När man gör vin är det inte bara det innevarande året som påverkar årgången. Druvans embryo finns på stocken redan året innan och då naturen rör sig i cykler beror utfallet också på denna; en torr cykel medför mindre volymer och kanske mer koncentration (förutsatt att mognadsprocessen inte bromsas eller rent av avbryts av torkan) och en mer nederbördsrik period föder med större lätthet fruktiga aromer och ökar volymen med viss risk för lägre koncentration.Årgången 2003 inföll under en torr cykel i södra Frankrike, där undantagsåret var 2002 – ett år som bortsett från att det var ovanligt svalt under sommaren bjöd på mycket nederbörd och mycket hagel och många stormar med blixt och dunder. Med andra ord påverkades 03 både av det svala och nederbördsrika 02 och den torra och varma cykeln som då rådde. Mer i detalj kunde vi på Domaine Rabiega och Château d’Esclans – de båda gårdar jag då gjorde vinet på – konstatera att det varmt, väldigt varmt, och torrt, väldigt torrt. Inget regn alls och riktigt varmt från våren till efter skörden.År med torka och värme innebär i de här trakterna att risken för bränder, stora bränder, är ständigt överhängande. Skogsbranden i Västmanland häromåret är vardagsmat härnere och är skälet till att brandförsvaret har ett flertal plan och helikoptrar som de kan vattenbomba med, och skogarna övervakas ständigt både från luften och marken.Medan vi klarade oss från bränder i Rabiegas närhet drabbades Château d’Esclans på ett tämligen direkt vis av en omfattande brand i trakterna av gården, som ligger mellan La Motte och Callas. Några byggnader strök inte med och som vinfälten utgör effektiva brandgator nöjde sig branden med att nagga oss i kanterna. Något hektar stockar torkade ut och gav ingen skörd 2003 medan ytterligare några hektar fick skördas separat då de rökskadats. Förlusten mätt i volym motsvarade ungefär det som vildsvinen, som kraftigt förökade sig under 90-talet, åt upp varje år – 2003 åt de däremot inte upp något alls eftersom skogarna runt gården brann ner varmed vildsvinen, och andra fyrfotingar, tog det säkra före det osäkra och flyttade till skogstätare trakter.Det var nu inte bara södra Frankrike som upplevde en ovanligt varm och torr sommar 2003. Det gällde även stora delar av Europa och inte minst övriga Frankrike, där så många åldingar dog av värmeslag att president Chirac ville att fransmännen hädanefter skulle arbeta gratis Annandag Pingst så att staten kunde skänka lönerna från den dagen till äldrevården och då framförallt till nya klimatanläggningar (detta resulterade snart i att var och en fick välja om den villa arbeta gratis på Annandagen eller om den hellre var ledig och idag verkar de flesta arbeta för egen räkning). I trakterna av det normalt tämligen gröna Grenoble såg det ut som en skogsbrand dragit fram i slutet av augusti men det var ”bara” torkans effekter som stod att utläsa i de kala träden och det brända gräset.

