vinifierat älskar att säga ”vad var det jag sa?” så: vad var det jag sa? En tidsfråga innan Lotus skulle vinna F1 igen. Tog mindre än ett år. Idag vann Lotus och Kimi Räikkönen F1-premiären. Fint. Minner om Senna, Peterson, Clark, Moss och alla fina stunder vi haft tillsammans. vinifierat är lyckligt och firar på bästa sätt (OBS! endast för konnässörerna, nördvarning för er andra) här, här, här, här, här, här och här.
Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieministern har blivit rekordklickat rekordsnabbt och därmed inte bara startat en debatt om ämnet i sig utan också om vad som är kvalitet i dagens journalistik och skriftställeri. Många klick, menar vissa, innebär kvalitet. Alltså i grunden den gamla visan om att, styrd eller inte, massan – som, oss emellan, i historiens bakåtblick oftast har/ft fel – har rätt. Få klick betyder omvänt, att
intresset och därmed kvaliteten var lägre. Om vinifierat sedan förstått saken rätt är då den stora frågan huruvida framtidens publicistiska alster bara kommer innehålla texter som får många klick eller, även om så inte är fallet, i vilken utsträckning klickandet likväl kommer styra redaktionernas funderingar när de arbetsplanerar och nyhetsvärderar. vinifierat har svårt att se något som i grunden är nytt dock, bortsett från det faktum att opinionsbildare, i och med de sociala mediernas intåg och på gott och ont, fått flera nya verktyg att arbeta med; kort sagt kan den som vill, om den, som Khemiri, gör ett bra jobb och får till rätt text i rätt stund, rekordsnabbt skapa opinion på ett sätt som vi inte sett maken till. Vad det gäller texter i övrigt har det, såvitt går bedöma, alltid varit så att vissa typer av texter och tidningssidor läses i stor utsträckning medan andra knappt blir uppmärksammade, kanske blott av en liten esoterisk krets. Och, vilken tidning har inte, sedan länge, morgondagens löpsedel i huvudet när den gör sin planering, alltså ett sökande efter slagkraftiga nyheter, som lockar till köp och samtal i fikarummet? När vinifierat intog sina journalistiska kunskaper i början av 1980-talet var, om minnet inte sviker, tidningarnas mest lästa avdelningar, alltså massans val, TV-tablåerna och serierna. Därefter följde i de flesta fall familjesidan och sporten. Synnerligen intresserade och upplysta läsare, sades det, läste alla rubriker på sidan ett. Endast en liten skara studerade ledaren och kulturen. Samtidigt var (nästan) alla överens om att en tung artikel på kulturen eller en avslöjande artikel efter lång tids grävande, kvalitativt stod över ett referat av gårdagens matcher i Elitserien och ett skandalluktande ”avslöjande” om prinsessan Madeleine på kvällstidningens nöjessidor. Vid sidan om denna den, så att säga, mer vardagliga sidan av nyhetsförmedlingen och tidningsvärlden, fanns mängder med mindre lästa tidningar och magasin, sådana som
genast skulle snappa upp en text som den Khemiri skrev. Gissningsvis är det den typen av publikationers läsare eller presumtiva läsare som i stor utsträckning ligger bakom de många klicken i just det här fallet. Om det antagandet stämmer är slutsatsen av ”klick-debatten”, att texter som förr oftast stannade vid att vara artiklar i mindre spridda, ofta opinionsbildande, eller i vart fall ideologiskt drivna, publikationer, nu kan få en enorm spridning och därmed också påverka debatten på ett tidigare otänkbart vis. Samma sak gäller de texter som publiceras på dagstidningarnas debattsidor: sidor som förr och med intill visshet gränsande sannolikhet lästes i liten utsträckning, kan nu få stor spridning om ”rätt” personer klickar ut dem i sociala medier. På det stora hela inget som är jättenytt och ändå så är det det och framförallt känns det som att demokratin, den öppna debatten och motbildernas bärare är de stora vinnarna.
Efter sin CSR-resa till Sydafrika kan Systembolagets styrelse konstatera, att ”de flesta producenter är väl medvetna om vikten av hållbarhet” (citerat från
WOW News idag). Detta torde förvåna ingen och styrelsen kan väl, med all respekt, inte heller ha trott att den i sitt vällovliga men, med förlov sagt, patetiska, undersökande grävande under denna belöningsreseartade utflykt till den afrikanska kontinenten skulle komma fram till något annat? På enträgen begäran från en hängruntare finns här en länk till Håkan Hellströms rykande färska singel – ute imorgon.
Casa do Alcova, Santarem, ett i sammanhanget oskyldigt hotell.
Någon mindre intellektuellt bemedlad än synsinnligt välutrustad feltänkare, har fått för sig att det är i sin ordning att hotellens bath gel, soap, body lotion och schampoo tävlar i att se mest likadana ut och att ha minst grad på texten. Detta gör att för en normalseende, för att nu inte tala om den som behöver 2,5-glas, är det, särskilt på morgonen då gemene hen är extra skumögd, rena rama ryska rouletten att hamna rätt bland hotellets badrumsprodukter och det hen trycker ut ur flaskans innehåll och kletar i håret. I synnerligen olyckliga fall visar sig schampooflaskan in spe vara full av body lotion, som det sedan tar en evighet att skölja bort, i den mån det nu alls går: ser man det positiv behöver man i alla fall inte dras med torrt och ömtåligt hår den närmaste veckan. vinifierat kräver: Förbud mot schampooflaskor med oläslig text!
