En politiker som tror mer på att smutskasta motståndaren och att med demokratiskt diskutabla metoder bekämpa motståndaren än att framföra sina egna idéer, måste inse att den i grunden inte kan tro på vare sig demokratin eller rättsstaten, och då den slutsatsen är dragen ha anständigheten att öppet tillstå att den inte är den som den utger sig för att vara.
När en anhängare till partiet X korrekt påpekar att företrädare för partiet Y far med osanning, svarar anhängare till partiet Y korrekt med att påpeka att företrädare för partiet X minsann också ljugit. Man försvarar en lögn med en annan lögn. Och gör därmed lögnen legitim. Att den ene har ljugit kan aldrig vara en ursäkt för den andre att ljuga. Kort sagt måste vi, alla, sluta oss samman mot ljugande politiker; vi måste ställa oss upp och gemensamt försvara sanningen, för den är alldeles för värdefull för att ljugande och därmed mot oss väljare och demokratin respektlösa politiker ska få ta den från oss.
Tror alla har lätt att acceptera en tids frihetsinskränkning i syfte att bekämpa en pandemi. Sedan är frågan hur långt den som sitter på makten, demokratiskt vald eller inte, går i sina åtgärder. I vissa länder, som Sverige, är de temporära inskränkningarna trots allt hanterbara och det finns i dagsläget inga synbara tecken på att frihetsinskränkningarna kommer bli permanenta, tvärtom. På annat håll finns däremot skäl att tro att en kraftigt utbyggd övervakning av individen och tillfälligt utökad makt för regeringen eller rent av regeringschefen personligen och allmänt hårdare tyglar för medborgarna, har kommit för att stanna. Pandemin har i likhet med alla andra orostider fått de svaga och rädda att ropa på en stark ledare.
Och handen på hjärtat så kan till och med vad som kan tyckas vara små steg vara steg i en farlig riktning också i ett i grundvalarna demokratiskt och fritt land. Som att lägga ut samhällsinformation hos ett utländskt företag, som om skandalen med Transportstyrelsen aldrig inträffat och vi inget lärt av den. Eller tro att ett repressivt samhällsbygge efter de första pyrrhussegrarna med minskad kriminalitet och otrygghet på sikt blir något annat än just repressivt och att det skapar sin egna nomenklatura, frodiga mylla för angiveri och ganska snart åter ökande otrygghet.
Det kan lätt bli fel och det kan lätt bli så att någon får för sig att de hårdare tagen är något som är mer värt än medborgarens personliga frihet även då pandemin blåst över.
Utan att närmare gå in på rätt eller fel i de individuella fallen, en reflektion kring den alltmer utbredda vardagssekterismen i vår samtid. Om en moderat (Svantesson) utpekas (felaktigt) som en myglare kastar sig, förstås, motståndarna över det betet. Målas å andra sidan en vänsterpartist (Björk) (också felaktigt) ut som en myglare kastar sig, förstås, också motståndarna över det betet. Vid sidan om detta förekommer även en allmän upprördhet som grundar sig i uppfattningen att politiker rent allmänt tjänar för bra och kanske också att politiker inte är att lita på. Möjligen enas både dessa allmänt upprörda och partivännerna till de utpekade i en vardagssekterism som gör att de gärna kastar sig över de beten som placerats av någon – inte sällan politiska motståndare – i media utan att lugnt och sansat försöka reda ut vad som är fakta i frågan innan de fördömer.
Samtidigt som det ovanstående sker försöker de som tillhör samma parti som den utpekade – det kan vara de båda ovan nämnda eller för dagen det sexuella ofredande sverigedemokraten Lundgren bevisligen utsatt en kollega för – förminska det inträffade, och det ofta också innan fakta finns på bordet och ibland till och med då det är uppenbart att ett fel begåtts.
Det som förenar partivänner, oavsett parti, i exemplen ovan och i liknande fall, är att de hellre sluter upp bakom sitt parti än sunt förnuft – alltså vardagssekterism: större tro på gruppen och tillhörigheten än förnuftet, moralen och sanningen. En förmåga att blunda för den egna gruppens svagheter och tillkortakommanden och att se de andras eventuella dito, till och med då den inte är faktisk. En intressant jämförelse är den kritiserade och uppmärksammade friande dom som Solna Tingsrätt avkunnade 2018 och i vilken den tog hänsyn till att den åtalade kom från en fin familj. Same same but different och på det hela taget tämligen oroande för den som vill ha ett fortsatt öppet, fritt och någorlunda bildat samhälle.
PS Bortförklararens dumretoriska fråga
När en Bortförklarare ställer dumretoriska frågor som ”Man kan ju undra varför det här kommer upp just nu, så här före valet?”, måste envar inse att i och med att det är självklart att den som läcker vill läcka så nära ett val som möjligt, är den frågan bara ett försök till bortförklaring riktat till dem som är tillräckligt indoktrinerade eller på annat vis brister i helhetssyn och förnuft, att de tycker att det där är ett argument som ställer allt på ända och ursäktar både mörkerröstande, tallande, planering med oligarkdöttrar och allt vad det nu kan vara som mindre lyckade folkvalda understundom ägnar sig åt.
