1975: Vin & Sång

I anslutning till ett par inlägg något inlägg bakåt förekommer en viktig djupdykning i vad som bör höra till allmänbildningen, nämligen vilka album som är att betrakta som milstolpar, eller åtminstone epokgörare, i musikhistorien och som har ett konvolut dominerat av vitt eller åtminstone ljust. Detta har lett oss till många fina återseenden och, i förekommande fall, självklarheter och lite så där på egen hand har er utsände iKing Crimson Live USA musikhistoriens vindelgångar kommit fram till att 1975, i likhet med så gott som alla år på 70-talet, var ett fantastsikt skivutgivningsår, inte nödvändigtvis därför att Thorleifs gav ut ”Gråt inga tårar” och gick upp i topp på Norge-toppen eller därför att Kiss gav ut klassiska ”Alive” eller för att Ulf Lundell, tro det eller ej, gjorde en svensk epokgörare i och med ”Vargmåne”, utgiven till och med före romandebuten ”Jack”, utan därför att Queen gav ut ”A night at the opera” (vitdominerat omslag), Bruce Springsteen gav ut sin hittills bästa skiva ”Born to run” (också vitdominerat omslag), King Crimson gav ut sin makalösa ”Live USA”, Pink Floyd ”Wish you were here” (också vitdominerat konvolut), Led Zeppelin ”Physical graffiti” och David Bowie ”Young Americans”. I övrigt kan man, bland mycket annat, notera att album som Kebnekajse III, AC/DC ”TNT” och ”High Voltage” och Frank Zappas ”One size fits all” också såg stereoanläggningarnas ljus detta år. Och i Bordeaux gjorde man viner som, med få undantag, skulle komma att tokhajpas för att sedan, när även den mest lättledde tokfransen började ana ugglor i sin dyrt inhandlade vinflaska, dissas rejält då de fortsatte vara ”lovande” och stenhårda år efter år efter år.

Richebourg (DRC) 1985

För många år sedan gjorde jag, i samband med att Svågern gav mig fri tillgång till sin vinkällare, något fantastiskt. Enkelt uttryckt hade han inte råkoll, men han är ett sådant där golfpro och därför hade han en massa viner i källaren. Som dörren stod lika öppen som famnen på den då ack så oerfarne och av livet uppenbarligen ännu inte tillräckligt tilltygade Svågern, tog jag till det ute i trädgården stundande grillpartyt med mig de två Richebourg (DRC) 78 jag hittade och som de flesta var upptagna med att elda kol, tvätta sallad och allt vad nu folk gör för att de tror att grillpartyn är mödan värd kunde jag i lugn och ro dissekera de båda flaskorna, vilka varRichebourg & Giscours underbart goda och bra båda två. En stor upplevelse. Sedan är det det här med Hustrun. Hon har allt sedan den där dagen för så länge sedan gång efter annan påmint mig om hur jag lurade av hennes då så naive bror de där flaskorna. Inte för att jag har dåligt samvete, men när Svågern nu kom hit till påsk tänkte jag att jag väl kunde bjuda igen på en Richeborug (DRC). Det gjorde jag igår. Å andra sidan var det Richebourg (DRC) och det var 85 så för att vara på den säkra sidan att de andra inte skulle dricka så mycket öppnade jag därför först en Château Giscours 1985 från de där lådorna där var tredje flaska är enormt bra och två av tre står med halva flaskan i de sälla vinmarkerna. Övertygad om att flaskan jag huggit var en usel en, serverade jag övriga Giscours och, lite så där i smyg, mig själv Richebourg. En alldeles, alldeles underbar Richebourg med massvis av mogen Pinot noir i bästa form, men då! hörs från Svågern, som lärt sig ett och annat om vin och nu måste tas på allvar, saker som ”Jädrar vilket bra vin! Bästa Bordeauxen på länge och en av de bästa 85:or jag druckit!” Ajajaj, hur kunde jag vara så korkad? Resten av middagen blev en pina, där jag försökte dricka Giscours och Richebourg samtidigt och samtidigt som jag, desperat, försökte intressera de andra för ett tredje vin, vars namn inte ska avslöjas då det serverades som kanonmat. Det gick förstås inte så bra och det faktum att Hustrun tittade varmt, nöjt och uppskattande på mig för denna min storslagna generositet och för att jag äntligen betalat tillbaka för, i hennes ögon, begångna synder, värmde inte ett dugg. Bland det dummaste jag gjort. Stina Nordenstam. Lisa Ekdahl.

