Arto Paasilinna: Domedagen gryr & M.A. Numminen

Publicerat av
3

Någon på Paasilinnas förlag borde sagt som det var, när han dök upp med manuset till ”Tuomiopäivän aurinko nousee” eller, på svenska, ”Domedagen gryr”: ”Det här, käre Arto, är ett utmärkt synopsis till en ny roman. Krydda den med upptåg och galenskap och ge den ett minimum av djup så kan det bli en riktigt bra Paasilinna.” Nu gjorde ingen det så boken kom ut i sitt undermåliga skick och nu har vi läst denna Paasilinna-fadäs åt er, kära HR:are, så ni slipper göra det. Vi studsar vidare tillsammans med M.A.Numminen.

Äta i Celle, bo i Lugano & Skunk Anansie

Publicerat av
2

vinifierat har tidigare bjudit på lite tips i vackra Celle. Nu är det dags igen. Den hästtokige kan, med fördel, besöka Hannoverhästarnas Hall of Fame, Landgestüt, och den som inget har emot lite hemkört öl och en rejäl schnitzel beger sig till Thaers, där den sportgalna, i direktsändning, kan följa diverse idrottshändelser i allmänhet och tysk fotboll i synnerhet. Sydschweiziska Lugano, på gränsen till Italien, är, där det fläker ut sig

Lugano by Lato

Lugano by Lato

längs Luganosjöns vackra stränder, i allt högre grad ett lyxtillhåll för pensionärer och omoraliska oljemiljonärer som sitter där och festar upp pengarna de tjänat på den olja de stulit från sina landsmän. Men. Samtidigt är det vackert och inbjudande och bara doften från sjön kan få den buttraste att le förnöjsamhet och ta djupa andetag och om du nu ändå befinner dig i Lugano, varför inte göra slag i saken och ta in på klassiska Hotel International du Lac, där du bjuds historia och lyx, som inte måste kosta skjortan om du hittat ett erbjudande via en av alla dessa hotellbokningssajter som numer finns en masse på nätet. Vi rundar av med lite Skunk Anansie.

