Är i skrivande stund på Ästad (Vin)Gård utanför Varberg. Vi har dels arbetat med – provat och blendat – resultatet av fjolårets försöksskörd, dels gjort planeringen inför årets skörd, som bör dra igång i mitten av september. Månne undrar någon varför skörden är så tidig, inte minst med tanke på Ästads med svenska mått mätt svala läge. Det beror på att vi har fokus på mousserade viner och skördar vid lägre mognad än den som gör stilla vin. Eller åtminstone är det arbetsteorin och planen, att i första hand göra bubbel. Att döma av första försöksåret håller den planen och vi hoppas det fortsätter på den vägen. Vill för säkerhets skull tillägga att vi så klart också arbetar med stilla viner men där känns målet lite mer avlägset. Hursomhelst lär jag få tillfälle att återkomma till de här vinerna vad det lider. Hur ser då året ut? undrar nu vän av ordning, nervösa typer och alla som är förvetna av födsel eller inte har något bättre för sig än att fundera på detta och andra
livets gåtor. Jodå, man kan väl säga att 2014 är en mix av sol och värme och regn och kyla. Ungefär som alla hyggligt goda år lär vara på de svenska breddgraderna. I vingården på Ästad ser allt bra ut. Rena, friska druvor med den mognad de ska ha just nu och skörden lär hamna runt fem – sex ton druvor, som kanske blir runt 4000 buteljer så småningom. Odlingen är på fyra hektar men stockarna är unga och får ”ta sin tid” varför vi inte begär mer än väldigt låg avkastning av dem, annars skulle vi säkert kunnat trycka ur dem det femdubbla redan i år, men, såklart, med ett mediokert resultat både avseende årets vin och, inte minst, i framtiden.
Kategoriarkiv: Vinvärlden
Vinfrossa med Vinakademien – igen
Er utsände på de vinösa oceanerna har än en gång navigerat sig fram mellan kringflytande tetror, försåtliga petflaskor och hastigt uppdykande boxar från muränors gömslen långt därnere i djupet och för er skull gjort årets goda gärning och genomlidit det sisyfosarbete den vinfrossa som ofelbart uppstår i samband med att Vinakademien i Sverige delar ut sitt Stora Pris innebär. I år avhandlades bland annat Pol Roger 2000 (synnerligen lyckad 2000-champagne, mycket bra, spänstig och god), Lanson 1959 (mogen i färgen och även i övrigt, gammalkork-anstruken låt vara att detta luftade ur hyggligt väl, mogensötma, roligare att titta på än att prova), Legras & Haas 1995 (ung om än på väg in i lite mognad, frisk, fräsch, bra syra), Deutz Blanc de Blancs 1989 (mycket bra, mognad, god, lite ostbågar, bra fräschör), Billecart-Salmon Blanc de Blancs 1997 (mycket bra, mogen från kul champagne-år, perfekt nu, lite för hög dosage), Puligny-Montrachet ”Les Perrieres” 1986 från Etienne Sauzet (inslag av nyduschad och nyskrapad fortfarande lite varm häst , fin syra, mogen, hustypisk, mycket bra), Twoson Meursault 1er Cru ”Les Genevrières 2005 (snygg, ren, viss mognad nu, lång, fin eftersmak, behöver lite mer tid), ”Les Cailloux” (finfin, superung Châteauneuf-du-Pape från Brunel, lime, äpple, outvecklad), Castello di Brolio 2001 (ganska ungt, mycket bra, god, bra strävhet, ren, snygg, en njutning från ett mycket bra år), Twoson Washington State Cabernet Sauvignon 2005
(bra utveckling, utmärkt att dricka nu, mycket bra, fin balans mellan koncentration och kraft och elegans och balans, uttalad Red Mountain-frukt och – kraft), Château Latour 1952 (fortsatt okej om än gammal och skraltig, mogen, en del flyktig syra, med tanke på vad det är och att ni nog inte provat det nyligen måste jag ändå säga att det var riktigt bra), Château La Mission Haut Brion 1986 (ursprungstypiskt, moget, mycket bra), Barca Velha 1978 (kork), Gran Muralles 1996 (mognad och fräschör, örter, garrigue, eldig, bra frukt och kraft), Marques de Riscal 1978 (håller ihop, ljus, god, lite trött och tunn men vad sjutton…), Dominus 2001 (som en topp-bordeaux med en lätt amerikansk brytning, finfint), Flonheimer Rothenpfod Scheurebe Eiswein 1983 (söt, drickbar, syrarik), Viña Tondonia blanco 1981 ( precis som den ska vara i sin underbara blandning av ungdomlig ålderdom och gammal ungdom), Puligny-Montrachet ”Les Reuchaux” 2011 från Lucien Le Noine (ung, kraftfull, mycket men bra ek) . För er som undrar om det var värt uppoffringen kan jag meddela att det är det såklart inte, ett jämrans slitgöra är vad det är, men med tanke på alla som aldrig provat en Latour från 52 är det ändå värt det någonstans. David Bowie.
