Systembolaget, näthandlarna & profitgalna importörer

För en tid sedan gick en rad ”näthandlare”, i det här fallet företag som säljer vin via cyberrymden, samman och bildade en branschförening. Detta uppskattades inte av Systembolaget (SB) som i ett pressmeddelande bland annat menar att det självt står för ett ansvarsfullt agerande, underförstått att de här nya aktörerna inte alltid gör det, de hotar rent av alkoholpolitiken; vidare framgår, låt vara mellan raderna men ändå ganska tydligt, att SB kommer attackera de nya verksamheternas marknadsföring och konsument- och kunduppsökande åtgärder, alltså ungefär som de amerikanska myndigheterna kom åt Capone skattevägen. Det finns inga skäl att göra annat än berömma SB:s arbete med att aktivt se till så ingen alkohol säljs direkt till minderåriga. Å andra sidan är det SB som, paradoxalt nog, inte bara förser missbruks- och skräpsegmentet med billiga varor utan också fortsätter bygga ut det och till och med har butiker med tydligt boxfokus därför ”att efterfrågan finns”. Tanken är väl annars att, utöver att se till så minderåriga inte kommer över alkohol, se till så dryckeskulturen och dess olika mönster utvecklas i en positiv och hälsosam anda, en anda som främjar inte bara den svenska folkhälsan utan också alla bakåt i leverantörsledet in till minsta missbrukade vattendroppe i produktionsledet. I det här avseendet är det svårt att se att SB gör ett bättre jobb än näthandlarna. Majoriteten näthandlare säljer inte de billigaste, mest skadeverkande skräpvinerna. SB måste sägas vara på efterkälken när det kommer till näthandel, detta trots att man sitter på ett i sammanhanget närmast oslagbart sortiment i sitt omfattande beställningssortiment – ett sortiment där massvis av duktiga, ofta små, svenska importörer gör precis det de mest seriösa, idoga och bästa näthandlarna nu gör, nämligen söker upp intressanta, högkvalitativa viner som uteslutande riktar sig till en medveten, ansvarstagande konsument, en konsument som gärna betalar ett par hundra kronor, eller mer, för en flaska vin, men aldrig skulle köpa en trelitersbox för 150 kronor. vinifierats slutsats och lika ödmjuka som, tror vi, goda råd till SB är: ta upp en ärlig kamp med näthandlarna och använd det oslagbara vapen ni har i BS och, inte minst viktigt, ta ert eget ansvar för en ansvarsfull försäljning och sluta efterfråga ekologisk enliterstetra för 69 sek och andra misstänkt billiga produkter; vill SB gå hela vägen följer det vinifierats tidigare råd om monopoldiktatorisk och negativ behandling av skräpvinssegmentet. Avslutningsvis: det är nu långt ifrån bara SB som fyller på skräpvinssortimentet i Sverige. vinifierat har gjort en genomgång av vem som agerar på den här låga nivån och återkommer inom kort med en allmän översikt – sedan vore det klädsamt för den svenska vinskribentkåren om någon på allvar gjorde ett rejält jobb på vilka aktörer som trycker in produkter i skitledet och vilka som girigt kastar sig över nya offerter inom det samma, kort sagt vem som profiterar i missbruks- och festsegmentet och som därmed inte sällan agerar högst diskutabelt bakåt i ledet, något som torde vara av stort intresse för den engagerade och medvetna konsumenten. Inte bara SB utan också många importörer har en del att skämmas över.

Hedges Family Estate maj 2013: Cabernet franc & annat samt Stomu Yamashta

Årgången 2012 utvecklar sig som förväntat och skänker er utsände i västerled stor glädje. Det är inte sällan det blir så där, att ett varmt, ”normalt, år som följer på ett eller, som i det här fallet, två svala år, får allt, d v s både kraft, frukt, elegans och balans. Kanske är, än en gång, Malbec den druvan som toppar kvalitetstegen, men allt är bra och avseende Syrah kanske det bästa året någonsin – 2006 var enormt för Syrah-druvan men då var planteringarna yngre och vi gjorde inte så mycket ”ren” Syrah. Blendade den här gången tre fat Merlot Limited, tre fat Malbec Limited och fem fat Cabernet sauvignon Limited. Utöver detta fick jag i ett samfällt uppdrag från Hedges och nya importören i Sverige glädjen att sätta ihop en volym motsvarande två ekfat Cabernet franc – ett vin som

Sarah Goedhart hämtar vin åt mig - fin arbetsordning.