Kräftskivevinfrossa & Eric Satie

Publicerat av
7

I samband med sistlidna helgs kräfttag vid matbordet avsmakades också en räcka viner och för att upprätthålla vinifierats image som nästan en vinblogg följer här nu en olidligt spännande genomgång av några av de pannor som lade provarnas pannor i djupa veck: Jacquart 1996 magnum (kork), Guy Charlemagne ”Brut Nature” (pålitligt mineralstänkt fräschör hållen under armarna av en frisk syra), Laurent Perrier (hustypisk, disciplin, frisk, mineral, lite hög dosage tyvärr), TwosonJacquart mgm 96 Blanc de Blancs de Chouilly Legras & Haas magnum (ganska stor, ursprungstypisk doft, ung, frisk, fin balans, lång, ren eftersmak med tydligt inslag av grönt äpple), Piper-Heidsick ”Cuvée Sublime” (mogen, halvsöt eller så, inte alls mitt vinglas), Jean-Noël Haton ”Cuvée Prestige” (frisk, lätt, brödig,väl hög dosage), Clotilde Davenne ”Bourgogne Rosé” 2012 (fin frukt med inslag av rabarber, smultron, jordgubbar och grape, friskt och fräscht i hustypisk stil), Rabiega Rochène 1997 (rosévin på Mourvèdre, Cabernet sauvignon, Grenache, Cinsaut och Tibouren, lagrat på ny, amerikansk ek i nio månader, gjort på Château d’Esclans i La Motte och en föregångare till dagens ”Garus”, världens dyraste rosévin, som i princip görs på samma vis som ”Rochène”, orange färg, ek, mogen, komplex doft, förvånansvärt fruktdrivet, kokos, röda bär, bra syra, vital smak, lite tunt mot den Sommarström Yttervala Johannesörtbärande eken men håller ihop på ett utmärkt sätt, mycket bra),  Chablis Grand Cru ”Vaudesir” 2002 Domaine William Fèvre (stor doft med tydligt inslag av ek, honung, mogna, gula äpplen med skrynkligt skal, vid mycket god vigör, bra syra, lång, ren, frisk eftersmak), Art et Vin (se tidigare inlägg), Gran Barquero (klassiker med brun färg, trögflytande, underbar, stor doft av russin och nötter och en massa annat, enorm, kraftfull smak med inslag av sirap och, eftersom vi vet det, PX, lång, förvånansvärt ren, fantastisk eftersmak, grymt bra), Clos Dière blanc 2002 (ganska stor doft med väl integrerad ek och inslag av krusbär, honung och persika, bra syra, vid god vigör och lagom att börja dricka nu efter cirka tio år i buteljen, klart lie-stuk, ren eftersmak), Elena WalchLafite 50 Pinot Grigio 2012 (elegant, komplex, lätt kryddig doft, vit persika, distinkt, mycket snyggt och välgjort med läcker syra, lång, ren eftersmak), Chateau Montelena Chardonnay 2010 (ganska stor doft, välintegrerad ek, vanilj, muscotnöt, red delicious, välbalanserat, lång, ren eftersmak, fortsatt stänk av ellagitanniner, fortsatt väl ungt, lagras något år till), Bathari Tokaji 1999 (oxiderat, halvtorrt, frisk syra, inte kul), d’Arenberg ”The Prickly Pear” Viognier-Marsanne 2009 ( skruvkapsyl men ändå inledningsvis drag åt korkdefekt, bättre med luft, fruktigt, kryddigt, litchie, mycket svavelföreningar, onödig sötma i smaken, bra syra, nä), Borgoletto Fasoli Gino 2010 halvflaska (lätt oxiderad, men klarar sig hyggligt ändå, ingen höjdare), Dominio de Tares Godello 2007 (viss mognad nu, samma fina ek, komplext, läcker,Tignanello 96 underbar syra, ren, snygg, fortsatt mycket bra), Lemelson Dry Riesling 2011 (en Riesling från en PN-producent, uppvisar en del fruktspetsad petroleum och inslag av citrus och krusbär och smultron (!?), fin syra, har mognat till sig, lång, frisk eftersmak), Domaine de Brescou ”Pinot Noir” 2006 (begynnande mognad, mycket positiv utveckling senaste året, trevlig PN på näsan, integrerad ek, god), Montagny ”Les Crètes” 2010 Francoise Feuillat-Juillot (läcker doft med inslag av litchie, gult äpple och blandade frukter, snyggt, komplext, välsatt syra, lång, ren eftersmak, bra), Clos Dière cuvée I 1999 (röd nyans, stor, komplex doft med sitt för 99:an klassiska inslag av badboll och en touch av kaffe, björnbär, tjära och skånsk bokskog om våren, väl avvägd syra, lång, ren eftersmak, lagom att börja dricka nu men har många år kvar i källaren, bra), Leon Dormido 2008 (tät, ung färg, stor, knuten doft, tydlig Rioja, ek, kraft, bra tryck i syran, fin ryggrad, Art et Vinlagras, mycket bra), La Tartufaia 2008 Giulia Negri (tegelröd, kork), Puligny-Montrachet 1er Cru ”Clos du Couilleret” 1985 Domaine Jean Chartron (mogen, tegelröd färg, mumsig PN-doft, inslag av botrytis, mogen, åldras något i glaset, men mycket bra, god, lite tunn i smaken), Tignanello 1996 x 2 (ett stående favoritvin, båda flaskorna skolexempel på perfekt vinmakade viner, utmärkta att dricka nu, övriga kommentarer överflödiga), Bressia Pinot Noir (Argentinas bästa PN? jag är i alla fall beredd att lägga min röst på det här både druvtypiska, eleganta och tämligen kraftfulla vinet, mycket bra), Pircas de Liguai 2010 Perez Cruz (mörk, tät färg, stor, fruktspäckad doft, svarta vinbär, spenat, väl undangömd, ny ek, dito smak, hyggligt frisk syra, ganska imponerande vinbygge), El Chopo 2000 (ett vin som den svenske vinimportören Arne Skog satte ihop hos Bodegas Miguel Merino, gjord i en upplaga om 229 buteljer, ganska stor, ekig doft, svarta vinbär, ursprungstypisk, klassisk Rioja, bra, ung, borde väntat med det här vinet…),Château Lafite Rothschild 1950 (se tidigare inlägg), Blaxta Monarch Plum Barrique 2001 (gjort på plommon, lagrat två år i fat av kastanj, orange-brun färg, fikon, alkohol, grön kardemumma, plommon, glöggstuk, plommon/körsbärskärna, beska i smaken), Sancerre ”Les Baronnes” 2011 Henri Bourgeois (Sauvignon blanc, lätt tiolstuk, nässlor, frisk, bra syra och druvtypisk smak, bra), Amfora Muscat d’Alexandrie 1994 (fantastisk, stor Muscat-doft, kraftfullt, honung, melon, mycket söt, lång, ren eftersmak, mycket bra), Domaine de Brescou Blanc Prestige 2006 (ekfatsjäst och –lagrad Chardonnay, gula plommon, gula äpplen, komplext, integrerad ek, viss mognad, bra syra, ren och snygg., bra). Sist men inte minst årets snapsnyhet Sommarström Yttervala Johannesört, som i alla avseende får med beröm godkänt och HR:en rekommenderas att prova den till kommande kräftkalas, surströmmingspartyn och, inte minst, ålagillen. Gymnopedies.

