Ålderstigen 6.0

Publicerat 2015-07-15 av Lars Torstenson

Svara

Idag är Hermanus Nilsson hungrig som en varg. Han skulle kunna äta en fårflock själv eller i alla fall en Belgian blue-tjur. Och han skulle kunna dricka ett gallon amerikanskt rödtjut till det eller en cistern stor som ett halvt oljelager i Texas full av av av… ”La bonne!”, ”La bonne! Var i helvete är min mat?!” ”Men herrn, herrn har ju precis avslutat frukosten efter att ha i en stund av ljus lägrat mig två gånger på raken.” ”Vad har det med saken att göra? Ge mig min mat ditt eländes nöt!”. Idag åt Hermanus Nilsson två kilo rått rött kött och drack två helor rödtjut i ett svep. Sedan försökte han jaga ifatt husan och ge henne en omgång därför att någonting. Han kräktes i frysboxen innan han gick och la sig klockan 13.

WAY.

Tignanello 1996

Publicerat 2015-06-20 av Lars Torstenson

Svara

Uppfylld av då ytterst behaglig hybris lät jag slinka ur mig något i stil med ”Äh, tänk inte på maten, älskling, den fixar jag!”. Efter de senaste framgångarna i köket och med full insikt om att det finns olika slags spishällar tyckte jag väl att jag kunde kosta på mig att vara både storsint och spontan. Någon halvtimme senare när kycklingen badade, eller kanske snarare kokade, i den olivolja jag i, måste erkännas, alltför frikostiga mängder skänkt i stekpannan och när påsrisotton inklusive tillsatt grädde och parmesanost satt fast i den andra stekpannans botten, var det inte lika muntert längre, inte minst som jag, som ni vet, är lite rädd för Hustrun. ”Vad ska hon säga nu?” tänkte jag innan tanken snabbt for iväg till vinkällaren och jag efter den. Hittade en Tignanello 1996, det säkraste bland säkra kort. Fyllde ett glas. Smög iväg från köksenvirongerna och gav Hustrun glaset och sa ”I väntan på maten!”. Hustrun sniffade och sippade och sa, en aning avmätt, ”Hm, det gick inte så bra med maten, va?”. Dire Straits.

Snart Midsommar: traditionellt vintips!

Publicerat 2015-06-12 av Lars Torstenson

Svara

Det svettlackar så smått mot Midsommar och Sveriges verkliga nationaldag och dito fest. Vis av den erfarenhet irriterade HR:are gett vinifierat är nyss nämnde i år ute i så god tid med sitt Midsommar-vintips att HR:en hinner beställa och, inte minst viktigt, få hem vinet i tid till den stora begivenheten, ja i alla fall under förutsättning att beställningsvarorna beställes ganska så per omgående och varför skulle du inte göra det? Varför förlita sig på att varan du vill ha finns i din butik? Vi må klaga på tomma Systembolagshyllor inför de stora helgerna, men som butikskund kan du faktiskt också vara ute i lite bättre tid. Nog av. Till tipsen.

Det mest givna vinet under midsommarhelgen är Les Lauzeraies ”LL” Tavel, nr 2724, 109 sek. Från och med den nya årgången, 2014 ,som nu säljs i Sverige är vinet, bortsett från att vara mumsigt, gott och välsmakande och fruktigt och välbalanserat, ett perfekt ackompanjemang till den grillade fisken, de grillade grönsakerna, fisksoppan, salladerna och utesittandets påfrestningar, ekologiskt certifierat. Dessutom slutblendat av er utsände i de rosenskimrande drömmarnas verklighet. Den som nödvändigtvis måste ha ett alternativ till detta rosévinernas rosévin får tipset Muga Rosé, nr 90130, 109 sek. Systembolaget påstår att det vinet har en bärig, frisk smak med inslag av vattenmelon, färska örter, smultron och röda vinbär och det håller vi med om. Dessutom är det gott.

