Då och då får vinifieratredaktörens tangentbord för sig att hacka ur sig diverse synpunkter och idéer rörande Systembolagets utbud och sortimentspolitik. Idéer som kan tyckas tokiga, ointressanta och, inte minst, föga efterfrågade, men som HR:en insett är allt detta synnerligen klokt och intressant och möjligare än det i förstone kan verka. I enlighet med det nyss sagda kommer här ytterligare en idé för hur Systembolaget ska agera utifrån ett folkhälsoperspektiv och frankt och resolut strunta i att mätta, i förekommande fall, sina egna, somliga producenters, vissa importörers och, i undantagsfall, missledda konsumenters efterfrågan på listningar av orättvist producerade skräpviner och sluta försöka vara populärt i fest- och missbrukarsegmentet. vinifierats tidigare förslag bygger understundom på rent administrativt svårgenomförbara idéer, det nya förslaget är så förslaget att det bara kräver diktatoriska fasoner från den som är satt att med diktatoriska fasoner agera för folkhälsans bästa och, vill man tillägga, en rättvis handel, som, det måste erkännas, är vinifierats drivkraft därför att även om folkhälsan torde ligga oss alla varmt om hjärtat – gör den inte det ska du kanske fundera på att hitta en bra terapeut?, detta sagt i all välmening till dig som har klart sociopatiska drag eller känslostörningar i största allmänhet och därför har svårt att vara en del av en grupp eller att värna om dina medmänniskors hälsa och välbefinnande – har vinifierat inga synpunkter på det som sker i fest- och missbrukarsegmentet, egentligen: festa och missbruka ni som vill, men gör det med varor som inte skadar andra. Nog av. vinifierats nya, lysande förslag: dra ner kraftigt på de orättvisa skräpvinerna i sortimentsmixen. Punkt slut. Från och med nu ska i varje butik finnas endast ett försvinnande litet fåtal viner under 60 sek respektive 175 sek för treliterslådan. Det finns alltså, helt enkelt, inte fler än ett begränsat antal listningar/positioner att slåss om och den som vill kvala in måste lyckas slå ut en listad produkt (kräver ”branschen” mer rotation tillåts ingen produkt vara listad längre än, låt säga, 18 månader, detta är fullt genomförbart med utgångspunkt från insikten, att bortsett från den som direkt tjänar pengar på det orättvisa skräpet bryr sig rimligtvis ingen om vad som säljs i det här segmentet). Däremot finns det desto fler viner över 60 sek respektive 175 sek kartongen. De orättvisa skräpvinerna får dessutom en taskig hyllpositionering; alltid nederst på hyllan (med undantag för de storsäljande boxarna, som ska stå på pallar längst in i butiken). Ett och samma orättvisa skräpvin får bara finnas i högst 50 procent av landets alkoholbutiker, detta för att få till lite fler listningar för alla som profiterar i det orättvisa skräpvinsträsket så de får några extra köttben att slåss om och därför i aningen mindre utsträckning kommer springa till diverse internationella domstolar och lipa för att de inte längre får tjäna pengar på orättvis vinhandel i Sverige. I övrigt får, alltså, de butiker som idag har utpräglad fest- och missbruksinriktning avseende vinutbudet istället en mer sofistikerad vinimage. Ölflak och sprit kan som idag finnas strategiskt utplacerat för alla hugade och för att hjälpa konsumenten bort från det orättvisa vinsegmentet kör Systembolaget igång kampanjen ”Vaska boxen” i syfte att få konsumenten att se det orättvisa i billiga viner och få samme konsument att antingen, för sina medmänniskors och naturens bästa, handla lite dyrare vin, och kanske rent av dricka med lite mer eftertanke och, framförallt, njutning, eller, åtminstone, supa till på rättvist producerat öl och sprit.