Qrious Semillon: Sista chansen

Publicerat av
10

När Qrious Semillon släpptes för några år sedan blev det succé. Fina skriverier och mycket bra försäljning de första tre månaderna, långt över prognos. Det gjorde att importören och producenten fick bråttom att tappa fler buteljer. För mig som satt ihop vinet innebar det en resa till Chile för att snabbt hitta fram till en ny årgång. Men där tog det stopp, innan den nya årgången hunnit lanseras. Vinet störtdök oväntat i försäljning, något vinifierat tidigare skrivit om.  För att göra en långQrious Semillon historia kort innebar det att importören blev sittande med ett tämligen omfattande lager av Qrious Semillon som ingen ville ha när Systembolaget några månader senare helt avlistat produkten. I ett sådant läge finns i stort två vägar att gå: sänka priset eller försöka sälja allt via horeca. Importören försökte båda vägarna och ju längre tid som förflöt, desto lägre blev priset. Och en dag var det nere i 39 sek. För ett vin som många menar är ett fynd redan vid det normala priset, 64 sek. Den som följt vinifierat har emellertid haft koll på vinet och det allt fördelaktigare priset, vilket lett till att det på sina håll sålt så bra att Systembolaget enligt sin nya sortimentsutvärdering sett sig tvingat att återlista vinet i ett tjugotal butiker. Idag fick importören dels ett samtal från Systembolaget som undrade hur man kunde leva upp till rimliga CSR-åtaganden med ett så lågt pris som 39 sek, dels ett samtal från en vinskribent som också hade en fundering kring priset. Svaret är alltså att importören sedan länge rear ut vinet och att priset nu är löjligt lågt. Avseende CSR är det importören som tar smällen för det ohemult låga priset. Noteras ska att det bara finns cirka 1000 buteljer att tillgå och vinifierats tips till alla HR som söker efter ett schyst vardagsvin för ingenting är att redan nu beställa vinet: när det återlanseras i september och får fynd i tidningarna kommer det att vara slut på rekordtid. Vän av ordning kanske funderar över om det inte går att sätta upp vinet till sitt riktiga pris nu, men så fungerar inte Systembolagets regler, det som kvalat in är ett vin på helflaska för 39 sek och inget annat. Qrious är för övrigt ett projekt som siktar till att göra hyggliga viner för en billig penning, från cirka 65 sek och en bit uppåt. Den som nu inte kommer över Qrious Semillon kan alltid prova det här Qrious-vinet istället.

