Här kan man se German Lyon berätta om årgången 2010 i Maipo Andes, den nya, Chilenska höghöjdsappellationen, i allmänhet och vinet Perez Cruz Reserva Cabernet Sauvignon i synnerhet (10:an släpps i Sverige i dagarna – tips på kul provning: ställ 09 och 10 mot varandra och upptäck att det kan finnas stora årgångsskillnader även i Chile).
Interiör från Perez Cruz vineri i Maipo Andes
Enligt nyhetsbrevet Det nya Rioja har skörden i Rioja 2011 klassats som Excelente, det vill säga ”utmärkt” och det tycker vinifierat.se är utmärkt. Som tidigare nämnts är vi mycket 
nöjda med Mazuelo de la Quinta Cruz från året och om övriga producenter är än mer nöjda kan vi bara glädja oss åt det. Passar på att påminna om att påsklammet kräver en Rioja, till exempel en Muga reserva. Den som vill chansa på att det är vår i påskhelgen kan för övrigt också passa på att hinka lite Muga Rosato (det står på Systembolagets hemsida att det är årgång 2009, mitt tips är att det snarare än de sista pannorna av 2010 alternativt de första av 2011, båda mycket bra).
Okej då, våren var kanske inte här riktigt än, eller så kom den bara av sig. Å andra sidan lär den snart vara tillbaka igen och då, om inte förr, är det dags att gå man ur huse och köpa på sig rikliga mängder rosévin. Man kan också, som den allsvenska premiären,
trotsa vädrets makter och påstå att det är vår trots att snön yr. Eller så kan man begå en statskupp. Eller så kan man ta på sig sin onepiece och se ut som det är vår. För övrigt kan man dels konstatera att Timrå verkar fixa kvalserien, lätt, dels att den hotade och omskrivne ”mannen i onepiece” är Timråprofilen Martin Andersson, 41. Men vad gör man om man ger upp inför vårvintern? Tja, man kan gå loss på de spanska viner som vinifierat.se nyligen tipsat om (Muga, Dominio de Tares) eller så kan man ge sig på den synnerligen ursprungstypiska Girard Old Vine Zinfandel. Visst, den här vintypen håller på att ta över Amarones roll som finvinet för alla som vill men inte riktigt kan och, kan man undra, vad är det för del med det? Det är bra att man vill, mycket bra, och kan man inte, eller kanske inte kan än, ja, vad negativt finns att säga om det? Såg att en tidning skrev väl om vinet och sedan gav det ett rejält minus med hänvisning till att det är ett vin att älska eller hata. Med andra ord satte man betyg på den egna smaken och inte vinet. I en annan tidning blev vinet superfynd. Kanske också det utifrån den egna smaken. Hur som helst: den som tror sig gilla ett vin som har för mycket av allt och som fullständigt kastar sig över en, den ska inte missa Girard Old VIne Zinfandel för så här är en Zinfandel i högform när alla bitarna fallit på plats.
På tal om nya, spanska viner den 2:a april i år, ska inte coola Bierzo-vinet Bem bi Bre
I din butik i liten upplaga i april i år
glömmas bort. Kommer några hundra pannor. Gamla Mencia-stockar – bara det gör att den sanne vinvännen bara måste prova, eller hur? Dessutom är vinet bra; elegant och koncentrerat, allt i ett. Vill samtidigt passa på att tipsa om samme producents, Dominio de Tares, häftiga vitvin Godello, gjort på druvan… Godello. Syraburen ek som imponerar och, bokstavligen talat, läskar å det värsta och, handen på hjärtat, hur många av er behöver inte ta reda på hur en välgjord Godello smakar? Finns i beställningssortimentet och passar bra till nästa vinprovning och/eller då lagrad hårdost eller stekt eller grillad fisk står på menyn.