Sarah Goedhart hämtar vin åt mig – fin arbetsordning.

kommer att säljas exklusivt i Sverige vad det lider. Oerhört kul. Hittills har jag endast fått göra ren Cabernet franc på stället för Twoson-projektet. Skälet till att Hedges inte vill göra ren Cab franc för USA är att ingen direkt efterfrågar druvan där. Nåja, kan det hjälpa oss att göra en special för Sverige och få den till ett lägre pris än det gängse, höga, för Limitied-vinerna är vi bara att gratulera. Kan för övrigt meddela att vi i Sverige fram i höst kommer att kunna hitta både Hedges Family Estate red (kallad HFE), DLD (Syrah) och en 07 Malbec Limited i BS. Åtminstone de två första dessutom till humana priser, lägre än i USA vad det verkar! Vad Limited kommer kosta och exakt var specialblenden Cabernet franc landar in får vi avvakta besked om. Den som vill prova en annan amerikansk Cabernet franc i väntan på Hedges-vinet kan med fördel testa RSV Cabernet Franc från Robert Sinskey Vineyards eller varför inte få en smak av Hedges via Goedhart, som görs av Sarah (född Hedges) och Brent Goedhart. Stomu Yamashta 1 och 2.Hedges - flaskor

Förbud mot dagens nationaldag, Godello & recept på lins- & korvsoppa

Jancis Robinson svarar på frågan om vilka druvor hon tycker bäst om och vilka hon vill se mer av i framtiden. Godello och Mencia, svarar hon bland annat. Köptips för den som klickar på de nyss understrukna orden Godello och Mencia. Ytterligare ett köptips hittar den som klickar på nyss understrukna ordet Mencia. Men låt oss nu för allt i världen komma vidare! Inte heller i övrigt precis överraskar Jancis. Assyrtiko, Bourbolenc, Aglianico, Cinsault och Nerello Mascalese låter mest som ”vinPK år 2013”. Men det är klart det kunde vara mycket värre: för 30 år sedan hade hon förmodligen skrivit Cabernet sauvignon, Zinfandel, Syrah, Merlot, Chardonnay och Sauvignon blanc och för 20 år sedan Viognier och Primitivo.  Så var det det där med nationaldagen. Den gör mig riktigt grumpy. Inte bara därför att den borde firas på midsommarafton utan framförallt därför attBurkmat Rikdsdagen från en dag till en annan tog fokus från det faktum att det idag är min namnsdag. Inte en människa har kommit ihåg att fira mig sedan det där ödesdigra beslutet på Helgeandsholmen. vinifierat kräver förbud mot nationaldagar den sjätte juni! Avslutningsvis har jag, äntligen!, med framgång lyckats tillreda en måltid annan än påstortellini. Är solokvist några dagar och efter att ha ätit påstortellini till lunch och middag två dagar tog jag tjuren vid hornen, åkte till butiken och köpte en burk med ”Lentilles et saucisson de vardetnuvar”, alltså linser och korv, och ställde mig att laga detta. 1. Häll burkens innehåll i en tom kastrull. 2. Ställ den nu fyllda kastrullen på en varm platta. 3. Låt koka upp. 4. Som innehållet ser torrt ut och luktar, om sanningen ska fram, ganska illa och i trakterna av hur hundmat på burk doftar, häll på någon deciliter Malaga. 5. Snippsnappsnuttittaframienstrut! Burkmaten visar nu sin bästa sida, den som lins- och korvsoppa med malagasmak! (6 säkerhetsföreskrift för nybörjare: Låt inte koka för länge, det räcker med att korven förefaller kokt så alla bakterier dödats). Cooking with the dog.

