En verklighetsbaserad film med utmärkt manus av bland annat Steve
Coogan, regi av Stephen Frears, finansierad av BBC och med genomgående briljant skådespeleri med det fullständigt lysande paret Judi Dench och Steve Coogan i spetsen, kan den filmen vara annat än fantastiskt bra och underhållande och rörande och vacker och tragikomisk och alldeles underbar? Nej, det kan den inte. Queen.
Skrev om Domaine Rabiega 2003 i maj förra året – en text som den som är intresserad kan läsa här. Något långtidstest ingick inte i den provningen. Provade därför idag en 03:a som stått öppen cirka en månad. Det är uppenbart, och inte minst bevisat via vinifierats olika test, att vissa viner, osvavlade som svavlade, kan hålla väldigt länge och att inte fullt
mogna, välgjorda viner, vita som röda, klarar sig betydligt längre sedan flarrorna öppnats än de flesta tror, och det vare sig du använder eller inte använder dyra applikationer för gas, vakumpumpar och annat. Omvänt ballar en del flaskor snabbt ur. Det kan till och med handla om någon timme, eller mindre, för riktigt gamla viner* – såvida nu inte buteljens innehåll är oxiderat redan då korken dras. Domaine Rabiega 2003, som, som framgår av texten från maj, torde vara på topp idag, har inte alls klarat månaden i frihet på ett bra sätt. Ett av de främsta skälen till att svavel tillsätts vin är att dölja/hindra ”off flavors”. Om produkten ifråga har få sådana blir vinet bra även utan svavel, i annat fall kan det bli en katastrof. Domaine Rabiega från det supervarma och torra året 2003 tillhör tveklöst de viner som mår/tt bra av svavel. Så här efter en månad, då allt fritt svavel förbrukats står alla off flavors som en oönskad tistelkvast ur vinvasen med en oangenäm och ethanal-liknande kvist gullregn i mitten. Hu! Så här uppträder misslyckade naturviner och den som nu tycker om slika off flavors i allmänhet och ethanal och doften av gasbinda i synnerhet får härmed tipset att försöka komma över lite Domaine Rabiega 03, öppna buteljen och lämna den öppen en månad. Marlene Dietrich.
* I liket med andra som vill balansera på vinpiedestalens högsta punkt brukar er utsände i de kluriga vinbastardernas självförhärligande värld inte sällan råka ut för gamla buteljer på 60 – 70 år, eller äldre, som har en benägenhet att dofta himmelskt i tre-fyra sekunder varefter vinet per omgående dör. Eller, det är så vi säger, oftast är de där vinerna stendöda eller åtminstone trista från start, men enär det gäller att få andra att tro att de missat något är det viktigt att köra hårt med skrytlögner i denna (se ovan) den skönaste av världar. Marlene-bonus.NIna och Nana gör en Lili.
”Je suis Charlie” är en spontan yttring för det öppna samhället, det fria ordet och demokratin. Punkt slut.
Den som stödjer ”Je suis Charlie” tycker nödvändigtvis inte att det är okej att på ett smaklöst och respektlöst vis driva med allt och det är fullständigt onödigt att försöka framställa det på det viset. Faktum är att det inte ens innebär att den som står bakom parollen tycker om, eller ens läser, Charlie Hebdo. Inte heller har den spontana yttringen ”Je suis Charlie” något att göra med den allt annat än spontana elefanternas dans i främsta ledet på den spontana folkmarschen i Paris – nämnda dans förtar för övrigt inte heller kraften i folkets manifestation.
I sociala medier förekommer vredesutbrott i stil med att attacken på Charie Hedbo inget hade att göra med det öppna samhället utan alla krig som ”Väst” för på olika håll i världen. De utbrotten hade kunnat tillmätas visst värde om attacken varit riktad mot en militärförläggning.
Direkt destruktivt är att förringa massakern i Paris genom att hänvisa till att fler har dödats i Nigeria, Kongo och både här och där inte bara i år utan också idag, i skrivande stund; att merparten av världens nyhetsförmedlare i allmänhet och ”våra” i synnerhet inte ger det ständigt pågående barbariet i världen mer uppmärksamhet gör inte det som skedde i Paris mindre upprörande och ytterst är det allra mest upprörande från det här perspektivet att nyhetskonsumenten i gemen i ”Väst” är måttligt intresserad av situationen i Nigeria och Kongo och det är skälet till att så lite rapporteras om detta.
