Nästa gång du är i kvarteret Bellavista i Santiago och får för dig att äta
”kinamat”, ska du bege dig till Calle Loreta och Vietnam Discovery. Låt dig inte skrämmas bort av den enkla entrén. I motsats till vad du tror är krogen rejält stor därinnanför. Och maten är bra. Och ölen. Och priserna. Och om inte annat så serverar de vin från Sverige-bekantingen Perez Cruz.
Du som ska flyga från Nice till Stockholm och vill gör resan till något av ett äventyr ska flyga med Norwegian. Inte därför att bolagets VD gärna hånar SAS för att det betalar löner och skatter i Skandinavien. Nej, äventyret börjar med att du inte kan checka in via internet. Istället har Norwegian förberett två
”luckor” på flygplatsen framför vilka en folkfest utan like utspelar sig. Här kan du stå och mysa och prata med de övriga resenärerna eller, om du föredrar det, bara stå och glo på de andra. Och ta det lugnt. Du har minst en timme på dig att mysa, prata och glo! Mer tillfälle till umgänge ges i samband med ombordstigningen. Som du kan spara några kronor på att flyga utan incheckat bagage ska du ta på dig kläder i många lager och bära så många kassar som möjligt. Det här är en slags tävling, tror jag. Kom dessvärre oförberedd med mitt enda handbagage och fick storstryk. En positiv effekt av att så gott som alla deltar i tävlingen om vem som får med mest handbagage ombord är att planet garanterat missar slot-tiden så du slipper komma i tid till inbokade möten utan att behöva skämmas. Det är verkligen spännande att stå där längst fram i planet och titta på alla som tar en evighet på sig för att stuva undan sina plastkassar alltmedan en flygvärdinna via högtalarsystemet bönar ”var snäll och lägg endast upp rullväskor i bagagehyllorna, behåll stora jackor och kassar tills alla kommit ombord”, hehe, klart ingen bryr sig, som på den gamla goda tiden när vikarien kom till skolan. Och sedan, när du kommer till din plats och finner dels bagagehyllan full, dels din stolsgranne sittande med knäna vid öronen för alla kassar under fötterna, ja, då vet myset inga gränser. Som tur är fungerar inte den utlovade wifi:n så du får gott om tid att prata med din granne och, bäst av allt: du slipper jobba!
Marseilles, årets kulturhuvudstad, är inte längre en skum hamnstad regerad av banditer och främlingslegionärer. Enklast är att beskriva
staden som en förvuxen provencalsk småstad som tagit sig oanade porportioner. Detta gör att du mitt i staden hittar små havsvikar med fiskebåtar eller badstränder, och gatorna och kvarteren påminner mer om den där småstaden än en europisk storstad. Den smältdegel Marseilles alltid varit avspeglar sig också i stadens många olika delar och affärs- och restaurangutbudet. En bland många utmärkta krogar är Le Malthazar, i kvarteren ett stenkast från ”Vieux Port”, gamla hamnen, och ”Palais de la Justice”. Ett gediget brasserie med atmosfär, bra mat och okej om än ej lysande service och vinlista.
Fick, efter inlägget ”Uppgraderad Perez cruz…”, en fråga från en HR om vad som är ett seriöst respektive oseriöst vin och vad som gör ett vin ”seriösare”. Klurig fråga, inte minst som svaret styrs av vem som svarar. Mitt svar är, att ett populistiskt, tillrättalagd, kanske rent av pimpat vin inte är särskilt seriöst. Ett sådant vin har en för sitt pris stor, endimensionell doft och en kraftfull smak som utmärks av en upplevd sötma och framförallt
avsaknaden av sträva element – däremot kan det mycket väl bjuda på en del beska, som den som sväljer fort inte känner. Ett seriöst vin är allt utom det nyss nämnda. Doften är mer än endimensionell, oavsett prisläget, och smaken kan mycket väl bjuda på lite motstånd i form av en viss strävhet, framförallt i röda viner, och en frisk syra i vita och rosa viner. Den som vill prova ett enligt mina preferenser oseriöst vin kan ställa landets bäst säljande vita respektive röda vin – båda billiga boxar för övrigt – mot till exempel rejält seriösa verk som Clotilde Davennes Bourgogne Blanc 2012 och Francoise Feuillat-Juillots Montagny ”Les Crèts” 2010 på den vita sidan och Dominio de Tares Baltos 2010 och Miguel Merinos och min MDLVX 2010 på den röda sidan. Det som i det tidigare inlägget menades med att vinet blir mer seriöst är, att det genom en liten ändring i mixen av druvfält och ekfat blir mindre omedelbart men däremot mer mångdimensionellt på näsan samtidigt som det får en betydligt stramare och mer spännande smak. Robert Plant. The Magic Numbers.