Vin & vatten & den globala uppvärmningen & vattenmusik

I Bibeln förekommer flera berömda vinmakare. Noa är en. Jesus en annan. Den sistnämndes trick att göra vin av vatten är just idag aktuellt då nyhetsbrevet WOW News berättar om en stor vinproducent som vill att EU ska tillåta vatten som en tillsats i vin. DettaWater-Interior för att bringa ner de skenande alkoholnivåerna i våra viner och till dess ”stockarna hunnit vänja sig vid värmen”. Dessutom påstår producenten att det är ett gammalt trick att slå vatten i vin för att sänka alkoholstyrkan. Hm, vatten har nog hällts i vin historiskt sett, men då mest för att dryga ut volymen. Förr handlade det snarare om att tillsätta socker, eller, från en bit in på 1990-talet, köra omvänd osmos, för att få upp alkoholstyrkan, inte minska den. En sak som förtjänar att upprepas är att det mestadels är odlarnas, eller möjligen konsumentens, fel att alkoholen skenat. Att skylla på den globala uppvärmningen är i bästa fall okunnigt. Visst ser vi klimatologiska förändringar, både över kortare cykler, om cirka tio år, och längre, trettioåriga och rent av hundraåriga, och det må påverka nederbörd, vind och i viss utsträckning temperaturen över året – få frågar sig för övrigt när de stora temperaturförändringarna infaller, under växtsäsongenWater by Lato eller ”off-season”, inte sällan är svaret det sistnämnda. Det som är den stora skillnaden idag jämfört med för tjugo år sedan är att vi idag ser det fulla genomslaget av den medvetna omplanteringen av världens vingårdar, där äldre stockar och rötter, som ibland gav mindre skörd och nästan alltid lägre sockerhalter, ersatts med kloner som sprutar ur sig socker. Lägg till det mer gödning, sockerfrämjande tuktning och mer effektiva jäsningsförfaranden. Ett sätt, sannolikt det bästa, att återställa ordningen är, alltså, att återplantera mindre sockerproducerande stockar. Sedan gäller det att komma ihåg att det ytterst är konsumenten, marknaden, som skrikit efter vinerna med de övermogna aromerna och den mjuka smaken, som kommer med långt gången mognad. Allteftersom modet börjat svänga och alkoholhalterna blivit väl höga har många producenter på olika vis försökt få ner procenthalten på sina viner. Ett sätt är omvänd osmos, fast nu för att få bort alkohol istället för att, som ovan, öka halten i förhållande till övrigt innehåll, ett annat sätt är att slå vatten i vinet. Poängen med detta är, som torde framgått ovan, att du får ett vin med det sent skördade vinets karaktär och en lägre alkoholhalt. Avslutningsvis: nu pratar alltfler om att ta ner alkoholen från 14,5 till 13 %, men under åratal har, liksom i skrivande stund, osmos och vatten använts för att ta ner alkoholen från skördetillfällets 16 – 17 till 14,5 %. Det är bara det att de flesta inte har en aning eftersom vi producenter av lättförklarliga skäl inte direkt låter detta ingå i varudeklarationen och de flesta som meddelar om och/eller dricker vin varken ställer frågan eller kan tro at det är så. Sist men inte minst: om det inte framgått ovan så är det självklart så att vinifierat delar nämnde producentens åsikt och tycker att det är direkt löjligt att man inte får tillsätta rent vatten till en dryck som redan består till över 80 procent av vatten. Vatten, mycket mer vatten.

