A Zinful Story

I Sverige har på senare tid ”zinfandel” kommit att stå för en vinstil. Denna oerhört populära stil är i många vinälskares ögon en styggelse och närmast att jämföra med filmälskares syn på hemgjord splatterfilm med usla skådespelare, ketchup istället för blod och blåmärken åstadkomna med pastellkritor. Det kanske mest intressanta med den här zinfandel-vågen av hemkört splattervin är att den redan sköljt över Sverige en gång tidigare, men då under namnet Primitivo .

Det som hänt är alltså att de gamla succévinerna från 00-talet bytt kläder och namn och återerövrat vulgärmarknadssegmentet från sig själv. Ett trick så snyggt och imponerande att det bör ingå i varje svensk kurs i marknadsföring. Den bästa ingrediensen i soppan är att konsumenten på fullt allvar tror att den dricker en annan sorts vin idag och, inte minst, att hens italienska primitivo nu är en amerikansk zinfandel fast den, alltså, inte alltid är det.

Kort sagt tar penningsugna och smarta importörer hjälp av någon som kan kläcka koncept åt dem och sedan lanserar de samma gamla italienska primitivo som förment amerikanska viner, eller så hittar de en riktigt billig zinfandel i USA. De heter alltid något i stil med The Real Zing. En lek med något som säger att det är ”äkta”, eftersom det inte är särskilt äkta, och något som anspelar på zinfandel, eftersom det ibland inte är zinfandel eller, i de amerikanska vinernas fall, eventuellt är det fast då i en pinsamt usel version. Oftast kryddas anrättning med populära och till intet förpliktigande ord som Old Vine, som ska ge en känsla av kvalitet och, i de italienska vinernas fall, Amerika.

Bortsett från de italienska hittepå-zinfandlarna kommer en mer äkta störtflod från det stora landet i väster – zinfandel-druvans hemvist. Problemet med en stor del av de här vinerna är att de är minst lika usla som sina italienska kusiner. Utmärkande för dem är att de så gott som alltid heter något klämkäckt baserat på ”zin”, men utan det där italienska påståendet om äkthet. De är misstänkt billiga i förhållande till de amerikanska zinfandel-viner som inte har med en ordlek på ”zin” i namnet. Det är för övrigt frapperande hur den här leken med ”zin” avtar i takt med att priset på vinet ökar.

Oavsett om vinet tillverkas i Italien eller USA görs det lent och insmickrande med övermogna druvor, ibland med tillsatt vatten för att få ner övermognadens odrickbara alkoholhalter; i den mån det behövs tillsätts socker i lagom mängder, men man kan lika gärna på annat vis få vinet att smaka sött omuitfallatt man nu skulle bry sig om att någon pekar finger för att sockerhalten är för hög, vilket ytterst sällan händer.

Nu är det i skenet av det ovan sagda lätt att få för sig att konsumenten är korkad som går på tramset och så är det förstås. Innan någon nu skriker sig hes om denna nyss utslungade dissningen av konsumenten och hens personliga smak vill er utsände i splattervinernas illaluktande värld påpeka att vi alla pendlar mellan att vara sofistikerade och vulgära konsumenter. Den som dricker splattervin kanske är finsmakare på opera istället och tvärtom. När alla insett det är det inga problem med att tala om konsumentens understundom usla smak och precis som den som inte förstår sig på opera eller fotboll kan behöva lite hjälp på vägen för att upptäcka skönheten i de konstarterna, kan mat- och vinkonsumenten ibland behöva en hjälpande hand för att inte fastna i de nedre regionerna av upplevelsens fulla potential.

