Hundraeurosrosé

Publicerat 2021-08-17 av Lars Torstenson

Kan ett rosévin vara värt 100 euro? Kan ett vin överhuvudtaget vara värt 100 euro? Svaret på den frågan är huruvida vinet ifråga säljer eller inte, och eftersom det finns så pass många säljande viner för 100 euro, och ibland avsevärt mycket mer än så, är svaret på båda frågorna ovan ja.

Nu kan någon invända ”aldrig på min dag att jag köper ett vin ens för 100 kronor, än mindre 100 euro!” I det fallet är med självklarhet vare sig rosévinet eller vinet överhuvudtaget värt 100 euro. Svårare än så är det inte.

Med det sagt, låt mig presentera R Rabiega Rosé 2020, 106€.Hur gick resonemanget när det här priset sattes, ett pris som just nu inte utan viss framgång testas på marknaden? Ungefär så här: Lars var den som började jäsa och lagra rosé på ny ek i Provence. Vinet han då gjorde på Château d’Esclans, ”Rochêne”, kom att bli ”Garrus” och fick en prislapp på nära 100€. Nu gör samme Lars ett vin på ett likartat vis men med de tidigare erfarenheterna från Château d’Esclans och andra håll som kunskaps- och erfarenhetsbas, bör inte ett sådant vin hamna på samma prisnivå som ”Garrus”? Det svarade alla tillfrågade ja på. Nu återstår det att se vad marknaden säger.

Vad väntar då den som sprätter en hundring på det här vinet? Framförallt ett högst personligt och smakrikt vin, en mix av ek och frukt i både doft och smak, ganska runt och kraftfullt utan att bli klumpigt samt ren och lång eftersmak. Kan med fördel avnjutas till en tomatbaserad fisksoppa, en avokado- och mangotimbal, en kaninterrin, grillade rotfrukter, välavvägda kycklingrätter (kanske med lite apelsin i såsen) och, säger köksmästaren på Domaine Rabiega, kalv.

”Et derrière les montagnes, au fond de la vallée, Eos se réveille…”

Svavel & Rosé, Då & Nu

Publicerat 2020-12-14 av Lars Torstenson

Från ingenstans dök plötsligt att gammalt klipp (augusti 1997) ur den franska tidningen Libération upp, och det visade sig att det kan ha viss bäring på hur det är nu jämfört med då. I alla fall i vinvärlden.

Sammanfattningsvis och fritt översatt tar artikeln ära och heder av rosévinet. Kort sagt är, skriver tidningen, rosé ett vin som ger upphov till migrän, magont och oroliga tarmar. I bästa fall ger vinet ifrån sig en doft av engelska fruktkarameller och krögarna serverar vinet mer än ”kylt” i syfte att dölja de värsta av vinets defekter. Många har säkert glömt och andra, yngre, har kanske aldrig upplevt att den här synen på rosévin var vanlig också i Sverige vid den här tiden.

Men, skriver så tidningen, det finns några som försöker lyfta rosévinet ur sitt elände, och berättar bland annat om er utsände i de skära dryckernas rike och då närmare bestämt arbetet på Domaine Rabiega och Château d’Esclans, där den nyss nämnde var vinmakare vid den här tiden. Beröm ges för det smarta draget att blanda direktpressade druvor med lätt macererad must i syfte att uppnå ett relativt ljust vin med både smak och doft och ryggrad. Tidningen gillar också det ekologiska arbetet och de låga skördeuttagen och, inte minst, det sparsamma bruket av svavel och att ingen köpejäst tillsätts samt att all filtrering, då det alls förekommer, är snäll.

Bortsett från att det är kul att bli påmind om att arbetet vi gjorde då för snart 25 år sedan fick så stor och positiv uppmärksamhet, är det intressant att påminnas om att det som vanligt inte är något nytt under solen. Inte ens då vi talar ”naturvin” och användandet av svavel och jäst. Då som nu var det i kvalitetsvinskretsar ett plus i kanten för den som lade ner tid och kraft i vingården och arbetade med små skördar i kombination med en ”hands off–”attityd i vinkällaren.