En av kvällstidningens uppgifter är att skapa braskande rubriker. Sådana är populära och säljer lösnummer. Inget konstigt med det och inget fel så länge rubriken inte behandlar någon ohemult illa. Fast ibland osar det dumhet lång väg om det där populistiska, som igår, när Aftonbladet tyckte sig ha lett i bevis att vad som kallas billigt vin är ”bättre” än lyxvin. Detta bevisades genom en preferensprovning i England och en dito i Sverige. Knappast en nyhet att massan föredrar det populistiska, lättsmälta – i det här fallet det
mjuka och sötade. Det enda som skiljer vin, och mat, från till exempel film, litteratur och musik är att priset varierar beroende på kvalitén. Fungerade låt säga musikvärlden på samma vis skulle dansbandets skiva vara billig och en finstämd tolkning av Bach vara dyr. Och då skulle kvällstidningen kunna göra en braskande rubrik på att majoriteten föredrar dansbandsmusik före dyr Bach. Och sedan skulle ännu en person med tunnelseende och i avsaknad av mer än en häst i stallet kunna säga att ”var och en har sin smak, och smaken ljuger aldrig, det du tycker om är rätt och bra: kvalitet är det du tycker om”, som om en b-sida från Nizze Ohlzonz matchar Bachs briljanta och eviga musik. Klart det är fråga om dålig och outvecklad smak på samma sätt som den som föredrar Superettan före Champion’s League eller en gratis tavla av mig före en dyr av Francis Bacon uppvisar okunskap och, åtminstone i sistnämnda fallet, vad som måste kallas dålig smak. Och, vi har alla mer eller mindre dålig respektive utvecklad smak eftersom vi alla blandar högt och lågt i våra liv. Med tanke på prisskillnaden är det förståeligt att det är frestande med en braskande rubrik där snobbarna än en gång kläs av av massan, som än en gång hade rätt, men det är här värt att notera att massan så gott som aldrig har rätt – även de gånger du och jag tillhör den.
vinifierat kräver, med omedelbar verkan, förbud mot ljud i hotellkorridorer. I mindre allvarliga fall, som svagt mummel och tunga steg, kan man tänka sig att det räcker med omedelbar utvisning från hotellet som straff. I mer allvarliga fall, som ohämmat hostande, högljutt prat och rena fyllevrål och smygrökande utanför andras dörrar, ser vinifierat ingen annan råd än att personen ifråga dels, omedelbart, utvisas från hotellet och, dessutom, beläggs med besöksförbud på världens alla hotell under de 365 dagar som följer direkt på dagen för den lika onödiga som provocerande och straffbart dumma och nonchalanta förseelsen. Eagles.
Er utsände sökare i vinets universum sitter i skrivande, okristligt tidiga, stund på en flight mellan Santiago och Buenos Aires och dövar öronen med Led Zeppelin för att slippa höra på en gallskrikande unge i stolsraden framför. Allt är dock inte bara tidiga morgonar och skrikande ungar på sådana här resor. Således följer här tre trevliga saker att förtälja från denna sydamerikanska utflykt: 1. Har varit hos Perez Cruz, söder om Santiago, och A förhoppningsvis övertygat dem om att för oss i Sverige buteljera lite av vinmakarens German Lyon första, läckra försök med grenache – de är inte så pigga på detta, men det verkar som att vi i alla fall kommer att få några pavor våren 2014 B testat Germans nya cabernet franc, som vi helt säkert får en skvätt av till våren C tillsammans med German uppgraderat nya årgången av Perez Cruz Cabernet Sauvignon Reserva (12), som vi redan säljer i Sverige (11); i samband med den skattehöjning som väntar på andra sidan nyåret och det årgångsbyte som följer i mars passar vi på att höja priset ytterligare något och, framförallt, uppgraderar vi vinet på så vis att vi lägger i en skvätt mer koncentrerat, dyrare, vin samtidigt som vi ändrar ekkompositionen något varmed vi, tro mig, uppnår en snudd på häpnadsväckande effekt och ett både stramare, seriösare och större vin – är mycket nöjda med resultatet.
2. Besökte vinmakaren Maria ”Marielu” Luz på hennes Casa Marin. Maria bestämde sig för några decennier sedan för att snabbt göra sig en förmögenhet på bulkvin, gjorde det och satte sedan nästa steg i planen i verket: hon köpte mark, rev upp skog och planterade vin på de tokbranta kullarna i barndomens Lo Abarca (San Antonio Valley). Hon är fortsatt den enda producenten i detta svala läge och med tanke på svårigheterna med att hitta fler sammanhängande jordlotter med tillgång på vatten, lär hon förbli ensam. Oerhört friska och fräscha viner, där hennes Casa Marin-range, med rätta, är lite dyrare och Cartagena-rangen ger vardagskonsumenten en chans att känna på Lo Abarcas friska syra och lite lättare stil (Casa Marin Miramar Vineyard Syrah håller 11,7 % men har ändå nått en bra fenolisk mognad – inte precis vad man hittar varje dag i Chile). Även om vinet är dyrt utfärdas stark köprekommendation på Casa Marin Miramar Vineyard Riesling, särskilt årgången 2009 (förhoppningsvis kommer några av de få flaskorna till Sverige nästa år).