Det lilla jag läst om det här Pink Floyds sista egentliga album är inte direkt översvallande och ofta vinklat på att det skulle märkas att det är ett hopplock av det som fanns/blivit över. Tja, det där med hopplock äger nog sin riktighet, men ett band av den här kalibern 
kan vara bra även i ett hopkok. Själv tycker jag det här är det bästa på väldigt länge av Pink Floyd (läs 70-talet!). Har ända sedan Waters försvann saknat den ursprungliga bredden och djupet i gruppens musik. När den förträfflige, och nyligen bortgångne, Wright här får större utrymme än på väldigt länge bidrar det till att återskapa en del av den där bredden och det där djupet. Med all ödmjuk respekt för den briljante Gilmour så behöver han motpoler och komplement för att komma till sin rätt och inte bli förutsägbar och rent av tråkig. Nog av. The Endless River är väldigt vacker och spänner över nästan alla skeenden i Pink Floyds historia. Ett måste för fansen och en utmärkt bakgrundsmusik för er som fortfarande inte upptäckt skönheten i Pink Floyds musik. Smakprov.
Efter att ha lärt er hur rätter som ägg och bacon tillreds och hur risotto görs för att bli riktigt delikat är det nu dags för nästa avsnitt i Gräsänklingskockens aka Bloggkocken köksskola och vi ska idag lära oss hur en knaprig pizza tillreds. 1. Inhandla en för ändamålet lämplig råvara, i det här fallet en kartongpizza avsedd att gräddas i ugn. 2. Sätt på ugnen (fläktvarianten på 200 C, andra ugnar på 250 C). 3. Tag ut pizzan ur kartongen och plasthöljet. 4. Lägg den, pizzan, på ett galler, som ska finnas i ugnen (finns inte detta måste en ny ugn inhandlas). 5. Skjut in pizzan på gallret i ugnen. 6. Avvakta utanför ugnen och med ugnsluckan stängd till dess en aningen bränd doft sprider sig (detta kan ta tid, lätt uppemot tio minuter, i förekommande fall ändå längre, tiden kan dock kortas ned genom att mer värme begärs av ugnen, detta är emellertid överkurs och inget som kan rekommenderas så här tidigt i köksskolan). OBS! så snart den där doften uppstår gäller det att agera fort enär gränsen mellan knaprig pizza och bränd dito är hårfin, kort sagt är detta det avgörande ögonblicket för den som är pizzabagare och det gäller att få upp luckan och ta ut pizzan så snabbt som möjligt. Notera att det är enklare att få ut pizzan om den får ligga kvar på gallret varmed menas att du ska ta ut gallret med pizzan på. Ett hett tips i det här skedet: använd så kallade grytlappar – små löjliga, typ, tygservetter, som finns att köpa i bosättningsaffärer – att hålla gallret med då detta kan vara varmt. 7. Klart!
Nu undrar säkert någon mindre erfaren HR varför i hela fridens namn pizzan måste värmas på det här viset. Jo, helt enkelt därför att en ougnifierad pizza saknar knaper. Lämplig pizzabagaremusik.
Tack alla HR:are tillika vinälskare som varit med och räddat Les Lauzeraies. Dagens glada budskap är att vinet kommer finnas i 36 butiker från och med första mars. Till detta ska läggas så kallade LES-listningar (Lokal Efterfrågan Sortiment), som innebär att en butik säljer ett vin eftersom den lokala efterfrågan är så stor – hur många sådana butiker det kan tänkas finnas har jag ingen aning om, men några är det nog. Annars gäller för perioden nu-28 februari – alltså i väntan på att de 36 butikerna åter listar Les Lauzeraies Tavel första mars – att vinet måste beställas via BS, vilket väl är ett acceptabelt tillvägagångssätt för att komma över detta perfekta ackompanjemang till vinterns fiskgrytor och grillade och stekta fiskar samt till mer allmänna glädjeskutt i den kylslagna vardagen – kan f ö meddela att årgången 2013 börjar komma till sin rätt nu, när den frapperande frukten från i somras lugnat sig lite och därmed släppt fram aningen mer kalkstensterroir, kommer förmodligen toppa nu i sommar, eller möjligen sommaren 2016 för den som vill att kalkstenen ska vara mer påtaglig. Vi firar med lite Van the Man.
