Är det inte vildsvin så är det småbarn. När jag vid en mellanlandning i Stockholm idag passade på att ta en löprunda på Hammarbyhöjden, dök någonstans på en smal stig upp en mor- eller farförälder och två små telningar av vilka den ena försökte framföra en minicykel, som mor- eller farföräldern för säkerhets skull höll i en stång, fäst baktill på tvåhjulingen. Ett synnerligen löjligt åkdon, som varken ungen, syskonet eller mor- eller farföräldern hade vett att skämmas för. Men det är inte det som är grejen. Grejen är, att jag, trots att de tre tvingade mig att flåsande rusa ut i den fästingstinna ruffen för att släppa fram dem på stigen, log åt dem och särskilt åt tanten, som inte log tillbaka. Efteråt, när jag åter var på fast mark och försökte borsta av mig fästingarna på smalbenen, slog det mig att 1 Trots att det där orsakade mig besvär gjorde jag som alla andra och log mot barnens vuxna appendix, så som man vanligtvis gör, sannolikt för att säga ”ojoj, nu gör ni det allt besvärligt för mig, men jag tänker inte sparka till den löjliga cykeln för det, för det är ju så gulligt med små barn” 2 Om nu den förfördelade vuxna personen ler så där avväpnande så bör, banne mig, den andra vuxna personen också göra det och med sitt leende säga ”ojoj, jag ber om ursäkt, men du är då för go´som ler så rart trots allt besvär vi orsakar dig, men visst är ungarna gulliga och jag hoppas verkligen att någon besöker dig på sjukhuset om du får borelia och andra fästinganknutna sjukdomar nu”. Be Bop Deluxe

+1

0