Det som är nytt idag är bortsett från acceptansen av rosa och orange (skalmacererat vitvin) vin i vår vardag, att ”naturvin” i vissa kretsar dominerade av folk utan egna liv kunnat bli ett smått hysterisk och alldeles svartvitt diskussionsämne samt att många häpnadsväckande nog fått för sig att den som inte gör ”naturvin” trycker i 65 tillsatser i sitt vin. Ja, möjligen är vår samtid 2020 aningen mer korkad än samtiden 1997. Men annars är det mesta sig likt.

PS Ett av rosévinerna vi gjorde vid den där tiden var det som blev ursprunget till dagens svindyra Château d’Esclans ”Garus”, alltså ett rosévin jäst och lagrat på ny ek – gjort som en kopia eller möjligen hyllning till Marquez de Murrietas då nedlagda rosévin.

Now and then.

Jämförande ek-provning & Chouchou

Publicerat 2019-06-04 av Lars Torstenson

Inom ramen för det omfattande FoU-arbetet under åren då jag ledde och vinmakade ”Rabiega” – Domaine Rabiega, Clos Dière, Rabiega (Negociant-vinerna) och Chateau d’Esclans – gjorde vi bland annat flera ”eklådor”, kallade ”Rabiega The Oak Case”. En låda med samma vin lagrat på sex olika fat lika lång tid. På så vis erbjöds konsumenten möjligheten att jämföra inverkan av ek från Sverige, USA, Slovenien, Ungern, Frankrike och Ryssland (samtliga fat mellanrostade). (Inom parentes kan sägas att vi även gjorde något som hette ”The Cork Case”, samma vin med sex olika förslutningar, rosévin jäst och lagrat på ek (numer ”Garrus” på Château d’Esclans), vin utan svavel, vitvin som var avfärgat rödvin, samma must fermenterad med olika jästsorter och mycket, mycket annat.) (Se också detta.)Årgång 2001

Nog av. Nu är det dags för min sista Oak Case att gå i graven. Detta kommer att ske i samband med en exklusiv provning i Stockholm i augusti. Återkommer med en liten rapport efter den provningen. Det som är extra kul med den här sista provningen är att vinet nu är 18 år gammalt (årgången 2001) så frågan är om det alls är vid liv – vinet som användes för The Oak Case var inget märkvärdigt; det låg i själva idén att det skulle vara lite vekt så det blev ordentligt påverkat av ekfatet. När jag senast provade en 2001-låda för ett par år sedan var vinet förvånansvärt nog fortsatt hyggligt vitalt och definitivt i så pass bra skick att det gick att känna skillnad på de sex faten (se också detta).”Chouchou”

Utöver eklådan kommer en ”Chouchou” dyka upp i provningen. Det här är ett unikt fat av Clos Dière – syrah-vinet som i olika rankningar i Wine Magazine, Vine, Decanter, La Revue du Vin de France, Guide Bettane Dessauve, GaultMillau, Guide Fleurus, Wijnpress mm fick toppbetyg – från årgången 2004, sista årgången som jag gjorde av Clos Dière. Valde att buteljera fatet separat då det blev så personligt och då det avvek något från gängse visionen av ett färdigt Clos Dière (hette för övrigt ”Clos Dière cuvée I” till och med årgången 2001). Man vet att man fått en ”Chouchou” i vinkällaren om det sitter ett litet hjärta uppe i ena kanten av etiketten, annars ser vanliga Clos Dière och ”Chouchou” likadana ut. Hursomhelst: I slutet av augusti ska även denna, en av de sista flaskorna ”Chouchou” provas och självklart kommer också det att refereras efter väl förrättat värv.

Amerikansk ekmusik.

Rosa blandvin populärt i Sverige

Publicerat 2017-06-29 av Lars Torstenson

För snart 100 år sedan lanserade Château Mouton Rothschild märket Mouton Cadet. Ett blandvin gjort på inköpt råvara samtidigt som namnet fick och fortsatt får konsumenten att tro att den pimplar vin från det stora slottet. En briljant affärsidé som bland annat jag plagierade när jag lanserade ”Rabiega-vinerna”, eller ”r” som många kallade dem. Ett blandvin som såldes till ett drygt dussin länder och som nog fick mer än en konsument att tro att den drack vin från egendomen Domaine Rabiega (vars vin hette Clos Dière och var dyrast i Provence).