Château Lafite Rothschild 1947

Barndomsvännen och jag hade kommit överens om att någon gång dela på min 47:a Lafite. När han blev rejält förkyld och tvingades ställa in sitt nyårsfirande i år, passade jag därför på att plocka fram nämnda pava, med vilken jag gömde mig i ”förberedelserummet” alias ”gamla köket”. Hann dock bara få den smuliga, om än ganska hela och välbevarade, korken ur, och, det ska erkännas, delvis i, buteljen, förrän Hustrun slet upp dörren till pavans och mitt myshörn och, som om vi höll på med något skamligt, skrek, där hon bredbent stod som en vaktpost i dörröppningen, ”Lars har gömt sig i gamla köket med en 47:a Lafite, kom hit allihop!”  Detta chockade mig så djupt att jag inte har en aning om hur vinet var. Enligt de övriga som, som om de saknade uppfostran och vandrade på Jorden utan minsta tillstymmelse till skam i kroppen, girigt sög i sig den åldriga nektaren från Bordeaux, var den inte god alls: mogen, rent av övermogen, fortsatt fin ek dock på gammallaftiskt vis, russin, acetaldehyd, etylacetat, tom Felix ketchupflaska samt lite våt gasbinda och murken gammalkork. Dagen därpå, idag, var, faktiskt, vinet bättre, sägs det, med mer av allt det nyss nämnda med undantag för gasbindan, vilken var som försvunnen, som vore den förra årets smak.

Rebelle Cuvée No 2

Någon gång på 1980-talet fick Bordeaux-firman Dulong, numer, tror jag, Dulong-Huet, för sig att göra ett vin som skulle heta Rebelle och inte bara det, vinet skulle vara gjort som man fordom gjorde de röda Bordeaux-vinerna, det vill säga ”hermitagerat”, alltså med en skvätt Syrah, för att runda av eller, i förekommande fall, förstärka eller fixa till årgångar som saknade mognad eller vilka skäl man nu skulle kunna komma på för att hämta Syrah i Rhône-dalen till Bordeaux. Med tanke på blenden gick det inte att få en appellations-klassificering på ”Rebelle” och därmed inte heller en årgång på etiketten. Lösningen blev att kalla vinerna ”Rebelle Cuvée No 1” år ett, ”Rebelle Cuvée no 2” år två och så vidare. När vinifierat för sina hängruntares skull nu dragit en Rebelle Cuvée No 2 ligger det något beklagligt i att vinifierat inte minns vilket år det första vinet gjordes. Inte heller går detta att utforska via nätet, i alla fall inom rimliga tidsramar. Gissningen är att Cuvée No 2 är årgång 1989 (hugade petimätrar är mer än välkomna att berätta hur det egentligen förhåller sig). Hursom så var vinfierat på besök hos Dulong i samband med Vinexpo 1991 och fick då prova vad som kanske var Cuvée No 3 eller möjligen No 4. Saken är i alla fall den att det vinet luktade väldigt mycket Carignan och då provningsledaren från Dulong ställdes inför det påståendet kom denne av sig och sa att ja, så är det och avslöjade vidare att ”Syrah- druvorna” inte heller alltid kom från Rhône. Fascinerande och kul. Vinet då? Joo, det är riktigt bra. En spännande brytning mellan Bordeaux och Sydfrankrike. Fortsatt vitalt. Rent. Integrerad ek. Moget. Rent.

Rött vintips & svart kejsare

Efter de vita vintipsen följer så här, äntligen!, reklamen för de röda: Fleur Saint-Antoine 2007 (72453), 99 kr (prissänkt! och nu perfekt mogen, bra budget-Bordeaux); Baltos 2009 (99218), 89 kr (säsongsvara från lätt kontroversiellt område och druva, gillar man Bierzo och Mencia ska man inte missa det här vinet); Malhadinha Red (73721), 330 kr (hoppsan! bästa årgången någonsin av det här vinet, spöar till och med finfina ikonvinet Marias just nu); Ikella Malbec 2010 (72362), 85 kr (Melipals nya ”andravin” Ikella finns nu i Sverige och ger mycket för pengarna); Montegrelo Syrah 2008 (74891), 149 kr (mer Argentina, vid en stor Argentina-provning i England härförleden sopade, äntligen, snygga Bressia banan med övriga producenter och blev bäst på det mesta, tror det finns anledning köpa på sig Bressias grejer innan de drar iväg i pris och då är ”Montegrelo- vinerna” ett bra sätt att komma billigt undan, toppvinet, det utmärkta Conjuro, kostar redan över 500 kr), La Corte del Pozzo Amarone 2006 (72006), 371 kr (finns det inte bara prov- utan också drickbar amarone? tja, prova den här klassiska saken med mer tradition, renhet och körsbärskärnor än power, riktigt bra nu); El Rey Old Vine Garnacha 2011 (2260), 65 kr (vin blendat av mig, ingen ek, bara sjungande Garnacha från Campo do Borja, där vinerna kostar alldeles för lite); avslutningsvis världens bästa prinskorvsvin: Perez Cruz Cabernet Sauvignon Reserva 2010 (6000), 79 kr (höghöjdsfrukt från Chile för den som gillar ren, relativt sett uppstramade Chile-viner). Godspeed You! Black Emperor.

