finewines.se är förmodligen Sveriges nördigaste vinforum. Här finns det mesta för den som inte har något liv. Ämnena som presenteras och, oftast, diskuteras spänner från vilken utbildning en sommeliersugen bör gå via produktnyheter till varför någon kan få för sig att jäsa ett vin malolaktiskt på nya franska ekfat som rostats medelhårt och vid extra låg värme. Ja, nördigt. Med det sagt förstår var och en som vill lära sig mer om vin eller som gärna vill vara en del av Vinsverige, att den måste bli en återkommande gäst, eller rent av medlem, på finewines.se.
En av de för oss nördar oemotståndligt roliga sakerna medlemmarna på finesawines.se ägnar sig åt är att se ut ett vin som alla medlemmar en given månad kan köpa på sig och prova, var och en på sitt håll, resultatet av respektive provning presenteras sedan undan för undan i en tråd för ändamålet. Klart det är kul. Vad tycker jag, vad tycker de andra? Hur lika/olika uppfattade vi vinet? Och, vilket bra sätt att presenteras för viner jag kanske inte hade koll på! Ja, ni som inte är vinnördar, det är ofantligt fånigt för er, men sanslöst intressant för oss andra.
Extra intressant blev det för er utsände i de navelskådande och inåtblickande fantasternas digitala värld i maj i år. Då provade nämligen nördgänget Mazuelo de la Quinta Cruz, mer
känt som MDLVX, och ett vin designat av er ovan nämnde utsände. Vinet har tidigare omskrivits här på vinifierat och den sanne HR:en vet att första årgången var 2006, att vinet sedan starten fått toppnoteringar i såväl Sobremesa som många andra spanska tidningar och guider (som rent av placerat vinet bland Riojas tio bästa) och att sedan dess har MDLVX fått erkännanden mest överallt också utanför Spanien, inte minst i Decanter, där det toppnoterats.
Vinet görs på druvan mazuelo – när Miguel bad mig göra ett vin med/åt honom ville jag inte göra en ”Rioja” eftersom det redan finns så många, utan en Rioja med eget stuk – och druvorna kommer från vingården Quinta Cruz, som inte är quinta som i Portugal utan quinta, femte, alltså ”Femte korsets vingård” eller snarare ”Mazuelo från Femte korsets vingård”. Låter tveklöst bättre på spanska. Druvorna odlas ekologiskt och vid lågt uttag (till följd av hård gallring och återhållen gödning). Jäsningsarbetet är sparsmakat och ek-kombinationen är aningen udda för att vara Rioja. Visst, där är franska och amerikanska fat, men också östeuropeiska och vi är noga med att eliminera fat som drar iväg på oönskat vis. Det sistnämnda begränsar volymen ändå mer är redan Femte korsets lilla yta och gallringen. Vi brukar landa på mellan 2500 och 4500 flaskor per år.
En av idéerna med MDLVX är, i likhet med merparten av viner jag gör, att årgångarna ska komma till tydligt uttryck. Detta gör, på gott och ont, att MDLVX kan variera en hel del mellan åren. 2011 som finewines.se provade, och som också är årgången som säljs i Sverige just nu, är idag fortsatt väl ung men samtidigt en ganska snäll mazuelo-årgång – till skillnad från till exempel 2008 som var väldigt spetsig och otillgänglig åtminstone de första fem åren (mycket bra idag dock).
Vad tyckte då fineswines-nördarna? Jodå, det blev genomgående godkänt och poängsättningen landade nog i snitt på 88, vilket är riktigt bra för ett vin i den här prisklassen, gissar jag. Några tyckte att vinet hade italienska vibbar och det är något jag ofta får höra om viner jag gjort eller designat och det beror nog på att jag genom åren mest inspirerats och påverkats av de bästa italienska vinmakarnas ackuratess samt att jag själv uppskattar tydlighet och disciplin i viner. Andra drog paralleller till druvorna blaufränkish och zweigelt och där är det nog druvan mazuelo som tittar fram och ger de associationerna, särskilt till zweigelt, skulle jag säga – denna association var gissningsvis ändå tydligare i den unga 08:an.
vinifierat och den ovan nämnde utsände tackar nördarna på finewines.se för uppmärksamheten och många kloka synpunkter på MDLVX (dessa ska f ö, självklart, vidarebefordras till kollegan Miguel Merino).
