Mitt besök på Ästad Gård utanför Varberg och planeringen av årets skörd sammanföll med att Föreningen Svenska Vinodlare arrangerade sitt årsmöte där. En trevlig tillställning där entusiastiska odlare från i vart fall olika delar av Götaland var på plats, utbytte erfarenheter, käbblade lite grann och mestadels hade kul och umgicks. En programpunkt var resultatet av årets vinbedömning, som sker i regi av Anders Öhman på Gustibus i Malmö. Enkelt uttryckt sätts en jury av olika vinproffs samman, de bedömer sedan till juryn insända viner (ett drygt 50-tal i år) och ger godkänt till alla som samlar ihop minst åtta av 20 möjliga poäng. Utfallet har historiskt varit sådär och det var det i år också (läs mer här). Delvis beror detta gissningsvis på att flera av de ”stora” producenterna inte sänder in sina viner för bedömning – därtill, menar de säkert, är risken alltför stor att de åker på ett i deras ögon missvisande resultat. Den farhågan är förståelig. Medan mer hobbybetonade producenter kan ta ett inte fullt positivt utfall är i princip en medalj ett måste för de stora. Eftersom majoriteten av ”de stora” och etablerade redan säljer allt sitt vin har de mer att förlora än att vinna på att delta i bedömningen. Detta är ett problem för svenskt vin eftersom alla, även de stora, har allt att vinna på att näringen visar upp sitt bästa ansikte så ofta som möjligt. Ett svagt utfall i tävlingen slår både indirekt och direkt tillbaka på alla vinodlare i Sverige. I framtiden lär någon form av bedömning bli obligatorisk för den som vill klassificera sitt vin i Sverige och ju förr näringen själv har en struktur för detta klar desto bättre är det och desto bättre kontroll får man över sin egen verksamhet – alternativet är att den ansvariga myndigheten tar hand om både uppbyggnaden och hanteringen av detta. Vid sidan om vikten av att få med alla eller i vart fall de flesta på en gemensam syn på hur bedömningen och kontrollerandet ska gå till känns det som önskvärt att föreningen funderar över hur den kan göra sitt årsmöte, eller ett annat arrangemang, till en årligt återkommande manifestation för svenskt vin – en manifestation där alla visar upp sina bästa viner och som är öppen främst för media men också i rimlig mån för allmänheten. Det händer mycket spännande inom den svenska vinvärlden och vinerna blir allt bättre och det är dags att visa upp det samtidigt som ett direkt möte med vinkritiker och för den delen den vinintresserade allmänheten ger producenterna ett utmärkt tillfälle att få kritik på och diskutera sina alster med andra än den egna naveln. Det sista kan låta brutalt men det är ett gemensamt drag för vinproducenter världen över att de tenderar till att bli alltför nöjda med sina produkter om de inte utsätts för ständigt åsiktsutbyte – med tanke på de inte helt enkla odlingsförutsättningarna i Sverige och att hybrider används är det viktigt att fortsätta vara ödmjuk inför uppgiften; att en internationell vinguru vid ett tillfälle säger snälla sker om ett vin innebär inte att allt är frid och fröjd för näringen. En sista reflektion kring mina intryck från årets möte och tävling är att många producenter fortsatt har problem med buteljvariationer – kanske är det en god idé att juryn nästa år provar två eller tre buteljer från varje producent? Rimligtvis kan inte ett högre betyg gälla om flaska två inte håller måttet, men producenten kan då få ett kvitto på att vinet i sig är godkänt, nu gäller det ”bara” att få bort flaskvariationen, som inte sällan förefaller bero på svavelhanteringen – här förtjänar att nämnas att även den som svavlar med återhållsamhet kan drabbas av svavelväten och annat och den som svavlar vid fel tillfälle kan bli sittandes med ett vin som både är oxiderat och översvavlat. Jag provade viner som var korrekta, d v s utan defekter, men som inte blivit godkända av juryn och jag provade något vin som blivit godkänt av juryn men som jag inte skulle ha godkänt; min gissning i båda fallen är att skillnaden i bedömningen beror på buteljvariationer. Sist men inte minst förtjänar det att upprepas att de svenska vinerna blir allt bättre men det gäller också att visa det på bred front och framförallt utanför den redan frälsta skaran, samtidigt som det också är viktigt att förstå att det faktum att ett vin är fritt från defekter inte gör det till ett kommersiellt gångbart vin.