Vinakademiens pris 2014 till Munskänkarna
Varje år delar den hedervärda Vinakademien i Sverige ut ett pris till någon som gjort betydande insatser för vinet i Sverige. I år gick priset för första gången inte till en person utan en organisation: Munskänkarna. Denna 55 år gamla förening har till syfte att främja vinet och kulturen kring detta och gör det med den äran. Historiskt har i vart fall enskilda sektioner betraktats som lika snobbiga som stängda sammanslutningar, men allteftersom kunnandet ökat både på elitnivå och bland kreti och pleti har också självförtroendet och därmed en mer avspänd attityd spridit sig snart sagt till varje sektion. Bortsett från detta att Munskänkarna samlar och utbildar en bra bit över 20 000 medlemmar över hela landet, är föreningen idag mer livaktig, och kunnig, än någonsin. Framgångarna bygger på enskilda individers arbete och ansträngningar och det är i första hand dessa outröttliga utbildare, entusiastiska mässarrangörer och seriösa provningsplanerare Vinakademien haft i tankarna med årets pris. Kollektivet Munskänkarna har sannolikt gjort mer för vinets väl i Sverige än någon annan.
Matfestival’n i Skövde sokksässståry
Mä tanke på de fina vär’t å allt fôlk å att d’änte va vare säjj bråk äller annra dumheter så kan en ente säjja annet än att Matfestval’n i Skövde va en så’n däringa sokksäsståry di kallar’t där på annre sia pöl’n. Sola ho’ sken å på tokken däringa wäbb-kasting ga’ di vattentäta vinteps, kunne ente jort’ ett bättre schjälv, tepsen kåmmer ätter 25.30 på den häringa länken. Gôtt mos på er!
Matfestival & Vin & Delikatess & Hair: Skövde i händelsernas centrum
I morgon, fredag 14 -21, och på lördag 13 – 20, arrangeras i Skövde mässan Vin och Delikatess, samtidigt pågår ute på staden årets stora Matfestival. Således finns det många skäl till att bege sig till Skövde i morgon och på lördag. Den som är där 17.30 fredag kan med fördel infinna sig till det föredrag och provning jag ska hålla runt temat flygande vinmakeri, bara en sådan sak! Som om inte allt detta räckte för att även locka folk från Ludvika och Torsby kan Skövde på fredagen fresta med premiär av musikalen Hair.
Så här undviker du ftalaterna i vinet
Sverige har idag tagit del av ett allmänt larm om farliga ftalater i vin. Det som är bra med ftalat-larmet är att det till skillnad från de hysteriska och pinsamt okunniga ”tillsats-larmen” förra året lyfter fram något som verkligen är farligt och negativt och som inte ska förekomma i vin. Här får du veta hur du undviker ftalaterna.
Ett kvartal senare har den i våras publicerade franska rapporten om ftalater i vin översatts till engelska och därmed hittat till först Danmark och nu Sverige. Som tur är är det TT som skrivit den text alla baserar sig på och det borgar för ett sansat och kunnigt förhållningssätt. En kvällstidning eller varför inte Kalla Fakta i samarbete med Hittepåakademien i Växjö hade annars kunnat göra något riktigt smarrigt av detta.
