En post varuti vi får oss till livs det senaste om Sankta Clotildes mer recenta bravader & 10cc

Publicerat 2015-01-27 av Lars Torstenson

Er utsände i de syrastinna och mineralistiska vitvinernas disciplinerade och eleganta universum har för sina HR:ares bästa tagit sig tid och modet att bege sig till drottningen av Chablis, Clotilde Davenne, för att prova hennes senaste försök att göra det perfekta vinet.

Den som hängt med i den burgundiska världen de senaste åren vet att det varit många små skördar och att det inte är så förvånande att vinerna från Bourgogne, Chablis inkluderat, stuckit iväg prismässigt. Vi har förmodligen inte sett slutet på den utvecklingen ännu. Bulkpriserna i området ligger, särskilt avseende vitt, kvar på samma priser som förra året. Visserligen blev det en större skörd 2014, men det gällde framförallt de röda vinerna. Chardonnay-druvorna generellt blev förvisso bra, men inte så många, bland annat till följd av dåligt väder framförallt under sättningen och blomningen. Med andra ord lär vi snarare få se ytterligare prishöjningar än prissänkningar under det kommande året. Avseende Clotildes viner lovar hon att inte höja – sedan får vi hoppas att inte heller kronan försvagas på ett sådant sätt mot euron att priset ändå måste höjas iallafall. Just nu tyder dock inget på fler prisökningar för Clotildes viner – med undantag för en redan planerad, mindre, justering av priset på Crémant de Bourgogne (från och med första mars; Systembolaget låter producenterna och importörerna ändra sina priser vid två tillfällen per år, dels i mars, dels i september).

Nog av, människa, hur var vinerna?! hörs nu en och annan otålig HR vråla i sin iver att få senaste nytt från hovet i Chablis. Okej, så här är det: OM vinerna var dåliga skulle jag inte säga det utan i ytterst förskönande termer få det att låta positivt i alla fall. Nu är det dock såväl att jag inte behöver det. Grand Cru Bougros från 2013, tidigare omtalad här på vinifierat, är ett knappt halvår efter buteljeringen precis så galet bra som den verkade bli då när vinifierat provade den senast (i juli 2014), magnifik! Clotildes Bourgogne Rouge 2013, som vi dock lär få vänta något år på i Sverige, är by far den bästa i sitt slag någonsin.

Avseende de för den svenska allmänheten kanske mer intressanta vinerna Bourgogne Blanc och Chablis är båda ungefär så bra som de kan vara utan att explodera prismässigt, oerhört snygga, och välgjorda båda två. Chablisen är rena skolboksexemplet på chardonnay och oekad Chablis och bör komma att tjäna som statuerande exempel på INAO:s framtida möten. Bourgogne Blanc har en syra som man skulle kunna tro kan skära genom stål, men de fortsatt hela tankarna hos Clotilde vittnar om att så kanske ändå inte är fallet; denna syra från skärselden balanseras av en frukt och terroir-rondör som få vinmakare vare sig har förstånd eller handlag att mana fram. Är jag än en gång imponerad av Clotildes vinmakeri? Ja, det är jag och jag beklagar den som inte kan se skönheten i hennes konst. Art For Arts Sake.

Just nu: Vinets Dag 2015 & Sonny Flame

Publicerat 2015-01-22 av Lars Torstenson

Idag firas för andra gången Vinets Dag i Sverige. Initiativet till den här manifestationen för vinets plats i vår kulturhistoria och på vårt matbord togs för några år sedan av Svenska Vinakademien. Snart hängde vinklubbar som Munskänkarna, vinskribenter, krögare, sommerlierföreningarna – nämnas bör att Sommelierföreningen i Sydsverige körde en egen variant på detta en gång i tiden – och många andra på och 2014 såg så den första verkliga Vinets Dag dagens ljus, om uttrycket tillåtes. Det som händer denna dag två tredjedelar in i årets fattigaste månad är att vi tar oss samman och slopar boxen och fulviner och dricker något extra gott, något vi inte alltid unnar oss och vi arrangerar provningar i vinklubben eller hemma i goda vänners lag och krogarna erbjuder vinmenyer och finviner på glas och en massa annat. Möjligen invänder någon att den 22:a januari, St Vincent, Vinets Dag, i år infaller en torsdag och då dricker man väl inte vin och det kan då vara på sin plats att påpeka att vinet inte gör skillnad på veckodagarna och att du hinkar lite finvin innebär knappast att du dricker dig själv under bordet, hoppas vinifierat, i vilket fall som helst är det inte poängen med finviner. Nu kan det vara lite sent att ordna ett riktigt bra vin till kvällens övningar, men om din butik sitter på lite Chateau Montelena, röd och/eller vit, kan det vara ett bra tips för aftonen, eller varför inte lite Clotilde Davenne, vilken som… Sonny Flame.