 

Vinbacken Björk 2012 & Nicolai Dunger

vinifierat har fått ett varuprov på, och bedömer här och nu, Vinbacken Björk 2012, ett vin gjort på sav från ett 15-tal björkar i Bassholma, mellan Klippan, Örkelljunga och Munkaljungby, som tappats två veckor före lövsprickningen för att, som producenten själv säger, undvika den beska som uppstår om löven hinner komma. Vinet har sedan jästs till 12 % och tillsatts ett fåtal, naturliga, smakämnen. Årgången gjordes det 200 st 50 cl-flaskorVinbacken Björk 2012 – bara en sådan sak: merparten av ni andra kommer a-l-d-r-i-g att få sätta vare sig näsan eller smaklökarna i det här vinet och det får det att smaka extra bra. Hur smakar det då? frågar ni som kan se er i stjärnorna efter det här vinet oss som har provat. Jotack, vid första sniffen ligger lite dum alkohol och väntar på ytan, denna får dock snart välbehövligt sällskap av en doft av fräsch björksav och en lätt fruktighet av för min näsa obestämbar, rund, art, mjukt, balanserad syra, fin, ren smak av sav, lång, ren eftersmak av sav och ostbågar. En lite antydan till svavelväten spelar diskret i bakgrunden och bidrar säkert till vinets rondör samtidigt som det håller igen några av de aromer vi annars skulle känna tydligare. Vinet provades både i rumstemperatur och väl kylt. Tveklöst avnjuts det, som Vinbacken föreslår, bäst väl kylt och, tycker jag, gärna dekanterat/luftat. Den stora frågan är då bara: när dricker man det här? Och för den delen: hur får man folk att dricka detta? I dessa naturvinstider torde den här ”annorlunda” typen av vin ligga mångas näsor och smaklökar nära och som det är mer än en restaurang som försöker hitta spännande kombinationer både genom ”nya”/”nygamla” råvaror och produkter tror vinifierat att det finns en marknad. Både för det här vinet och andra liknande projekt som jämtländska bubbelvinet Sav. Vinbacken själva låter hälsa att vinet går bra till en kantarelltoast och tänk, det låter verkligen som att det skulle kunna fungera. Om ni kan komma över en flaska, förstås. Ganska förskräcklig björkmusik. Nicoali Dunger.

Terrada – ett argentinskt äventyr & Gotan Project & Sven Tumba

Arbetade under åren 2007 – 2011 som rådgivare åt vingården Bodega Terrada i Mendoza. Vi startade från noll och med den gemensamma ambitionen att skapa ett vin olikt de ofta, gäller inte minst de dyrare varianterna, tråkextraherade och orena vinerna från området; viBodega Terrada Malbec ville ha mer stramhet och elegans, mer tango. Projektet kom att leva årgångarna 2007 – 2010, men därefter lades det ner. För att göra en lång historia kort: det är inte helt enkelt eller riskfritt att äga och driva en verksamhet i Argentina om du inte är på plats hela tiden, vilket ägaren fick erfara. Problem som inte var direkt knutna till tillverkningen ledde till att ägaren bestämde sig för att från och med 2011 sälja sina druvor, vilket han nu gör och det till tämligen kända producenter med hög status. Bra druvor, alltså. Kunde vi då göra ett bra vin? Ja, det måste man säga, låt vara att somliga av oss talar i egen sak. Under inte helt enkla förutsättningar – vi hyrde in oss hos andra producenter och arbetade i deras lokaler – fick vi till ett par bra viner. Själv skulle jag mer än gärna se att småskvättar av malbec-vinerna från 07, 08 och 10 fann sin väg till det svenska beställningssortimentet eller kanske en näthandlare. Det första vinet, 07, är riktigt gott idag (uppenbar Malbec från Mendoza, men trots det ganska ljust i färgen och inte mer än medelfylligt, mer komplexitet än kraft, snygg balans, lång, ren eftersmak, bra och gott), 08:an är förmodligen det bästa vi fick till och inte minst därför kräver det ytterligare några års lagring för att komma till sin rätt (medelhög färgintensitet, blåröd nyans, djup färg, ungt, outvecklat, stramt, elegant, oförlöst frukt, bra ek som behöver ytterligare något år för att släppa till frukten på doften, klar fruktdominans i smaken, lång, ren eftersmak), 10:an är den lättaste av årgångarna ochBodega Terrada 20017 - 2010 ganska öppen idag (ursprungstypiskt på doften men inte i smaken, har fått lite för mycket ek som det aldrig kommer återhämta sig från, känns att det på gott och ont fått svavelväten bortluftade, trots de invändningarna mycket trevligt, lätt och elegant i en för Malbec, särskilt i Mendoza, ovanlig stil, här har vi nästan gått ett steg för långt i jakten på elegans men vad gör det när det är gott?). Årgången 09 är inte lika bra som övriga. Inte dåligt, men i min näsa inte lika kul då det har en släng av gamla fat och därmed lite död frukt på näsan och aningen dumbeska i smaken, lite torkat är det också. Å andra sidan fin stramhet och gott för den som tycker om viner där eken står över frukten. Slutsats? Jo, hade vi fått hålla på något år till hade vi satt fullträffen och, inte minst, det går att göra elegant, snygg, stram Malbec i Mendoza. Synd att så få försöker göra det. Gotan Project. PS: VM-guld!