Vinet 
parkettgolv och dess doft av nyligen genomförd boning skapa klarhet kring den rituella twistskålen. Denna enkla förfrågan är för den hörsamme detsamma som en allmän begäran och en sådan kräver konvenansen att man besvarar artigt och i positiv anda. Således, kära HR:are och ni andra stackare som hamnat här av något outgrundligt skäl (ni kanske googlat ”twistskål”?), här kommer en lapidarisk inkörsport till den rituella twistskålen:
twistskålstwisternas twist ”
vara mer fel. Till att börja med blir gatan lycklig då det twistskålas och twistskålens historia går mycket långt tillbaka i historien. Till Alexander den Store närmare bestämt. Som bekant var denne en glad gamäng och den som uppfann twisten i samband med ett besök i sin hemstad Pella 341 f. Kr. Så när Tony Irving talade om detta på Let’s dance tidigare i år återgav han historien korrekt – ni minns kanske att David Hellenius gjorde narr av Irving då denne talade om ”Alexander Twist & Step” i samband med Thomas Wassbergs misslyckade försök att twista och ropa ”Twist and step!” samtidigt, men Irving hade alltså rätt.
den briljanta idén att skänka ”un peu de mousseux” (”lite skumvin”) i glasen och att dansa med dessa i ett fast grepp. Det har talats mycket om hur mycket Katarina den Stora och hovet i Sankt Petersburg betytt för utvecklingen av de mousserande vinerna i allmänhet och champagnen i synnerhet, men det är intet mot den betydelse som drottning Maries vilda ravepartajer haft för skumvinerna.
”Vi började se förändringar i vingården runt sekelskiftet. Det var mycket torrt och vinstockarna led på ett sätt som de inte gjort tidigare. Då bestämde vi oss för att gå över till ekologisk odling. Syftet var förstås att göra plantorna tåligare och redo att möta tuffare tider,” berättar Xavier Gramona, som sedan många år äger cava-producenten Gramona tillsammans med sin farbror. Xavier som är ett vandrande uppslagsverk (”vi i familjen har alltid stått den akademiska världen nära och vi försöker alltid att vara de första att ta del av nya forskningsrön”), fortsätter: ”När vi väl tagit steget till det ekologiska blev jag nyfiken på Lydia och Claude Bourgognions idéer om biodynamisk odling. Idag är hälften av vår odling ekologiskt certifierad och hälften biodynamiskt.”
Under de 18 år jag ansvarade för en eller flera gårdar som vore de mina egna, drabbades vi bara av rejält hagel en gång, 2002. Dessförinnan hade vi förvisso fått vår beskärda del av de ilskna iskulorna, men aldrig under växtsäsongen. Vår vinverksamhet 2002 bestod av tre grenar: Prestigegården Domaine Rabiega/Clos Dière, betydligt större Château d’Esclans och vinhandelshuset Rabiega Negociant. Den stora volymen låg i vinhandelshuset, med export till drygt dussinet länder. Allt detta tillhörde en stor, stark koncern, Vin&Sprit AB, så tryggheten fanns där, men utan den eller utan volymen i Rabiega Negociant, hade lilla Rabiega/Clos Dière kunnat gå i konkurs i samband med det där haglet. Resultatet var nämligen att vi inte kunde göra Clos Dière det året – allt fick klassas ner till en mindre mängd av andra-vinet Domaine Rabiega och som sådant säljas till lägre priser. Effekten i kassan var påtaglig. Dessutom hade vi att hantera ett antal hagelskadade stockar de kommande åren.