Hur illa är det då? Illa, därför att ftalater förekommer de facto i vin – något som för övrigt är känt sedan åtminstone 25 år. Kan jag undgå ftalaterna i vinet? Ja, det kan du. Vill du vara 100 % säker måste du kolla varje enskild producent, men redan genom att undvika de billigaste vinerna går du ganska säker. Notera här särskilt att det här är en fråga om pris och producentens mentalitet. Såg i någon av texterna som nu publicerats att en person som inte hade något att säga om saken ändå uttalade sig och då påstod att du kan undgå ftalaterna genom att dricka ekologiska viner. Detta är kvalificerat struntprat, därför att här hjälper vare sig ekologisk eller biodynamisk odling eller för den delen att göra naturvin. Inget av detta spelar någon roll om producenten arbetar med gammal epoxi i betong- eller järntankar, lämnar sitt vin för länge på plasttankar eller använder gamla plastslangar – de tre huvudkällorna till ftalater i vin och sådant som förekommer på ställen där det inte investeras tillräckligt i produktionen, på grund av okunskap, pengabrist eller därför att det gäller att hålla nere produktionskostnaden när du gör billigast möjliga vin. Ungefär som det där med ochratoxinet, som i första hand drabbar den som arbetar med högt uttag, vilket den som tillverkar billiga viner alltid gör.
Hur är det då med BiB (plastpåse) och PET (plastflaska)? Enligt de rön som finns för handen idag utgör de ingen fara för den som vill undvika ftalater. För egen del skulle jag inte lita helt på de uppgifterna eftersom ingen rimligtvis har koll på alla de olika påsar och flaskor som används och det har hänt förr att nya analysmetoder och/eller parametrar uppdagar sådant vi inte ville veta – lägg till detta nya producenter av billiga förpackningsalternativ från länder där kontrollen, och kanske också fabrikantens kunskap, är obefintlig.
Den mest häpnadsväckande kommentaren till ftalat-larmet såg jag i Damark där en förståsigpåare menade att ftalaterna kom från ståltankar som behandlats med epoxi, som om detta alls förekom – för säkerhets skull står det också i artikeln att merparten av världens viner passerar en sådan här plastbehandlad ståltank på sin väg mellan vingården och flaskan. Usel journalistik och nämnt här därför att detta inte lär vara sista dumheten som kommer poppa upp med utgångspunkt från ftalat-larmet.
Slutligen understryker ftalat-larmet än en gång vikten av att inte köpa de billigaste vinerna. Bortsett från de negativa effekter dessa kan ha både på natur och arbetare, kan de ha negativa effekter på dig också – låt vara att alkoholen fortsatt är det farligaste i ett lagligt vin. (Om du inte redan läst det tidigare inlägget om den franska rapporten om ftalater kan du göra det nu genom att klicka här.)
Systembolagets eget ansvar?
Ett monopol har av självklara skäl ett extra stort ansvar att ta, såväl mot kunder som mot leverantörer. Om monopolet, i likhet med Systembolaget (SB), söker en CSR-profil och, med rätta, ställer krav på sina leverantörer, ökar kraven på det egna ansvarstagandet än mer. Dessvärre klarar inte SB av att leva upp till de här kraven. Ska här ge två långt ifrån unika exempel.
1.SB tar inget moraliskt ansvar mot sina importörer och producenter. Leverantörerna har många regler att efterfölja och en produkt blir lätt avlistad vid minsta strul, däremot känner SB inget ansvar mot de producenter företaget arbetar med eller rent av via sina offertförfrågningar triggat till att skapa produkter som ibland kräver särskilda investeringar i form av maskiner, nya förslutningar eller unika blandningar. Ett exempel: När SB för några år sedan efterfrågade en PET-flaska från DO Campo do Borja i Spanien innebar det att offertvinnaren skulle få/tvingas investera i en tappningsanläggning för PET eftersom en sådan inte fanns inom Campo do Borja samtidigt som appellationens viner måste buteljeras på plats. Fair enough. Win-win. Men. När producenten som vann den där offerten fick inkörningsproblem med sin nya tappare och levererade flaskor som i samband med transporten från varma Spanien till svala Sverige blev buckliga och därmed osäljbara innebar det, att A de inledande försäljningsmånaderna försvann i en blink B produkten hade ett extremt uselt utgångsläge när producenten väl fått ordning på sin nya maskin. Kontentan blev att vinet så småningom långsamt ökade i försäljning under SB:s utvärderingsperiod, men inte snabbt nog för att behålla en position i SB:s hierarki. När importören å