Näst efter rosévinet kommer på Midsommarens nödvändighetsskala grillvinet och det är tveklöst så att Girard Old Vine Zinfandel, nr 22337, 189 sek, har vad som tarvas för att stå upp mot mygg, vind och kyla och lätt övergrillade smaker från köttbiten, fisken, grönsakerna, haloumin och allt det andra som hamnat på grillen. Kort sagt ett vin som smakar även då midsommarfton och midsommardag blivit midsommarnatt. Den som riskerar få oönskat besök av grannarna och därför vill ha ett billigare vin till reds utan att sjunka ner till skräpvinssegmentet trots att grannarna förtjänar det, den kan med fördel slå till på El Rey Old Vine Garnacha, nr 2260, 79 sek. det här vinet låg tidigare i bassortimentet, måste numer beställas till de flesta butiker. Dock fortsatt samma välbalanserade, fina Garnacha-uttryck och därmed ett allroundvin i dess bästa bemärkelse. Lite för bra för irriterande grannar, men den som öppnar flaskan i god tid, kanske två veckor i förväg, får på så vis till en mindre angenäm och för dumma grannar mer välanpassad doft och smak. Den som nu inte hinner chocköppna buteljen ska veta att den serverar ett fruktigt och behagligt vin som funkar till det mesta.

Vitt! Klart det måste finnas vitt för den som inte dricker rött och kanske inte heller rosé samt för den som faktiskt bara vill ha vitt eller föredrar slikt vin till fisken, skaldjuren, osten och salladen och kanske också köttbiten. Tipset här går till i Sverige nyss släppta superårgången 2014 av Clotilde Davennes Bourgogne Blanc, nr 5562, 127 sek. Detta friska vin har förmodligen aldrig varit bättre än i sin nya upplaga. Systembolaget beskriver det som ”Fruktig, nyanserad, mycket frisk smak med inslag av gröna äpplen, päron, citron och mineral” och det kan vi väl skriva under på. Den som trots det nyss sagda vill ha ett alternativ också på vitvinssidan får här tips på av er ovan nämnde konsultvinmakade Domaine de Brescou Chardonnay, nr 71421, 89 sek, en kompromiss mellan sydfransk värme och rondör och nordbons svalka och fräschör (nåja…).

Sist men inte minst bubbel. Även här måste vi tipsa om Clotilde Davenne och hennes ursnygga Crémant de Bourgogne, nr 7725, 135 sek. Närmare äkta champagne kommer du inte. Den som vill ha annat bubbel utan att hamna i i och för sig underbara Champagne får tipset på Gramona Tres Lustros, nr 96021, 281 sek. ”Torr, nyanserad, något utvecklad smak med inslag av gula plommon, nötter, päron, mineral, kex och citrus”, säger Systembolaget och ja det kan vi väl också hålla med om samtidigt som vi applåderar att allt som glimmar inte är champagne.

Sommarsång.

Petit Cheval 1989

Publicerat 2015-06-08 av Lars Torstenson

Ett tips väl så värdefullt som gårdagens om att inte steka skinkan direkt på induktionshällen är, att servera ett uppmärksamhetsfångade vin till den då och då inte fulländade maträtten. När skinkan löpte amok och blev omöjlig att kontrollera häromdagen och det stod klart att köket luktade apa och maten kanske inte heller den mötte den kräsna gommens alla krav, passade er utsände i de sluga baktankarnas grumliga vatten på att kasta fram en Petit Cheval 1989 till Hustrun som satt där på terrassen och försökte få frisk luft samtidigt som hon med ett stelt leende på läpparna undslapp sig ett ”åh! ööh, pasta?, pasta!, Lars, en sådan överraskning!”. Då flaskan hamnade i den vänas blickfång blev leendet allt annat än stelt och hon närmast spann fram ”mmm, Laars, Petit Cheval 89…” och er ovan nämnde kunde snabbt kasta fram lite sådan där kunskap som den går runt och bär på som borde ägnat den tiden det tog att lägga kunskapen på minnet åt något annat ”jajamen, första året med gallringsmatta på Cheval Blanc, som tur var!” och inte för att Hustrun fäste så stor vikt vid det där lätt nervösa pladdret som allt som oftast infinner sig i vårt äktenskap eftersom hon alltid har övertaget på något vis, men hon var nöjd, glömde snart pastagrytan och insöp bouqueten och sa ”det här är annat än induktionshällsstekt skinka det” och det kan vi hålla med om. Kort sagt är dagsformen på Cheval Blancs andravin från 1989 bästa tänkbara och det är en fröjd att dricka. Skolboksexempel i perfekt författning. Och så lite Patti Smith på det.