Så här enkelt förhåller det sig: Grädde, maränger och chokladsås är hovdessert; glass, maränger och chokladsås, eventuellt kompletterade med lite bananskivor, är marängsviss – även kallad marängsuisse och merenguesuisse. Vad var och en bör veta, och i synnerhet restauratörer, är att det borde vara straffbart att sälja hovdessert som marängsviss ity den intet ont anande gästen utsätts då för besvikelsen att få en falsk marängsviss, även kallad hovdessert, utan den helt avgörande vaniljglassen. Nu hävdar en del som inte har koll på läget, att hovdessert och marängsviss är samma sak och att den kan göras med eller utan glass eller rent av med mandelflarn och bär och visst kan man göra en hovdessert på de där vulgära visen, men aldrig en marängsviss. Efter att ha, på en näringsinrättning i Stockholm, nesligen lurats äta hovdessert istället för marängsviss med påföljande nedstämdhet och de magsmärtor som vispgrädde i överdrivna mängder kan medföra, kräver nu vinifierat ett omedelbart förbud mot falsk marängsviss! Merengue. Hola…
Knappt har vi stökat undan Julen förrän det är Vinjulafton, eller Vinets Dag som det kommit att kallas i folkmun, den 22:a januari. Dagen då vi alla
öppnar något extra gott, då Munskänkarna ordnar nationell vinprovartävling och de olika sektionerna kallar till möten med ambitionen att locka de som bara är nyfikna och rent av nya medlemmar, då de små, privata vinklubbarna samlas till muntra samkväm i det att de rosenkindade och uppspelta medlemmarna öppnar gamla godingar och kastar sig ut i det blå utan skyddsnät och korkar upp en och annan obekant nykomling från för dem tidigare okända vinmarker, då krögarna och sommeliererna landet runt öppnar ovanligt bra flaskor för glasvis försäljning, och då alla nobbar boxen. Var hälsad sköna Vinets Dag! Larry Lurex uppmärksammar i en sång ljudet av ett gott vin som hälls upp.
Var runt på lite näringsställen i Sverige i samband med Jul och Nyår. I Stockholm hände det sig att vi i vårt sällskap beställde in ett naturvin från Anjou. Hustrun som fick vinet blint i sitt glas utbrast genast ”Nej, det här tänker inte jag dricka, smakar som ett naturvin som gått vilse!”. När Hustrun är på det där humöret är det bäst att göra henne till viljes. Således kallade er utsände i storstadsdjungelns självutnämnda händelsecentrum på den trevlige sommelieren och förklarade att ”damen här måste genast ha lite svavel och gärna i bubblande form”. Inga problem, däremot började den unge mannen tala om naturvin och mitt i allt det där undslapp han sig, medan han tittade på Hustrun, ”det är en generationsfråga”. Hustrun, som inte alls är lik den man hon fått på sitt livs lott för sina synders skull, log då bara ett snett leende istället för att spydigt och sågande säga som det var, att hon var medtillverkare och provade osvavlat vin redan då den lika osnutne som patetiska slyngeln låg i sin kuvös och att problemet här i hennes näsa var att vinet inte hade en tillstymmelse till druvkaraktär och att det drogs med en obehagligt odefinierbar doft, ungefär som när man går runt med en hundbaja under skon. För egen del noterade jag att allt går runt i den eviga cirkeln och att det enda som egentligen hänt avseende vin de senaste hundra åren är, typ, Peynauds renlighetstankar och Nya världens arbetsmetoder som startar med en marknadsundersökning istället för att lära folk vad de ska tycka om. Generationsmusik samt i original.
Den vakne HR:en har upptäckt att sedan några dagar går det att ladda ner er utsändes i de sökande skriftställarnas lika versala som gemena värld roman ”Skördeoffer” genom att klicka på bokens omslag härintill. Gör gärna det och läs boken. Nedan en liten snutt ur ”Skördeoffer”. I boken är det en text skriven av en av romanfigurerna och heter ”Natt i Nimes”, men den titulerades ursprungligen ”Natt i Eskilstuna”. Jag skrev den någon gång kring sekelskiftet och att det blev just Eskilstuna beror på att en person vid den här tiden utan anledning slagits ihjäl mellan restaurangen och hotellet (se texten). Möjligen undrar någon över stiländringen mellan del 1 och del 2 och den kanske lite originella interpunkteringen i del 2 och varför allt blir så läbbigt. Sådant är lättare att ta till sig för den som läser hela boken, som är skriven i flera olika stilar, exakt vad som inspirerats av vad är upp till läsaren att fundera över, men en ledtråd till del 2 nedan är Antonio Lobo Antunes. Att jag väljer att lägga ut just den här textsnutten som en aptitretare är förra bloggposten ”Vårt & talmannens gemensamma ansvar för det öppna samhället”.
