I samma stund som du lämnar hemmet påbörjar du resan tillbaka hem.
Dagsaktuell musik!
Tisdag
6
Post Nord skickat skor stenen mig
Fick ett mail från Post Nord Sverige. Post Nord ni vet, inte PostNord. Av mailet framgick ”Kurir var oformogen att leverera ett paket…” Men bara jag klickade på ”Skriv paket information och ga till narmaste filialen” skulle nog allt ordna sig och bäst var det för om jag inte hämtar paketet inom 16 dagar har ”Postnord ratt att krava ersattning fran dig – 64 kronor for varje dag for paketet lagring”.
Men vänta nu! Något mystiskt är det allt med den där texten! Ser ni att Post Nord skrivits ihop till Postnord? Ett fa talt miss tag! Vem skri ver väl i hop ord nu för ti den? Kollade därför upp avsändaren som, om man klickade på avsändaren, visade sig inte alls vara Post Nord Sverige utan kaminomarkis.se – specialist på skorstenar, kaminer, solskydd och markiser.Aha! Men då förstod jag. Kaminomarkis har skickat mig en skorsten. Klart jag måste hämta ut den även om det är lite bökigt det där med närmaste filial. Rent krasst bör väl det vara Posten Kirseberg på Vattenverksvägen 15 i Malmö. Få se, om jag sätter mig i bilen nu och bränner på nonstop så är jag där om ett dygn. Gott, då kommer inga 64 kronor om dagen krävas för paketet lagring.
Marvelettes. Dick van Dyke & Julie Andrews.
Så gör du snabbrosé
Möjligen med undantag för primörviner som Beaujolais Nouveau mår vin bra av att inte stressas. Det tar tid för ett vin att jäsa och eventuellt genomgå den malolaktiska jäsningen. Ett normalt år går ändå de där två första stegen ganska snabbt. Efter två månader brukar det vara klart. Och det är då den verkliga vilotiden inträffar. Kort sagt behöver vinet nu tid för att sätta sig och komma i ett stabilt läge avseende allt från utfällningar till aromer.
Tydligast ser vinbonden detta genom den fällning som bildas på lagringskärlets botten. Nu talar vi om en period på ytterligare ett par månader. Ett rosévin är normalt naturligt stabilt först fram i februari året efter skörden, och det är då man kan förbereda det för buteljeringen. Som den vakne HR:en listat ut hamnar ett väl arbetat rosévin inte på flaska före februari månad efter skörden.
Nu kan någon invända att det finns år då det går snabbare. Det stämmer. Precis som det stämmer att det finns år som tar ändå längre tid. Och det är mycket ovanligt att ett rosévin på naturlig väg hinner bli klart före utgången av januari. Däremot kan man förstås påskynda processerna. Det finns många processhjälpmedel för detta.
Redan i första skedet då druvorna anländer till vinkällaren kan man arbeta med enzymer och klarningsmedel som påskyndar sedimenteringen före jäsningen och på samma vis kan man sedan påskynda klarningen efter jäsningen och den malolaktiska jäsningen. Enzymer kan i förekommande fall också hjälpa de enklaste aromerna på traven och där kommer det viktigaste hjälpmedlet för snabbvinsproducenten in: jästen.Det talas mycket om vilka underverk jäst kan åstadkomma. På det hela taget är det struntprat. Högkvalitativa viner kan på intet vis göras med hjälp av jäst. Avseende premiumviner gäller bara en sak: bästa möjliga druvor. Däremot kan jästen spela stor roll i ett enkelt vin och då det ligger i sakens natur att ett snabbproducerat rosévin är/blir enkelt kan mycket åstadkommas med rätt jäst.
Det är nu vinmakaren kan välja mellan att dra sitt vin åt grape eller engelska fruktkarameller eller päron eller något annat – ofta arbetar de mer upplysta bland den här typen av producenter med flera olika jäststammar för att få till en ”cocktail”. Syftet är att efterlikna bättre roséviners mer naturliga aromuttryck i form av jordgubbar, smultron, persika, ja kanske rent av i ringa mån en touch citrus och då främst apelsin eller citron. Problemet för den som söker djup och komplexitet är att det inte skapas utrymme för det i ett snabbproducerat rosévin.Nu låter allt det där negativt men det är mer ett konstaterande att det är så här det går till. Fördelen med majoriteten av de där snabbfixade produkterna är att de är ganska trevliga i sin enkelhet och vanligtvis är de relativt billiga. Problem blir det möjligen då den här vintypen dyker upp högre upp i prisklasserna och blir väl mottagna i vinpressen – händer med några roséviner varje år. Så länge slutkonsumenten är nöjd är kanske inte problemet så stort i sig men det är trist då konsumenten kunde fått sig till livs ett lika bra, enkelt vin till ett betydligt lägre pris, alltså ett i vin i den prisklassen ett sådant här snabbvin hör hemma. Faktum är att några så kallade UPR (ultra premium rosé) görs med ganska enkla metoder och som vore de snabbviner. Här gäller det verkligen att kunna känna skillnad på kreti och pleti om man ska ge sig till att betygsätta för de välgjorda UPR-vinerna är en helt annan sak.
