mot en okänd gate, där kanske kanske inte nästa flight väntade på henne. Andra såg sig nervöst omkring och överlade med sig själva eller varandra om vad som nu skulle hända. De flesta löste saken på egen hand och begav sig snart med mer eller mindre tveksamma steg mot vad de trodde var rätt håll för dem.
Men mest liknade vårt uttåg ur planet och gaten en ordnad framryckning mot angivet mål, för de flesta verkade veta precis vart de skulle.
Själv kom jag att ställa mig att titta på en skäggig man i kakifärgade byxor med många fickor och med en hatt med korkar, som hängde där för att hålla sikten fri från myggor och andra insekter som lös med sin frånvaro, och en ryggsäck, som var så fullpackad att den hotade spricka i sömmarna. En ryggsäck som jag sett att mannen flera gånger kört in i andra passagerare när han svängt runt i folkmassan som vore han utan puckel och tog ingen plats alls. Skälet till att jag iakttog honom var att han stod och tittade sig förvirrad omkring mitt i den allmänna rusningen, som om han blivit över när alle man – kvinnor och barn först! – rusade till livbåtarna.
”Kan jag kanske hjälpa er?” försökte jag på engelska. Det fungerade sådär. Mannen var holländare tror jag, och trodde inte att han alls varit med planet vi kom med, för om han var klädd som han var, vad gjorde han då där? På en flygplats? I München? Jag frågade honom om han inte hade packning i ryggsäcken.
”Vilken ryggsäck?” svarfrågade han.
”Den ni har på ryggen,” svarade jag.
”Jag har ingen ryggsäck, varken på ryggen eller någon annanstans!” svarade mannen, ganska vresigt för att vara ärlig.
”Nej, så klart inte,” sa jag av en ännu idag outgrundlig anledning och föreslog att vi skulle försöka hitta någon som kunde hjälpa honom tillrätta. Han förstod inte riktigt vad som skulle vara poängen med det, var man förlorad så var man, tycktes vara hans devis.
”Nåja, här kan ni ju inte stå,” försökte jag.
”Inte? Och varför inte det? Är ni någon slags ordningsvakt eller polis som går omkring och säger åt folk vad som går för sig och vad som inte går för sig? Och den där ryggsäcken ni tjatar om, vad menar ni med det? Ni verkar ju inte riktigt klok!”
Komna så här långt ledsnade jag på mannen och lämnade honom utan ett ord. Bakom min rygg hörde jag honom skrika okvädinsord och förbannelser över mig och mitt beteende.
När jag gått en bit insåg jag att jag var mol allena i den långa korridoren som ledde vidare mot flygplatsens andra terminaler och gater. ”Som ett övergivet skepp i stormen, nej lugnet! Lugnet efter stormen!” minns jag att jag tänkte med ett leende. Det var ungefär då jag också började fundera över vart jag själv var på väg. Det kan låta dumt, men det kan ju bli på det där viset. Visst, jag skulle till Aten. Det visste jag nog. Men hur? Och vart skulle jag nu?
Självklart fanns svaret på de där frågorna i min axelväska, en kär ägodel, som jag köpte i Marocko för många herrans år sedan. I Marrakech. Bazarvara. Kamelskinn, påstod mannen jag länge och väl köpslog med om väskan, innan jag fick den för halva priset och han gjorde en riktigt bra affär, gissar jag. Det var tider det, när jag var i Marrakech.
Den var ganska ljus i färgen till att börja med, väskan. Nu, när jag stod där i terminalen och spejade efter en bänk att sitta ned på, var den betydligt mörkare. Rent av lite svart i kanterna, och axelremmen hade jag fått laga två gånger. Dels direkt när jag kom hem från Marocko, då för länge sedan, jag vill minnas att jag lagt för tunga saker i väskan, dels efter några år, jag var på semester i Odense då av alla platser, jag ville så gärna se HC Andersens stad och hus och det var en resa jag hade råd med.
Jag kan inte minnas att jag någonsin haft det gott ställt, men en och annan resa har det blivit. Semestrar. Aldrig arbete. Det har inte varit mig förunnat att resa i arbetet. Remmen gick i alla fall av där i Odense, bara sådär. En skomakare i Oslo lagade den åt mig och den håller fortfarande, hoppas jag – jag bytte bort den, när jag senare sprang på den där vresiga mannen igen. Då hade jag kommit fram till att jag hade större användning för en ryggsäck än en ganska ömtålig axelväska i kamelskinn. Mannen hade inget emot att byta väska med mig. Han var nöjd rent av. ”Ni är tokig, människa!” sa han, ”Jag har ingen ryggsäck! Vill ni ge mig er fina axelväska är det ert problem!”