När vi startade bolaget ”Rabiega Négociant” med egen källare och verksamhet i Besse sur Issole, nära Brignoles, var vi mig veterligt en av väldigt få gårdar i området som arbetade på det viset. Idag är det annorlunda. Ett flertal egendomar, ofta med Château-namn, har tagit upp idén och har, precis som min verksamhet en gång i tiden, sin stora volym i handelshuset, och precis som med Rabiega och Mouton Cadet tror nog de flesta att de dricker slottsvin när de köper blandvinerna från ställen som Château de Berne (Grande Recolte), Château Minuty (M de Minuty), Château des Demoiselles (Cuvée Madame), Domaines Ott (by Ott) och Château d’Esclans (Whispering Angel). Vinnamn som svensken säkert känner igen och som gör stor succé i Sverige.

Finns det något negativt i det där? Njee, knappast. Möjligen drar sig en eller annan konsument för att köpa ett blandvin som inte kommer från slottet men på det stora hela taget gör det nog inte så stor skillnad. För egen del kan jag tycka att blandvinet i ett par fall till och med är bättre än gårdens egna viner, vilka understundom helt enkelt är obalanserade och/eller grova eftersom producenten tagit i så byxorna spruckit. De inköpta batcharna till blandvinerna väljs utifrån tydliga kravspecifikationer som garanterar en viss stil och kvalitet. Att de allt som oftast kantrar över i grape/citrus eller blodgrape som det brukar heta i Sverige är mer en vinmakar-häng upp hos den som i likhet med er utsände i de rosa producenternas vindlande labyrinter och återvändsgränder tröttnat på de jästdrivna aromerna och den stilen de ger. På det hela taget lär få ha liknande invändningar, snarare tvärtom, och vinerna brukar vara rena och oklanderliga.Vad gäller de där slotten har jag arbetat som vinmakare under nio år på ett av dem, Château d’Esclans. Är lika fascinerad var gång jag läser i svenska (och andra) artiklar att gårdens bästa fält växer på hög ”altitud” och att fältet heter Garrus. På min tid låg Château d’Esclans sisådär 60 m.ö.h. och gårdens högsta punkt kanske ytterligare ett tjugotal meter högre. Generöst tilltaget, låt säga 100 m.ö.h. Och Garrus var inget vidare rent kvalitetsmässigt. Däremot låg, och ligger, fältet med en fantastisk utsikt över övriga egendomen och ner mot Medelhavet. På sina håll står det att gårdens viner kommer från 80-åriga stockar. Bortsett från att stockarna varit 80 år ett tag nu – sedan 2006 närmare bestämt, det var då uppgiften först dök upp – så måste de ha åldrats snabbt sedan jag lämnade stället årsskiftet 2003/04. Med det sagt ska tilläggas att Château d’Esclans har en välskött odling och gör bra om än tokdyra viner – låt vara att nio av tio provare får spagetti och gelé i benen när de ska prova den dyraste varianten och inte kan tänka sig annat än att det är ett rosévin av utomjordisk kvalitet, på ett eller annat vis, med tanke på hur dyrt det är (vi gjorde också ett ekfatslagrat rosévin på grenache och viognier på Château d’Esclans, ”Rochêne” hette det, såldes på traditionell bordeauxflaska och kostade i gårdens butik motsvarande 65 francs, knappt 90 sek; kejsarens nya kläder följde med gratis s.a.s.).

Med andra ord, kära HR:are, ta allt med en stor nypa salt när det kommer till rosévinerna och deras storytelling. Mycket stämmer inte, eller är i vart fall inte exakt som man kanske kan förledas att tro. Å andra sidan har ni inte mycket för att gå omkring och sura över det, och är vinerna rena och snygga så varför inte? Gillar ni vinet i fråga: drick det!

Primus!

Château d’Esclans

Publicerat 2016-07-22 av Lars Torstenson

Efter inläggen om Domaine Rabiega och Clos Dière har fler än en hört av sig och bett om en liten kommentar också till åren på Château d’Esclans (1995-2003) och, ja, varför inte: I syfte att ta tag i vår kritiska massa och utöka volymen och därmed smeta ut kostnaderna arrenderade V&S via Domaine Rabiega vingården vid Château d’Esclans under nio år. För min personliga del handlade det också om att få tillfälle att vinmaka, experimentera, lära och förfina mera. Arbetet inleddes med att styra upp den totala renoveringen av vinkällaren, som kom att göras som en större kopia på Domaine Rabiega. Det innebar ett separat fatlager och två olika jäsningslokaler. En med stora tankar och en med små. Allt gjordes efter konstens alla regler och kort sagt var druvreceptionen och jäsningslokalerna utmärkta.