Bevisat: Vin också örongodis

Publicerat 2015-06-05 av Lars Torstenson

Svara

Enligt franska RTL2 har forskare i Oxford lett i bevis att vi också väljer vin med våra öron. Försöket var tämligen enkelt. En fransk respektive tysk hylla ställdes i ordning på ett snabbköp. Varannan dag spelades bayerska sånger, varannan franskt dragspel. Resultatet: dagarna med bayersk musik såldes dubbelt så mycket tyskt vin, dagarna med smäktande dragspel femdubblades försäljningen av franskt vin. Och det är inte nog med detta! I USA gjordes försök som visade att kunderna köpte både dyrare och mer vin när det spelades klassisk musik, medan de handlade billigare grejer när de fick höra ”Top 50”. I USA har andra försök visat att intaget av dryck, alkoholhaltig eller inte, påverkas av typen av musik och dess rytm och volym. Slutligen har en av RTL2 icke närmare namngiven önolog roat sig med att via provningar hitta de perfekta kombinationerna mellan 150 olika viner och 250 låtar. Bland annat kom hen då fram till att cabernet sauvignon går bra till Rolling Stones Honky Tonk Women och chardonnay till Blondies Atomic. vinifierat utgår från att Systembolaget har koll på läget och funderar över om avsaknaden av musik i butikerna ska minska kundernas köpbenägenhet eller om man fortsatt funderar över vilken musik affärerna ska förses med i syfte att få kunden att avstå köp. Kanske lite sådant här på 120 decibel? Det skulle vara effektivt, gissar vi. För att öka försäljningen av kändisboxar, bluff-zinfandel och spansk appassimento kanske det här vore något. Nog av. Enda sättet att få veta är att genomföra egna tester i Sverige. Vi ser fram emot det och lyssnar på given bakgrundsmusik i vinbutikens olika avdelningar: rött, champagne, vitt, rosé.

Bulgarisk bulletin & Pilence pee

Publicerat 2015-05-29 av Lars Torstenson

Nyss hemkommen från Bulgarien kan jag konstatera att vinerna från 2014 trots allt kommer bli ganska bra. Året var annars uruselt från växtodlingssynpunkt. Tack var ett utmärkt arbete i vingården lyckades Abdyika ändå få fram bra fukt. Riktigt lika bra gick det inte för min andra uppdragsgivare, Lubo Jivankin, som precis påbörjat sin kvalitetssatsning när det drog ihop sig till skörd. Hans druvor hade därför odlats vid (alltför) högt uttag och gallrades inte alls. Resultatet blev en del problem med mjöldagg och röta och inte minst en ganska utspädd kvalitet.Men låt oss börja med Abdyika, en gård som sköts enligt konstens alla regler och gjordes så redan innan jag kom in i bilden vill jag tillägga. Tack vare ett ursinnigt och fokuserat arbete i vingården kunde man här skörda riktigt hyggliga druvor även ett (bulgariskt) katastrofår som 2014. Visst saknade vi lite koncentration och visst hade vi en del gröna toner att hantera i vinkällaren, men på det hela taget var det rent och snyggt och det är avgörande för vad du kan göra med druvorna, att det är rent och snyggt.

I och med att vi blendade 2013 för snart ett år sedan skapade vi tre distinkta stilar för gårdens rödviner ”Melnik Tradition”, ”Estate Blend” och ”First Selection”. Denna nya inriktning har vi kunnat bygga vidare på trots väderproblemen under växtsäsongen 2014. Via vissa förändringar i vinifieringen, blenden och, inte minst, lagringen har vi, bokstavligen talat, hållit stilen och dessutom fått till riktigt bra viner. Nu är vi inne på sluttampen med ekfatslagringen och i augusti går vinerna på butelj. Rosévinet är okej, men där kan vi bättre, förhoppningsvis redan i år.