Formidabla favoriten Muga släpper två av sina lite dyrare viner i Sverige på måndag nästa vecka. Blott några hundra pannor av vardera sorten har köpts in av Systembolaget. Torre Muga är en oerhört snyggt vinmakad Rioja, som lyckas balansera på en slak lina mellan power-världen och perfekt vinmakeri, och, ha en fot kvar i ursprunget. Dyrt, men riktigt, riktigt bra. I tillfälliga sortimentet släpps årgången 2005, man kan också beställa 2006:an. Prado Enea är en klassiker, som snyggats till och som idag står för det bästa av det klassiska Rioja. Här kan man glömma powerskolan, däremot uppvisar det en imponerande balansakt mellan det traditionella och det moderna och det lyckas förena komplexitet med koncentration. Också väldigt imponerande vinmakeri. Släpps även på magnum. Glöm nu inte heller, att Rioja sitter som en smäck till påsklammet och ska man dra på aldrig så lite är Torre Muga och Prado Enea givna tips. Den som ska bjuda släkten och hellre dricker de bästa vinerna i snyltgästfria sällskap, kan satsa på det utmärkta påsklammsvinet Muga Reserva (i beställningssortimentet). Inte dyrare än att man kan stå ut med att se kreti och pleti dricka det – dock försvinnande gott även för en själv.
Påsklammet kräver Rioja
Var tryckt edition har vanligtvis sitt eget regelverk för hur man ska skriva det ena eller andra. Det viktiga är egentligen inte om man i flertal skriver museum eller museer, avgörande är att alla publikationens medarbetare skriver på samma vis och även om nu
Pinot noir?
datorn, modern som den är, föredrar museer, är otvivelaktigt museum vackrare i en brödtext, för att nu inte tal om hur det ser ut i en rubrik. Till saken: vinifierat.se har ingen konsekvent hållning till hur druvnamn skrivs. På senare tid har en usel kompromiss kommit att dominera. En kompromiss där förnamnet skrivs med versal och efternamnet med gemen: Pinot noir. Fult. Snyggast och förmodligen, utifrån en objektiv bedömning, mest korrekt är, förstås, gemener hela vägen: pinot noir. Trots detta är dock rådande kutym i Sverige att skriva med versaler, gärna dubbla sådana: Pinot Noir. Okej, det ser inte så tokigt ut och det är lätt att hitta namnet i texten så på det hela taget är det inte så dumt det heller. Jag tror jag fortsätter skriva på det fula, definitivt felaktiga viset. Tips på Pinot noir.
Nå, hur gick det?! undrar alla Cabernet franc-älskare i allmänhet och hängivna fans och
Doktor Sinskey
vanekonsumenter av Robert Sinskeys Cabernet franc i synnerhet, kunde du ordna mer Cab franc åt oss i Sverige? Eller var det där inläggetom att du skulle försöka ordna biffen, eller i vart fall Cab francen åt oss, bara pompöst poserande i skrift? Det där sista vill jag låta stå oemotsagt, för vem gillar inte att posera pompöst i skrift?, men visst har jag ordnat biffen, eller i vart fall Cab francen! En pall 2006 kommer att nå Sverige vad det lider och vi får även en garanterad tilldelning av den lilla mängd som därefter gjorts och den ändå mindre mängd som från och med nu görs.
Vinmakare Jeff
Och, ni ska veta att det inte bara blev så av en ren händelse, ingen, jag upprepar ingen, har rimligtvis slickat Robs och vinmakare Jeffs stövlar lika grundligt som er utsände. Men det är det värt. Tillsvidare finns lite 2005 kvar i lager i Sverige och missa för all del inte heller Doctor, jo, han kallas så för han är det, doktor, Sinskeys Marcien, som är i toppform just nu. Vi lyssnar på två fina låtar med, i tur och ordning, The Supremes och The Smashing Pumpkins. Två val som Doctor Sinskey kanske skulle uppskatta. Avseende Smashing Pumpkins är rekommendationen, att Siva ska avlyssnas tre gånger dagligen och på
Smashing Smashing Pumpkins
mycket hög volym
Av olika skäl blev det ingen vinfrossa i fina krogstaden Seattle den här gången. Däremot är det glädjande att kunna meddela, att Chartreuse – framförallt Chartreuse i sin ädlaste form: grön V.E.P. – blivit innedrycken
framför andra i staden! Och, det har i stället vinfrossats hos kompisar i St Helena, Napa. Här kommer en sammanfattning av denna frossa: Hewitt 2005 (typisk Napa, bra i sin stil, för mycket av allt), Shafer Relentless (missade årgången, snygg power, att det är Syrah framgår som tur är av etiketten), Château d´Ampuis 1998 (lite ungt och sannolikt i en tunnel, men snyggt, elegant och ett härligt exempel på Rhône-Syrah, mycket bra), Hedges Limited Cabernet sauvignon 2005 (klart jag tycker det är bra, dessutom ett bra uttryck för Cab på Red Mountain – och bortsett från att jag är inblandad i vinet så är just 05 den bästa Caben vi fått till hos Hedges, tycker jag), Shafer Red Shoulder Ranch Chardonnay 2009 (mycket Nya Världen-Chardonnay, saknar syra och bett, hade annars kunnat vara riktigt bra), Clos Dière 2003 (första årgången då ”Cuvée I” försvann ur namnet,