Det mest tragiska i det ovan sagda är nu inte att många konsumenter låter sig dras vid näsan med enkla tjuvtrick – det händer hela tiden – eller att den hinkar splatterviner, utan att alla de seriösa zinfandel-vinerna som finns vid sidan om skräpet får sitt rykte besudlat av splattervinerna. Det finns i skrivande stund 125 viner samlade under rubriken ”zinfandel” på Systembolagets hemsida. Det är slående hur de billiga flaskorna och boxarna nästan uteslutande bär de här ”zin”-etiketterna och det är slående att en stor mängd viner samlas runt eller under 100 kronor. vinifierats tips till sina HR:are är att de ska gå ut och finna bra, äkta zinfandel och att de definitivt ska undvika flaskorna under 100 kronor och alla boxar och helst ska de gå på flaskorna över 150 kronor.

vinifierats eget tips blir en zinfandel som er utsände i Kaliforniens soldränkta vinmarker funnit där och det handlar om Girard Old Vine Zinfandel, nr 22337, 181 kr. Det här är en zinfandel som balanserar på gränsen till det vulgära men klarar balansgången med den äran och därför blir en smakrik och läcker munfyllare till vinterns stekar och älgburgare och när ni galningar som ägnar er åt sådant tar fram grillen fram i vår är det ett vin som klarar de söndergrillade smakerna och utesittarkvällens kyla och besvärande os från grannarna. Framförallt är det här ett rent och välgjort vin utan vulgärvinernas obalans och bittra orenheter. (Här mer om druvan zinfandel eller pribidrag som den hette en gång i tiden och lite musik och det måste så klart bli The Sinners.)

Mer om semlans rätta namn & semlesång

I dessa semletider kan det vara på sin plats att tydliggöra vad de olika semlorna heter och vem de är till för.

Drumla för drumlar.

Ramla för den som halkat omkull.

Strimla för styckmördare.

Mumla för den som inte pratar ur skägget.

Humla för den som hummar.

Rumla för festprissen.

Fumla för den som har tummen mitt i handen.

Gemla för kontoristen.

Tamla för musiknörden.

Himla för den religiöse.

Gamla för asätare.

Kumla för interner.

Bull- och semlesång: Tamang Song Semla Nangsal (Mann Ko Diyo) Chaubandi Choli Mero

En post varuti vi får oss till livs det senaste om Sankta Clotildes mer recenta bravader & 10cc

Er utsände i de syrastinna och mineralistiska vitvinernas disciplinerade och eleganta universum har för sina HR:ares bästa tagit sig tid och modet att bege sig till drottningen av Chablis, Clotilde Davenne, för att prova hennes senaste försök att göra det perfekta vinet.10940415_1583439691893025_5871997061250902770_n

Den som hängt med i den burgundiska världen de senaste åren vet att det varit många små skördar och att det inte är så förvånande att vinerna från Bourgogne, Chablis inkluderat, stuckit iväg prismässigt. Vi har förmodligen inte sett slutet på den utvecklingen ännu. Bulkpriserna i området ligger, särskilt avseende vitt, kvar på samma priser som förra året. Visserligen blev det en större skörd 2014, men det gällde framförallt de röda vinerna. Chardonnay-druvorna generellt blev förvisso bra, men inte så många, bland annat till följd av dåligt väder framförallt under sättningen och blomningen. Med andra ord lär vi snarare få se ytterligare prishöjningar än prissänkningar under det kommande året. Avseende Clotildes viner lovar hon att inte höja – sedan får vi hoppas att inte heller kronan försvagas på ett sådant sätt mot euron att priset ändå måste höjas iallafall. Just nu tyder dock inget på fler prisökningar för Clotildes viner – med undantag för en redan planerad, mindre, justering av priset på Crémant de Bourgogne (från och med första mars; Systembolaget låter producenterna och importörerna ändra sina priser vid två tillfällen per år, dels i mars, dels i september).bild