Natt i Eskilstuna del 1
När jag var i Eskilstuna härom veckan och var på väg till hotellet från restaurangen där jag ätit, stötte jag ihop med ett par ynglingar som frågade om jag hade en cigarett. ”Nja, vill du verkligen ha en cigarett eller är du ute efter en orsak för att slå ner mig eller är det här likväl början på misshandeln?” frågade jag den gänglige och ljushårige ynglingen som bett om ett rökverk. Han tittade på mig som om jag inte var klok, eller så där ni vet, som folk gör för att få någon att inse att han eller hon är särdeles dum i huvudet; han lät underkäken hänga ner samtidigt som han grimaserade lite med det övriga ansiktet och blängde med stora ögon så att han såg ut som en spegelbild av hur jag rimligen såg ut om jag var dum i huvudet enligt hans sätt att se på saken. ”Är du dum i huvudet, eller va?” frågade han sedan. ”Nja”, svarade jag, ”det är bara det att när jag var ung brukade jag gå omkring och slå ner folk och det kunde börja med att jag gick rakt på någon och stötte till denne någon i förhoppningen att han skulle vända sig om och se arg ut eller ändå bättre säga något adekvat, vilket snabbt skulle ge mig den sista lilla adrenalinkicken som jag behövde för att fullt ut kunna njuta av det förestående skådespelet och för att jag skulle bli hundraprocentigt effektiv i min våldsutövning, eller så trillade personen nästan omkull och just då han tittade upp med förvånade ögon kunde jag ursinnigt skrika ’se dig för för helvete’ och sannolikt också lägga till honom på direkten eller så gick jag fram och frågade efter en cigarett, förhoppningsvis rökte inte dumhuvudet eller ändå bättre: han sade ’nej, det får du inte’, eller, vilket var sämre: ’ja visst’, men oavsett vad han sade så var det ett skäl att nita den fan för om han till exempel sade ’ja visst’ så skulle han ha pack för att han försökte få mig att röka ihjäl mig, och allt det där var ju bara en fråga om att ladda upp det rätta adrenalinet, eller hur?”
Så mycket mer blev inte sagt om detta för nästa steg i Eskilstuna blev att den gänglige och ljushårige ynglingen laddade av en knogjärnsförsedd vänster mot min käke, som gick av, det kände jag alldeles tydligt. ”Det var tur för dig”, försökte jag mumla fram, ” att du hade ett knogjärn, för du vet väl att det är vansinnigt dumt att slå med bar knytnäve mot en haka; hakan är så hård att man lätt skadar handen. Har man inget knogjärn är det bättre att skalla, slå med armbågen, sparka eller slå med handen mot någon annan del av kroppen, men det vet du väl eftersom du hade knogjärn?” Och jag funderade på det där med adrenalinet därför att hela situationen var fånig. Fylld av adrenalin hade jag misshandlat en massa typer, men någonstans på vägen tog adrenalinet slut och är man inte laddad med adrenalin får man alltid stryk. Och så var det nu: jag var garanterat större och säkert även starkare och snabbare än de båda, rimligtvis hade jag bättre teknik också till följd av alla slagsmål jag varit inblandad i, men om man inte är adrenalinspäckad gör slagen ont, man reflekterar för mycket och man anfaller inte i blint ursinne. Det är alltid det som avgör bataljen. ”Det här känns lite djävligt”, sluddrade jag, ”därför att jag har inget adrenalin i kroppen, det gör alltså ont, jag är rädd får man väl säga och jag har ingen lust att slåss, medan ni har ett jätteövertag, därför att ni är inte bara likgiltiga inför detta mitt armod: ni är adrenalinspäckade och ni njuter av detta, kort sagt är ni närmast oövervinneliga just nu.”
Och med det var det slutpratat. Den andre ynglingen, den lite kortare och kraftigare med mörkbrunt hår, drog ett järnrör i mitt huvud och det träffade så illa att jag dog.