Skamset senkommen kommentar

vinifierat måste, med kinderna flammande av skammens rodnad, erkänna att det är först nyss, som vinifierat tagit del av Systembolagets svar på den kritik som framfördes i radioprogrammet Kaliber avseende SB:s CSR-politik. Några rader i svaret gör att vinifierat känner sig manad att kommentera en gång till. Så här heter det bl a ”Att välja att inte sälja billiga viner kan vara ett ställningstagande i sig, men sannolikheten att det skulle bidra till att förbättra arbetares villkor är inte stor. Andra marknader skulle inte få ett incitament på att följa vårt exempel, och problemen skulle kvarstå.” Detta gör att följande fråga, osökt, infinner sig: Hur vet man det? vinifierat tror, grundat på flera andra fall av internationella aktioner som startats på ett nationellt eller rent av, i förekommande fall, regionalt eller lokalt plan, att det visst kan påverka arbetares/människors – och, vill vinifierat tillägga, miljöns och vattenanvändandets – villkor, och det här med att andra marknader, eller delar av marknader, inte skulle följa efter går stick i stäv med vad mängder med liknande aktioner gett och ger vid handen. SB har en unik position att kunna påverka och att vara katalysatorn som just triggar igång andra marknader eller åtminstone opinioner, även internationella sådana, men det är uppenbart att företaget inte är intresserat av att spela den rollen. Kanske är man rent av lite skrämd av vad man gett sig in på – för här spelar man plötsligt på de utomparlamentariska aktionsmakarnas planhalva. Knappast något som känns bekvämt för vare sig styrelsen, ledningen eller, rent av, medarbetaren i gemen.  Sist men inte minst: bortsett från att SB glömmer miljön i sitt svar och har, i vinifierats ögon, om inte fel så i vart fall på intet vis oomtvistat rätt, glömmer SB också att det är ett monopol för den svenska folkhälsans bästa och med utgångspunkt från det torde en aktion mot billiga viner ligga i linje med monopolets huvudsakliga uppdrag. SB har börjat göra egna ”audits”, revisioner, och det är, förstås, bra, men samtidigt ljummet i förhållande till vad man skulle kunna göra. Med andra ord kan SB både starta en internationell debatt och förbättra den svenska folkhälsan genom att gå hårt fram istället för att fortsätta utveckla lågprissegmentet.

