I likhet med många andra gårdar i Frankrike var vinifieringen på Domaine d’Escapat synnerligen enkel i år. Med det menas att allt gick som smort: den alkoholiska jäsningen hoppade igång och gav sig inte förrän allt socker var utjäst i varendaste tank (händer nästan aldrig, det brukar alltid vara någon tank eller fat som vägrar jäsa ut självmant) och innan någon hann blinka studsade den malolaktiska omvandlingen igång och förlöpte som om det var den naturligaste saken i världen att den alltid skulle göra så utan att konstra eller dumma sig på riktigt (alltså, det händer att den här omvandlingen tar evigheter, upp till ett år, eller att den aldrig kommer igång, inte ens om vinbonden provocerar den med tillsatt mjöksyrabakterie, och det försvårar blendningsarbetet, vilket kan få följder hela vägen ner till nedersta raden i räkenskaperna då det tänkta blandvinet inte kommer i flaska som tänkt). Visst finns det några enstaka fat som ännu inte avslutat sin ”malo”, som vi som hört talas om malolaktisk omvandling förut gärna vill säga för att visa att vi hört talas om malolaktisk jäsning förut, men den stora majoriteten kärl är klara och allt är i utmärkt skick rent kemiskt talat. Avseende kvaliteten ser det riktigt bra ut även där. På gårdar med många druvsorter händer det aldrig att allt är utmärkt. På till exempel Domaine de Brescou fick vi i år nöja oss med en halvhygglig carignan (den sist skördade druvan), på Escapat tycker jag att cabernet sauvignon kunde vara bättre. Men i övrigt är det ena bättre än det andra. Chenin blanc, som gav ett strålande vin i fjol, är lika bra i år och samma sak gäller för carignan-vinet som görs på druvorna från 60-åriga stockar. I det sistnämnda fallet är detta ett smärre mirakel då gården drabbades av en förödande skogsbrand i somras. Som brukligt är, stoppade vinet branden (bränder måste hoppa över vingårdar för att sprida sig vidare, nu kan bränderna förvisso hoppa någon kilometer om vinden vill det, men så ville den inte på Escapat i somras) och den delen av vingården som drog det tyngsta lasset var de gamla carignan-stockarna. Det som brukar hända är att rankorna torkar ner, ibland så rejält att de dör. En hel del carignan-stockar offrade sin frukt och sina löv, men stod pall för brandens slickande lågor. Priset gården nu får betala är en väldigt liten skörd från den delen av odlingen. Dock tillräckligt för att även i år kunna gör ett förnämligt ”Carignan Vieilles Vignes”. I sanningen ett glädjens vin och förmodligen Bruno Ohlzons (gårdsägaren) första vin med äkta legendarstatus och underlag för framtida historier av bästa slag. Vid sidan om dessa redan etablerade toppviner påstår i alla fall jag att det för året nya, ekfatsjästa chardonnay-vinet håller riktigt hög klass medan det ”vanliga” vitvinet tagit ett rejält steg på kvalitetsstegen och nu är där det borde varit redan förra året, det vill säga mer välavvägd ek och bättre syraunderhåll. Rosévinerna blev i mitt tycke sådär ifjol och det beroende på det som nämnts ovan (jäsningsproblem, dummer): det är sällan eller aldrig allt går som smort och än mindre som planerat (ursäkta tjatet, men alla måste förstå). Förra året blev rosévinet inte som tänkt, men i år blev det det och vi kommer att få se dels en rejält fruktdriven syrah-variant och en mer strukturerad och lätt ekad prestige. På rödvinssidan är, som sagt, allt utom möjligen caben mycket bra och de första blenden vi gjorde häromveckan känns mycket lyckade. Vi får förhopningsvis skäl att återkomma till de här vinerna då de är i flaska. Suede.