Så nu har jag hans ryggsäck. Den är väldigt praktisk. Rymmer mycket. Har många fack. Fungerar vid behov som kudde. Och skulle jag bli överfallen kan jag alltid slå till våldsverkaren med ryggsäcken.
Jag hittade en bänk att sätta mig på, lade axelväskan i knät och letade efter min biljett och min resplan och fann snart vad jag sökte. ”Flight UA 344, Aten, 16.40,” läste jag. Så var det ju. Egentligen en Lufthansa-flight, hade jag förstått när jag bokade biljetten hemma i Oslo, men jag fick ett bättre pris om jag köpte den via United Airlines så då gjorde jag det och nu var det inte en LH, alltså Lufthansa, utan en UA, alltså United Airlines, flight. På papperet, vill säga, för IRL var det samma flight. Om jag förstått allt rätt när jag bokade.
Mer än en gång har jag funderat över om de problem jag har idag i grund och botten har att göra med att jag bokade min resa på egen hand. Trots att jag inte hade kompetens för att göra det. Men vem har kompetens att boka en resa själv? Ja, såvida hen inte är en mycket van resenär eller har arbetat professionellt med resor? Hur ska man veta vad som är bäst? Att det ena alternativet är bättre än det? Och hur undviker man att bli lurad på extra avgifter för bagage och outskrivna boardingpass och allt annat som flygbolagen lägger på sedan du tror att du hittat en billig och bra biljett?
Jag har den förvirrade, vresiga mannens hatt också! Min gamla baseballskeps var aldrig någon kär ägodel för min del. Rent av avskydde jag den. New York Mets. Inte mitt lag. Har inget baseballag, har aldrig förstått sporten. Den skavde i bak, kepsen. Den nya hatten sitter som en smäck – jag älskar att säga det om min hatt! – och den är så bra för skakar jag lite på huvudet så rör sig korkarna så alla mygg och insekter som svärmar runt här om nätterna aktar sig för mitt ansikte.
Hursomhelst så stoppade jag ner biljetten och resehandlingarna i axelväskan igen och började gå bortåt i terminalen i jakt efter en informationstavla eller någon att fråga varifrån min flight skulle gå och hur jag skulle hitta dit. Jag minns inte hur länge jag gick, men jag gick långt, och länge. Inte en människa såg jag. Så konstigt var nu inte det, tänkte jag, sådan brådska alla haft var det inte konstigt om de redan var långt härifrån. Att det borde komma resenärer också åt mitt håll slog mig inte förrän det faktiskt började komma resenärer åt mitt håll. Stressade, högröda i ansiktet, småspringande med vild blick, på jakt efter nästa flight, och i kölvattnet av den stressade och medvetna eskadern kom alla de där som eventuellt visste vart de skulle. Allra sist släpade de sig fram som inte direkt brydde sig eller trodde att de hade all tid i världen på sig.
Jag kände mig skönt avslappnad, där jag gick som vore jag stormens öga.
Efter ett tag, jag kan inte minnas hur länge, eller hur långt jag gått, eller var jag gått, kom jag fram till en informationstavla. Den förkunnade både det ena och det andra och de flesta som stannade upp – svettiga, flämtande, virriga – hittade snart vart de skulle. ”F 24!” skrek en man till sin väntande familj, som satte av som en målsökande robot mot den av spanaren angivna positionen. ”G 03,”sa en kostymklädd man med attachéportfölj mest för sig själv och satte med raska steg av åt sitt håll. ”Jag har hittat det, Madrid, F 14!” ropade en man förnöjt till ett kvinnligt ressällskap, som kanske var hans hustru, eller kanske en kollega, eller en älskarinna, eller kanske hans syster, alldeles oavsett tror jag att han kände sig duktig när han skrek det där.
Själv kunde jag inte hitta min flight hur jag än letade så jag gick vidare i hopp om att kunna finna en informationsdisk. Och se! Den som söker, den finner. Som en oas för den törstande i öknen låg där plötsligt en lång disk med flera markvärdar och –värdinnor redo att ta emot vilsna resenärer. Framför dem ringlade flera långa köer. En för varje värd eller värdinna. Jag ställde mig i en. Kvinnan framför mig sa ”Det tar tydligen tid”.