Vin för de stundande högtiderna: bubbel & Zooey Dechanel & Joseph Gordon-Levitt

Publicerat 2014-12-11 av Lars Torstenson

Varje tillfälle att öppna ett bubbel är rätt tillfälle och varje ursäkt, hur dålig den är, är fullt godtagbar som skäl till att lossa på grimman och låta korken snyggt glida ur flaskan. Tänk också på att det mousserande vinet inte bara är en utmärkt aperitif: bra bubbel är en högpotent måltidsdryck och då inte bara till skaldjur och fisk. Årets skumvin är: 1. Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne, nr 7725, 129 kr (torrt, mineraligt, disciplinerat, vackert, gott). 2. H. Blin Brut 2004, nr 77742, 379 kr (nyinkommet, en härlig skumpa från i Sverige inte särskilt kända Champagne H Blin & Co, specialist på pinot meunier (kommer en ren meunier extra brut millésimé under 2015, historiens första?, god dessutom, säger er utsände i meunierträskets dunkla geggamojja som normalt inte gillar den typen av viner men här fått se sig besegrad, med råge) men som också kan konsten att göra mer chardonnay-stukade champagner, årgången är tveklöst mycket lyckad, bra på Nyår i år eller några nyår framåt i tiden). 3. För den som vill prova på högklassig cava istället för champagne under årets högtider finns just nu i lager två av prestigehusets Gramona godingar, dels Imperial Brut Gran Reserva 2008, nr 90451, 199 kr, dels III Lustros Gran Reserva 2006, nr 96021, 299 kr. Prova gärna, inte så ofta det finns fincava i Sverige. 4. Sist men inte minst Guy Charlemagnes borderliner mellan vintage och prestige: Mésnillesime Grand Cru 2004, nr 77716, 499 kr. Zooey Dechanel & Joseph Gordon-Levitt.

Bubblets hållbarhet i öppnad form

Publicerat 2014-11-18 av Lars Torstenson

Det går alltid att, som en retorisk övning, fråga sig, varför i hela fridens namn man ska lagra bubbel i en öppen flaska, men om någon, självfallet mot förmodan, någon gång inte tömmer hela pavan kan frågan ha sitt allmängiltiga intresse samt, inte att förglömma, i de fall då skummet faktiskt blir bättre efter att ha stått öppet ett tag. Dels för att kolla det sistnämnda, dels för att ta reda på hur länge Clotilde Davennes Crémant de Bourgogne håller sig i öppnat skick om det får stå i kylen, har vinifierat tagit sig före, att låta den för en tid sedan testade buteljen stå öppen en vecka. Om du som läser detta råkar ha en öppnad Crémant de Bourgogne från Clotilde i kylen och om du oroar dig för dess utveckling kan vinifierat komma med lugnande besked. Såvitt testpanelen, bestående av er utsände på de vällagrade bubbelvinernas skummande hav, kunde bedöma, blev vinet i stort sett bättre för var dag; mer uttrycksfullt och berikat med mer djup. Dessvärre tvingades testpanelen avbryta försöket efter en vecka då den, under inflytande av ett dåraktig infall och i ett ytterst obetänksamt ögonblick, svepte i sig det sista av vinet i samband med att gäster infann sig i huset.