fortsatt purung, vägrade öppna sig helt trots en brutal kastrullering, klart jag tycker det är bra), Jean-Luc Colombo ”Terres Brulées” Cornas 2007 (snygg Syrah, bra balans, bra vinmakeri, tydlig 13,5 % – stil, sticker av i en frossa i Napa Valley…), Robert Sinskey Vineyards Cabernet sauvignon 2002 (verkar vara gjord på unga stockar, lite ryggradslös, klingade snabbt bort), Robert Sinskey Vineyards Cabernet franc 2006 (snygg, bra Cab franc, den bästa i Kalifornien?, fortsatt ganska ung, bra vin), Pride Mountain Vineyards Cabernet franc 1996 (bra och som sig bör vid den här tiden, 96, i Napa, gjord i en mer tydlig 13,5 % – stil (den uppgivna alkoholhalten är 13 %), håller ihop bra, ren), 007 Petit
verdot (enligt uppgift från vår värd, den förträfflige vinentreprenören Mike Towers som har fingrar, eller i vart fall pengar, i en rad vinprojekt i USA, kommer detta mystiska vin från en liten del av en mycket känd vingård,i Napa, där vinmakaren varje år gör några flaskor ren Petit verdot åt ett fåtal kompisar, går inte att köpa och är så hemlighetsfullt att det verkade smått olagligt hela projektet, och eftersom ni aldrig kommer att kunna prova vinet vill jag bara ha sagt att det är sjukt bra, eller kanske mest för mycket av allt och lite obalanserat, men mystiskt är det förstås), Spottswoode Cabernet sauvignon 2005 (besvikelse, Spottswoode brukade vara väldigt snyggt och elegant, nu var det mest utslätad power fast förankrad i syltburken; har hoppat över skaklarna och vänstrat med Parker, förefaller det), Duckhorn Sauvignon blanc 2010 (vår värd har varit delägare i den här gården, det hjälper nu inte, vinet är förvisso rent och fruktigt, men också onödigt högt i restsötman och lågt i syran, synd,
hade kunnat vara bra, kanske), Flowers Pinot noir 2009 (totalt kass första timmen, doftade enbärskryddade lingon och färskt tallkåda, öppnade sig sedan och bjöd på fina Pinot-toner, orkade dock inte ända fram i smaken och var väl högt i den upplevda alkoholen, får ändå godkänt, nästan), Wilmart ”Cuvée Creation” 2000 (oerhört lätt att definiera, typisk fluffighet för året 2000 och en väl avvägd mix där Chardonnay stöttas av Pinot noir i en fin 80/20-blend (jo, vi ringde Champagne och kollade för säkerhets skull, men det gick verkligen att känna, snyggt), bröd, toast, fin liekaraktär, stor, mogen, god, lång, ren, perfekt att dricka nu (i alla fall den här buteljen inköpt i St Helena), g-o-d), Cade Sauvignon blanc 2010 (för blyg och
försiktig för att få dansa, annars hyggligt elegant och syrarik i ett försök att göra en snygg Sauvignon blanc från Napa), Chateau Montelena Chardonnay 2009 (bra, snygg, väl ung), Chateau Montelena Chardonnay 2007 (mer utvecklad än 09, väl integrerad ek, snyggt, fortsatt ungt, men trevligt att dricka nu, görs utan malolaktisk jäsning, men med återhållen ek och mindre alkohol än kusinerna i Napa, mycket bra), Chateau Montelena Estate Cabernet sauvignon 2008 (ljus färg för Napa, dock tydlig Napa i doften, spetsat med ett uns kardemumma av alla tokiga saker man kunde tänka sig hitta i det här vinet, bra syra, rent, väl avvägd ek, ungt, nyklassiskt), Chateau Montelena Estate Cabernet sauvignon 2005 (mer utvecklat, viss mognad, integrerad ek, bra syra, mindre alkohol än medelvinet från Napa, både mörka och röda körsbär, mycket bra), Henriot ”Cuvée des échanteleurs” 1995 (mogen, mycket god, perfekt att dricka nu, typisk husstil), Spottswoode Sauvignon blanc 2010 (frisk och lätt lovande doft, inte lika bra i smaken, nej, Spottswoode har gått vilse i den kommersiellt anpassade stilpannkakan, synd), Pride Mountain Vineyards ”Reserve Claret” 2006 (många runt bordet älskade det här, själv ser jag det som ett vin för tidigare limsniffare, behöver jag tillägga att den flyktiga syran sprängt alla rimliga gränser?), DLD Les Gosses Vineyard ”Cuvée
Marcel Dupont” (schysst Red Mountain-syrah…), Merry Edwards (någon av jänkarna tyckte absolut att vi skulle prova det här och visst var det riktigt intressant: en amerikansk Liebfraumilch), Heitz Cellars Cabernet sauvignon 1999 (en ovanligt ren årgång från legendariska Heitz, bra balans och i en stil som aldrig hört talas om Parker, bra).