Nog av, människa, hur var vinerna?! hörs nu en och annan otålig HR vråla i sin iver att få senaste nytt från hovet i Chablis. Okej, så här är det: OM vinerna var dåliga skulle jag inte säga det utan i ytterst förskönande termer få det att låta positivt i alla fall. Nu är det dock såväl att jag inte behöver det. Grand Cru Bougros från 2013, tidigare omtalad här på vinifierat, är ett knappt halvår efter buteljeringen precis så galet bra som den verkade bli då när vinifierat provade den senast (i juli 2014), magnifik! Clotildes Bourgogne Rouge 2013, som vi dock lär få vänta något år på i Sverige, är by far den bästa i sitt slag någonsin.10408107_1583495841887410_6044310098715347245_n

Avseende de för den svenska allmänheten kanske mer intressanta vinerna Bourgogne Blanc och Chablis är båda ungefär så bra som de kan vara utan att explodera prismässigt, oerhört snygga, och välgjorda båda två. Chablisen är rena skolboksexemplet på chardonnay och oekad Chablis och bör komma att tjäna som statuerande exempel på INAO:s framtida möten. Bourgogne Blanc har en syra som man skulle kunna tro kan skära genom stål, men de fortsatt hela tankarna hos Clotilde vittnar om att så kanske ändå inte är fallet; denna syra från skärselden balanseras av en frukt och terroir-rondör som få vinmakare vare sig har förstånd eller handlag att mana fram. Är jag än en gång imponerad av Clotildes vinmakeri? Ja, det är jag och jag beklagar den som inte kan se skönheten i hennes konst. Art For Arts Sake.

Vertikalprovning av Sav Sparkling, Björk & Sugarcubes

Hallå, har vinifierat gått bärsärk, blivit galen, stoppat hissen halvvägs upp eller vad händer? En vertikal på björkvin? Alla vet att Sav inte är gott! Jodå, och det var också skälet till att er utsände i de susande björkarnas kvalmiga och föga uppskattade värld för några år sedan tackade ja till uppdraget att som konsulterade vinmakare försöka göra vinet så pass drickbart att konsumenten kunde tänka sig att köpa en flaska till.Sav björkar

Därför att det var det som var problemet: alla gillade idén om det 200 år gamla receptet på hur man gör bubblande vin av björksav och storyn om hur ett gäng lokala entusiaster med kemisten Peter Mosten i spetsen gav sig till att tappa Åre-traktens björkar på sav för att sedan jäsa sin skörd inte bara en gång utan två gånger – den andra gången på flaska varmed bubblorna skapas och vinet blir till ett mousserande vin från Jämtland – men, ingen köpte en flaska till. Slutsatsen var enkel att dra: vinet var inte tillräckligt bra, eller konsumentanpassat om man så vill. Således in med en konsult. Sedan dess har vi korrigerat en hel del i hanteringen av allt från saven till den färdiga produkten, och vinet har blivit mycket annorlunda. Kort sagt har vi skalat bort den övertydliga sav-karaktären som fanns där en gång och vi har eliminerat oxidtonerna i ett försök att skapa ett vin som inte skäms för sitt ursprung utan att skrämma bort konsumenten.Sav ryttling

Nu genomförs en rad provningar för att se om produkten håller för en re-lansering, som i så fall kommer att ske efter sommaren vad det verkar. Enkelt uttryckt så får allehanda personer, allt från vin- och matproffs till Svensson-konsumenter, prova de årgångar som gjorts av produkten. Glädjande nog visar alla test hittills att den enda (läs den senaste) årgången som gjorts från A till Ö i enlighet med det något reviderade receptet varje gång är överlägsen vinnare såtillvida att provarna helst dricker den versionen och kan tänka sig att köpa den medan de flesta är mindre entusiastiska över de tidigare årgångarna. Vad jag själv tycker? Jo, att vi kommit en bra bit på väg, den senaste årgången (2012) är tveklöst ett rejält kliv uppåt på kvalitetsstegen och karaktären är nu väl avvägd mellan det personliga och det konsumentvänliga. Några småsaker återstår, som att bestämma den exakta dosagen – 0,1 eller 2 g/l – och om nu re-lanseringen lyckas så finns det några detaljer som går att förbättra ytterligare.Sav en masse

Hur har vi då åstadkommit förändringarna? har många frågat och misstänker fiffel med både jäst, svavel och annat, rent av tillsats av druvvin (!), men nej, inte alls, vi är bara mer noggranna i varje steg. Det kan låta både konstigt och misstänkt enkelt, men faktum är att det är just det som är vinmakandets viktigaste och helt avgörande faktor: att vara tillräckligt noggrann i varje detalj. Björk. The Sugarcubes.