Lika gott ställt var det inte i vingården. Enligt det franska regelverket för arrenden är det ägarens sak att investera och underhålla odlingen (med mera). Det var nu denne inte så intresserad av, varför vi fick jobba på så gott det gick i markerna. Vissa planteringar var i så pass dåligt skick att det var svårt att göra något vettigt där, men överlag fungerade det trots allt väl och vi led ingen brist på bra druvmaterial. Mourbase Som vi inte ägde gårdens eget varumärke fick vi skapa nya produkter och namn vid sidan om en fortsatt produktion av ett antal viner som gick under namnet ”Château d’Esclans” – i stort sett genomgående korrekta viner som var lätta att tycka om och att sätta på matbordet. Utöver det segmentet byggde vi snabbt upp ett flertal produkter och etiketter som fungerade väl. Sist men inte minst fanns under de här åren ett flertal ”experiment-viner” att tillgå.

SONY DSC

Blend de sista nämner jag här framförallt tre: 1. Rochêne (från ”rosé” + ”chêne”, ek). Ett ganska kraftfullt rosévin med tämligen ljus färg, jäst och lagrat sex till nio månader på ny ek. 2. Recinasut (från ”recioto” + ”cinsaut”). Ett rödvin som gjordes på torkade cinsaut-druvor (druvorna torkade vi flera månader på vinden ovanför den mindre av vinkällarna). 3. Rabiega Ripasso. Tja, det var en ripasso och smakade mer Italien än Frankrike. Vid sidan om dessa gjorde vi en del viner som till exempel skulle vinna medaljer, och gjorde det (Cuvée Concours), ekade rolle-viner (som då hånades och nu kopierats en masse), och provlådor som Rabiega The Oak Case (samma vin som lagrats lika länge på sex olika fat och buteljerats var för sig) och Rabiega The Cork Case (som föregående men med sex olika slags förslutningar).

SONY DSC

Det som var själen och hjärtat i verksamheten vid Château d’Esclans var de endruvsviner vi gjorde där, framförallt de tre röda, Carbase (carignan), Mourbase (mourvèdre) och Grebase (grenache). Här sparade vi inte på krutet. Allt gjordes i odlingen för att druvorna skulle bli perfekta och vi försökte skörda på minuten och utveckla macereringen och jäsningen till fulländning (vi hann långt men inte till fulländning, om man nu alls kan nå dit). Vi använde mestadels ny ek för de här vinerna och skruvade på sammansättningen lite varje år och skapade en fatfilosofi för de enskilda druvorna i syfte att hjälpa naturen att ta fram fruktens specifika och bästa egenskaper. carbase

Provade en The Oak Case häromåret. Fortsatt spännande provning och vinet håller, trots att vi snarast valde ett grundvin som var lite vekt (i syfte att få rejält synbara resultat på sex månaders fatlagring). Carbase 2001 fortsatt fantastisk, om jag får säga det själv. Provade det som nog var det bästa året, 1998, för något år sedan, strålande då, dessvärre lär det inte finnas några fler flaskor att prova (?). Avseende Mourbase testade jag både 99 och 00 för ett par år sedan, då fortsatt bra. Grebase tror jag generellt slukades för tidigt och jag har inte provat någon på flera år.

När vi lämnande Château d’Esclans tog en granne över arrendet och ett par år senare såldes gården till nuvarande ägaren, Sacha Lichine, som tog tillbaka arrendet och som bestämt sig för att göra världens dyraste rosévin. Sagt och gjort. Efter år av investeringar och hårt arbete har han en vingård i perfekt skick och har kraftigt byggt ut för att kunna utöka produktionen och lagerkapaciteten. Och han gör världens, såvitt är bekant, dyraste rosé. Huruvida detta är prisvärt överlåter jag åt andra att bedöma, men jag lyfter gärna på hatten för Lichines all in-satsning på egendomen. Det är ett nöje att köra vägen mellan Le Muy och Callas och titta på den välskötta egendomen, där den breder ut sig mellan vägen D25 och vattendraget Endre.