Côte-Rôtie (P Jaboulet Aîné) 1959 2.0

I förrgår, när Hustrun och jag förberett en skaldjursplatå för gästerna, dök Vingårdsvännen upp med, ytterligare, en Côte-Rôtie från Jaboulet och 1959. Skälet, påstod han, var att han glömt att han vid ett tidigare tillfälle redan haft med en. Jag är dock övertygad om att han trodde att Hustrun inte var hemma och att han skulle äta min mat. Icke desto mindre förty slank även den här versionen ner. Faktiskt än fräschare än förra upplagan, på grund av att korken inte grumlat till doften på gammelkorkens vis. Annars hade jag laddat upp med en, visade det sig, väldigt ursprungstypisk, Mouton från 1990. Inte jättesmart, men vad ska man annars dricka till skaldjuren? sa jag till gästerna och fick dem att gå lös på 90:an så jag fick ha det egentliga huvudnumret för mig själv: Bienvenues Batard-Montrachet GC 1998 (Domaine Leflaive). Himla god, hygglig mognad, stor komplexitet, läcker syra. Om någon annan ville ha vitt? Jodå, men då fick de Rabiega Signature från 2004. Eko-odlad Rolle jäst och rejält lagrad på ny fransk ek. Var faktiskt inte dum alls, eken har satt sig utan att vinet oxiderat och den från början väl höga syran är nu riktigt fin, sa jag till gästerna och fortsatte dricka Batarden, som de andra också försökte dricka av, men sedan jag fyllt mitt Riedel till brädden fanns det inte så mycket kvar.

Latour skippar negocianten 2012

Enligt Le guide d´achat des vins blir 2011 den sista årgången Château Latour säljer ”en primeur” och via en ”negociant”. Från och med 2012 kommer slottet att mognadslagra sina buteljer och sälja dem när de tycker så är lämpligt. Skälet är, att man ser sig som en förlorare i ett spel där, till exempel, årgången 2008 såldes från slottet för 150 €/butelj bara för att något år senare handlas hos negocianterna för 800 €/butelj. Systemet med negocianter, grossister som hjälper slotten att sälja sina viner, infördes på 1970-talet, då det inte alltid var helt lätt att bli av med Bordeaux-vinerna.

Liten vinfrossa hos Vinvännen Göran i Cannes & Neil Young & Pearl Jam

Den som troget följer vinifierat.se vet, att Vinvännen Göran i Cannes, bortsett från att han inte har alla hemma, den givmilde token, är en riktig filur och upptågsmakare. I år ringde han, inför Långfredagslunchen, och förvarnade: ”Infinn er i förväg och ni får något extra

Cannes

gott!” Vi hängde, förstås, på låset klockan åtta i fredags morse. När Vinvännen Göran i Cannes så äntligen släppte in oss när solen närmade sig zenit, var vi både uttorkade, småförbannade och redo att svepa en treliters Laurent Perrier om det skulle vara så. Det var det nu inte. Där stod istället en Dom Ruinart 1996 och väntade, i solskenet, på terrassen. Ett riktigt läckert vin med en stor, härlig, smått fantastisk doft, bra mousse, mycket god syra, sköna mognadstoner, bra husstil och ja, det var mycket bra. När vi så klarat av det fick vi… en trelitare från Laurent Perrier. Lagrad i Vinvännen Göran i Cannes källare de senaste sju åren och som det så ofta går med LP hade lagringen gjort underverk med vinet: fin mognad, härlig mineral-stil, snudd på lite animaliska toner (!), fin LP-syra, en del lie, god. Sedan ville Vinvännen Göran i Cannes att vi skulle hjälpa honom att kolla av lite gamla flaskor för att ”se om de går att dricka”. Vin-Anders – som sedan flera år flyttat tillbaka till Sverige men som är lika vingniden som jag och inte för sitt liv vill missa en Långfredagslunch i Cannes – och jag, tog oss an den digra och viktiga uppgiften, att skilja druvorna från stjälkarna och, än viktigare, hitta på trovärdiga lögner om varför de bästa vinerna inte längre skulle vara drickbara så att övriga gäster, när de strax dök upp, skulle ge sig i lag med de mindre bra pannorna. Detta lyckades vi med. Folk kastade sig över de nu väl bedagade, men en gång i tiden ytterst stiliga, vinerna från Leroy (Pommard 71, Beaune 1er Cr 72, Chambolle-Musigny 80) och vit Clos des Mouches 97 (Drouhin) samt flaska nummer två av Drouhins Meursault En Luraule 99 och flaska tre av Château Grand Puy Ducasse 95 och Château Gloria 89 (drick nu, mogen, klassisk, stall, blivit påtagligt kort i smaken), medan vi försökte dölja att vi serverade oss Meursault En Luraule 99 ur den magnifika, först öppnade buteljen (Meursault i kvadrat, ren, ny ek, fräsch, snudd på för ung, ett fåtal väl inpassade mognadstoner, härlig frukt, ändå bättre syra, strålande!), Pic Chablis 1er Cru 89 (mogen, exotisk frukt överraskar i mognaden, petroleum, fin syra, kvardröjande frukt i smak och eftersmak, bra) och butelj ett av Château Grand Puy-Ducasse 95 (klassisk, begynnande mognad, stall, integrerad ek, börjar torka lite, bra). På allmän begäran Neil Young.

