För några år sedan konsumerades mestadels kraftigt färgat, obalanserat och rustikt rosévin i Sverige. Alltsomoftast var det orent. Sällan eller aldrig från Provence. Några av oss menade att allt detta var aningen pinsamt. Vi ropade efter mer Provence, ljusare färg och bättre balans. Nu har vi fått vad vi tål. Så gott som allt som säljs i Sverige idag är ljust och allt som oftast från Provence. Men hur kul är vinerna? Egentligen?
Patetiskt vanligt är att folk fått för sig att ett rosévins kvalitet sitter i färgen. Andra går på det där producentsnacket om att ”det svåraste som finns är att göra rosé! man måste pricka färgen exakt, och det är svårt!”. Snickesnack och dumheter.
1.Rosévinets kvalitet sitter i dess doft och framförallt dess smak. Det finns utomordentliga roséviner, och motsatsen, i alla tänkbara rosa nyanser.
2.En hyggligt begåvad önolog, vinmakare eller klåpare kan få till vilken nyans den vill på ett rosévin.
3.Bortsett från att man enkelt kan styra urlakningen/färgsättningen både i press och tank kan man alltid fixa till en färg som gått snett.
Låt oss anta att jag vill ha ett skalurlakat rosévins smak och kropp men en ljus färg, vad gör jag då? Tja, jag kan köra aktivt kol i pressen, eller i tanken, jag kan svavla hårt och jag kan blanda i vitt vin. Till exempel. Vill jag å andra sidan ha lite mer färg ity mitt direktpressade rosévin blev alldeles vitt, ja då kör jag bara i lite rödvin. Tillåtet? Bevisa att jag gjort det!
Idag säger än den ene än den andre att den var först med rosévin på ekfat. Hm, de flesta tycks glömma att man i Rioja gjort rosévin på det viset i ett sekel eller så – till exempel fann jag min inspiration till Chateau d’Esclans ”Rochêne” (ekfatslagrat rosé från Château d’Esclans, känns det igen?) från Marquez de Murrietas då nedlagda rosé (senaste, möjligen för evigt sista, årgången var 1987, vi började med Rochêne långt senare, 1995 eller så). Med andra ord inget nytt under solen där.
Vad så med alla dessa ljusa roséviner med grapefrukt, i förekommande fall blodgrapefrukt, i doft och smak? Tja, det är i första hand ett verk av den utvalda jäststammen. Inget fel i det, men en aning skrattretande när folk tillskriver druvor och ursprung det uttrycket i doft och smak.
En annan sak de flesta av de här ljusa, inte särskilt smakrika vinerna har gemensamt är den höga halten av både totalt och fritt svavel. Den som är känslig känner det i såväl doft som smak, den mindre känslige reagerar omedvetet, kanske på beskan, kanske på att doften är väl stereotyp.
Sist men inte minst är det befriande med en egen blogg där man både kan mansplaina och gnälla bittert utan att bli avbruten. Låt vara att viss smolk i glädjebägaren är insikten om att det i grund och botten är så att massan får vad massan vill ha och det oavsett om det sitter några och vet bättre på gubb- och kärringhyllan.
Jam!
Skälet till att jag undan för undan ändrade på stavningen var att det finns så många vinfreakar som vill vara något de inte är, de lägger all möda i världen på att med petimäterfingret i luften tillrättavisa så snart de kan, i syfte, förstås, att hävda sig själva. Så, hur stavades nu Clos Dière? Jo, först Clos d’Ière, sedan Clos D’Ière och därefter Clos Dière. Vilket gav många tillfällen att vifta med det meningslöst tillrättavisande fingret för den som ville tro sig veta något andra inte hade koll på, varmed vårt vin kom att bli en varumärkesbyggande diskussion.
Clos Dière cuvée I gjordes för att drickas tidigast efter tio år och gärna efter 20, och det fungerade/r bra. Idag är utmärkta årgången 1990 fortsatt okej (låt vara att enstaka flaskor kan vara lite trötta), det svåra året 1991 håller också. Någon 92 har jag inte provat på länge, men 93:orna och senare årgångar bör alla vara okej. 1999 testade jag i samband med en provning i Stockholm i vintras, då var vinet långt ifrån trött men inne i en knepig vändning, hade jag en 99:a i källaren skulle jag låta den ligga ett par år till. Årgången 2000 är utmärkt idag, men håller länge än. 01, 03 och 04, de tre sista åren jag gjorde Clos Dière, eller Clos Diére cuvée I som det hette t o m 2001, är samtliga i utmärkt skick idag, bedömer rent av att 03 och 04 är lite unga. Notera att 03 och 04 försågs med svarta etiketter, som var avsedda att bli framtiden för Clos Dière, av detta blev det dock intet så ni som sitter på de där åren har kanske rent av lite samlarvärde i etiketterna.
