Någon gång på 1980-talet fick Bordeaux-firman Dulong, numer, tror jag, Dulong-Huet, för sig att göra ett vin som skulle heta Rebelle och inte bara det, vinet skulle vara gjort som man fordom gjorde de röda Bordeaux-vinerna, det vill säga ”hermitagerat”, alltså med en skvätt Syrah, för att runda av eller, i förekommande fall, förstärka eller fixa till årgångar som saknade mognad eller vilka skäl man nu skulle kunna komma på för att hämta Syrah i Rhône-dalen till Bordeaux. Med tanke på blenden gick det inte att få en appellations-klassificering på ”Rebelle” och därmed inte heller en årgång på etiketten. Lösningen blev att kalla vinerna ”Rebelle Cuvée No 1” år ett, ”Rebelle Cuvée no 2” år två och så vidare. När vinifierat för sina hängruntares skull nu dragit en Rebelle Cuvée No 2 ligger det något beklagligt i att vinifierat inte minns vilket år det första vinet gjordes. Inte heller går detta att utforska via nätet, i alla fall inom rimliga tidsramar. Gissningen är att Cuvée No 2 är årgång 1989 (hugade petimätrar är mer än välkomna att berätta hur det egentligen förhåller sig). Hursom så var vinfierat på besök hos Dulong i samband med Vinexpo 1991 och fick då prova vad som kanske var Cuvée No 3 eller möjligen No 4. Saken är i alla fall den att det vinet luktade väldigt mycket Carignan och då provningsledaren från Dulong ställdes inför det påståendet kom denne av sig och sa att ja, så är det och avslöjade vidare att ”Syrah- druvorna” inte heller alltid kom från Rhône. Fascinerande och kul. Vinet då? Joo, det är riktigt bra. En spännande brytning mellan Bordeaux och Sydfrankrike. Fortsatt vitalt. Rent. Integrerad ek. Moget. Rent.

I stort är det inget fel på Barndomsvännen. Tvärtom är han naiv, har dåligt omdöme och är en ändå sämre människokännare. Detta får honom att år efter år kommer släpandes med en massa dunderviner till min enkla lya i Sverige. I år hade han till Dagen före Nyår bland annat med sig en Château Haut Brion 1989. Till saken hör att jag när jag, till och från, läste i Bordeaux, vid ett flertal tillfällen provade det här vinet då det befann sig i sin trävagga. Magiskt vin, tyckte inte bara vi studenter utan också vår lärare och folket på slottet. Sedan dess har jag dessvärre inte haft tillfälle att följa upp mina tidiga iakttagelser av vinet ifråga. Med andra ord blev jag alldeles till mig när Barndomsvännen med välvilja och naivitet lysande ur ögonen dök upp med flaskan i sin hand. ”Men du,” sa jag och låtsades vara ointresserad, ”du gillar ju inte Haut-Brion?” ”Nej,” svarade han och började trots det förväntansfullt öppna buteljen. Så snart han gjort detta och hällt upp lite vin i ett glas slet jag åt mig glaset, stack näsan i det, höll på att gå i däck, men samlade mig snabbt och sa ”nja, den här halvmesyren lär inte omvända dig till en Haut-Brion-vän”. Nu gick han inte på den enkla. Även han insåg att H-B 89 väl matchar klassiker som H-B 1904, 1953 och 1959 (såå bra!). Å andra sidan är vi inte vänner för inte: självklart bar vi inte ut den här flaskan till stora köksbordet där de andra satt och dissekerade alla de övriga vinerna i provningen. I alla fall inte förrän Hustrun, misstänksam som hon är, dök upp i ”föreberedelserummet” och, lätt irriterat och med ett tonfall av ”hur gamla är ni egentligen”, sa ”ni står väl inte här och gömmer vin för oss igen?”.