Dela “Rena rama ryska toalettrouletten kräver förbud!” på Twitter
Vi människor är i varierande grad hög- respektive lågkulturella. Samma person kan samma dag vägra deckare, äta snabburgare, lyssna på Rachmaninov och sitta med burk en Heiniken framför en Superettan-match. Hur du och jag reagerar på detta, beror på när, var och hur vi är hög- respektive lågkulturella. Personligen kan jag gilla Rachmaninov och
dissen av deckare. Mest illa tycker jag om Heiniken – en öl vars popularitet är en skam för mänskligheten. Ja, det där om heiniken var rejält snobbigt. För att vara tydlig: vill du dricka Heiniken så gör det. Det är okej. Det är ditt problem att du stannat på den ölnivån. Och det är mitt problem att jag kan tänka mig att se en superettanmatch eller ett mellanlopp på lunchtravet, trots dess, på det stora hela, tvivelaktiga kulturella nivå och kvalitet i det långa loppet. Omvänt: den som vägrar lyssna på Rachmaninov eller prova Heiniken är, förstås, också snobbar. Ja, jag tror ni förstått nu, varför vi kan ta oss vidare till pudelns kärna och i det Goetheiska utrymmet hittar vi två bag-in-box, som, enligt uppgift, tillsammans svarar för cirka åtta procent av Systembolagets försäljning: Sveriges mest sålda röda respektive vita vin. Hade den tvivelaktiga äran att prova dessa igår, i samband med en föreläsning på Gustibus
sommelierskola i Malmö. Suck. De är så monstruösa i sin orena tvivelaktighet att de måste beundras och anses vara monumentala milstolpar över svenskens undermåliga vinsmak. Alltså, det här med att Sverige är en så sofistikerad vinmarknad, öh? Förra året föredrog, i en preferensprovning, en överväldigande majoritet av studenterna på Gustibus 60-talshiten Parador före vår tids bästsäljande Umbala. Det stämmer till viss eftertanke. Skräpvinet som skapades för 45 år sedan ansågs bättre än dagens nyskapade och synnerligen välanpassade skräpvin. Att några av oss, en försvinnande liten del på toppen av pyramiden lagt oss till med mer sofistikerade vinvanor har inte ändrat något i stort. Tyvärr verkar de invändningar som ibland hörs från sunda delar av branschen om att en bov i dramat är de tidningstest med mera som ”fyndar” de här skräpvinerna,
och som kanske, rent av, i nästa andetag hyllar svenskens numer så sofistikerade vinsmak – ja, utländska, ligger f ö i sakens natur, producenter ska komma hit för att få höra ”svenskens” synpunkt på nya produkter så till den milda grad är vi numer högstående vinvarelser – stämma. Det mest tragiska är nu inte att du eller jag dricker ett skräpvin eller ser en match i superettan eller division sju, det är i sig inte tragiskt alls; det tragiska är att vad det just gäller vin är det någon som får lida pin för att svensken ska få frossa i dessa billiga skräpviner. Det är den stora skillnaden på att, Gud förbjude, dricka Heiniken, lyssna på Rachmaninov eller, för delen, Robin falsksångaren från Melodifestivalen, läsa deckare eller inte och så vidare: när du dricker det riktigt billiga vinet är det någon som tar skada på vägen. Inte du (nåja), inte jag, definitivt inte importören eller detaljisten, kanske inte ens producenten, men om alla de här klarar sig bra i kedjan, lär knappast vingårdsarbetaren ha den lön du tycker den ska ha, och naturen lär inte älska dig heller.
Att en resenär vill sitta ner i väntan på nästa buss, tåg, flyg eller vad det nu kan vara, är helt i sin ordning. Däremot är det inte okej att ockupera stolen intill med sitt bagage. Inte ens om resenären, på fullt allvar, tror, att väskan
inte orkar stå för sig själv. För att inte bli för långrandig: det är hög tid att förbjuda stolsockupationer! Ett lämpligt straff för den som inte har pli på sitt bagage är att få se detsamma sprängt till damm och intet av närmaste bombkommando samt att beläggas med förbud mot att resa med bagage. En, vad det förefaller, rimlig påföljd för brott mot det sistnämnda torde vara ett komplett reseförbud på obegränsad tid.
En av de tunga nyhetsförmedlarna från min barndom, Skövde Nyheter, slog, ödmjukast och utan att vinvärlden, vad det verkar, tog någon som helst notis om världssensationen, i torsdags och i en artikel om Champagne och champagne, till med följande, smått häpnadsväckande, avslöjande, om hur man odlar och behandlar sina druvor i Champagne: ”Nu behandlas druvorna mot insektsangrepp. Det sker var 14:e dag. De behandlar insekterna med medel som gör dem homosexuella så att de inte utvecklas och förökar sig.”
Mer grafisk design från Beijing och Pinyin Studio. Här är den rykande färska, nya – just det, öh, faktumet, ”nya”, ligger i sakens natur då den är rykande färsk, kan man för övrigt konstatera så där i förbifarten – upplaga av webmagasinet Pinyin. Lämplig musik och lämplig musik.
En av vinifierats första gitarrhjältar, den förnämlige Alvin Lee har gått ur tiden. Vi lyssnar på klassikern ”I’m going home”.
Idag debatterades på den franska radiokanalen France Info nya
beroendeframkallande företeelser och vad man kan göra åt dem. Förbjuda dem rent av. Bland de saker som diskuterades var internet. Det slog mig då, att om man såg på internet som på alkohol skulle nykteristerna vägra internet och det statliga monopolets internetutbud skulle fokusera på massmarknaden och dess efterfrågan på porr, våld och poker.