Château Lafite Rothschild 1950

Publicerat av
9

Väl minnandes den inte helt lyckade för att inte säga tämligen misslyckade Lafite 47:an härförleden, tänkte jag att även 50:an säkert är skräp och trams den också. Med både denna tanke och ett visst mått av glädje över min förslagenhet i hågen sökte jag mig till den svenska vinkällaren och plockade upp det nyss nämnda vinet (50:an för som inte hängde med i den senaste svängen) och bara någon dag senare visadeLafite 50 jag stolt upp den för alla middagsgästerna i vars ögon jag genast kunde se vingnideriets svarta ljus lysa och från den stunden följde mig alla, på ett eller annat sätt, för att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt, det vill säga då flaskan öppnades. Helt enligt planen ity då de satt sina vinsnikarnäsor i glasen med Lafite skulle jag kasta mig över kvällens övriga viner och då med ett rejält försprång. Dock anade jag snabbt, redan då Hustrun sågs svassa iväg med sitt glas – alltså, alla stod liksom på kö i för att få sin beskärda del – med ett synnerligen belåtet och nöjt leende i sitt annars så rara plyte. Och så fortsatte det. Vinsnikare efter vinsnikare fick sitt vin, doftade på det, ojade sig och svassade lyckligt iväg. Ytterst obehaglig till mods tog jag till slut och stoppade min egen snikarsnok i ett glas, flaskans sista, och möttes till min oförställda förvåning, och än mindre oförställda förtrytelse, av en i högsta grad levande, ursprungstypisk (! både Bordeaux och gammal Lafite) doft med mognad och vital komplexitet och gammallafitigt välintegrerad men ändå påtaglig ek; ett vin som traditionsenligt både var lätt och elegant i sin klass och därtill vitalt utan russin- eller andra överdrivna ålderstoner, riktigt gott, mycket imponerande och synnerligen upprörande. Requiem.