”Jaså,” sa jag.
”Ja, jag har hört att folk stått här i flera dagar.”
”Men hur kan det vara? Missar man inte sitt plan då?”
”Jo, det är problematiskt.”
Kvinnan hade rätt i det där. Vill minnas att det tog oss båda upp emot en vecka att komma fram till en värd eller värdinna. Lite retligt var det att just som jag kom fram var värden framför min kö tvungen att gå hem. ”Ni klagar på att ni fått vänta lite! Jag har arbetat här i tio timmar! Övertid två timmar! Knappt hunnit äta! Ni klagar men ni vet inte vad ni talar om! Nu går jag hem! Vi måste också få vara lediga ibland!” skrek han och blängde ilsket på mig.
Jag hade inte så mycket att välja på annat än att tillbringa ytterligare en natt där i kön och det var ungefär då lyckan började le mot mig för det var då mannen med ryggsäcken kom förbi och bytte väska med mig. Ryggsäcken fungerade utmärkt som huvudkudde, och jag sov som ett nyammat barn till dess personen som stod bakom mig i kön, en rödhårig man som bara pratade obegripliga språk, sparkade på mig och lät ovänlig. På något sätt förstod jag att det äntligen var min tur och jag studsade upp och lade fram mitt problem på disken framför den värdinna som nu tagit plats bakom disken.
”Jag ska till Aten, med UA 344, häromdagen klockan 16.40,” sa jag. Hon tittade på mig en stund, så bad hon mig om min biljett.
”Papperen, tack!” sa hon.
Hon tittade på mina dokument, lade pannan i djupa veck, skakade på huvudet, frågade kollegan vid sidan om i disken, viskade lite med honom, sneglade på mig och skakade på huvudet, tog telefonen, ringde någon, pratade länge, lyssnade länge, pratade lite.
”Den här biljetten är inte giltig längre. Ni skulle rest för länge sedan.”
”Men jag hittade ingen flight och därför har jag stått här och väntat. Därför är min biljett kanske gammal.”
”Ja.”
”Ja, vad?” sa jag efter en stunds tystnad.
”Ja, ni har rätt, er biljett är gammal.”
”Vad ska jag göra då?”
”Det är ert problem.”
”Ja men det fanns ju ingen information om min flight och så stod jag här och väntade och vart ska jag ta vägen om jag inte kan flyga vidare? Här kan jag ju inte stå!”
”Nej.”
”Nej, som i här kan du inte stå?”
”Ja.”
”Men vad ska jag göra då?”
”Som sagt, det är inte mitt problem. Var vänlig lämna plats för nästa i kön.”
Komna så här långt hade kvinnan i disken fått alla de som stod närmast bakom mig i kön, särskilt den rödbrusige mannen med det konstiga språket, på sin sida, och de runt omkring, i de andra köerna, såg också ut att vara irriterade på mig. Det kan man förstå, de ville ju fram och komma vidare på sina respektive resor. Själv tänkte jag att det inte kunde vara mitt fel att min flight inte fanns anslagen på informationstavlan, då förra veckan. Någon måste ta sitt ansvar på flygplatsen och på flygbolaget.Efter att ha letat i vad som kan ha varit högst fyra-fem dagar hittade jag en annan informationsdisk. Medan den första tydligt haft en inriktning mot resorna och att hjälpa resenärerna komma rätt, vände den här sig snarare till den som hade klagomål eller förslag till förbättringar. Effektiviteten här var imponerande. Medan jag fick vänta en vecka förra gången gick det på mindre än två dagar att komma fram till en vänlig person, som gemytligt leende frågade mig vad jag kunde ha på hjärtat. Jag förklarade att jag blivit strandsatt och inte visste vad jag skulle ta mig till nu.
”Jag förstår. Det är ett elände det där när flighterna inte kommer upp på informationstavlan. Man vet inte vad man ska göra, vart man ska gå. Ja, man vet inte ens om man alls hade någon flight att passa.”
Mannen, en stor, rund och präktig sälle med ett månansikte och ett ständigt glatt leende såg på mig med sina milda hundögon och lade trots det ständiga leendet pannan i djupa veck och huvudet på sned och fortsatte:
”Dessvärre är det här inget unikt och vi gör vad vi kan för att komma tillrätta med problemen.”