Framgångarna för cuvée I var exempellösa. Trea i ”Olympiade du vin” före storheter som Penfold’s Grange, Jaboulet, Guigal och så gott som alla andra värda att nämnas (vill minnas att Chave var den enda av världens stora som saknades), enda ”Trophé” som någonsin delats ut i Vinalies, 19,5/20 poäng av Clive Coates i Vine, 19/20 flera gånger i franska sommelierernas vinguide ”Fleurys”, toppnoteringar (ibland full pott) i Revue du Vin de France, Wine Magazine, Decanter, Wijnpress och på många andra håll.
Så här säger Systembolaget om vinet ”Fruktig, nyanserad, mycket frisk smak med inslag av gröna äpplen, päron, citron och mineral. Serveras vid 8-10°C till rätter av fisk och skaldjur.”.
Men han fattar varför den här storyn är never ending och varför jag på nytt gav mig iväg för att gömma om långtidstesten så snart Hustrun försvunnit i i köket för att förbereda desserten.
En av de för oss nördar oemotståndligt roliga sakerna medlemmarna på 
känt som MDLVX, och ett vin designat av er ovan nämnde utsände. Vinet har tidigare omskrivits här på vinifierat och den sanne HR:en vet att första årgången var 2006, att vinet sedan starten fått toppnoteringar i såväl Sobremesa som många andra spanska tidningar och guider (som rent av placerat vinet bland Riojas tio bästa) och att sedan dess har MDLVX fått erkännanden mest överallt också utanför Spanien, inte minst i Decanter, där det toppnoterats.
vinifierat och den ovan nämnde utsände tackar nördarna på finewines.se för uppmärksamheten och många kloka synpunkter på 
Vinet 
parkettgolv och dess doft av nyligen genomförd boning skapa klarhet kring den rituella twistskålen. Denna enkla förfrågan är för den hörsamme detsamma som en allmän begäran och en sådan kräver konvenansen att man besvarar artigt och i positiv anda. Således, kära HR:are och ni andra stackare som hamnat här av något outgrundligt skäl (ni kanske googlat ”twistskål”?), här kommer en lapidarisk inkörsport till den rituella twistskålen:
twistskålstwisternas twist ”
vara mer fel. Till att börja med blir gatan lycklig då det twistskålas och twistskålens historia går mycket långt tillbaka i historien. Till Alexander den Store närmare bestämt. Som bekant var denne en glad gamäng och den som uppfann twisten i samband med ett besök i sin hemstad Pella 341 f. Kr. Så när Tony Irving talade om detta på Let’s dance tidigare i år återgav han historien korrekt – ni minns kanske att David Hellenius gjorde narr av Irving då denne talade om ”Alexander Twist & Step” i samband med Thomas Wassbergs misslyckade försök att twista och ropa ”Twist and step!” samtidigt, men Irving hade alltså rätt.
den briljanta idén att skänka ”un peu de mousseux” (”lite skumvin”) i glasen och att dansa med dessa i ett fast grepp. Det har talats mycket om hur mycket Katarina den Stora och hovet i Sankt Petersburg betytt för utvecklingen av de mousserande vinerna i allmänhet och champagnen i synnerhet, men det är intet mot den betydelse som drottning Maries vilda ravepartajer haft för skumvinerna.
”Vi började se förändringar i vingården runt sekelskiftet. Det var mycket torrt och vinstockarna led på ett sätt som de inte gjort tidigare. Då bestämde vi oss för att gå över till ekologisk odling. Syftet var förstås att göra plantorna tåligare och redo att möta tuffare tider,” berättar Xavier Gramona, som sedan många år äger cava-producenten Gramona tillsammans med sin farbror. Xavier som är ett vandrande uppslagsverk (”vi i familjen har alltid stått den akademiska världen nära och vi försöker alltid att vara de första att ta del av nya forskningsrön”), fortsätter: ”När vi väl tagit steget till det ekologiska blev jag nyfiken på Lydia och Claude Bourgognions idéer om biodynamisk odling. Idag är hälften av vår odling ekologiskt certifierad och hälften biodynamiskt.”
Under de 18 år jag ansvarade för en eller flera gårdar som vore de mina egna, drabbades vi bara av rejält hagel en gång, 2002. Dessförinnan hade vi förvisso fått vår beskärda del av de ilskna iskulorna, men aldrig under växtsäsongen. Vår vinverksamhet 2002 bestod av tre grenar: Prestigegården Domaine Rabiega/Clos Dière, betydligt större Château d’Esclans och vinhandelshuset Rabiega Negociant. Den stora volymen låg i vinhandelshuset, med export till drygt dussinet länder. Allt detta tillhörde en stor, stark koncern, Vin&Sprit AB, så tryggheten fanns där, men utan den eller utan volymen i Rabiega Negociant, hade lilla Rabiega/Clos Dière kunnat gå i konkurs i samband med det där haglet. Resultatet var nämligen att vi inte kunde göra Clos Dière det året – allt fick klassas ner till en mindre mängd av andra-vinet Domaine Rabiega och som sådant säljas till lägre priser. Effekten i kassan var påtaglig. Dessutom hade vi att hantera ett antal hagelskadade stockar de kommande åren.