Vikten av att lagra bubbel & inte & Pink Floyd

Publicerat 2014-11-12 av Lars Torstenson

Det är en gammal sanning som tål att upprepas: ofta är bubblet du får med dig hem från butiken nyligen degorgerat och därmed väl ungt att dricka. Eller, rättare sagt: det blir bättre om du låter det ligga ett par månader ett rent av år. Hur länge, beror förstås på kvaliteten och de enklare skumvinerna, inte minst då de som bara får sig en dos koldioxid före buteljeringen, vinner sällan på lagring – de brukar vara halvdana från start och blir sedan allt sämre och kan bara räddas av att du slår en skvätt svartvinbärslikör eller någon form av saft i glaset och gör en så kallad Kir Royale, brukar bli okej även om basvinet är strunt. Nog av. Till saken. vinifierat har på uppdrag av Terrific Wines jämfört nydegorgerad Crémant de Bourgogne från Clotilde Davenne med en flaska som lagrats i rumstemperatur ett och ett halvt år. Skillnaden är enorm samtidigt som utfallet inte är exakt som förväntat. Normalt borde den äldre flaskan vara bättre i alla lägen, men faktum är att Clotildes fokuserade och skarpa stil gör att även det unga vinet kommer ut på bästa vis. Möjligen beror det på att flaskan som är ”ung” redan har några månader på nacken sedan degorgeringen, men i alla fall: budskapet till oss är tydligt. Det här är ett vin som tål att hinkas även i sin tidigaste ungdom. Ber Terrific Wines om ursäkt för utfallet förväntades nog vara att vinet absolut skulle lagras… Det lagrade vinet har förvisso mer djup och komplexitet och upplevs också som rundare och bredare och det är gott, men det får ändå stryk i min provning eftersom det unga vinet är så sanslöst friskt, rent och fräscht i sin rättframma och fruktburna uppenbarelse späckad av mineralitet och precision och även om smaken är något kortare i den unga modellen är den å andra sidan så ren och snygg och sprudlar så av den uppfostran vinet fått på jästfällningen att man inte kan önska sig så mycket mer av en Crémant de Bourgogne. Ni som ska handla bubbel idag eller inför julen eller Nyår eller vad som helst och inte vill lägga minimum 300 kronor på en drickbar skumpa, ni har här ett utmärkt alternativ: Crémant de Bourgogne (Clotilde Davenne), artikelnummer 7725, 129 kronor. Läs mer om vinet och hur det görs här. Vi rundar av med rykande färsk Pink Floyd. PS Viktigt vid all lagring och inte minst då av bubbel: se till att vinet inte utsätts för ljus.

Juklappstips: några exklusivare vitviner & CCR

Publicerat 2014-11-02 av Lars Torstenson

Visst är vinifierat ute lite väl tidigt kanske, men det är julklappar vi talar om, inte semlor eller midsommarsnaps, och det är de facto inte mer än sisådär 50 dagar till jul och det är inte mycket för den som tänker efter och vill vara ute i god för att slippa akut panik när året är som mörkast och ingen ser en där en står med plågat ansikte, upprorisk mage och tårar i ögonen och försöker komma ikapp tiden alltmedan julstressade människor som ser likadana ut i fejan rusar omkring utan att vare sig se eller höra eller ha tid med en stackars oförberedd stackare. Således några tips på exklusiva flaskor till den som tycker om vin eller åtminstone vill visa och eventuellt också servera dyra viner hen inte begriper sig på men tror att hen gör intryck med, varför det stärker både moralen och självkänslan hos den stackars suktande människospillran. 1. Meursault 2012, nr 78528, 375 kr. Från ungdomarna Pernot och Bellicard som slagit ihop sina påsar ihop och skapat Domaine Pernot Bellicard, en liten producent med basen mittemot småskolan i Puligny-Montrachet och som är en av de nya snackeproducenterna i Bourgogne. En meursult i sin prydo, okej att dricka nu men vinner mycket på några års lagring och den som vill glömma flaskan tio år kan göra det. Begränsad upplaga. 2. Clotilde Davenne Chablis 2012 magnum, nr 78522, 329 kr. Inte varje dag vi får chansen att handla vin på magnum från drottningen av Chablis, men den som är på hugget har här chansen och det till ett i sammanhanget mycket överkomligt pris. Ung, krispig, mineralstinn, snygg, ja, det är Clotilde Davenne helt enkelt. Drick nu eller glöm tio år. Magnum är alltid en mäktig gåva. Dessvärre begränsad upplaga här också. 3. Chateau Montelena Chardonnay 2011, nr 71649, 299 kr. Det var det här vinet som vann den där provningen i Paris 1976, då amerikanska viner för första gången vann över de franska, eller det var en tidigare årgång av det här vinet (såklart, hallå?). Det som hänt sedan dess är att Montelena fortsätter göra sin chardonnay på samma sätt och nu som då är det ett snyggt, komplext vin med väl integrerad ek, ett vin som går bra att njuta nu eller lägga undan några år. 4. Sancerre ”Apud Sariacum” (Domaine Philippe Raimbault) 2013, nr 78501, 175 kr. Det här är något av årets upptäckt för vinifierats del. En klassisk sancerre i ordets bästa mening, väldigt vackert vinmakeri att njuta nu eller, som övriga tips ovan, glömma några år. En doft som är 110 % Sancerre och en smak som är lika fräsch och fruktig som den är läcker och förförisk. Creedence Clearwater Revival.