Avseende Lubo Jivankin Wines är allt tillfredsställande med tanke på utgångsläget. Vi har fått till ett hyggligt vitvin, en schysst Merlot och en riktigt spännande Cab Franc, som snarare tar en till Bourgeuil än till Sandanski i Bulgarien. Särskilt mycket buteljerat vin gör vi nu inte. Lejonparten går iväg på bulk medan vi tar sikte på 2015 som ”år 0”. Dock har vi kunnat pricka in några lämpliga ektyper för vissa av de tänkta vinerna och lärt oss att förstå aromerna lite bättre i vissa av fälten.

I år har som vanligt sol och regn och värme och kyla blandats om vartannat under våren. En del odlare har fått problem med mjöldagg – något som drabbar alla året efter ett ”mjöldaggsår” om hen inte är extrem noga med att vidta de åtgärder som ett sådant år tarvar, som att elda upp gamla grenar och framförallt att inte krossa dem och återföra dem i marken – men både Abdyika och Lubo Jivankin har varit noga med att göra allt by the book. Vi ser således fram emot ett mycket spännande 2015! Pilence pee. Och mer vacker sång från Bulgarien. Och ändå mer otroligt vacker sång från Bulgarien.

Lite kort om en vinfrossa & KoMaRa

Publicerat 2015-05-25 av Lars Torstenson

Även om inte HR:en tycker det så vill vinifierat själv mena att det är på tok för längesedan ett inlägg bestod av skryt och skrävel och ett tradigt uppräknande av viner som vinifierat provat; ett inlägg inte för någon annans skull än vinifierats egen; ett inlägg som i tillrättalagda och överdrivet positiva ordalag pladdrar på sådär som folk brukar göra när de fått göra något andra inte fått göra.Som sig bör inleddes och avslutades den här vinfrossan med champagne. En Comtes de Champagne 1999 (lysande!) följdes snart av en tydligt maloblockerad och därför mitt i sin gräddighet tämligen uppstramad Deutz 1983 (alla andra tyckte den var lysande, fast den var ganska oxiderad) och en Bollinger RD 1982 som kom fram eftersom några tyckte Deutzen var en Bollinger fast den inte alls var lik en Bollinger (väldigt typisk RD, helt ok).Innan det var dags för fler skumpor var panelen tvungen att genomlida en räcka vita och röda viner och här startades övningen med en utmärkt Pavillon Blanc 1990 (fortfarande ung!, inte så överraskande i och för sig, men året, torr-90, fläsk-90, borde inte vara så här bra idag, hatten av för Margauxs ständigt finfina vitvin) som snart fick stryk av ändå mer utmärkta Domaine de Chevalier 1990 (alltså, lagrad, fullödig Semillon slår Sauvignon blanc alla dagar i veckan så och denna afton, kort sagt ett otroligt bra vin vid full vigör och med alla attribut en Semillon av den här kalibern alltid skämmer bort oss med, ursnyggt, ett vin att gråta och bedja och lisma och stövelslicka för).Efter Bordeaux kommer Bourgogne lika säkert som att sol föder sol. En finfin och imponerande Corton Charlemagne GC 2011 från Louis Jadot (grymt, pinsamt ungt, massvis av frukt, utvecklades på ett direkt fascinerande vis med luft, allt till en rejäl ton flinta d v s svavel i sin bästa form) matchades mot en dito 1990 (moget och nog ganska fint men väl kork-murket, har inte klara året lika bra som kusinerna från Bordeaux (se ovan)).Ingen vinfrossa utan rödtjut!: Gruaud Larose 2001 (tämligen powerdriven, lite flyktig syra, mycket uttrycksfull Cab, god, bra), Diamond Creek ”Gravelly Meadow” 1988 (12,5%, mogen, bordeauxig, lite snipig, bra försök göra Bordeaux), L’Evangile 1979 (ljus, mogen färg, mogen Merlot, lite flyktig syra (liksom i Gruauds fall även här i positivaste mening), lite torkad men fortsatt bra, fin syra, mogensötma, drick nu, bra!), Lafite 1986 (typisk Bordeaux 1986, dock ej typisk Lafite, lite vresigt), Mouton 1986 (ännu en Mouton som överraskar och det blir svårare och svårare att inte gilla Mouton, på det hela taget en ganska dum idé för övrigt, att ogilla Mouton, mycket gott, kraftfullt, bättre än snipiga årgången 86 även om årgången kommer fram med luft), Lynch Bages 2001 (uppförde sig lite som en bra, disciplinerad Cab från USA, mer Pauillac med luft och efter att etiketten kommit i dagern, bra).Och efter rödtjut lite mer rödtjut. Såklart. Côte-Rôtie ”La Jumèlle” (Jaboulet) 1978 (brun, mogen, hänger ihop fast den är död, levande död på något vis), Hermitage ”La Chapelle” (Chapoutier) 1982 (brun, mogen, over the edge, flyktig syra, men bra), La Spinetta Barbaresco Starderi 1999 (strålande!, typ halvvägs).