Även om vi svenskar nog rent generellt drar åt samma håll är våra moraliska kompasser inte alltid likriktade, och vi sätter olika värde på moralen. Ibland låter vi vår politiska övertygelse överskugga riktningen på kompassen. Så kan det vara när Margot Wallström eller Carl Bildt kritiserar Saudiarabien. Beroende på vår politiska hemvist låter vi kanske partitillhörigheten ta överhanden och kritiserar den som kritiserar bara därför att ”vi brukar ju tycka olika”. När så sker bör vi, åtminstone i efterhand, rannsaka oss själva och fundera över vad vår moral egentligen är värd: behöll vi fattningen eller sa vi emot/höll med Wallström/Bildt bara därför att?
Tydligast ser vi värdet på vår moral när denna ställs mot affärer, särskilt lukrativa sådana. I det nu aktuella fallet med den i Turkiet mördade Khasshoggi, förefaller det som att Donald Trump, i alla fall för dagen, menar att de många lukrativa amerikanska affärerna i Saudiarabien överstiger de moraliska invändningar han och andra kan ha på att en stat förvandlar sina diplomatiska beskickningar till offentliga avrättningsplatser, och varningssignaler, för kritiska röster också i andra länder. Angela Merkel å andra sidan tycks mena, att det som nu skett är oacceptabelt, ett barbariets övergrepp på civilisationen, varmed hon också anser att hennes och tyskarnas och de tyska företagens moral är mer värd än de miljardaffärer landet nu riskerar att förlora.
Oavsett vad vi nu kan tycka om allt detta, om vi är med Wallström, Bildt, Trump eller Merkel, så är nog de flesta överens om att det rent samvetsmässigt och civilisations-ideologiskt känns bäst att hänga med Merkel, vilket om inte annat gör att värdet på vår moral är så mycket högre än den moral som efterlevs av Trump och andra som menar att affärer och politik inte hör ihop. Inte minst gäller det sista om vi drar en inte alltför långsökt parallell till 30-talet och dåtidens eftergiftspolitik, som innebar att ingen stoppade barbariet i tid – att sedan Putin, som i sig har en hel del att vinna på att få in en stor fot i Saudiarabien, snabbt hållit sig framme och sagt sig vara redo att göra affärer när västvärldens moralpredikanter får ömt samvete, är väl bara i sin ordning.
Nu kan någon tycka att moralens värde tydligare avläses i vardagen och vårt agerande där. Självklart. Men det gör inte tankeexemplet ovan värdelöst.
Först som sist: Läs den här boken. Så snart som möjligt. Och se sedan till så alla dina bekanta också läser den.
Patrik Oksanen har en gedigen journalistisk bakgrund från bland annat SVT och TV4. Idag är han politisk redaktör på Hudiksvalls Tidning. Han skriver också ledare och om säkerhetspolitik för flera av Mittmedias tidningar. Och nu har han skrivit en oerhört viktig bok om ”hur informationskrig hotar slå sönder det öppna samhället”.
Det är kunnigt, alarmerande och lättläst. Vi får oss till livs information – inte desinformation eller fake news – om människor som hotas, ibland dödas, därför att de berättar en sanning vissa vill dölja, om hur vårt samhälle och vår vardag redan genomsyras av påverkansoperationer, om utländska ytterst medvetna försök att splittra och påverka, om svenska femtekolonnare, om hur vetenskapen efter medvetna kampanjer alltmer får stryka på foten för upprörda känslor och mycket annat. Oavsett hur obehagligt vi kan tycka det är så måste vi alla förhålla oss till samtiden och i den finns troll, rysk underrättelsetjänst, Daesh och många andra som försöker omstöpa och helst riva ner Sverige så som vi känner det och allt det där har Oksanen koll på. Har du?
I det rådande samhällsklimatet där en lång rad regeringar och riksdagar undan för undan monterat ner inte bara det militära och civila försvaret i Sverige utan också det psykologiska och därmed den mentala medvetenheten – den aningslösa Transportstyrelsens IT-upphandling räcker som exempel – och där utländska intressen framförallt via sociala medier underblåser motsättningar och förstärker åsiktsyttringar och där flera inhemska aktörer gör sitt för att få det att storma och där bland många måltavlor ”journalisterna” och det fria ordet utsätts för angrepp, gäller det att komma ihåg några saker (utöver det faktum att pöbeln som ropar på inskränkningar i demokratin a la Turkiet – alltså bannlysning av utvalda media, förföljelse av oliktänkande och tillsättande av medlöpare och åsiktstrogna på viktiga poster till exempel inom polisväsendet – är en minoritet).