producentens vägnar frågade om inte SB kunde tänka sig att ge vinet ytterligare en utvärderingsperiod med tanke på, att A vinet skapats av SB och att inkörningsproblemen berodde på den nya maskin som produkten krävde B producenten, ett inte alls rikt kooperativ, skulle får stora ekonomiska problem om det inte ens fick tillfälle att sälja så pass mycket att det kunde betala merparten av den nya maskinen (som dessutom skulle bli värdelös om produkten avlistades), kort sagt bad producenten via importören en affärspartner om en fair chance och i normala fall hade rimligtvis beställaren förstått situationen och sett sitt eget ansvar i detta och gett leverantören sex månader till. SB gjorde inte det. Tvärtom löser SB alla sådana här situationer med att konstatera att vill du leverera till oss så är det våra regler som gäller och de reglerna kan aldrig vara föremål för diskussion eller resultera i flexibla lösningar ens då det utifrån en strikt affärsmoralisk utgångspunkt är det rätta. Kort sagt: SB ser inte att det har något affärsmässigt eller moraliskt ansvar gentemot sina affärspartners. ( För er som undrar så har kooperativet ifråga överlevt, men känner fortsatt, några år senare, av den ekonomiska smäll det svenska äventyret innebar – utöver den värdelösa investeringen tvingades producenten också ta tillbaka två containrar med vin som inte gick att sälja i Sverige p g a de buckliga flaskorna, en kostnad den aldrig fick chansen att ta igen.)
2. Var i fredags eftermiddag inne på ett SB i en svensk stad med 50 000 invånare. Letade efter El Rey. Slut. Frågade en person i personalen om de möjligen hade mer på lagret. Personen ifråga kände inte till vinet, trots att det såldes i butiken, men kunde så småningom meddela att det var slut i affärens lager. M a o går importören och producenten här miste om minst en och en halv dags försäljning, dessutom fredag eftermiddag och lördag då, rimligtvis, mest vin säljs i de flesta svenska SB. Kanske försvinner också måndagen eftersom nytt vin ska levereras och plockas upp i hyllorna innan försäljningen kan komma igång igen. Det här är nu inte unikt för nämnda butik. Hyllorna gapar alltför ofta tomma på olika SB. Problemet här är att varje produkt utvärderas efter sin försäljning och får minskad (eller ökad) distribution beroende på efterfrågan/försäljningen, men här kan man alltså inte mäta efterfrågan korrekt eftersom produkten inte fanns/finns tillgänglig, och SB tar, så klart, inte ansvar för att det inte har en vara tillgänglig. Kort sagt förs ingen statistik över tomma hyllor och de skador detta medför för individuella produkter. När El Rey i september i år klassas ner i SB:s distributionssystem beror det säkert delvis på otillräcklig efterfrågan, men bevisligen kan det också bero på att vinet inte alltid finns/funnits tillgängligt. Sist men inte minst: om producenten/importören inte levererar vin i tid till SB måste de ha mycket goda skäl för att inte riskera böter eller rent av att strykas ur sortimentet. När SB självt är otillräckligt är det, som exemplet ovan visar, inte tal om några ursäkter från SB:s sida, än mindre ett ansvarstagande för de affärsmässiga konsekvenser leverantören eventuellt drabbas av.
Slutsatsen är att det är helt i sin ordning att SB ställer höga krav på sina leverantörer, men det måste i konsekvensen namn ställa lika höga krav på sig självt.
Château Margüi: naturligt från Provence
I likhet med många andra vingårdar i Provence är Château Margüis historia lång och ändå kort. Lång därför att här odlats vin under sekler. Kort därför att gårdens vin började buteljeras under egen etikett först för några år sedan. Sedan dess har allt gått väldigt fort och idag har gården snudd på kultstatus.
Faktum är att slottets förra ägare någon gång under 1900-talets andra hälft ledsnade på att leverera sina druvor till kooperativet och lät rycka upp alla vinstockarna i utbyte mot pengar från EU. När Marie Baylet och hennes familj köpte slottet år 2000 var det till att börja från noll, vilket inte alls behöver vara en nackdel; många av gårdarna härnere är vanligtvis i ett mer eller mindre dålig skick när de säljs och druvmixen är inte alltid den bästa. Marie har valt att satsa på i första hand syrah, men här finns också cabernet sauvignon, grenache, cinsault, vermentino (rolle), clairette och ugni blanc. En del av gårdens druvor kommer från hyrda markplättar i området, något som gör det möjligt att också få med en del äldre stockar i de olika blenden.