PS En mindre diskussion om vad som kan betraktas som ”svenskt vin” försiggick på sina håll vid mötet. Det torde vara ganska enkelt att slå fast att Sverige här ska följa internationella regler. Däremot tål det, mest som en kul tanke, att tänka på vad som är att betrakta som svensk glögg, sprit och öl med tanke på att dessa produkter vanligtvis i varierande utsträckning innehåller importerade delar – ungefär på samma sätt som svenska bilar och mycket annat gör det.

Idag blev min tidigare medarbetare ( på Domaine Rabiega) Louise Sydbeck, då Hjulbäck, klar Master of Wine, Sveriges tredje. Den som inte riktigt har koll på Louise i Sverige ska veta att hon kom till Rabiega efter en sejour på Grands Franska i Stockholm och att hon sedan blev kvar i Frankrike. Bor nu på Sydkusten och driver en firma som förser (lyx)yachterna med exklusiva viner. Bortsett från att Louise självklart är fokuserad, kunnig och intresserad är hon synnerligen trevlig. vinifierat gratulerar så väldigt mycket!

Den som skapar något – lyrik, prosa, musik, teater, vin, fotboll eller annat – vet att den alltid måste vara beredd att ta såväl ris som ros. På annat sätt kan det inte vara eftersom ingen är vare sig perfekt eller presterar alltid på topp, dessutom är smaken subjektiv och därmed delad som baken. Detta ställer samtidigt enorma krav på den som ger sig till att bedöma de som skapar.

Så länge det rosas går det mesta an, även om det också i de fallen är pinsamt när den som uttalar sig de facto inte vet vad den talar om eller då skräp upphöjs till epokgörande konst eller, i lilla vinvärlden, då fulviner framställs som Fynd, trots att det inte finns annat än dyra och i grunden ofta kvalitetsmässigt diskutabla lågprisviner – för att citera Brigitte Bardot finns det inga dyra viner förutom de billiga.

När bedömaren, av vara det må, däremot dissar ett alster eller en produkt, gäller det att den håller sig inom snäva ramar eller att den är oerhört säker på sin sak om hen mer i detalj gör tvärsäkra påståenden om produktens beskaffenhet. Nu är det dessvärre mer sällan som kritiker sätts under lupp, särskilt i vinvärlden. Det gör att direkt inkompetenta figurer och egentligen kompetenta figurer som fallit för frestelsen att tro att de vet mer än de gör eller att formulera sig mer vasst än de har på fötterna för att göra, kommer undan med det mesta, även då det är direkta felaktigheter eller rent av stolligheter de formulerar; medan ifrågasättanden av kritiken och, ibland, efterföljande debatter trots allt inträffar inom andra kulturområden sker detta aldrig i den svenska vinvärlden.

Visst, det förekommer att enskilda skribenter och tyckare kastar, ofta förnumstiga, pekpinnar på varandra i en patetisk klubb för inbördes beundran och självhävdelse, eller att det mer allmänt tycks saker typ ”gubbmaffia”, ”naturvinshipsters” och andra svepande formuleringar som är så löst sammanfogade att de inte betyder någonting. Seriös kritik och artiga påpekanden från producenter och, framförallt, importörer lyser med sin frånvaro. Skälet torde vara så enkelt som rädsla för att utsätta sig för kritikerns framtida ogillande och rent av hämnd.

En högst begriplig rädsla sprungen ur samma omtanke om sitt eget väl och ve som gör att så få, inga, importörer vågar gå ut och kritisera Systembolaget. Detta är ytterst beklagligt, därför att en av lättförklarliga skäl tämligen självgod organisation som SB rimligtvis blir bättre av extern, konstruktiv kritik, precis som alla vi andra förhoppningsvis blir det och detta gäller förstås även för landets vinskribenter. Kort sagt mår ingen bra av att verka i en skyddad verkstad. Brigitte Bardot.