Natt i Eskilstuna del 2
Jag vaknade upp i en krypta, damm, jord, smuts och spindelväv klamrade sig fast vid väggarna, i taket, i hörnen, mer jord på golvet, kistor lite varstans, i sten, i trä, på jordgolvet eller stenfundament, slem och avfall och förmultnade kroppar i kistorna och där satt jag upp i min stenkista med en mikrofon framför munnen och ett par hörlurar över öronen, Kontakten med teknikern, som satt bakom en stor, dammig glasruta full av fastkletade kryp, och i direkt anslutning till studion, var bra, vi inte bara såg varandra, Vi stod även i förbindelse med varandra via hörlurar, högtalare och mikrofoner Vårt problem var inte alls vi själva, Vårt problem och frågan som vi båda brottades med, teknikern och jag, var hur man får folk att lyssna när de inte vill lyssna Jag hörde en gång en idiot säga att det är nyhetsmakarna som snuttifierar världen och ger folket oseriöst korta upplysningar om vad som händer i världen, eller så talar de om haltande katter i Torshälla istället för svältande barn i Sudan, Men, Herregud, sade jag, det hör du väl själv att det låter betydligt mer gripbart och engagerande med en haltande katt i Torshälla än ett svältande barn i Sudan, redan bara det faktum att det inte är i Juba eller Karthoum, utan, Sudan, hela djävla Sudan, det vill inte säga lite det och tänk så många svältande barn det finns där, medan det inte finns så många haltande katter i Torshälla, i alla fall inte som får uppmärksamhet i media Det är klart att det är en mycket större nyhet, Alltså The public gets what the public wants, Snuttifieringen är ett tillmötesgående från nyhetsmakarens sida, han eller hon har insett att det är snuttar som säljer till folket, Ingående läsar- och konsumentundersökningar visar att människan vill ha snuttar och haltande katter i Torshälla och sidor med nyfödda och sedan ändå mer snuttar och så en icke ringa andel sex och våld och detta vet förlagshusen, detta vet tidningsmakarna och detta får den lära sig som vill arbeta för någon av de etablerade tidningarna Så nu måste jag snuttifiera, insåg jag där jag satt och försöka tala till de döva öronen runt omkring mig.
”Folk klagar på våld och otrygghet”, sade jag och log mitt dödskallelaktiga och läpplösa leende mot mikrofonen framför mig, ”men det har alltid funnits våld och otrygghet, nästan jämt och överallt, det hjälper inte – bortsett från på kort sikt och avseende ett begränsat område – med fler poliser eller medborgargarden, därför att så länge det finns folk som inte har något att förlora eller rent av inget har överhuvudtaget, så länge kommer våld och kriminalitet att finnas.”
”Det hjälper inte”, fortsatte jag och försökte suga lite på kinderna vilket naturligtvis var omöjligt och endast resulterade i ett väsande som inte heller det fick döingarna runt omkring att reagera, ”att den som upplever sig ha inte är i behov av kriminalitet, därför att det finns så många som med all rätt upplever sig inte ha och att de därmed också är i behov av kriminalitet, Så långt borde allt vara ganska klart, problemet uppstår när någon upplever sig inte ha, trots att han eller hon faktiskt, utifrån en objektiv bedömningsgrund faktiskt har så pass att han eller hon inte är i behov av kriminalitet, men detta problem skulle vara oändligt litet i förhållande till dagens situation, där väldigt många med viss rätt upplever sig vara i behov av kriminalitet.”
”Det hjälper inte i längden”, sade jag och sög på en av mina ruttna tänder medan de andra i kryptan uttråkat och likgiltigt iakttog mig, ”att vi som har alltid varit mästare på att uppfinna eller utnyttja religioner, ideologier och samhällsströmningar för att hålla de som inte har lugna, Men blott ett hjälper och det vet vi egentligen allihop – för vad är det väl i all världen som de som inte har bråkar om? Jo, Envar måste ha något. Är vi som har inte beredda att dela med oss består våldet och kriminaliteten och vi måste ha fler poliser och medborgargarden och högre murar runt husen och fler larm och vi kommer att hålla oss inne allt tidigare på dygnet”, avslutade jag den redan alltför långa pratan, de redan döda åhörarna hade för länge sedan slutat lyssna likgiltig och återgått till att putsa sina kryptor eller peta i sina guldtänder eller så hade de, skrämda, dragit kistlocket över sig, och satte på lite musik för att liva upp programmet något
As long as there are
people that have lost
everything
As long as there are
people who have nothing
to lose
As long as there are
people worth nothing
Life´s dangerous
Till min förvåning fick musiken det att spritta av liv i benranglen, de samlades i grupper kring dammiga kandelabrar, behängda med spindelväv och blodtörstiga spindlar, och drack ur dammiga och mögliga vinpavor fyllda av unken vinäger och i ett slag hade de enats om att så här kunde det inte få fortgå, något måste göras åt saken, Vänligt men bestämt bad de mig sluta på Kryptradion som de tog över i den goda målsättningen att förändra och det fungerade så länge den nye radiomannen kåserade kring den haltande katten i Torshälla som alla andra nyhetssändningar toppade med.
Slut
Musik: Neil Young hjälper oss på vägen.