Château Calon-Ségur & snarvel

Ända sedan jag, för vid det här laget ganska längesedan, i Hallwylska muséets vinkällare såg en butelj Calon-Ségur från förra seklets början, har jag funderat över de många, aldrig kontrollerade, historierna som är i svang avseende den här Bordeaux-egendomen. Det som då, det måste erkännas (jag var ung och om inte jättenaiv så i vart fall dum i huvudet

Château Calon-Ségur med hjärtat på rätta stället

på unga människors vis), slog mig med viss häpnad var, att det inte fanns något hjärta på etiketten. Med andra ord: hela historien om markisen som sa ”Jag gör vin på Lafite och Latour (blanda annat… förf anm) men mitt hjärta tillhör Calon” och lät sätta ett hjärta på etiketten är snarvel. Läste nyligen ett annat ständig upprepat påstående om att Nicolas-Alexandre, marquis de Ségur, gifte sig till egendomen 1718 (oftast via ett äktenskap med Jeanne de Gasq, vilket bland annat slottet självt ibland påstår i sin reklam och som till exempel franska Wikipedias artikel tagit fasta på). Detta är ganska spännande med tanke på att flera mer tillförlitliga källor anger att han köpte slottet 1718 – ungefär samtidigt som han också införskaffade Mouton – och att markisen de Ségur enligt flera oberoende och samstämmiga uppgiftslämnare (bland annat släktens egen krönika), gifte sig för första gången 1721 och då med en dam vid namn Charlotte Émilie Le Fèvre de Caumartin, med vilken han för övrigt fick fyra, får man förmoda ljuvliga, döttrar. Det där sistnämnda kan en och annan ta för trams och se som en onödig upplysning, men det är de facto värdefull information till alla vinpetimätrar och -besserwissrar. Nåväl, inget av det ovanstående hindrar nu att Château Calon-Ségur numer faktiskt har ett underbart hjärta på sin etikett och att det för det mesta också är ett underbart vin, som värmer vart Saint-Estèphehjärta.

Château Haut Brion 1989

I stort är det inget fel på Barndomsvännen. Tvärtom är han naiv, har dåligt omdöme och är en ändå sämre människokännare. Detta får honom att år efter år kommer släpandes med en massa dunderviner till min enkla lya i Sverige. I år hade han till Dagen före Nyår bland annat med sig en Château Haut Brion 1989. Till saken hör att jag när jag, till och från, läste i Bordeaux, vid ett flertal tillfällen provade det här vinet då det befann sig i sin trävagga. Magiskt vin, tyckte inte bara vi studenter utan också vår lärare och folket på slottet. Sedan dess har jag dessvärre inte haft tillfälle att följa upp mina tidiga iakttagelser av vinet ifråga. Med andra ord blev jag alldeles till mig när Barndomsvännen med välvilja och naivitet lysande ur ögonen dök upp med flaskan i sin hand. ”Men du,” sa jag och låtsades vara ointresserad, ”du gillar ju inte Haut-Brion?” ”Nej,” svarade han och började trots det förväntansfullt öppna buteljen. Så snart han gjort detta och hällt upp lite vin i ett glas slet jag åt mig glaset, stack näsan i det, höll på att gå i däck, men samlade mig snabbt och sa ”nja, den här halvmesyren lär inte omvända dig till en Haut-Brion-vän”. Nu gick han inte på den enkla. Även han insåg att H-B 89 väl matchar klassiker som H-B 1904, 1953 och 1959 (såå bra!). Å andra sidan är vi inte vänner för inte: självklart bar vi inte ut den här flaskan till stora köksbordet där de andra satt och dissekerade alla de övriga vinerna i provningen. I alla fall inte förrän Hustrun, misstänksam som hon är, dök upp i ”föreberedelserummet” och, lätt irriterat och med ett tonfall av ”hur gamla är ni egentligen”, sa ”ni står väl inte här och gömmer vin för oss igen?”.