Skörden i Chablis & Clotilde Davenne

Publicerat 2014-10-15 av Lars Torstenson

Har varit i Chablis och pratat skörd med Clotilde Davenne. Förra året var ett eländes elände både för henne och alla andra odlare i området. Det var inte så att skörden i sig var usel, men den var oerhört liten. Något som alltid pressar upp priserna och försätter efterfrågade producenter i den besvärliga situationen att de inte kan allokera vin till alla som vill ha. Som tur är för oss i Sverige är vårt land en prioriterad marknad för Clotilde. Det har gjort att vi fått de viner vi vill ha. Däremot har vi lika lite som någon annan kunnat undkomma prishöjningarna. Nu är inte dessa värre än att Clotildes mineralstinna och exakta viner fortsatt är synnerligen god kvalitet för pengen. Avgörande för framtiden och huruvida vi ska fortsätta få tillräckligt med vin och om prishöjningarna ska stanna av eller om priset rent av ska falla tillbaka lite är årets skörd. Till all lycka kan jag meddela att skörden i Chablis i år ser bra ut, både avseende kvaliteten och volymen och även de närmast kringliggande odlingarna, där Clotilde bland annat hämtar en del av druvorna till sin Bourgogne Blanc, uppvisar ett riktigt bra resultat med friska, perfekt mogna druvor i normal eller något mer än normal volym. Fick tillfälle att prova igenom merparten av hennes tankar med färdigjäst eller nästan färdigjäst vin. Även om den för hennes viner viktiga malolaktiska jäsningen återstår går det redan nu konstatera att allt ser mycket bra ut. Som vanligt oerhört rent, snyggt och precist. Exakt var allt landar kvalitetsmässigt går inte att säga med säkerhet förrän efter den malolaktiska jäsningen, men det ser helt klart mycket bra ut så här långt. Vi gläds både med Clotilde och de andra producenterna i Chablis! PS 17 oktober:

Vintips: Pinot Noir & Finch

Publicerat 2014-10-09 av Lars Torstenson

Skrev för en tid sedan att det var slut med vintips på vinifierat och att den som ville få sig till livs slika från undertecknad fick kolla in Lars Gustaf Torstenson på Facebook. Nu har det visat sig att det finns en inte helt oansenlig mängd Facebook-vägrare bland vinifierats hängruntare (HR). Detta gläder så klart vinifierat som också vägrat i det längsta och som även fortsatt tycker att övervakningen både från myndigheter och företag redan är överväldigande som det är och att vardagen redan i alltför stor utsträckning fylls av meningslösa erbjudande riktade till mig sådan jag kartlagts av företaget som sålde informationen. Således kryper vinifierat mer än gärna till korset och låter vintipsen återuppstå. Som vanligt gäller för den som läser dessa att hålla i minnet att vinifierat är kopplad till den svenska importören Terrific Wines, vinklubben Twoson och producenterna Domaine de Brescou (Languedoc), Domaine d’Escapat (Minervois), Hedges Family Estate (Red Mountain), Bodegas Miguel Merino (MDLVX-projektet) (Rioja), Leon Dormido (Rioja), Ästad Vingård (Sverige, Varberg), Abdyika Vinyeard (Strimona Valley) och Jivankin Vineyard (Strimona Valley) samt tillfälliga uppdrag som konsulterande vinmakare även på annat håll. Dagens tips är två pinot noir-viner.