Sedan avslutades allt som sig bör med mer champagne och då framförallt från Legras & Haas (Jerome Legras var på plats och presenterade sina viner för säkerhets skull) och de var hustypiska på senare år medan de lite äldre nog var hustypiska på pappas tid men inte nu. Bara ett par exempel: Legras & Haas 2002 (tio år på lie, chardonnayig, chouillyig, krämig, hustypisk, lite rustik) och Legras & Haas 1990 (krutrök, frisk – gissningsvis utan malo (Jerome kunde inte svara för pappas synder, sa han, och han visste därför inte helt säkert om antagandet att det med 100 % säkerhet kan sägas vara maloblockat stämmer, men det är klart det stämmer, det kändes tydligt och dessutom skulle en 90:a annars inte bete sig så här omoget) lite mockaanstruket, ungt, mycket ungt för att vara ett lågsyraår som 90:a, bra!).

KoMaRa.

Girard – från Zin till Mt Veeder & Grieg

Publicerat 2015-05-13 av Lars Torstenson

Har tidigare påpekat den för vinälskare tragiska utvecklingen i Sverige med sliskiga hittepå-appassimento och dito zinfandel, där de första namnet till trots inte behöver vara italienska och de sista inte amerikanska. Den som vill ha äkta vara måste dessvärre gå upp i pris, definitivt över 100 sek och mer sannolikt över 200 sek. Nu finns det å andra sidan inte så mycket att säga om att många konsumenter tycker om de där produkterna som är dagens Parador eller att producenter och importörer passar på att slå mynt där det går. För er som vill prova äkta äkta Zinfandel – menar med det dels Zinfandel från USA, dels sådan som inte sötats upp eller på annat vis anpassats efter skräpvinskonsumentens smakpreferenser – har jag tidigare rekommenderat det utmärkta sitta-utomhus-och-grilla-vinet Girard Old Vine Zinfandel, nr 22337, 189 sek. Vill nu passa på att puffa för ett par andra viner från Girard.I Sverige finns redan i Systembolagets beställningssortiment Girard Chardonnay, nr 74963, 175 sek. Det här är vinet för dig som längtar efter en tämligen klassisk chard från Kalifornien, med hästsparkens kraft men utan överdrifter i form av vare sig det ena eller det andra: på hustypiskt vis har det skickliga gänget på Girard även här lyckats späcka flaskan full av kraft, pondus och upplevelse utan att gå över gränsen någonstans. Om Girards Old Vine Zinfandel är det perfekta utomhus-rödvinet är det här det perfekta utomhus-vitvinet – även när du grillar.

I vinets värld tar det ibland tid att få som man vill. Det gäller framförallt viner som är särskilt efterfrågade. Till de sistnämnda hör allt som kommer fån det unika läget och lilla AVA Mount Veeder. Efter att ha kombinerat tjat med att fint stå med mössan i hand i kön har importören äntligen fått sig en tilldelning av Girard Cabernet Sauvignon Mt Veeder. Låt vara bara ett tiotal lådor men icke desto mindre förty: tio lådor är tio lådor och handlar det om ett sådant här vin är det inte fy skam. Självklart kommer det kosta skjortan när det når Sverige (förmodligen Systembolagets beställningssortiment såvida inte SB bestämmer sig för att lägga fingrarna på godbiten och köper in den som ”exklusiv vara”), men, och det är viktigt, efter hårda förhandlingar lär priset i Sverige stanna under 500 sek (gissningsvis 499 sek…) trots att dollarn skjutit i höjden och att priset egentligen borde landa runt 650 sek. Lämplig julklapp till vinfreaken? Släpps sannolikt i början av hösten eller så (följ vinifierat och håll dig uppdaterad…). Bergamusik med stämningsfull bonus.