3. Passade på vägen, i Mendoza, på att besöka den traditionella producenten Bodega y Cavas de Weinert i Lujan de Cuyo. Här regerar, sedan många år, schweiziske vinmakaren Hubert Weber och kanske är det hans ursprung som förpliktigar men det finns få, om någon, vinkällare i världen som är så ren som den här. Enbart betongtankar och träliggare. Massor av träliggare, över 200, med en kapacitet på mer än 2 miljoner liter. Med andra ord upplagt för damm och orena träkar och därmed orena viner, men nej, inte alls, tvärtom. Snyggt jobb, som bland annat görs av en person som veckan lång dammar och putsar liggarnas alla håll och kanter. Vinerna går från vardagsviner (”Pedro de Castillo”) med bland annat en rejält rökig, läcker Bonarda – ”Bonarda som den i själva verket är”, enligt Hubert – en rejält dyr ”Estrella Malbec” som lagrats, öh, 15 år på träliggare, en hel del Tondonia-känsla här med andra ord (och ja, rosévinet Hubert föredrar att visa är en 08:a, vilket är gammalt i de här trakterna; en ganska snygg Malbec för att vara Mendoza-rosé). Kort sagt är inte Weinert precis vad man förväntar sig i Mendoza och helt klart en annorlunda stil att snarast inordna i sin erfarenhetsbank; titta då särskilt, utöver nämnda Bonarda, efter Cavas de Weinert Cabernet Sauvignon 2006 och Estrella Cabernet Sauvignon 1994 (i oktober i år av Vinum utsett till Sydamerikas bästa vin), notera då att nyss nämnda 06:a ännu inte släppts till försäljning. I bästa mening traditionellt och långsiktigt så det förslår.
Du har säkert upplevt hur personen intill dig, på bussen eller mötet, plötsligt lutar sig in i din bekvämlighetszon och släpper ut en luftpust ur munnen. En slags suck, rakt in där du inte vill ha den. Även om pusten råkar vara luktfri vet du aldrig vilka baciller som dväljs i den. Ändå värre: personen mitt emot dig vid matbordet lutar sig plötsligt lätt framåt och innan du hinner reagera har hen lagt en rejäl, småvarm luftpust på din tallrik. Vi måste sätta stopp för detta – nu! vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot utandningspustar in i andra människors bekvämlighetszoner, och skulle pusten vara illaluktande, kommande från en förkyld person och/eller landa i din tallrik, ja då ser vinifierat ingen annan råd än att personen snarast måste placeras i fängsligt förvar till dess den kan kontrollera sin utandningsluft.
Även i år gör vi på Domaine de Brescou samma vin med och utan svavel och precis som ifjol visar sig de svavlade versionerna vara fräschare – notera att halten SO2 är mycket låg även i de svavlade vinerna. Intressant i år däremot är att vi får fram en mer druväkta Viognier, typ Condrieu, om vi arbetar utan tillsatt jäst och svavel. Problemet är, förstås, att vi inte har en aning om vilket jäst som faktiskt jäst vinet.
För ett par år sedan började Domaine de Brescou skriva ”låg svavelhalt” på sina etiketter. Nu har gården tagit ett steg till och alla viner som buteljeras från och med nu kommer ha den totala svavelhalten utsatt. En låg svavelhalt är förvisso ingen garanti för ett bra vin, men om vinet är bra och innehåller lite svavel är det en tydlig vink om att producenten arbetar oerhört hygieniskt och noggrant, inte minst i vingården. Tyvärr är det så att många lågsvavelviner inte är bra av det enkla skälet att producenten
inte klarat av de enorma hygienkrav som ställs på ett sådant vin, vill här gärna upprepa ”inte minst i vingården”. Om Brescou klarar biffen? Ja, nu är jag i synnerligaste grad part i målet, men jag dristar mig till att påstå, att rent objektivt så är det tveklöst så. Och det beror inte på den konsulterande vinmakaren utan på att personalen på plats är otroligt duktig. I år har vi dessutom kunnat ta ett stort steg mot mindre rustika viner i och med en ny, skonsam skördemaskin – majoriteten av druvorna skördas med maskin – och en uppgraderad temperaturkontroll i vinkällaren. Kort sagt har jag aldrig känt så rena viner på Brescou som i år. Svavelhalterna? Fascinerande nog ligger det röda osvavlade vinet strax under 10 mg/l men det gör flera av de andra vinerna också direkt efter den alkoholiska jäsningen. Detta är inget konstigt här: slutnivån i de röda och rosévinet brukar landa mellan 50 och 70 mg/l medan vitvinerna vanligen sladdar in mellan 60 och 90 mg/l. Långt från EU:s gränsvärden för ekologiska viner och ändå längre från de konventionella nivåerna.