Blott någon timme efter att de tre senaste inläggen författats och publicerats, återfann sig vinifierat dinerande nästgårds en tvättäkta domare tillika god vän. Självklart ställdes frågan hur i hela fridens namn domstolen i Bordeaux kunde döma till branschorganets fördel. Min kompis domaren funderade en stund innan hon klämde ur sig, det ganska logiska, svaret: ”Om branschorganet kan visa att det också gör nytta för odlaren X kan det förefalla orättvist att X inte ska vara med och betala”. Okej, men det innebär i förlängningen att alla företagare måste gå med i en branschförening typ Företagarna, att alla arbetare måste ansluta till en fackförening, ja det innebär rent av i förlängningens förlängning att alla som badar bör gå med i SLS. Dylika argument lär nu inte bita på de franska rättskiparna. Däremot har vinifierat sin åsikt klar: det gör inget alls om de nuvarande branschorganen tvingas till en omstörtande reformering. Att diverse former av samarbeten sedan behövs för att lyfta fram en grupp odlare, ett område eller rent av ett land är en annan sak. Så, nu får det vara nog om den här saken till dess domstolen i Luxemburg sagt sitt. Tunnel of Love (Final solo).

Fortsättning på förra inlägget. Av egen erfarenhet vet jag att de mindre odlarna inte får mycket tillbaka för de pengar de årligen tvingas betala till branschorganet. Ju större produktion, desto mer betalar producenten. Det sistnämnda gör, förstås, att de stora företagen tillika stora bidragsgivarna tycker att de ska prioriteras. Problemet är att de ofta prioriteras väl mycket och att kvantitet går före kvalitet. I ett område som Provence/Côtes-

Château L´Arnaude finns för övrigt åter i Sverige – importeras av Cave a Vin

de-Provence är det uppenbarligen så. När jag var producent i området hamnade jag i en engelsk tidning i egenskap av ledare för ena sidan i en fejd mellan kvalitetsivrande rödvinsproducenter och branschorganet och de stora aktörernas fokus på rosévin och volym. ”The War of Rosés”, kallades det med en blinkning till den engelska historien. Att döma utifrån min nuvarande uppdragsgivare i Provence, Château L´Arnaude, har jag svårt att se att något ändrats sedan dess och min gissning är nog inte alltför vild om jag tror att även Château L´Arnaude gärna skulle avstå från att betala för sitt medlemskap (rätta mig om jag har fel, Mats Wallin). I vilket fall som helst får en producent som den nyss nämnda, alltså med inriktning på dyrare kvalitetsviner, och med huvudsakligt fokus på rött, mycket lite stöd eller, mer sannolikt, inget stöd alls från branschorganet. Tilläggas ska, att branschorganisationerna och odlarstrukturen varierar från område till område så det som tidigare sagts i de här inläggen är ingen självklar sanning överallt. Dock torde det vara mer regel än undantag. Att sedan inte fler drar sig ur beror på att de blir åtalade och så länge det inte finns ett friande utslag vill det till mycket mod, envishet och övertygelse för att som Carole Salen våga ta steget och dra ut i en fejd som i vissa avseende påminner om Davids kamp mot Goliat. Hugade importörer kan för övrig notera att Carole och hennes Les Bastides letar efter en importör i Sverige. (Slade???)

Fortsättning på förra inlägget: Varför vägrar då odlarna betala sina medlemsavgifter? En av dem som vägrar är Carole Salen. Hon driver den gamla familjegården Domaine Les Bastides i Côteaux-d´Aix-en-Provence, en av de första gårdarna i Frankrike att deklarera sig som ekologisk; redan för 40 år sedan tog man steget. De som nu, likt Carole,

Carole Salen

protesterar mot branschkommittéerna delar i stort hennes åsikt, att branschföreningarna bara är till för de stora vinhandelshusen, kooperativen och ett fåtal stora producenter. De mindre, särskilt om de gör ekologiska eller biodynamiska viner, har ingen nytta alls av sitt medlemskap. ”Ändå tvingas vi betala”, säger Carole som slutade betala för flera år sedan och som ska upp i rätten i Aix-en-Provence i januari. Nu hoppas hon att domen i Luxemburg går hennes väg. ”Det är uppenbart att en privat organisation av det här slaget inte kan tvinga folk att betala för ett medlemskap de inte vill ha. Det måste bygga på frivillighet. Den som gör ett ekologiskt vin i den lilla appellationen Côteaux-d´Aix-en-Provence får ingen hjälp alls av den stora organisationen Comités Interprofessionels des Vins de Provence (som omfattar ett flertal appellationer och som domineras av jätten Côtes-de-Provence min anm.)”, säger Carole. Fortsättning följer. (Slade??)