The Jam 1, 2!

The Oak Case & The Cork Case

Publicerat 2015-10-02 av Lars Torstenson

Det är inte helt osannolikt att en majoritet av viniferats HR känner till att redaktören under perioden 1988 – 2005 drev och vinmakade allt som hade med Rabiega att göra (Domaine Rabiega, Clos Dière, Château d’Esclans (95-03), Rabiega ”r” (96 – 05)). Vid sidan om de mer kommersiellt anpassade produkterna genomförde vi många experiment med allt från skördetillfället via skalurlakningens betydelse till lagringen på ekfat.

Bortsett från en massa kunskap som skickades vidare till moderbolaget Vin & Sprit och intresserade vinskribenter och andra som kom på besök för att följa arbetet resulterade det där experimenterandet i ett fåtal produkter sålda under samlingsnamnet ”Série des dégustateurs”. Det första vinet som lanserades i den serien var ett avfärgat rödvin som passerade som rosé för den som inte visste bättre, mer exakt kallades detta första vin för vinnördar ”Vin expérimentale” när det lanserades 1988. Några år senare följde ett osvavlat vin med samma namn och ungefär i samma veva släpptes ”La Suèdoise”, ett vin lagrat på svensk ek.

De mest uppmärksammade produkterna i ”Série des dégustateurs” var provlådorna ”Rabiega The Oak Case” och ”Rabiega The Cork Case”. Det förstnämnda var en låda om sex flaskor innehållande samma vin lagrat på sex olika ekfat exakt lika lång tid. Det senare var samma idé men nu med sex olika förslutningar, alltså dyr naturkork, billig naturkork, syntetkork och så vidare. Tanken var att den intresserade skulle kunna prova och själv se hur olika ek och förslutningar påverkar slutresultatet. Mest uppmärksamhet av alla våra ”nörd-produkter” fick tveklöst The Oak Case, som under några år till och med fanns att beställa i Sverige.

På den tiden det begav sig höll inte minst jag själv ett antal provningar med The Oak Case. Få lyckades pricka mer än två ektyper rätt. En enda person satte alla sex (en sommelier på en av stjärnkrogarna härnere). Nu är inte det där så konstigt. För att sätta sådant här måste man rimligtvis ha arbetat med det. Populärast i blindprovningarna brukade slovensk och svensk ek vara medan mer än en gärna ändrade sig och flyttade sin preferens till fransk ek sedan facit visats. Fast sanningen är att den franska eken oftast fick minst röster när provarna preferensröstade.

Till all glädje har några sådana här eklådor överlevt och jag hade själv tillfälle att prova en för inte så länge sedan. Under 2015 har dessutom tre olika personer hört av sig och delat med sig av sina upplevelser då de öppnat en gammal ”The Oak Case” (i samtliga fall lådan med årgången 1999, ett vin som gjordes på Château d’Esclans och som bland annat såldes via beställningssortimentet i Sverige några år senare).

Det mest frapperande när jag själv höll i en provning av en gammal eklåda var det förväntade att nu blev den franska eken mest populär i preferenstestet och fler kunde nu plocka ut den amerikanska eken (när vinet var ungt sökte alltför många efter den vanilj som inte är så utmärkande för amerikansk ek som brukar påstås; dessutom är det stor skillnad på ”amerikansk ek” beroende på varifrån i USA den kommer och hur faten gjorts).

Från de ”svenska” provningarna i år noterar jag inte minst det Tommy Bergkvist twittrat ”Provade nyligen; Amerika (insmickrande), Ryssland (kärvt) och Sverige (tillknäppt) – som folket?”. Övriga provare har bland annat noterat att samtliga viner fortsatt håller ihop, alltså ingen större betydelse vilket fat som använts, och att vinerna överlag var behagliga att dricka samtidigt som skillnaderna mellan faten tveklöst fanns där även efter så lång tid som 15 år.

Hollywood Vampires.