Nero Buono (di Cori) för dummingar & Nine Horses

Den som är vinifierat-HR har redan dragit slutsatsen, att vinifierat skapat ytterligare ett nytt svenskt ord, eller, snarare, ett nytt användningsområde för ett gammalt ord. Nygammalt helt enkelt, och håll med om att dummingar är bättre än det för gemene dummingNero Buono obegripliga dummies. Nog av, till saken. Det finns idag inget som tyder på att Nero Buono är en epokgörande, återfunnen druva i utkanterna av Rom, eller, allt det där är sant, förutom ”epokgörande”, men, eftersom det övriga är sant skulle det inte förvåna om Nero Buono plötsligt blir en modedruva som flitigt bollas runt i, kanske främst, sociala medier och av den komplexfyllde stackare som vill framstå som den som har råkoll. För att säkerställa HR:ens status över dummingens for vinifierat till Lazio, eller Latium, där väst, sydväst och söder om Rom, nedanför Toskana, och närmare bestämt den urgamla orten Cori, äldre än staden Rom för er som verkligen vill ha koll. Cori är hemstaden för Nero Buono eller i vart fall Nero Buono di Cori, vilket även för dummingen torde framgå någotsånär tydlig av namnet. Det sägs finnas lite Nero Buono också på annat håll i Lazio, men enligt folket i Cori är det endast tre producenter i just Cori som seriöst odlar druvan och detta sedan den regionala forskningsstationen i Velletri tillika underavdelningen till Università Conegliano Veneto tagit tag i saken och upptäckt att sorten, sannolikt, övergavs därför att den gav vin som saknade både frukt och färg, vilket, får man förmoda, var en aning pinsamt då den de facto heter Nero. Emellertid hade det vakna och raskaCori, Lazio forskarteamet på forskningsstationen i Velletri upptäckt, att allt berodde på att druvan viniferats vid för hög temperatur ity över 27+ tappar den både färg och frukt och förr i världen saknades dagens temperaturkontrollerande verktyg. Sedan detta konstaterades har alltmer Nero Buono planterats. Enligt Cori-folket, C(h)oristerna, om vi får tillåta oss att kalla dem det, finns idag cirka 100 Ha Nero Buono i området, men bara tre producenter, låt vara att en av dessa är traktens kooperativ varför odlingarna är spridda på fler än tre handpar. Återplanteringen påbörjades runt sekelskiftet och fortsätter i oförminskad skala. Kort sagt tror alla på både druvan och affärsidén Nero Buono och, som ovan framgått, lär en massa skribenter skriva så pennan glöder så länge de tror de är först med att ha upptäckt, och smakat, något ingen annan känner till. Ett skäl till att det finns så lite fakta om druvan är sannolikt att ampelografigurun Pierre Galet inte hade med den i sina epokgörande verk,Stolpe, modell seriös varför inte heller alla som… öh, inspirerats… av honom, som Jancis Robinson, heller har med den i sina böcker. Hur är då druvan, vill ni att jag som har råkoll berättar. Ja, alldeles fantastisk förstås. Men omutifallatt någon av er snart kommer över en pava så ska nog tilläggas, att det går sannolikt att göra schyst vin av Nero Buono, men inte utan ett rigoröst arbete i vingården, ett pricksäkert vinifierings- och lagringsprogram och en klok blend. Skulle någon av er få tillfälle att rikta sig till riktiga dummingar ska personen ifråga, såklart, dra på rejält med att detta anser många, i likhet med den kände vinmakarkonsulten dottore Caronelli, är nästa modedruva och om inte annat så måste det finnas ett skäl till att vinmakarna i Napa Valley vallfärdar till Cori i skrivande stund. För den händelse en riktig dumming läst så här långt vill vinifierat förtydliga att det finns inga belägg för det sistnämnda och inte heller känner vinifierat till dottoren ifråga. Här en spännande presentation av ett Nero Buono-vin. Här en länk till Nine Horses.