”Journalisterna” och ”medierna” är allt från DN och Samhällsnytt och Flamman via Amalia och Ekot och Dagen till Rapport och Etc och Veckans Affärer – för att nu inte nämna tillgången till utländska medier, böcker, bloggar och podar. Talet om en ”åsiktskorridor” med alla dessa hundratals, tusentals, informationskanaler kan bara handla om individen själv, som i så fall låter sig placeras i en åsiktskorridor genom att envist blunda för de många perspektiven som finns där för den som orkar ta till sig dem. Glöm inte heller att ett drev, låt vara rättfärdigt eller orättfärdigt, bara går så länge det får näring i form av fler läsare och kommentarer från den som vill kasta sten på den utsatte.
Er utsände i den av initierade insikter, altruistiska allvetare och mänsklighetens sista hopp fyllda sociala medievärlden förstår inte hur någon kan klara sig utan all den visdom som härbärgeras och sprids i denna den bästa av världar, där alla bara är bäst och klokast och alla andra så förtvivlat dumma i huvudet, och detta det sista gäller, förstås, framförallt politiker, kändisar, chefer, journalister, ”journalister”, lärare, filosofer, artister, tjänstemän, ja alla som har något aldrig så litet att säga till om eller som på minsta vis förefaller ta sig en funderare eller låter på- eller beläst eller på annat sätt visar sig på styva linan. Vad gäller gammalmedia är den alltid vinklad och döljer fakta, och det är något nytt för så var det inte förr i världen och det handlar inte om att individen, nu som då och i och med att också den objektiva sanningen är subjektiv, måste följa en uppsjö informationskanaler för att få en hyggligt objektiv helhetsbild.
Således ni som inte får nyheterna från sociala medier, ni vet inte att det är Dan Eliassons fel att det brinner på 80 platser i landet. Detta har alltså inget med ett exceptionellt torrår att göra eller de budgetar och beslut som fattats avseende landets räddningstjänster och civilförsvar de senaste decennierna. Inte ens med pyromaner. Viktigt att påpeka är också att om inte en subvention utgått till den som handlade en elcykel i fjol eller i år, skulle Sverige nu haft tre vattenbombare, för de besluten mättes ju mot varandra: cykelsubvention eller vattenbombare. Visst minns vi debatten, eller det kanske vi inte gör, men så var det säkert, och det är ju för jävligt, grannen drar runt med sin enpetare till cykel istället för att vi har vattenbombare i Sverige, vilka idioter! Och det är just det som är så skönt med sociala medier: det är alltid någons fel. En dum jävels fel. Någon som är dummare än jag.
Än en gång visar en färsk undersökning att respekten för och insikten om vad en fri journalistik betyder för individen fortsatt är på väg mot nollpunkten. Till och med i öppna och fria samhällen, till och med i Europa. Som om allt är på film. Skådespelarna i filmen och Trump och Erdogan och Orban och Ekeroth säger att journalister är hyenor och dumma och att de ljuger. Således är det så. Och det är absolut inte tack vare seriöst arbetande journalister som de stora avslöjandena sker, allt från justitieministrars besök på bordeller med mindreåriga via panamaläckor och myglande bilfirmor till halvstatliga telebolags mutaffärer i Långbortistan. Nej, sanningen och den våta drömmen måste vara detta:
”Media är korrupt, media ljuger, media lägger fällben för våra politiker som inte alls behöver övervakas, det är okej om samhället förfaller till utbredd korruption, man får förstå att de som har gömmer sina tillgångar och det gör inget att det sker på din och min bekostnad, kort sagt har vi inte med den saken att göra och vi ska inte ha några snokande murvlar som letar efter sanningen om svinn och mutor och svinerier, det är okej om du och jag inte längre får säga vad vi vill, censur är bra, furstespegling är bra, personkult är bra, jag önskar att vi snabbt kunde gå via ett ungerskt klassiskt patriarkalt tillstånd till turkisk diktatur till kinesiskt enpartivälde och svågerpolitik till ett, äntligen!, nordkoreanskt idealtillstånd där pressens raison d’être är att hylla ledaren och inte att ägna sig åt avslöjanden och annat trams.”
Ett trollkonto är ett hittepå-konto, som drivs av enskilda individer, intresseorganisationer, underrättelsetjänster eller stater. De får enfaldiga människor att skrika i kör och vandra i flock och tycka att seriös nyhetsbevakning är lögn och att vi absolut måste göra 
inskränkningar i de fri- och rättigheter våra förfäder kämpat för, ibland så till den grad att de dött på kuppen. Framförallt får de medborgare i de rikaste länderna att på fullt allvar tro att domedagen är nära och att dessa rika länder inte alls tillhör världens ledande toppskikt utan dess avskrap, någonstans i nivå med Venezuela och Kongo. De som tror på och låter sig ledas av dessa trollkonton är utöver enfaldiga vanligtvis också bittra och i egna ögon i stort behov av åtminstone en gnutta respekt från omgivningen innan de går i graven, och detta tror de att de kan få bara vi alla ger upp vår frihet och rätt att tänka själva och bara vi får fler politiker av Putins, Xi Jinpings, Erdogans, Farages och Trumps kaliber.