Som nämndes igår är det dessvärre så att många har svårt att prova unga roséviner vilket gör att vinerna betygssätt sådana de är i februari eller tidigt i mars utan hänsyn tagen till den enorma utveckling som sker i de långsamt gjorda och därmed sent utvecklade vinerna under vårmånaderna. Förhoppningsvis kommer det där att ändra sig undan för undan allteftersom vi i Sverige blir bättre på rosévin och lär oss både att bedöma dem i unga månader och när de blir äldre och inte minst att se de bra rosévinerna som de matviner de är.
Utmaningen att prova ung rosé
När Château Henri Bonnaud släpptes i Sverige för snart två år sedan förutspådde vinifierat att ”sannolikheten är liten för att det här diskreta kvalitetsvinet i mer officiella sammanhang någonsin kommer att behängas med detta (syftande på ’årets bästa rosé’) både rättvisande och rättvisa epitetet” (vinfierat.se maj 2014).
Detta trots att det var första gången ett rosévin släpptes i Sverige från den pyttelilla appellationen
Palette i hjärtat av det då så kraftigt hajpade Provence. Dessutom var det ekologiskt och något så unikt som nästan uteslutande gjort på den i sammanhanget lika läckra som från vinmakarperspektiv fasansfulla druvan mourvèdre. Till råga på allt var det galet perfekt i hela sin apparition. Kort sagt ett sällan skådat under av perfekt rosévins-vinmakeri. Mycket riktigt förbigicks vinet med en talande tystnad. Bara för att hyllas, nästan tokhyllas, förra året, alltså ett år efter släppet.
De flesta som bedömer vin provar som konsumenter och ser till vad de har i glaset för stunden. Inte så mycket att säga om. Den som vill hitta de potentiella guldkorna, de där som blommar ut först med tiden, får oftast leta själv. När det gäller rosévin blir dock det där en aning komplicerat för de bästa rosévinerna är så gott som aldrig bra under försäsongen, alltså då man i Sverige bedömer årets nyheter och nya årgångar av befintliga produkter. Och omvänt: vinerna som är bra redan i februari-mars håller sällan säsongen ut och definitivt inte över tid. Redan i juni är de för det mesta förbisprungna av de mindre omedelbara produkterna. Dessutom är de ofta tämligen stereotypa och i avsaknad av djup och komplexitet.
Sannolikt kommer många roséviner från 2015 få ett positivt mottagande när de nu snart ska bedömas. Det är korrekt, året är insmickrande och tilltalande. Å andra sidan består det till stor del av viner som till följd av årgångens väder utvecklats i förtid och de kommer inte hålla väl över tid. Inte sällan består fräschören till del i tillsatt syra som i det här fallet inte tillsatts på grund av att stilen kräver det utan därför att året satt ramarna.
Tillbaka till Château Henri Bonnaud. Trots allt sålde den av Systembolaget inköpta volymen slut allteftersom alltfler upptäckte hur bra vinet egentligen var. Däremot finns det flaskor kvar i beställningssortimentet. Den som är intresserad av att lära sig mer om hur välgjorda och högklassiga roséviner utvecklas över tid har här ett unikt tillfälle att ta reda på det (Palette Rosé (Château Henri Bonnaud) 2013, nr 71164, 179 sek). Prova gärna med vinvänner och till en bit mat som kan vara allt från vällagade inte alltför smakrika fiskrätter via sallader till tapas-variationer.
Trots det lite svala mottagandet senast har Systembolaget även i år köpt in 2400 nya flaskor Château Henri Bonnaud. De släpps i maj och kommer kosta ungefär som tidigare (179 sek). Missa inte det tillfället!
Vi tar upp gårdagens handske och kör vidare med lite Mano Negra – nostalgi för frankofiler som vill höra 90-talet igen.
PS I morgon mer om hur man gör roséviner för att de ska vara imponerande tidigt på säsongen.
Långtidstest: Hustrun intervenerar!