Art et Vin: Svensk vinhistoria

Publicerat av
Svara

Då och då gav sig det gamla supermonopolet – mellan 1917 och 1995 ensamrätt på tillverkning, import och distribution av vin och sprit och påpassligt nog kallat AB Vin-och Spritcentralen – till att vara kommersiellt och marknadsmässigt till sinnelaget eller, för er som bara talar ny- och/eller managementsvenska, marketminded. Därför såg en gång akvaviten ”Skåne” dagens ljus för snart 100 år sedan, en tunnare variant av ”O.P” och tänkt för export till utvandrade svenskar i framförallt USA, några decennier senare var det dags för vodkan med det för tidsperioden, ”rymdåldern”, typiska namnet ”Explorer”, även denna tänkt för export och i likhet med “Skåne” en succé på hemmamarknaden – tilläggas bör, att ”Explorer” blev en bra övning inför nästa exportvodka ”Absolut”, som lyckades bättre. På 1960-talet tillverkades den egna whiskyn ”Skeppet”, som enlig gamla AB Vin-& Spritcentralens vandringssägner sålde slut först i samband med spritstrejken, 1963 var det väl?,  och då sist av alla alkoholhaltiga drycker som fanns i lager i Sverige. I lite mer modern tid, sent 1980-tal, gav sig ABVS, som företagets namn understundom förkortades, till att göra lågalkoholvin, aningen före sin tid, får man väl säga. Första produkten ut, ”Silberling”, blev en succé, men när marknadsavdelningen medArt et Vin tuppkammen rest inte ville lyssna till kvalitetssäkrarna och Stockholmsfabrikens laboratorium fortsatte ABVS leverera ”Silberling” trots att buteljerna undan för undan exploderade i företagets egna lager. Resultatet blev, förstås, att produkten fick dras tillbaka och därmed gå under. Några år senare återuppstod dock ”Silberling”, nu som ”Demi” och i ett flertal varianter och då floppade konceptet redan från start. Den mycket sofistikerade, och väl fungerande, avalkoholiseringsmaskinen som införskaffats för ändamålet kom emellertid senare till användning för den alkoholfria, och därmed reklammässiga, varianten av ”Blossa”, rimligtvis en hygglig affär på det stora hela, trots allt. Nog av. I början av 1990-talet satsade marknadsavdelning, det vill säga Barbro Ström, senare Systembolaget, och kompani, på något som hette ”Art et Vin”. Tanken vara att köpa in lite dyrare viner för tappning i de egna lokalerna och att förse buteljerna med specialgjorda etiketter med mer eller kända konstnärer som avsändare. Enligt en nyss vidtalad, ansvarig person från produktionen i Stockholmfabriken var de här produkterna innerligt avskydda av fotfolket. Mycket jobb och ingen förstod vitsen. Det gjorde inte heller marknaden, skulle det visa sig, och konceptet fasades snart ut. Hade häromdagen tillfälle att prova ett av de fåtal viner som ändå gjordes. ”Art et Vin, Chablis 1er Cru ’Côte de Cuissy’ 1990” från kooperativet ’La Chablisienne’ och ’Sélection de J-M Delauny’ visade sig ha en vacker etikett av Rune Jansson och varunumret 5778, dess färg var gyllengul med dragning åt bärnsten, oxiderad doft men inte död, lite honung och gula äpplen, aningen ylle, smaken acceptabel med ett inslag av Felix ketchupflaska av den gamla modellen i plast, ren eftersmak som dock inte förmådde dölja att vinet borde druckits för flera år sedan och, framförallt, att det aldrig varit någon höjdare. Vi slår till med en favorit i repris, Cakes fina version av I will survive, och Cakes Frank Sinatra samt Cakes aningen ABBA-stukade Perhaps, perhaps, perhaps.

Haruki Murakami: Sputnikälskling & recensentsågning & Stomu Yamashta’s Go

Publicerat av
2

En bra bok, i viniferats hjärna, kan få med beröm godkänt om den är särdeles spännande, vilket sällan händer att en bok är, infallsrik, händer tillfredsställande ofta, sprudlande av berättarglädje, jodå, eller om den lyckas skapa sin egen värld som läsaren sugs in i eller om språket är så vackert att läsandet blir till en estetisk upplevelse. Hajpade Haruki Murakamis Sputnikälskling är liksom ingenting eller kanske lite av varjeHaruki Murakami Sputnikälskling men ändå ingenting. Språket är inte särskilt vackert, snarare korthugget och ointressant med några enskilda rader som undantag, berättelsen är ganska ytlig och om man läser texten som omslagets baksida antyder att den ska läsas, som en text om olika dimensioner, en text som öppnar dörren till en annan värld, blir det rent nonsens, tangerande tramsskribenter som Coelho; möjligen kan texten få visst intresse om man läser den som en tankebana i berättarens huvud och dens borderlajnande. Har Murakami tänkt så får boken godkänt, men risken finns att så inte är fallet. Bör man då avstå från att läsa den här boken? Nja, den finns som pocket, tar inte lång tid att plöja och det är väl alltid bra att ha läst något av Murakami så varför inte? Å andra sidan ska sägas att en stor läsupplevelse inte väntar dig och när DN skriver ”Murakami besitter de sista resterna av pur litterär magi i en avtrollad värld. Man förstår inte riktigt hur han gör det, hur han lyckas öppna de där gliporna i verkligheten så att den framstår som bara en av många möjliga”, förstår man inte riktigt hur någon kan ta den recensenten på allvar. Ändå värre är Borås Tidnings recensent som, enligt pocketupplagans omslag, hittar humor i den här humorlösa boken. Vi kan avrunda med att konstatera, att vi här öppnat en dörr på glänt in till en värld som består av recensenter som inte borde recensera böcker utan gå runt och häpna över Bollibompas vidöppna dörr in till barnens förunderliga dimension. Stomu Yamashta och hans Go tar oss till Paris-dimensionens luftiga rymd.