Bacon-BiB nästa succé i Sverige? & Youssou N’Dour

När Gustibus gav sig till att göra en baconglögg var vi, högst sannolikt, få, om någon, som trodde att baconsmaken skulle slå internationellt. Ack så fel vi hade. Via en HR har vinifierat fått nys om Pernod Ricards nya satsning Mama Walker’s – en serie produkter inspirerade av (det amerikanska) frukostbordet och med smaker som Maple Bacon,Mama Walker's Blueberry Pancake och Glazed Donut eller som det heter i pressinformationen ”Designed to inspire the nostalgia of homemade breakfasts, Purchase, N.Y.-based Pernod Ricard USA has expanded its portfolio of spirits and wine with the debut of Mama Walker’s, a new line of breakfast-inspired liqueurs. Available in Maple Bacon, Blueberry Pancake and Glazed Donut, Mama Walker’s ’delights with home-style, made-from scratch goodness in flavors consumers want,’ according to brand director Juli Falkoff. The Mama Walker’s package incorporates a retro look designed to complement its taste profile, including an image of an oven mitt holding a martini glass displayed on the neck of the bottles.”. Och allt detta, om man får tro Mama Walker’s hemsida ”because breakfast isn’t just breakfast anymore”. Det här är, vill vinifierat mena, så slukt genomtänkt och urbota dumt att det bör passa som hand i handske på den svenskaMaple Bacon skräpboxmarknaden, den som återkommande i mindre nogräknad press ”Fyndas” så att de inte alltid fullt ut individuellt och kritiskt tänkande konsumenterna i marknadssegmentet med sin understundom aningen begränsade analytiska förmåga ska tro annat än att de konsumerar väl och inte alls dricker supermanipulerat skräp och skadar både natur och folk i produktionskedjan, samt för att få de hänsynslösa importörerna vars sanna jag och därmed rätta hemvist är boxträsket att tro att de gör ett jobb som de kan vara stolta över och inte alls behöver skämmas för hela vägen till banken. Kanske får vi rent av snart se en svenskinitierad frukostkopia på trelitersbox med Kalles Kaviar-smak och gjord av något av de pigga importföretagen som härjar i boxträsket utan att försöka gömma sina ansikten eller se sig över axeln i skumma gränder om natten ett dugg mer än Pernod Ricard skäms för Mama Walker’s. Mer från Afrikas klarast lysande stjärna Youssou N’Dour dagen till ära.

 

Systembolagets nyheter i mars: eftertest

vinifierat har vid flera tillfällen gått igenom nyheterna på Systembolaget (SB) och jämfört dem med vad som efterfrågats i offerterna som föregått inköpen. I förra veckan var det marsnyheternas tur att nagelfaras och för första gången delar här vinifierat med sig av sina erfarenheter. Följande slutsatser kan dras: 1. Utsläppet är inte felfritt, men överlag bra eller mycket bra. 2. I tillfredsställande många fall har man köpt in vad som efterfrågats. 3. I andra fall överensstämmer, fortsatt, inte det som köpts in självklart med det som efterfrågats, i vart fall skiljer sig SB:s beskrivning av det inköpta vinet från det som efterfrågats och man kan också via enSB mars 13 provning konstatera att det ibland är svårt att finna ”offertens vin”. 4. I ett fall har ett vin med, enligt SB:s egna uppgifter, 14 g/l socker köpts in och saluförs nu trots att offerten stipulerade maxgränsen 10 g/l (Sauvignon blanc från Nya Världen), i ett annat, mindre anmärkningsvärt, fall har maxgränsen satts till 6 g/l medan det saluförda vinet enligt SB:s hemsida håller 7 g/l (italiensk eko-box). 5 Trots att SB nu säger sig inte efterfråga så många boxar, tetra brik och framförallt inte billiga fairtrade/eko-viner släpptes i mars, till exempel, en treliters fairtrade-box för 170 sek och en enliters tetra gjord på ekologiskt odlade druvor och det för 68 sek.  Övrigt: I något fall beskrivs ett vin som torrt fast det innehåller 8 g/l socker och inte anmärkningsvärt mycket syra, det upplevs också, åtminstone i vinifierats provningsgrupp, som halvtorrt (ett rosévin från Nya Världen), kanske inte helt lyckat för diabetiker? vinifierat konstaterar också att rosévinerna från södra hemisfären har lite svårt att hävda sig eftersom de flesta är gjorda för att konsumeras inom ett år från skörd samtidigt som de i Sverige, av självklara skäl, lanseras då de redan är ett år. På det hela taget dock, som inledningsvis nämndes, ett bra släpp. Spiders from Mars