Domaine de Brescou ”Pinot Noir” 2011 (det står 2009 på SB:s sajt, men det är 2011 som finns i lager), nr 70587, 98 kr är ett pinot-vin till ett överkomligt pris och det hör inte precis till vanligheterna; lågt pris på ett pinot-vin brukar innebära noll druvkaraktär. Här utlovas tydlig druvkaraktär, samtidigt som det så klart är en viss klasskillnad mellan den här kusinen från landet och stjärnorna i Bourgogne. Har arbetat med att utveckla pinot-vinet vid Brescou sedan 2006 och tycker att vi hittat ganska rätt här – efter fem år… Côtes de Nuits Village Clos de Magny (Dom Jean Féry & Fils), nr 78527, 249 kr, är en riktig goding som jag stötte på i samband med att jag provade vin åt Twoson i Bourgogne i somras. Bra Bourgogne-pinot till ett överkomligt pris. Bra nu, ändå bättre om ett år. Vill i sammanhanget bibringa HR:arna den fascinerande upplysningen att den helsvarta innebandyklubba vinifierat före Frankrike-flytten understundom plägade svinga hette Pinot Noir. Frid över den klubbans minne. Finch.

Barnuppfostran & Mateus, La Tache, Col d’Orcia & Solaia & Anita Hegerland

Publicerat 2014-07-18 av Lars Torstenson

Sommarlov och 2/3 av barnaskaran hemmavid, passar på att vinutbilda dem och ångrar mig så snart jag hör Äldsta dottern utbrista ”Fy vilket skitvin!” om Mateus. Visst, de skulle lära sig skillnaden på vin och vin, men inte nödvändigtvis så till den milda grad att de skulle föredra La Tache (1984) framför Mateus (U Å) med påföljd att det blir mindre av det goda till er utsände i Benjamin Spocks mystiska värld. Gömmer nu La Tachen och petar iväg en Col d’Orcia Brunello di Montalcino (1980) mot Äldsta dottern och hör då till min lycka Yngsta dottern säga ”helt okej” om Mateus. Bra och oroväckande. Riktigt oroväckande och bra är att Hustrun plötsligt säger rakt ut i tomma intet ”Jamen, det här är väl ett enkelt och trevligt vin att ha med på stranden?”. Passar genast på att försöka fylla på hennes glas, men då ryter hon ”Vad gör du?! JAG tänker inte dricka det. Det var mer bara ett konstaterande. Fly mig nu La Tachen!” . Nej! Så får det inte gå till: ”En sak i taget,” säger jag, ”må så vara att jag kanske har La Tache i glaset men nu ska vi prova Brunellon”. ”För gammal,” utbrister Yngsta dottern. ”Helt okej,” säger Äldsta dottern. ”På gränsen,” säger Hustrun. Suck. Panikdricker min La Tache och serverar dem nu Solaia (2002). Den fällan ska väl någon av dem fastna i. Döttrarna dömer ut det. ”Som en vinterbrasa, där veden är kall inuti och fuktig och varm på utsidan, mycket rökigt dessutom,” säger Yngsta dottern. ”Äsch, klor (hon är gammal simmare förf anm) som övergår i rostade toner och överdriven ek,” säger Äldsta dottern. Driven av en växande panik brutalluftar jag då Solaian i en öppen karaff och se nu blir det annat ljud i skällan, alla kan tycka det är helt okej och bäst av allt är att Hustrun nöjt smackar ”Gott!”. Lugnad häller jag upp lite mer La Tache till mig själv. Då. Hustrun. ”Men vad gör du?! Smygdricker du La Tache på riktigt?! Jag trodde du skämtade!” Påkommen. ”Fly mig La Tache. Nu! Säger jag,” säger hon inte helt vänligt. Jaha, och det är kvinnan som nyss tyckte det var onödigt att dra en La Tache bara så där, trots att jag förklarade att 1984 säkert inte är så bra. ”Inte så bra? När drack du en dålig La Tache senast?” Hm, sista gången vi gör en sådan här familjeövning, känner jag i den stunden. Men, undrar då ni alla, hur var egentligen vinerna, du som har koll? Jo, hehe, tacktack, de var så här: Mateus (rödorange nyans, svavelladdad doft med ett mycket litet inslag av odefinierbar frukt och en vinstgivande sötma i smaken, pärlande, kort sagt en brutalrosé som sötats och spritzats och det gör det till en framgångssaga bland andra skräpviner), Col d’Orcia 1980 (mogen i doft och smak, ganska ”brettig” på ett schysst sätt, fortsatt vital om än trött, dock en bra och lång eftersmak), Solaia 2002 (skitår, vinet gjordes utan sangiovese, känns överextraherat, saknar sin vanliga elegans och balans, knuten doft, lite kokt, bra men obalanserad koncentration, allt tyder på att det dumextraherats, okej men ingen stor Solaia), La Tache 1984 (första vinet Yngsta dottern fick under näsan när hon för drygt 20 år sedan kom hem från BB, hon kände till min besvikelse dock inte igen det nu, å andra sidan tyckte hon om det och gillade doften väldigt mycket, vilket fick mig att pedagogiskt hjärntvätta henne med glaset under näsan och femton minuters viskningar i örat ”pinot noir, pinot noir, pinot noir…”; för övrigt instämmer er utsände i pinot noir-djungelns försåtliga fällor, som satt där med en tår i ögonvrån (ja, den utsände, nej, inte fällorna), i Yngsta dotterns beskrivning ”Helt okej, allt är lagom” (vilket torde vara ett annat uttryck för perfekt balans och ett alltigenom supergott dundervin, trots att årgången inte var den bästa)). Anita Hegerland.