Förbud mot bluffbullar & året runt-försäljning

Emedan vinifierat, som den moderna röst i tidsflödet den är, kan tänka sig att bejaka alla käcka små upptåg som påstortelliniwraps, marängsuissepizzor och algbullar, måste er utsände i köksenvirongernas lugubra skrymslen och tankesmedjor protestera och kräva ett förbud när den gamla hederliga fastlagsbullen, understundom även kallad fettisdagsbulle,

Fastlagsbulle i sitt rätta element samt konsument redo att göra recessen kort med nyss nämnda föremål.

Fastlagsbulle i sitt rätta element samt konsument redo att göra processen kort med nyss nämnda föremål.

säljs under ett så nedsättande epitet som semla – att kaféer i delar av Värmland dessutom säljer bullen som Semla Lagerlöf gör verkligen inte saken mindre upprörande, tvärtom visar det på en okunnighet och en okänslighet både inför en av vårt lands främsta författare någonsin och generationer av skickliga konditormästare. Vid sidan av denna förklenande devalvering av fastlagsbullens namn och status till ”semla”, ett ofog som med förbud måste stoppas så snart Riksdagen öppnar i morgon, måndag, är det i sanningen hög tid för att sätta P för de alltmer accepterade övergreppen på rättsstaten som det innebär att fordomens säsongsvaror plötsligt säljs året runt, vilket gör att du kan äta kräftor och lussekatter på påsk, surströmming på Alla hjärtans dag och fastlagsbullar i samband med valvakan i september. Som rättsmedvetna medborgare måste vi kräva ett förbud. Nu! Var sak har sin tid. Så har det alltid varit och därför ska det fortsätta vara så. Det vet alla moderna människor.Tidlös musik sedan över 40 år.

Lesley-Ann Jones: Freddie Mercurey

Vad är det med alla dessa rock-biografier som gör att författarna går ner sig i ett ointressant, segt träsk någonstans mitti? Efter en intressant och som det förefaller väldokumenterad första del av boken klafsar även Lesley-Ann Jones omkring i det där träsket, som i hennes fall innebär att fokus flyttas från vad läsaren kan tycka är intressant till en massa citat och intervjuer med sådana som författaren uppenbarligen talat med ochMercurey därför vill ha med i boken trots att det inget tillför utan tvärtom bara tröttar. Nåväl, i likhet med så många andra rock-biografier tar det sig på slutet igen och slutet i det här fallet innebär det hjärtskärande slutet för Freddie Mercurey, som Lesley-Ann Jones lyckas skildra på vad som verkar vara både ett respektfullt och korrekt vis. Men ska man då alls läsa den här biografin? Ja, det ska man! Bortsett från delen som borde redigerats bort är det här en både kunnig och detaljerad och respektfullt skriven historia, där läsaren får veta tillräckligt om Freddie Mercurey och för oss som tycker om Queens och Mercureys musik är boken en bra ursäkt att åter lyssna igenom all fantastisk musik bandet gjort. För egen del insåg jag när jag återlyssnade på skivorna att jag kraftigt underskattat den sista postumt utgivna Made In Heaven, medan min stående favorit Queen II fortsatt är lika bra och Bohemian Rhapsody magisk. Vi avslutar med Mercureys svanesång A Winter’s Tale (lyssna på Mays gitarr) och Monserrat Caballe och D’Amor sull’ali rosee, som var Freddie Mercureys favortistycke och – artist, vilket boken bland mycket annat lär oss.