AVA Red Mountain i östra Washington växer så det knakar. För 20 år sedan odlades här knappt något vin. I skrivande stund planterar en man vid namn Dick Shaw 200 Ha Cabernet sauvignon. När det är gjort omfattar AVA:n 1700 Ha. Trots de allt större vingårdarna råder brist på druvor. Orsaken är de två senaste årens svala väder, utebliven mognad, mjöldagg och frost. Samtidigt är, för min del, de två senaste åren de bästa jag sett på Red Mountain. Det svala vädret har gett mer av struktur och syra och mindre av alkohol och utslätad personlighet . Provade i förrgår de Limited-viner jag satte ihop hos Hedges förra året (Malbec, Merlot, Cabernet sauvignon). Caben är okej, men lämnar lite i övrigt att önska avseende frukten; Malbec respektive Merlot är, om jag får säga det själv, riktigt bra. Perfekt balans, pigg syra, integrerad ek, väl avvägd frukt. Satte igår ihop Limited-vinerna från 2011. Återigen föll valet på Malbec, Merlot och Cabernet sauvignon – och som vanligt var kanske det bästa av dem alla Cabernet franc, men på grund av låg efterfrågan på den druvan i staterna blev det ingen sådan i år heller. De tre limited som nu ändå görs, är mycket lika dem från 2010. Det vill säga härlig frukt i kombination med bra struktur och syra, vilket inte är självklart i det ökenklimat, som, i motsats till vad många tror, är vad som gäller för vinmakandet här på Red Mounatin.
Hedges Family Estate, Red Mounatin, Wa
Medan utvecklingen avseende Vinsverige i stort varit helt fantastisk de senaste 45 åren, har så gott som ingenting hänt beträffande massmarknadens mest populära produkter. Vid en blindprovning på
Fortfarande bäst
Gustibus sommelierskola i Malmö fick idag 26 elever, blint, prova den 45 år gamla Parador (senaste tappningen, är bäst att tillägga för dem av oss som är mer korkade än andra) och en av dagens storsäljare, en box för 149 kr. En förkrossande majoritet föredrog Parador! Nu skulle man kunna tro att poängen med det här inlägget är, att eleverna måste ha fel, men det är tvärtom: massmarknaden och alla tillskyndare av skräpboxar har fel. Tveklöst var Parador minst lika bra och, även i min gom, bättre än sin efterföljare. Den stora skillnaden mellan vinerna är, att den moderna boxen berikats med ett inslag av mocka från ekchips eller –stavar. Samtidigt är det vinet både mindre rent och mer skitbeskt än Parador. Och, den är, förstås, mer rik på alkohol (14 mot 12 %). På papperet innehåller Parador mer socker, men smakmässigt är det svårt att känna det, tvärtom upplevs boxen som pimpad med såväl sötma som syra i en ohelig allians, som borde få varje människa med normala smaklökar och normal bildning att sky den. Tyvärr är alltså kontentan av dagens provning, att inget egentligen hänt under de 45 åren Parador, denna 1960- och 70-talens storsäljare, funnits. Skäms på oss.