Prince – kung i Stockholm & hattförbud

Publicerat av
12

Okej, ”Prince är kung”, och liknande, är på gränsen till vad som kan få en rubriksättare att, från en minut till en annan, förflyttas från de coola och hippa ordkonstnärernas eftertraktade grupp, fylld av avundsjuka  och inbördes beundran, till de ocoola och kreativitetsförlamade ordvillbliarnas föraktade och som pesten skydda grupp, fylld av det totalaPrince misslyckandets avskyvärt stinkande os och total glömska, men, när karlen, alltså Prince, äger scenen, spelar gitarr som få, om någon, sjunger som en gud och spelar piano så även den omusikaliskes hjärta bevekas alltmedan den kanske något mer musikaliskes hjärta både blöder och gråter sedan åtskilliga, träffsäkra klinkanden, vad annat är han då än kung? Visst, en och annan var säkert besviken på Prince, där på Stockholm Music & Art Festival, därför att han inte lät som på skivan eller därför att han inte spelade ren funk eller därför att han förvrängt sina låtar till, i alla fall emellanåt, snudd på oigenkännlighet, men vi som inte drogs med ett så inskränkt betraktelsesätt var i himmelriket och vinifierat vill å det skarpaste uppmana varje sann musikvän att göra sitt yttersta för att se denne gigant spela live. Som om det inte är nog med honom själv är dessutom de tre musikerna har nu reser runt med fullständigt lysande de ocksåHatt. Musiklycka, kort sagt. Dock: nu är det hög tid att införa förbud mot hattar på konserter! Vad får enskilda individer att tro att det på något vis överhuvudtaget är okej att gå omkring i löjliga hattar och vad får dem att tro att det för en sekund är i sin ordning att stå och skymma utsikten på en konsert med sin tveksamma och vad som borde vara förbjudna huvudboning? vinifierat kräver att alla konsertorganisatörer från och med nu vid entrén inte bara plockar av gästerna flaskor, knivar och pistoler utan också hattar som mäter mer än två centimeter över huvudsvålen. Vi avslutar med en rejält rykande klassiker från kung Prince.

Grillad chorizo & kokt plastbacksravioli & Stone Roses

Publicerat av
4

Vet inte hur hon tänkte, men Yngsta dottern ville att vi, i Hustruns frånvaro, skulle äta middag hemma. Detta trots att jag lockat med restaurang och påtalat att det enda som fanns i kylen var plastbacksravioli och chorizo, som enligt förpackningen skulle grillas. Nåja, jag tänkte att det är väl på tiden att jag försöker mig på något nytt. Värmde på en panna och slängde i korvarna hela. Kom på att jag kanske skulle steka dem som Tini Houdini Ellingtonkorvskivor. Försökte ta de varma korvarna ur pannan. Två av sex åkte ner på golvet. Åts upp av hundarna. Skivade de kvarvarande bitarna. Stekte dem. Hällde raviolin i kokande vatten. Kom på att jag inte hade en aning om koktiden för färsk ravioli. Kokade dem som påstortellini. Då. Helt plötsligt. Sprack de. Och löstes upp. Och försvann.  Försökte samla ihop slamsorna så gott det gick. La upp dem på en tallrik. Garnerade med korven. Yngsta dottern dök upp. Sa. ”Har du lagt på ost eller kom den ut ur raviolin?” Jag sa. ”Kom ut ur raviolin.” Hon sa. ”Ja, det är lätt hänt att överkoka färsk pasta, men hur har du lyckats bränna korvarna så?” Superintressant youtube-klipp om ravioli. Matlagningsmusik. Pastavin.