Det började med ett sådant där obehagligt ryck som den man lever tillsammans med kan få i obevakade ögonblick. ”Vår!” utbrast Hustrun och på något vis kändes det som att inget gott kunde komma ur det. ”Nu ska vi” (vi?!) ”röja terrassen!. Du får börja med att ta bort dina vinexperiment!” ”Men du,” försöker man då, ”måste väl förstå att det där ingår i ett projekt som är större än jag, än oss, än terrassen, det är forskning, gumman, forskning!” ”Forskning my a…, du måste förstå, lille gubben, att ingen bryr sig…” ”Ingen bryr sig? Hallå! A-l-l-a HR i hela världen bryr sig, för att inte tala om Framtiden!” ”Nej, nu är det dags att sätta stopp för de där dumheterna, du har fått ha dina mögliga viner på terrassen länge nog, nu får det vara slut, ingen bryr sig, därmed basta, och du måste inse att det där är inte nörderi, det är något mycket allvarligare och jag säger det igen: du behöver hjälp. Jag säger det i bästa välmening. Oavsett ålder, kön, nationalitet… folk har inte öppnade, gamla, odrickbara viner i rävfällor på terrassen.”
Suck, omöjligt att resonera med yrvädret. Således här kommer den absolut sista testomgången av de osvavlade vinerna samt Björk 14 och 15 och det är, har jag lovat Hustrun på heder och samvete, slut med de gamla vinerna nu (den inre kretsen av HR:are uppmanas dock att läsa till slutet).
Björk 2014, björkvin öppnat för cirka 15 månader sedan: Fortsatt ljus, opåverkad färg, ganska stor doft av trä med inslag av sav och någon form av sake, träslöjdslektionsal och Casco lim; liknande i smaken, inte så kul, rejäl eftersmak med beska och inslag av trä och trälim. Det här vinet bör nog drickas i relativt nyöppnad form.
Björk 2015, björkvin öppnat för sex månader sedan: Fortsatt ljus, opåverkad färg, saknar frukt, visst träinslag i doften, lite som 2014 men alltigenom i en mildare variant. Samma sak: ett vin som bör drickas i nyöppnad form.
Det osvavlade vinet, alltså det osvavlade chardonnay-vinet från Domaine de Brescou årgång 2013, öppnat för 18 månader sedan: Bärnstensfärgat, helt okej, ganska stor doft, saknar fräsch frukt, men det finns massvis av gamla gula äpplen med skrynkligt skinn, inslag av gammal matkällare med vinteräpplen i ett hörn, viss oxidation, sherry (amontillado)-inslag i den ganska kraftfulla smaken, gamla, sega cheese doodles och lite eldighet i avslutet och eftersmaken, lätt beska och inslag av risbrännvin; oxiderat men inte alls dött eller oangenämt, men vad dricker man detta till? Ursprung som kan fastställas: vitt vin.
Det svavlade röda vinet, alltså det osvavlade cabernet-vinet från Domaine de Brescou årgång 2013, öppnat för 18 månader sedan: det här vinet var inte så kul ineldningsvis men blev bättre, nu börjar det få en tegelstensnyans i kanterna men färgen är fortsatt ganska vital, bra, rejäl doft av rustikt rödvin a la Mascara och Alger Rouge, lätt inslag av ej oangenäm urin på långt håll samt gröna blad i en klassisk blombukett från Interflora, ganska okej smak, saknar grundsyra men har inslag av flyktig syra, i smaken och en annars okej eftersmak finns lite ingefära och en pikant syra.
(Nu följer lite ”det är slut-musik” som Hustrun kommer höra och då kan jag berätta att det ju är slut med vinerna på terrassen, men till alla sanna HR vill jag säga att det är självklart så att det inte går att slänga de osvavlade vinerna när de befinner sig i sin prydo, ska bara posta det här inlägget sedan ska jag hitta ett gömställe för mina precious.)
Det är över nu. Je dois m’en aller. It’s all over now. Final countdown. Jag måste ge mig av.
Stjärnkock bjuder ut sig!
I gårdagens DN ger sig Sanna Blomquist på så kallade stjärnkocksviner. Kort sagt, menar hon, är det för bedrövligt att dessa smakprofiler inte har någon feeling för vare sig känsla eller anständighet när det kommer till viner vilket leder till att stjärnkocksvinerna överlag kan avfärdas som mindre prisvärda produkter etiketterade för att sälja i alla fall.