En del har kanske mer sådär en passant funderat över det genialiska i att sno titeln ”Judgement of Paris” från de gamla grekiska sagorna och mer närvarande över om det nog inte trots allt var något fuffens med den där provningen. Tja, till att börja med är sällan vinprovare hälften så bra som de själva tror, och om de får prova mer mogna och/eller välutvecklade saker jämsides med mer strama och eleganta varianter springer majoriteten på det lättillgängliga – det är för övrigt det som förklarar att väl mogna år alltid hyllas i sin ungdom, som nu 2015 (vilket, märk väl, inte alltid är fel). Det som hände 1976 var att utmärkta viner från USA med en mer tillgänglig sida ställdes mot purunga, mer svårspelade godingar från bland annat Bordeaux.
Juryn bestod av allt från provare som kunde det här med elegans, grundkvalitet och potential, sådana som trodde att de kunde det och sådana som varken kunde eller hade lust att kunna. Inte så konstigt att USA vann, i så väl röda som vita klassen. En del jury-medlemmar försökte ändra sina betyg i efterhand och flera menade att allt inte gått rätt till. Dumheter. Det är så det blir det när man vill vara något man inte är.
Idag, då vinvärlden krympt och mognat, är det inte så konstigt att det som skedde 1976 i Paris skedde, och det är inte konstigt att jänkare och andra emellanåt vinner över de fantastiska referenserna från Frankrike. Avseende de internationella domarpanelerna vill er utsände i de inte alltid helt pålitliga bedömarnas grumliga synvinklar säga, att, utifrån 30 års vana av internationellt jury-arbete (
Judgement of Paris 1976, 40 år sedan i år. Vann på den vita sidan gjorde Chateau Montelena Chardonnay 1973. För er som är nyfikna på det här vinet så finns det i Sverige – i en yngre upplaga, sagt till er som är tappade bakom en vagn – och inte nog med det, här finns även den röda varianten av Montelena. Båda gjorda i samma med dagens mått mätt strama stil som då – Chateau Montelena är en av får producenter som aldrig fallit in i powerskolan. Vinerna:
Man kan fråga sig hur det kunnat bli så här och det gör så klart även tävlingsledningen trots att den, rimligtvis, är medveten om vilka pengar den fått i både egen och officiell ficka, och att det är just de pengarna som avgjort saken. Nu står de där med eftertankens kranka blekhet skinande på sina fordom så rosenröda och runda kinder och försöker menande säga, att alla producenter kommer få sätta upp stånd gratis längs tourens vägar, varför allt kommer ordna sig till det bästa. Dessutom, säger de, aningen räddhågat och uttalat defensivt, till fransk vinpress, att de inte alls kommer nämna det chilenska vinet vid namn.
Lite i kulisserna har Mats smugit runt och verkat för vinets väl och ve genom sin insats som vinprovare, provningsledare och vinskribent med långt större inflytande på övriga skribenter och vinvärlden än många sannolikt vill erkänna eller kanske ens förstått. Genom sitt egentliga arbete som ”affärsman” har han dessutom varit verksam i vinimportörsledet och som vintidningsägare. Sedan flera år är han Svenska Vinakademiens preses. Med mera.
Men kanske har Mats haft störst betydelse som ambassadör för Vinsverige – vi talar om en person som vid sitt middagsbord charmat snart sagt varje stor, internationell vinprofil de senaste 35 åren – och som inspiratör och sponsor av nya förmågor i branschen. Många som sitter på kunskapen och vinkällaren drar sig för att bjuda in andra på räkmackan. Så icke Mats. Oräkneliga är de sommelierer, vinskribenter, vinklåpare och vinmakare som fått ta del av hans enorma givmildhet och uppriktiga åsikt att inget är roligare än att dra ett för andra ouppnåeligt vin med just dessa andra.
Musik:
Sagt och gjort. Hann knappt anlända förrän en provning av några av gårdens första provviner och ett gäng kollegor från Sverige stod uppdukade. Utan att förlora sig i detaljerna konstaterade vi att Ästads halvtorra viner från 2014 och 2015 och det torra från 2015 står sig bra i den inhemska konkurrensen.