Hedges Family Estate & Red Mountain A.V.A.

Publicerat 2015-05-06 av Lars Torstenson

Vill minnas att Tom Hedges och jag träffades första gången 1989. I Bordeaux. Ett par år senare fick vi båda utmärkelser i Sverige i anslutning till Vinordic/GastroNord och bjöds på en flott middag på Coq Blanc, bland annat tillsammans med suveränen Michael Broadbent. 1997 träffades vi på plats. På Red Mountain i östra Washington State. Där Tom och hans hustru Anne-Marie uppfört ett av de första vinerierna i området. På min inrådan planterade de Syrah och några år senare, 2001, blev jag en mer permanent rådgivare.

I samma veva som vårt samarbete började fick Red Mountain sin A.V.A.-status, American Viticultural Area, alltså en amerikansk motsvarighet till de europeiska appellationssystemen (AOC/P, DOC, DO…). Familjen Hedges, och särskilt Tom, hör tveklöst till dem som drivit appellations-frågan hårdast. Så hårt rent av att företaget ofta låter ursprunget vara huvudnummer på etiketterna. Det gör att många konsumenter uppfattar vinerna som ”Red Mountain”. Helt i enlighet med avsändarens önskan. Å andra sidan har detta medvetna och i grunden ödmjuka tillvägagångssätt lett till att många missar att alla Hedges viner förvisso är ”Red Mountain” men att de också är legio och att de egentligen heter något annat. Som DLD. Eller Hedges Family Estate Red Mountain (”HFE”). Eller Bel’ Villa eller Goedhart Syrah.

Det där sista vinet görs egentligen av Sarah Goedhart (dotter till Anne-Marie och Tom) och var från början snarast en garage-Syrah. Nu sedan Sarah blivit head winemaker – hon efterträdde sin farbror Pete för en månad sedan, efter att ha arbetat som assistant winemaker under flera år – har Goedhart inordnats i Hedges-portföljen men fortsätter ha sin egen, lite stramare husstil. Inte helt typiskt för vad många idag uppfattar som ”amerikanskt vin” men i högsta grad ett uttryck för sitt ursprung.

Det som utmärker Red Mountain är en på samma gång överdådig frukt och en synnerligen stram struktur. Det gör att vinerna härifrån lätt tappar druvfokus och/eller blir väl tuffa, framförallt när de är unga. Den som anstränger sig det minsta får dock med lätthet till ett frapperande druvuttryck i de flesta sorter som provats på berget. Kanske framförallt i Syrah, Cabernet sauvignon, Malbec och Cabernet franc. Ge det några år till och vi kommer kanske att lägga sorter som Marsanne och Grenache till den långa raden av druvor som går som tåget på berget. (Merlot? undrar någon, njaee, det är i motsats till vad många tror en mycket svår druva om man vill få fram verklig druvkaraktär och inte bara överdådig plommon-frukt, helt ok på berget men inget som sticker ut.)

För att lyckas krävs att du odlar med hjärnan och hjärtat. Jorden är av självklara skäl i detta ökenområde synnerligen mager. Det gör att många lätt överdriver såväl gödning som bevattning. Två bra sätt att sänka kvaliteten på vinet och att köra över naturen. Den som är mer återhållsam med vattnet och gödningen och som tuktar, beskär och gallrar med den besatthet som krävs för att vin ska nå de höga höjderna kan få fram minst sagt förstklassig frukt. Sedan gäller det förstås också att kunna förädla på rätt sätt och här har ingen ännu så länge nått ända fram. Det finns flera utmärkta uttryck för Red Mountain och viner härifrån av mycket god klass men de där riktiga fullträffarna är vi ännu inte framme vid – tänk för övrigt på att A.V.A. Red Mountain inte ens hunnit fylla 20 år!