Vin på torkad cinsaut

Publicerat 2014-12-27 av Lars Torstenson

Under Rabiega-tiden fick jag tillfälle att experimentera en hel del. Detta skedde i mindre utsträckning på gården Domaine Rabiega och inte alls inom vinhandelsdelen, Rabiega Vin. Istället bedrevs de rena experimenten framförallt på arrendegården Château d’Escans i La Motte, där vi bland annat gjorde det ekfatslagrade rosévin, Rochêne (ordlek på franska med orden rosé och ek), som idag av gårdens nya ägare utvecklats till ett av världens dyraste roséviner. Ett annat kul vin var Recinsaut – en ordlek med italienskans recioto och druvan cinsaut. Det var ett vin som gjordes på sent skördade cinsaut-druvor som fick ligga och torka några tre månader på en väl ventilerad vind innan de jästes. Drog min sista Recinsaut igår, en 98:a. Ganska ljust i färgen nu, hygglig doftintensitet, mycket russin, volatil; smaken ungefär likadan, russin och tydligt volatil, lite väl tilltagen syra. Ge bort om du har en flaska. Mellandagsmusik.

Carignanprovning på Domaine d’Escapat & The Hives

Publicerat 2014-11-22 av Lars Torstenson

Var på Domaine d’Escapat häromdagen för att bistå vid blenden av årgången 2014 (mer om det i senare post). Samtidigt passade Bruno Ohlzon, som äger Escapat, och er utsände i de sydfranska appellationernas bergsnära lägen på att prova lite carignan-viner med anledning av att vi tror oss ha en riktigt bra carignan, gjord på 60-åriga stockar, på Escapat. Vi provade (samtliga är viner jag varit inblandad i): 1. 2007 Wallin ”Carignan” från Château L’Arnaude, här har hänt mycket sedan jag senast provade för några år sedan, fortsatt mycket svarta vinbär med ett stänk lingon, syran påtaglig men nu i balans med övriga vinet, väl integrerad ek, snyggt jobb om jag får tycka så själv, dock är alkoholen lite för hög, men det är inte värre än att det här är ett vin som är riktigt gott att dricka idag och det har många år framför sig för den som vill vänta. 2. 2001 Rabiega Carbase från Château d’Esclans, ”base-vinerna” (Grebase, Mourbase och Carbase) var endruvsviner och just Carbase ändrade jag så mellan 97 och 01 att alkoholstyrkan ökade i takt med att skörden senarelades år för år i ett test syftande till att utröna vad som händer med carignan vid olika mognadsgrad, således är 01:an väl hög i alkohol (14,5 %) för att vara carignan, men vinet är å andra sidan, och har alltid varit, väldigt mumsigt och gott, nu har det fått för mig lite besvärande flyktighet på doften men koncentrationen, frukten och mumset finns där fortfarande. 3. 2005 ”Clos Dière Carignan”, nja, alltså, det här vinet finns inte, det är en skvätt vin jag drog av en fin carignan-tank precis innan jag skulle blenda ihop 05:orna i samband med att gården Domaine Rabiega, där Clos Dière gjordes, såldes, det här var första gången på mycket länge som jag provade en av de här specialbuteljerna och visst står sig vinet bra, vingården på Rabiega var i oerhört bra skick 2005 (lågintensivt skött sedan 89-90) och året var utmärkt, inte så konstigt att det här vinet var och är carignan i sin prydo (vilket jag gärna understryker eftersom ni knappast lär komma kunna prova det…), lite flyktigt på näsan men ack så snyggt balanserat och med en ren och rak carignan-karaktär, lång, ren eftersmak, koncentration och kraft i balanserad harmoni. 4. 2009 MDLVX, vingårds-mazuelon jag gör tillsammans med Miguel Merino, 09:an är ganska drickfärdig idag och mycket god, tror det här var Brunos favorit vid sidan om hans eget vin, och visst är det lätt att gilla detta, en delvis annan stil än de franska carignan-vinerna ovan, lite mer Rioja, lite mer amerikanskstukad ek och rondör. 5. 2013 Domaine d’ Escapat Vieilles Vignes 57, rena rama barnarovet, ungt, blårött, rent, snyggt och elegant med bra carignan-skjuts i syran, väl integrerad ek, lång, ren eftersmak understödd av fräsch syra, mycket bra, det här är det enda vinet ni lär kunna komma över av de som här nämns och vinifierats tips till alla som är det minsta carignan-nördiga: köp! The Hives.