Det som er utsände i de kommersiellt smarta stjärnkockarnas guldkantade vardag slås av är den bittra insikten att han trots sin numer oomtvistat högst-på-kockpiedestalen-liknande status inte har ett eget kockvin, för matlagning och andra högtidliga tillfällen som förtjänar
att dränkas i en glömskans dimma. Den tidigare nämnde vill därför be mindre nogräknade svenska importörer med omfattande finansiella muskler att bekosta en PR-byrå samt annonsera och på andra vis marknadsföra in ett icke prisvärt vin i Systembolagets fasta sortiment, att snarast ta kontakt. Märk meddelandet med den årliga summa ni med säkerhet kan utlova i utbyte mot den högst på piedestalen sittande stjärnkockens namn, ja, ni vet ju vem.
Vill sist men inte minst göra hugade affärskontakter uppmärksammade på att en resa med krogbesök och ansenliga mängder alkohol gärna får ingå i dealen, har däremot inga andra krav på vinet än att det är extremt billigt i inköp så det finns utrymme för en rejäl stjärnkocksroyalty trots att vinet kostar under hundringen, vilket gissningsvis måste anses som en psykologisk gräns för den som kan tänkas köpa och bli lycklig av det utan tvekan oprisvärda vinet.
PX: segerns sötma!
Hustrun var, det måste sägas, lätt hånfull när er utsände testpilot bland de oanade kombinationernas lika farofyllda som underbara värld föreslog att vi skulle dra ett vin till hennes lördagslunchmat, parmesanspäckat potatismos och steak haché. Nu, det måste också sägas, föreslog den ovan nämnde inte vilket vin som helst utan en Vieja Solera PX 30 Años, eller med andra ord en gammal, ursöt sherryvariant. Tanken var, varken mer eller mindre, att det bara måste gå och att det på något vis är civiliserat att hinka 30 +-årig PX till lördagslunchen så där i största allmänhet.
Nu är det säkert mer än en HR som likt Hustrun snörper på munnen och tror sig veta bäst trots att de då är ute och cyklar enhjuling i Novemberkåsans spår en kulen natt i början av december. För visst går det! Till och med Hustrun tvingades göra tummen upp (se bildbevis!) sedan hon i det längsta försökt kämpa emot den härligt koncentrerade och syrligt bautasöta PX:en i dess virvlande gomsegelsdans tillsammans med det parmesanspäckade potatismoset och i viss utsträckning den medvalsande steak hachéen. Ha! Jag visste det!
Den som vill prova själv införskaffar lämpligen en steak haché eller dess råvaror, självklart av bästa kvalitet, samt slänger ihop ett mumsigt potatismos och späckar det med parmesan – kan dessvärre inte ge närmare anvisningar avseende maten men den som känner sig manad vet säkert hur den grytan och stekpannan ska dras eller vad man nu gör med grytor och stekpannor. Vad jag helt säkert vet är att det högst civiliserade vinet, som dessutom i sig utgör en fantastisk dessert utan något annat än sig själv, kan beställas på Systembolaget i Sverige: Vieja Solera PX 30 Años, nr 76475, 449 sek.
PS Färgen på rosévin: svavlet för tusan!
Skam till sägandes glömde er utsände i de orangeskimrande rosévinernas föråldrade värld en ack så viktig detalj avseende rosévinernas färg (läs här om rosévinernas färg). Hur kommer det sig, måste en eller annan vaken HR ha frågat sig, att äldre roséviner tenderar att få en högre färgintensitet medan rödtjut ljusnar? Jag menar, antocyaner som antocyaner!? lade kanske HR:en för säkerhets skull till som om den tillfrågade var ett riktigt dumhuvud.
Ja, med tanke på det där fräcka tillägget förtjänar egentligen frågeställaren inget svar men då fräckheten är ett diskutabelt fantasifoster hos svaranden själv skulle det vara djupt orättvist att inte svara på frågan om rosévinernas med tiden allt högre färgintensitet, detta inte minst med tanke på den teaser som återfinns i rubriken och som bjuder in till en annan fråga: Vad menar du, påverkar svavlet rosévinets färg?
Ja, det är så det är. Svavlet har en direkt inverkan på rosévinets färg. Rent krasst kan man dra iväg färgen åt det ljusare hållet genom att tillsätta mer svavel. Allteftersom det fria svavlet binds i vinet blir färgen mer påtaglig. Med andra ord sticker rosévinernas färg iväg åt orange och rent av brunt med tiden men samtidigt tilltar den också i styrka. Så när vinifierat påstod att hela färgskillnaden mellan de båda flaskorna på bilden kom av årgången och att den yngre fått sig mer gröna druvor till livs så var det inte hela sanningen. Den mörkare flaskan var de facto något ljusare i sin, om uttrycket tillåtes, grönaste ungdom då det fria svavlet kanske låg uppemot 30 mg/l jämfört med halten som nu, flera år senare, sjunkit till < 10 mg/l. (OBS! 25-30 mg/l är en ”normal-låg” nivå, de flesta lägger sina roséviner runt 45-50 mg/l fritt svavel i samband med buteljeringen)
#TWWD: resumé
En gång om året arrangerar importören Terrific Wines en #TWWD. Åren 2012-14 stod det för Terrific Women Winemaker’s Day. Från och med i år utläses betydelsen Terrific Wines’ Wine Day. Ändringen kommer sig av att man redan från början bestämde sig för att byta tema efter tre år. En annan nyhet sedan premiären 2012 är att ”vindagen” numer arrangeras både i Stockholm och på Ästad Vingård utanför Varberg . Här följer en kort resumé från årets båda #TWWD.