– För oss var det närmast en fördel att allt legat i träda i så lång tid, eftersom vi ville satsa på ekologisk odling och att skapa en CO2-neutral gård, säger Marie Baylet. Satsningen på ekologiskt vin har fört Château Margüi in i biodynamikens värld och sedan ett par år görs vinerna utan jäst och med minimala tillsatser av svavel.
– Men 2013 höll det på att gå illa, berättar Susan Huet, som bland annat guidar på gården. Vi fick enormt mycket regn, det var svalt och just som det var som mest olämpligt drabbades vi av hagel. Detta fick oss att fundera över hur ”bio-dynamiska” vi ville vara och hur ”bio-dynamiska” vi klarade av att vara. Priset 2013 var en extremt liten skörd.
Kort sagt räckte inte de biodynamiska preparaten till. I år har man därför gått tillbaka till mer ”konventionell” ekologisk odling med kontaktverkande medel, som bordeauxvätska (att Margüi i likhet med alla andra seriösa producenter försöker spruta så lite som möjligt är en självklarhet). Däremot arbetar man fortsatt utan tillsatt jäst – dock gjordes de första årgångarna med jäst, som byggt på floran i källaren – och med så lite svavel som året och vinet tillåter och ett intensivt planeringsarbete pågår för att inom kort komma igång med olika naturbruksprojekt – såväl forskning som naturhotell och hälsobad.
Gårdens produktion är liten och fördelad på ett flertal viner, exakt vilka beror lite på året och hur druvorna blir. Även om vitvinet ”La Chapelle” (100 % vermentino, 45 mg/l SO2 årg. 2013) hyllats rejält på många håll och rosévinet ”Perle de Margüi” (cinsault, syrah, cabernet sauvignon, clairette och vermentino, 87 mg/l SO2 årg. 2013) blir alltmer uppmärksammat är det framförallt röda ”Titien de Margüi” (syrah och cabernet sauvignon) som gjort gården känd rekordsnabbt. Idag hyllas såväl Titien som de övriga vinerna över hela världen, från Le Figaro via Decanter till Wine Spectator – i Sverige har flera skribenter också upptäckt vinerna, bland andra Magnus Ericsson på Helsingborgs Dagblad och Uppkorkat – och de har blivit en tämligen given syn på vinlistorna på stjärnkrogarna i Frankrike, särskilt nere i sydöstra hörnet där få idag räknar upp Provences bästa producenter utan att nämna Château Margüi.
Hur är då vinerna? Som förväntat har de alla mycket personlighet och några är rejält bra. Det gäller Titien de Margüi, särskilt 2010 som just nu finns i Sverige, ”Perle de Margüi” 2013 och ”La Chapelle” 2013. Här är det solklar köprekommendation som gäller. Extremt lovande, förmodligen det bästa som gjorts på gården, är Titien de Margüi 2012, som vinifierat provade från fat vid ett besök idag.
Samtidigt är det uppenbart att det här fortsatt är en ung gård och en tämligen ny satsning. Vinerna vinglar lite hit och dit och man söker fortfarande efter den rätta vägen och de rätta metoderna. En klar förbättring från och med rödvinet 2012 är att man börjat överge barriquerna (225 l) till förmån för demi-muets (600 l) samtidigt som en annan, för gårdens rödvin mer lämplig tunnbindare anlitats (Taransaud).
Kontentan av detta är en innerlig rekommendation av hela Château Margüi och en önskan om att ni alla får möjlighet att bekanta er med gårdens produkter. Mycket är redan nu alldeles utmärkt och i den mån några viner fortsatt inte är riktigt ”hemma” kommer de att bli det – förmodligen redan i år enär allt ser perfekt ut i odlingarna så här lång (peppar peppar, detta skrivs just som dagens drygt 35-gradiga hetta övergår i ett rungande åskoväder).
I Sverige släpptes för någon månad sedan en begränsad kvantitet av ”Titien de Margüi” 2010, enligt uppgift finns fortsatt några flaskor kvar, nr 92054, pris 199 kr.