Alltid utmärkta Kaliber tar sig, äntligen, an de billiga vinernas baksida. Lyssna här eller läs här. Systembolaget, som år ut och år in efterfrågar viner som en tredjeklassare kan räkna ut inte håller hela vägen bakåt, har gjort en stor sak av sitt CSR-arbete. En så stor sak att man inte behöver vara aktivist för att få en tydlig känsla av att det vikiga är att säga rätt sak, inte nödvändigtvis att göra det. Ungefär som när alla företag för ett drygt decennium sedan skulle ha egna miljöchefer och årsberättelsen inleddes med en drapa om hur viktigt ”miljö” var för mänskligheten, företaget och, inte minst, VD. Så, några år senare, var det CSR som tog sig in i företagsvärlden och alla fattade snabbt att det gällde att spela med nu också, och det gör man, men genomförandet av de individuella CSR-programmen är allt som oftast undermåligt, vilket företag allt från IKEA via Vattenfall till TeliaSonera visat. Företagens interna argument är alltid, att dess första och främsta uppgift är att tjäna pengar, ofta med tillägget ”åt aktieägarna”. När Systembolaget nu förklarar varför det fortsätter efterfråga tokbilliga produkter och varför det inte gör allvar av sina hot och avlistar företag som inte lever upp till elementära krav, är argumentet att det varit mycket administration (sex år) och att man ”inte vill ställa för hårda krav, eller starta en bojkott, för att man då kan förlora förtroendet hos motparten”. Med andra ord är man inte beredd att implementera sitt CSR-program därför att det kan förstöra affärerna. Om det, trots allt, går att förstå privata företag, ägda av ”aktieägarna” och, i grund och botten, drivna av inget annat än vinst, är det svårt att förstå att ett av folkhälsan motiverat monopol inte kan avstå från att efterfråga billiga viner eller att det inte gör sitt yttersta för att begränsa utbudet av dessa, t ex genom att ordentligt kolla upp avsändarna av de billiga produkter som letar sig in via beställningssortiment, eller, för den delen, att kasta ut producenter som inte lever upp till de CSR-krav som man påstår sig ställa, men, som vi alltså förstått, inte är särskilt allvarligt menade. Fegt och knappast något som har positiva effekter på den svenska folkhälsan. För övrigt är det närmast patetiskt att Systembolaget ställer krav på sina leverantörer, importörerna, att se till att producenterna efterlever företagets CSR-önskemål. Skillnaden på importörerna och SB är att importörerna oftast ägs av aktieägare och förväntas leverera vinst och även om ett fåtal importörer avstår från att arbeta i det billigaste segmentet och vinnlägger sig om att agera etiskt korrekt, är det ändå så att majoriteten inte kan säga till sina ägare att de inte jagar de billiga, för importören lönsamma, (box)listningarna av moraliska skäl. Avslutningsvis: om det fanns en, i ordets rätta bemärkelse, kritisk vinjournalistik i Sverige skulle någon hålla en tumnagel i ögat på såväl Systembolaget som importörerna och producenterna. Nu gör det inte det, men Kaliber har börjat titta på branschen och vi kan därför hoppas på fler klargörande reportage. Amy Winehouse.

Vi människor är i varierande grad hög- respektive lågkulturella. Samma person kan samma dag vägra deckare, äta snabburgare, lyssna på Rachmaninov och sitta med burk en Heiniken framför en Superettan-match. Hur du och jag reagerar på detta, beror på när, var och hur vi är hög- respektive lågkulturella. Personligen kan jag gilla Rachmaninov och dissen av deckare. Mest illa tycker jag om Heiniken – en öl vars popularitet är en skam för mänskligheten. Ja, det där om heiniken var rejält snobbigt. För att vara tydlig: vill du dricka Heiniken så gör det. Det är okej. Det är ditt problem att du stannat på den ölnivån. Och det är mitt problem att jag kan tänka mig att se en superettanmatch eller ett mellanlopp på lunchtravet, trots dess, på det stora hela, tvivelaktiga kulturella nivå och kvalitet i det långa loppet. Omvänt: den som vägrar lyssna på Rachmaninov eller prova Heiniken är, förstås, också snobbar. Ja, jag tror ni förstått nu, varför vi kan ta oss vidare till pudelns kärna och i det Goetheiska utrymmet hittar vi två bag-in-box, som, enligt uppgift, tillsammans svarar för cirka åtta procent av Systembolagets försäljning: Sveriges mest sålda röda respektive vita vin. Hade den tvivelaktiga äran att prova dessa igår, i samband med en föreläsning på Gustibus sommelierskola i Malmö. Suck. De är så monstruösa i sin orena tvivelaktighet att de måste beundras och anses vara monumentala milstolpar över svenskens undermåliga vinsmak. Alltså, det här med att Sverige är en så sofistikerad vinmarknad, öh? Förra året föredrog, i en preferensprovning, en överväldigande majoritet av studenterna på Gustibus 60-talshiten Parador före vår tids bästsäljande Umbala. Det stämmer till viss eftertanke. Skräpvinet som skapades för 45 år sedan ansågs bättre än dagens nyskapade och synnerligen välanpassade skräpvin. Att några av oss, en försvinnande liten del på toppen av pyramiden lagt oss till med mer sofistikerade vinvanor har inte ändrat något i stort. Tyvärr verkar de invändningar som ibland hörs från sunda delar av branschen om att en bov i dramat är de tidningstest med mera som ”fyndar” de här skräpvinerna, och som kanske, rent av, i nästa andetag hyllar svenskens numer så sofistikerade vinsmak – ja, utländska, ligger f ö i sakens natur, producenter ska komma hit för att få höra ”svenskens” synpunkt på nya produkter så till den milda grad är vi numer högstående vinvarelser – stämma. Det mest tragiska är nu inte att du eller jag dricker ett skräpvin eller ser en match i superettan eller division sju, det är i sig inte tragiskt alls; det tragiska är att vad det just gäller vin är det någon som får lida pin för att svensken ska få frossa i dessa billiga skräpviner. Det är den stora skillnaden på att, Gud förbjude, dricka Heiniken, lyssna på Rachmaninov eller, för delen, Robin falsksångaren från Melodifestivalen, läsa deckare eller inte och så vidare: när du dricker det riktigt billiga vinet är det någon som tar skada på vägen. Inte du (nåja), inte jag, definitivt inte importören eller detaljisten, kanske inte ens producenten, men om alla de här klarar sig bra i kedjan, lär knappast vingårdsarbetaren ha den lön du tycker den ska ha, och naturen lär inte älska dig heller.