I samband med här tidigare omnämnda ”Kulturhelg i Tällberg” kom bland annat frågan om dagens nyhetshantering upp. Många aktiva eller tidigare journalister fanns på plats och rent av också sådana som styr delar av dagens nyhetshantering. Det slående är att det som nu sker med en allt tydligare derealisering av verkligheten i nyhetsrapporteringen de facto var synbart redan för 30 år sedan – skriver till och med om derealiseringen i romanen ”Anakolut” (1986) och följer upp mer tydligt i ”(Stadd i)Statisk rörelse”(1995), frågor som låg mig varmt om hjärtat då, och gör det nu då det är fråga om det öppna samhällets fortlevnad – och det är, kanske inte helt oväntat, först nu vi fullt ut i vardagen börjar se tydliga frågetecken kring utvecklingen. Samtidigt är det också uppenbart att många som ser frågetecknen själva bidrar till den fortsatta derealiseringen, till exempel genom att smått desperat försöka anpassa nyhetsförmedlingen till ”de yngre”.

Verklighetsmognad

En fråga få tycks ställa sig är när i livet vi är verklighetsmogna, alltså när är vi redo att ta in låt säga seriöst förmedlade TV-nyheter. Är det kanske med detta som med kaffe – vi börjar med svagt kaffe med mjölk och socker och slutar långt senare med en ristretto (om vi nu alls dricker kaffe) –  eller rent av med vin: Så länge jag varit i branschen har jag hört att ”unga dricker inte vin längre, de vill ha öl och cola”, men har det inte alltid varit så? Hur många älskade stramt rödvin vid 18 eller ens 22 eller 25? Någonsin?

Med andra ord: Den som försöker fånga upp individer som inte är redo att ta in seriöst rapporterade nyheter kan inte vara seriös i sin rapportering; den måste lägga sig på en Aftonbladet TV/TV3-nivå och ha en för utstyrseln och sitt sätt alldeles för gammal kille med kepsen käckt på svaj omgiven av ett gäng flamsiga människor som gör sitt bästa för att distansera sig från sin egen rapportering bortsett från när det handlar om sådant som visar att de hänger med och inte är lika gamla som de ser ut att vara.

Verkligheten utan filter

Det är nu inte alls något fel i det där sista, Aftonbladet TV:s nyheter. Det fungerar mot en bestämd målgrupp – en målgrupp som ännu inte är redo att gå på djupet i nyheterna och insikterna, en målgrupp som vill vara distanserad från verkligheten. Därför är det så viktigt att andra nyhetsförmedlare håller fast vid seriös rapportering och fördjupningar med ett tydligt fokus på samhällets verkliga utmaningar så att detta finns där för alla dem som söker på djupet och alla dem som undan för undan når den nivån i livet då de är redo att se verkligheten i ögonen utan filter av trams och snuttiver.

På tal om ”Anakolut” och försöket att greppa de då allt tydligare utmaningarna med det nya informationssamhället, sägs det på något ställe att endast surrealisten rättvisande kan beskriva verkligheten – en tanke som fortsatt känns gångbar.

”The public gets what the public wants”, ”Good news”, ”Bad news”.