Vinmakarna i de svalare delarna av Frankrike var bekymrade. Ett sådant här år hade de aldrig upplevt tidigare – i områden som är beroende av hög syra och inte alltför hög alkohol/sockermängd, som Champagne och Cognac, talade man om ett katastrofår – och visst fick de problem när de togs på sängen av mognaden och plötsligt hade mer socker i druvorna är kanske någonsin förr i kombination med den lägsta syran de skådat. Det sista sagt med förbehåll för flera undantag där torkan stängt av mognadsprocessen – blir det för torrt fokuserar vinstocken på att överleva och slutar försöka få sin frukt att mogna. Med andra ord satt många i de svala områdena med antingen ganska klumpiga och platta viner eller så var de direkt usla i sin lika gröna som paradoxala omognad.I södra Frankrike, där vi är vana vid den här typen av år – låt vara att 03 var extremt på många sätt – hade vi lättare att hantera situationen. Samtidigt gällde för den som ville optimera kvaliteten att snabbt läsa av året och följa naturens nycker. För egen del kände jag tidigt att förutsatt att stockarna inte skulle stänga ner sig – risken var mindre på våra båda gårdar där vi arbetade utan kvävegödning och med låga skördeuttag – så skulle vi korta ner macerationstiderna och bejaka årets lätt svulstiga sidor. Sagt och gjort.Vitvinerna blev sådär. Ganska självklart. Vi hade förvisso kunnat panga på med syra-tillsatser men det resulterar allt som oftast i att vinerna upplevs som enklare än de egentligen är alternativt som obalanserade. Istället bejakade vi det svulstiga också här och fick fram ett antal ganska maffiga vitingar som var okej utan att ha syran för ett riktigt långt liv. Ett trick man alltid kan arbeta med är att hantera den naturliga koldioxiden som uppstår under jäsningen och låta mer av den vara kvar vid buteljeringen, varmed vinet också upplevs som friskare. Självklart blockerade vi också den malolaktiska jäsningen.

Det som ovan sägs om vitvinerna gällde i stort även för de rosa, där ekfatslagrade ”Rochêne”, alltså det som idag blivit ”Garrus”, klarade sig bäst – kort sagt passade det maffiga in på det här ekiga rosévinet som också i mindre utsträckning än många av de övriga roséerna var beroende av syran.Rödvinerna blev genomgående riktigt bra. Mer Nya världen kanske än europeiska ibland, detta i och med att vi på UC Davis-vis arbetade med övermogna aromer, till detta nödda och tvungna. Ganska kul. Ett vin som ”Carbase”, gjort på ren carignan på Château d’Esclans, blev riktigt mumsigt men tappade det mesta av sin unicitet (svarta vinbär med lingontopp och en rejäl syraskjuts) och det var påtagligt hur lika varandra – inom rimliga gränser – de tre endruvsvinerna på Château d’Esclans blev (Carbase, Mourbase och Grebase). Övermognaden gjorde dem rundare och mumsigare men också mindre personliga och spännande och mindre intressanta att kombinera med mat.På Domaine Rabiega, där eländesåret 2002 var enda gången jag fick ta det drastiska och nedslående beslutet att inte göra någon röd Clos Dière, kastade jag mig girigt över 2003 – äntligen en röd Clos Dière igen! Det året som föreföll och fortsatt förefaller mig mest likt 03 var och är 1990. Slutresultaten 90 och 03 kom därför föga förvånande att påminna om varandra och lika nöjd som jag var 90 var jag 03. Tack vare det strama 89 och det synnerligen svala 02 fick båda åren med sig en släng av det som det egna året inte innehöll. (89 och 90 följde för övrigt på två nederbördsrika år, där 87 dessutom var ganska svalt.)Tänkte på allt detta när jag öppnade en 2003 Clos Dière häromdagen. Flaskan hade legat ganska länge i vinstället i köket och hade med andra ord inte lagrats perfekt det senaste året. Nu oroade inte detta mig. Precis som 90, som fortsatt är vid mycket god vigör, kommer 03 (Clos Dière) hålla länge, ja, faktum är att en svalt lagrad flaska fortsatt är långt från sin peak. Den här delvis kökslagrade versionen var kanske lite mer utvecklad men gjorde oss inte besvikna. Tvärtom. Kraftfullt, begynnande mognad, stor komplexitet och smakrikdeom, massvis av frukt och en nu väl integrerad ek som bär upp frukten på ett sätt som gör året rättvisa. Måste erkänna att det känns galet skönt att öppna en flaska vin och bara känna att ”wow, det året satte jag i bull’s eye”. Det där sista kan nu låta både övermaga och skrika ut att här har vi en som saknar självkritik. Kanske är det så. Å andra sidan tror jag att de flesta av oss som försökt/er göra riktigt bra viner är så självkritiska att vi också måste få jubla när det känns alldeles rätt – de flesta åren gör det inte det och då tiger ohälsan still.

Zager & Evans.