Den som nu vill besöka det högst besöksvärda området reser med fördel till Seattle eller möjligen Portland och hyr en bil där. Det tar tre-fyra timmar att köra till Red Mountain och den vackra resan går över Kaskadbergen och från kustens havsklimat till inlandets öken. Här kan bara den som har tillgång till vatten leva och odla. Försörjningen kommer i första hand från den gigantiska floden Columbia men även från vattendrag som Yakima. Den som flyger propellerplan från Seattle kan en klar dag tydligt se de gröna plättarna öken som bevattnats.

Min huvudsakliga uppgift hos Hedges har sedan många år varit att pocka ut deras ”klubb-viner” eller Limiteds. Detta ska vara företagets bästa, och dyraste, viner och de säljs så gott som uteslutande till medlemmarna i företagets klubb. Vissa viner och i förekommande fall ett mindre antal buteljer av utvalda ”Limiteds” finner emellertid sin väg till någon krog eller rent av till Sverige där vi under en tid haft Hedges Family Estate Limited Malbec i Systembolagets beställningssortiment. Osäker på om det finns några Malbec kvar när ni läser detta, men det är värt att kolla via SB:s hemsida. I Sverige finns följande Hedges-viner: Hedges Family Estate Red Mountain (”HFE”), nr 70976, 199 kr; DLD Cuvée Marcel Dupont, nr 71000, 225 kr; Bel’Villa Vineyard Syrah (Goedhart), nr 71749, 225 kr.

Vid min senaste resa till området satte jag ihop fyra nya Limiteds. Viner som nu blendas och buteljeras för att komma ut på marknaden om sisådär två år. Årets Limiteds är gjorda på Cabernet sauvignon, Merlot, Syrah och Malbec. Ryan Adams. Stomu Yamashta’s Go. PS En film om Hedges senaste release ”La Haute Cuvée” (finns dock ej i Sverige).

Malbec & Nirvana

Publicerat 2015-04-28 av Lars Torstenson

Svara

Är precis på väg till Red Mountain och min uppdragsgivare sedan 14 år Hedges Family Estate. Ett sammanträffande är att jag från producentens svenska importör idag fick ett mail där en vinnörd konstaterade att Hedges Malbec egentligen är en Cabernet sauvignon. En synnerligen intressant upplysning för mig som gjort vinet och trott att det var Malbec. Skämt åsido, faktum är att jag, som varje år sätter ihop Limited-serien åt Hedges, alltid måste slåss för varje blend som inte är Cab eller Merlot. Skälet är enkelt. Amerikanen, och det här är viner som framförallt säljs i USA, betalar gärna för Cab och Merlot, men inte för för dem mindre kända druvor som Petit verdot och Cabernet franc eller druvor som har eller nyligen haft en lågpris-stämpel, som Malbec från Argentina och Syrah/Shiraz från Australien. Således blir det få Malbec, Cabernet franc, Petit verdot respektive Syrah i Limited-serien. Är då den mailande vinälskaren helt ute och cyklar. Nej, det tycker jag inte. En av de häftiga sakerna med Malbec från Hedges/Red Mountain är att den inte liknar, eller i vart fall överensstämmer med, Malbec från Cahors och Mendoza. Låt vara att jag som vinmakat och/eller blendat i såväl Red Mountain som Mendoza och Cahors vanligen hittar druvtypiska avtryck i alla tre stilarna (bland annat brukar där finns ett stänk av vad jag vill associera till viol). Samtidigt tror jag att det uttrycket som bland annat finns i Hedges Limited Malbec är det som ligger närmast den Malbec-stil vi vanligen kommer mötas av om låt säga 15 år. Traditionell Cahors, med sin trash-extrahering och uttorkande ekfatslagring, och power-Mendoza-Malbec med sin överpacade och aningen finessfattiga stil, är knappast något för en framtid med alltfler eleganta och välgjorda viner med tydliga druvavtryck (vid sidan om brandade industriviner och rent skräp). Terroir-musik från Wa.