Sedan blev det tyst. Han bara satt där och log och veckade pannan och höll huvudet på sned och tittade på mig med sina hundögon.
”Och?” försökte jag.
”Och?” svarade han, utan att röra en min eller ändra huvudets position.
”Ja, vad ska jag göra?”
”Det, min vän, är inte mitt problem,” svarade den månkindade och när jag började gråta vidtog han i mild ton:
”Seså, att stå här och gråta hjälper inte, är loppet kört så är det och det är många som behöver vår hjälp och som jag sa så gör vi allt vad vi kan för att komma tillrätta med de här problemen, det är allt jag kan säga och allt jag kan lova är att vi gör så gott vi kan. Nästa!”
Hur länge jag sedan virrade runt i flygplatsens alla korridorer och skrymslen vet jag inte och jag vet inte hur jag blev av med min ryggsäck, ja, jag vet inte vad som hände förrän en man plötsligt dök upp ur ingenstans och frågade på ett språk som jag inte riktigt kunde minnas men som kanske var engelska:
”Kan jag kanske hjälpa er?”
Nu kan någon enstaka person som inte är arbetsgivare eller företagare utan snarare anställd eller en affärsrelation värd att smörja eller rent av någon som tycker att den med rätta bör mutas så där lagom mycket, tycka att även om det där måste anses vara årets roman och en inte bara rumsren utan också självklar källa till många härliga stunder i läsfåtöljen och en pålitlig vän på tåget så är det i snålaste laget att så att säga bara ge en bok. Bortsett från att den personen är ute och cyklar så kan det vara klokt att förekomma och addera alkohol till bokgåvan ity den svensk som inte tror sig ha fått himmelriket då den får en skvätt alkohol förefaller inte finnas. Således kan boken kompletteras med – betänk att vi talar juletider – en flaska glögg och då talar vi självklart om Solveig Sommarströms alias 
Inser från första sidan att mina minnesbilder av romanen inte är textens utan består mest av de båda filmatiseringar jag sett. Lite vagt den modeikoniska versionen med Robert Redford och lite tydligare den mer nyliga med Leonardo di Caprio. Det är de två senaste filmatiseringarna. Enligt uppgift ska den bästa vara den första, en av stumfilmserans stora verk, från 1926 med Warner Baxter och Lois Wilson.
Den här utgåvan är översatt av Gösta Olzon och då, såvitt går att utröna, från 1946. Emellanåt märks det tydligt i språket. Om texten bedömdes rent krasst idag skulle säkert många gå loss med rödpennan på sina ställen. Men de här gammalmodiga eller kanske rent av högst medvetna försöken till modernitet i 40-talet är en extra krydda i den här utgåvan (bokförlaget Modernista).
Sist men inte minst, att Mr
Således fick importören ställa undan lagret av 2014 Les Lauzeraies och börja sälja 2015 i april i år. Inget ont utan att det har något med sig: nu reas de ”gamla” buteljerna ut. 69 pix istället för 109 och som HR:en förstår rena fyndet, inte minst som ekologiska Les Lauzeraies lätt håller måttet inte ett eller två utan också tre år. 2015? Jo, den årgången säljs också, men då till fullt pris. 
Gite är franska och betyder ungefär ”stuga att hyra”. Vanligtvis ingår ett litet kök och sällskapsutrymme utöver sovrummet och badrummet. Det är inte ovanligt att vinodlare och andra bönder och lantisar ställer i ordning ett gite, som de sedan drygar ut dagskassan med. För oss brukare innebär det allt som oftast bra, personligt boende till rimliga priser. Nu sällar sig drottningen av Chablis, 
Tips på Clotildes viner i Sverige: 
synnerligen påkallat. Således tänker vi idag inte kräva förbud mot Himmler-frillan. Istället förlitar sig vi oss på att de förtappade individer som i viss mån i brist på kunskap om vår gemensamma historia och, framförallt, en på avgrundens kant balanserande, djup brist på estetisk blick och, högst sannolikt, ett inte fullt ut väl fungerande och välorganiserat hjärnkontor, att dessa individer kommer få sitt straff och rätteligen tokhånas inom en snar framtid då Himmler-frillan är nya Hockeyfrillan.
Exakt vad som händer med rankorna beror på när skadan inträffade och hur den mer precist tog sig uttryck. Bilderna här ovan visar ett 