Osvavlade vinet två veckor senare, koldioxidens vikt & Deep Purple MK1
Igår hade det gått 18 dagar sedan jag öppnade den här på vinifierat omskrivna flaskan Domaine de Brescou ”Blanc Vin Nature” – ett vin från Languedoc, gjort på chardonnay och endast tillsatt 1 g/hl svavel och med en total svavelhalt <20 mg/l. Nyöppnat bjöd det på en ”ren, lätt återhållen men vital och ganska bred fruktpalett, gula äpplen, ett lätt tropiskt inslag och ren druvkaraktär av chardonnay, en rejäl och ganska kraftfull och ren, fruktig smak med snygg balans i syran som får en hjälpande hand av lite CO2 som befinner sig på en högre halt än vad som är brukligt i stilla viner” – just det där med koldioxiden är för övrigt ett problem för den som vill transportera orörda varor, d v s viner som i allt väsentligt gjorts hands off och därmed aldrig flyttats mellan jäsningen och buteljeringen, enär koldioxiden lätt trycker korken ur buteljen (någon form av grimma kan behövas). När buteljen stått halvfylld i kylen i tio dagar var vinet bättre än då det var nyöppnat. ”Samma frukt… men renare. Inte trött någonstans.”, skrev jag då. Igår, på artonde dagen, var vinet fortsatt i utmärkt form med en ren och rejäl doft dominerad av vad jag skulle vilja sammanfatta som gul frukt, alltså typ gula plommon i olika varianter, dock var det nu en aning avslaget i smaken, kort sagt slog igår
den relativt höga alkoholhalten (>13,5 %) igenom med sin beska och mognaden med sin baktunga platthet; fräschören saknades nu när all CO2 luftats ur, vilket indikerar koldioxidens – och/eller den naturliga syrans – vikt för den här typen av produkt. Har alltid hävdad att alla försök jag gjort med osvavlat vs svalat har utfallit till det svavlade vinets fördel, men det här visar att det inte alltid behöver vara så; så länge koldioxiden fanns där matchade det här vinet väl gårdens konventionella chardonnay (som för övrigt också ligger lågt i svavel). Faktum är att Brescous ”Blanc Vin Nature” hade varit lika fräscht nu efter 18 dagar som då det var nyöppnat, eller rent av fräschare med tanke på hur vinet var efter tio dagar, om bara koldioxiden räckt till. Fault Line/The Painter.
Dumheter som får öronen att knaka i fogarna från en annan vinkel
– Men min bäste herre, hur står det till? Det förefaller mig som om era öron håller på att lossa i fogarna?
– Hur sa?
– Jag sa men min bäste herre, hur står det till? Det förefaller mig som om era öron håller på att lossa i fogarna?
– Jaså, ja, jag håller inte detta för helt osannolikt. Det knakar väldigt. Gör det svårt att höra.
– Men ni hör mig?! Hör ni mig?!
– Ja. Ja!
– Bra då fortsätter jag! Jag sa just att det här vinet vill du inte prova för snabbt! Du måste prova det under minst en timme!
– Aj som tusan!
– Va?
– Aj som tusan! Det gör ont där öronen är fästa i skallen. Men prata på ni! Låt inte mig…
– Ja, då pratar jag på! Hör ni mig?!
– Ja!
– Som sagt: du måste prova det under minst en timme! Tiden stannar! Står still! Vinet talar till dig! Penetrerar dig!
– Ajajajajaj!
– Men oj, det ser ut som om ena örat hänger löst!
– Får jag känna? Jamenvisst, det hänger löst!
– Vill ni låna en spegel?!
– Nejtack, det går så bra att känna! Och nu känns det lite bättre! Mindre ont! Och det knakar mindre! Varsågod och fortsätt!
– Varje år är unikt! Det finns inga svaga år! Om du har tre barn, är något av dem svagt av födsel?!
– Oooh, nu knakar det väldigt! Hur går det, sitter öronen kvar?!
– Det ena hänger löst och det är en spricka vid fogen på det andra!
– Jaså ja, men då kan ni nog fortsätta!
– Blanda levande viner är lycka! Ibland fungerar inte äktenskapet! Druvorna älskar inte varandra! Men oj! Dra på trissor! Nu lossnade det ena örat helt!
– Ja, skönt, nu har det slutat knaka på den sidan! Inget ont utan att det har något gott med sig!
– Kan jag fortsätta då?!
– Ja, var så god!