Nedslag i Hjo: Svagdrekkeglögg, Sajmon & Walter Larssons orkester

Glögg av den typen som finns på Systembolaget är i mångas ögon i Hjo både fuskigt och fjantigt. Äkta glögg, vet Hjobon, görs på en bas av svagdricka, här, på äktsvenska, kallad svagdrekka. Det hela är enkelt: lite russin, nejlikor, kardemummakärnor, socker och jäst tillsätts svagdrickan, som, lämpligen, befinner sig i en damejeanne. Denna nyss nämnda behållare förses så med ett jäsrör och ställs på ett varmt och säkert ställe – ett rykte, som jag varken kan eller vill vare sig dementera eller bekräfta, gör gällande att var sann Hjobo har en puttrande svagdrekkeglöggdamejeanne stående på en piedestalliknande pall i köket mellan första och sista november varje år. När november månad övergår i december ska den nyjästa svagdrekkeglöggen tappas om varmed den grumsiga bottensatsen avlägsnas. Ett arbete som ska vara avslutat till Lusseafton, då Hjobon avnjuter årets första svagdrekkeglögg, även kalla Svagdrekkeglögg Hjoveau (lokalt vanligtvis ”Hjovå”). Det finns kanske de som skulle påstå att det här är en text i stil med de alster som understundom skrevs av vinifierats tidiga läromästare tillika chefredaktören för Hjo Tidning, Rune ”Sajmon” Simonson aka Morbror Karl i Värsås. vinifierat vill på intet vis neka till att så kan vara fallet och att det i så fall är mer än ett rent sammanträffande, snarare ett rent hommage. Nog av. Hur smakar det då? undrar nu var HR som aldrig vågat se vardagen i vitögat och därför aldrig kommit till Hjo i juletid. Jo, svagdrekkeglöggen har ljusbrun färg och uppvisar en klassisk glöggkaraktär med nejlika, kardemumma och russin (och pomerans och ett uns apelsinskal, tyckte vinifierat, men det finns tydligen inte i receptet så det var nog fel, dock fanns i övrigt det nyss nämnda funna med, så där kan vi nog lita på er svagdrekkeglöggtestares näsa) och detta både i doft och smak. Aningen för söt i dagsläget, men det här är, enligt kunniga källor på området, en produkt som toppar först efter några år på flaskan så vi ber att få återkomma till den här saken tids nog. Vi lyssnar på Johan Johansson från Hjo i Walter Larssons orkesters legendariska version.

bild

PS I god Sajmon-anda och till följd av det förbud mot djur i alkoholrelaterade annonser som är påbjudet i Sverige vill vinifierat tydliggöra, att annonsen ovan inte är en annons, att flaskan är tom och innehåller en alkoholfri variant av svagdrekkeglögg och, slutligen att katten är en attrapp.

Näringsställe med nyanserad doft

Så här nära inpå Vinets Dag, Sankt Vincents dag, är det i sanningen påpassligt gjort av vinifierat att slå till med ett kost- och logitips som heter St. Vinzenz. Kanske invänder någon förgrämd själ, som inte tillhör HR:arna utan bara råkat surfa in på bloggen då hen satt och fulsurfade, blev påkommen och tvingades snabbt styra om sin trafik, att det var en märklig stavning det där. Denna småaktiga invändning äger sin riktighet, men det hela förklaras av att det här är St. Vinzenz i Kerpen, Tyskland, och tyskarna har, trots allt prat om ett enat Europa, inte för vana att stava precis som vi i Sverige. St. Vinzenz således. I Kerpen. Någonstans mellan Köln och Koblenz. Direkt anmärkningsvärt med detta boutique-aktiga hotell är doften av kattpiss i entrén. Kan skrämma inte bara katter bortom sitt revir utan också känsliga näsor på flykt. Den som ändå övervinner denna skräckinjagande, kväljande och sauvignon blanc-aktiga doft kommer finna väl tilltagna, trevliga rum och en riktigt bra restaurang, där bland annat det lokala ölet Kölch serveras. Inte mycket schnitzel dessvärre, men riktigt bra kött i italiensk anda och finfin Gemüse. Rekommenderas. Birth in Reverse i repris. St. Vincent potpurri: 1, 2, 3.bild