På Ästad inleddes programmet lördagen den sjätte februari med en presentation av gårdens eget vin. Besökarna fick tillfälle att prova ”andra-vinet” från 2014, ett torrt och lätt ekat vin på solaris. Som jag själv är konsulterande vinmakare och är hyggligt ansvarig för hurudant det är vill jag inte säga mer än att det var riktigt bra.
Efter denna lokala kick-off avlöste så de tillresta vinmakarna varandra i en rasande fart ända tills det på kvällen var dags för en ”winemaker’s dinner” med flera producenter närvarande. Ästad Vingård satsar från och med i år stenhårt på att utveckla sin restaurang och sin vinbar. Av maten att döma den här kvällen är de på god väg att etablera sig som finkrog.
På söndagen for vinmakarna med Blå Tåget till Stockholm. En resa där de fick tillfälle att vid sittande bord med vit duk serveras klassisk räkmacka och nubbe av den trevliga personalen.
Medan #TWWD på Ästad var öppen för alla med rätt ålder var dagen i Stockholm, påföljande måndag, inriktad på ”branschen”. Precis som på Ästad gavs tillfälle att prova viner från de tillresta vinmakarna och att prata med desamma (vinmakarna alltså). Den som ville kunde höra Isabelle Ogier från Domaine de Nalys tala om mikrolägen i Châteauneuf-du-Pape och vikten av att välja rätt rotstock. 
Marco di Giulio på Girard gav oss en lektion i Petite Sirah (flaskan nedan dock en bordeauxblend från Marco).
Dorli Muhr berättade hur man gör premium-syrah i Österrike. 
Philippe Guillanton från Château Margüi talade om eko-odling i olika varianter och om trender i Sydfrankrike.
Laure Poisson (Les Vignerons de Tavel) visade på variationer i färg och aromer mellan olika år och lägen i rosévinernas hemland Tavel. 
Miguel Merino underhöll med några väl valda ord om mazuelo i Rioja.
Via länk från Swartland gav oss Andrea Mullineux senaste nytt och allt vi i övrigt behöver veta om syrah i Sydafrika. 
Sist men inte minst talade er utsände i de föredragande vinmakarnas pratglada show-off-föreställningsvärld om carignan och syrah.
Enligt uppgift återkommer #TWWD som #TWWD2017 om ganska precis ett år, närmare bestämt första helgen i mars 2017 (om tilltänkta lokaler är lediga, i annat fall kan dagen komma att flyttas en vecka åt endera hållet, vilket, vilket den vakne HR:en redan listat ut, innebär framåt eller bakåt).
Gravity (spelad på den snyggaste stratan hitom Rory Gallagher)! Mayer-bonus för er som tycker om en slow blues.
Ät & se London från ovan
Slå två flugor i en smäll: ta en titt på London från ovan och ät gott. Var? undrar HR:en medan den mer nervöst lagde HR:en undrar Var? Var? Varvar? Var?!. Jo, på Sushisamba i London.
Det där sistnämnda kan tyckas överflödigt som information då det ligger i sakens natur att det underlättar att vara på plats i London om man ska ta sig en titt på staden, även om det, som här, påstås ske från ovan. Dock är det så att Sushisamba även finns i några andra häftiga städer så det gäller att åka till rätt Sushisamba för den som både vill äta på Sushisamba och se London från ovan. Nog av! Adressen är 110 Bishopsgate eller som man också kan säga mitt i smeten. Ja, i London då.
Sushisamba bjuder på utsökt mat som hämtat sin inspiration i Japan, Brasilien och Peru och det är så gott så gott. Dessutom väldigt professionell och trevlig service och viner i de flesta prisklasser.
Jo, just det: Sushisamba ligger på våning 38 och hissen dit upp låter dig se ut över London, eller, om du skulle föredra det, den försvinnande gatan nedanför, medan du i rejäl fart skjuter iväg upp till våning 38. Bara det värt besöket. Rekommenderas synnerligen varmt för den äventyrlige finsmakaren.