Domaine Rabiega 2003 efter en månad: tistelkvast med gullregn & Marlene Dietrich

Skrev om Domaine Rabiega 2003 i maj förra året – en text som den som är intresserad kan läsa här. Något långtidstest ingick inte i den provningen. Provade därför idag en 03:a som stått öppen cirka en månad. Det är uppenbart, och inte minst bevisat via vinifierats olika test, att vissa viner, osvavlade som svavlade, kan hålla väldigt länge och att inte fulltbild mogna, välgjorda viner, vita som röda, klarar sig betydligt längre sedan flarrorna öppnats än de flesta tror, och det vare sig du använder eller inte använder dyra applikationer för gas, vakumpumpar och annat. Omvänt ballar en del flaskor snabbt ur. Det kan till och med handla om någon timme, eller mindre, för riktigt gamla viner* – såvida nu inte buteljens innehåll är oxiderat redan då korken dras. Domaine Rabiega 2003, som, som framgår av texten från maj, torde vara på topp idag, har inte alls klarat månaden i frihet på ett bra sätt. Ett av de främsta skälen till att svavel tillsätts vin är att dölja/hindra ”off flavors”. Om produkten ifråga har få sådana blir vinet bra även utan svavel, i annat fall kan det bli en katastrof. Domaine Rabiega från det supervarma och torra året 2003 tillhör tveklöst de viner som mår/tt bra av svavel. Så här efter en månad, då allt fritt svavel förbrukats står alla off flavors som en oönskad tistelkvast ur vinvasen med en oangenäm och ethanal-liknande kvist gullregn i mitten. Hu! Så här uppträder misslyckade naturviner och den som nu tycker om slika off flavors i allmänhet och ethanal och doften av gasbinda i synnerhet får härmed tipset att försöka komma över lite Domaine Rabiega 03, öppna buteljen och lämna den öppen en månad. Marlene Dietrich.Marlene Dietrich

* I liket med andra som vill balansera på vinpiedestalens högsta punkt brukar er utsände i de kluriga vinbastardernas självförhärligande värld inte sällan råka ut för gamla buteljer på 60 – 70 år, eller äldre, som har en benägenhet att dofta himmelskt i tre-fyra sekunder varefter vinet per omgående dör. Eller, det är så vi säger, oftast är de där vinerna stendöda eller åtminstone trista från start, men enär det gäller att få andra att tro att de missat något är det viktigt att köra hårt med skrytlögner i denna (se ovan) den skönaste av världar. Marlene-bonus.NIna och Nana gör en Lili.

Pink Floyd: The Endless River

Det lilla jag läst om det här Pink Floyds sista egentliga album är inte direkt översvallande och ofta vinklat på att det skulle märkas att det är ett hopplock av det som fanns/blivit över. Tja, det där med hopplock äger nog sin riktighet, men ett band av den här kalibern Pink Floyd The Endless Riverkan vara bra även i ett hopkok. Själv tycker jag det här är det bästa på väldigt länge av Pink Floyd (läs 70-talet!). Har ända sedan Waters försvann saknat den ursprungliga bredden och djupet i gruppens musik. När den förträfflige, och nyligen bortgångne, Wright här får större utrymme än på väldigt länge bidrar det till att återskapa en del av den där bredden och det där djupet. Med all ödmjuk respekt för den briljante Gilmour så behöver han motpoler och komplement för att komma till sin rätt och inte bli förutsägbar och rent av tråkig. Nog av. The Endless River är väldigt vacker och spänner över nästan alla skeenden i Pink Floyds historia. Ett måste för fansen och en utmärkt bakgrundsmusik för er som fortfarande inte upptäckt skönheten i Pink Floyds musik. Smakprov.