Liten vinfrossa med Vinakademien & Twoson lunch #1 2014

Publicerat 2014-04-23 av Lars Torstenson

Svara

I samband med Vinakademiens i Sverige första sammankomst för året avsmakades ett litet antal vin, som det är er utsändes i akademiernas förgängliga gungflyt plikt att informera er om. Det och att förhoppningsvis imponera på någon enstaka HR. Årets första möte inleddes med en lagom lätt Chouilly-robust och mycket god Legras&Haas Grand Cru Blanc de Blancs 1996 och följdes upp med två jämförande provningar, där äldre vitingar ställdes mot yngre dito, samt en rödvinsprovning med mindre åldersskillnad. Vid handen gav detta, att Viña Tondonia 1981 var ett utmärkt exempel på gammal, skön, vit Rioja när den är som bäst (stor, mogen, nötig, komplex doft med en rejäl skjuts väl integrerad och ren ek samt ett uns svamp, mango, bivax och honung i doften, högviskos smak med en fin, bärande och uppfriskande syrastruktur), att Labores 2011 var ett snyggt och typiskt exempel på en förhållandevis ung verdejo från Rueda (ganska stor, frisk doft med inslag av citrus, bra och balanserad syra, ganska lång, ren eftersmak med inslag av grape), att Chablis GC ”Les Preuses” 2005 var precis så snyggt och vackert som bara Clotilde Davenne kan få till ”Les Preuses” (elegant, disciplinerat, komplext, läcker syra, tropiska inslag blandade med lätt yllekofta i positivaste mening, gott nu men kanske ändå bättre om några år, äh, klart det kommer vara ändå bättre om några år: det är Les Preuses från Clotilde Davenne för bövelen), att Chablis GC ”Les Preuses” 1993 från Dauvissat inte är så dum den heller (här divergerade ledamöternas åsikter något, en överväldigande majoriteten tyckte det här var mumma medan en er närstående gnällspik påstod att vinet inledningsvis var stört, jo stört, på grund av onödiga svavelföreningar som låg där som sordin på den annars uppsluppna stämningen, dock ändrades detta något då syret attackerat svavlet och satt var sak på sin plats), att Marchese Antinori Chianti Classico Riserva 2001 var ytterligare ett vin värt att diskutera och i vanlig ordning tyckte en överväldigande majoritet att det här var mumma medan samme gnällspik som ovan påpekade att vinet var reduktivt och att acetaldehyd svävade ur glaset om någon dristade sig till att stoppa ner snoken och inhalera samt att ävenledes flyktiga syror fanns där och bara väntade på den nyss nämnda inhalerande snoken, dessutom, påpekade gnällspiken, var vinet lite orent, inget av detta godtogs som lämpliga argument av övriga ledamöter som tyckte vinet var gott men då ingen av dem skriver historien här har de fel), att Querciabella Chianti Classico Riserva 1997 var ett väldigt trevlig och italienskt vin med rätt stramhet och strävhet för att bli älskat av hela folket. Nog av, låt oss gå vidare: Årets första Twoson-lunch serverades häromveckan på Pontus! Hedersgäst den här gången var Laurent Champs från Champagne Vilmart. Laurent lät gästerna prova ett större antal champagner av olika ålder och klass. Er utsände i de esoteriska lunchernas magiska värld tyckte, möjligen aningen subjektivt, att förra årets ”Twoson-champagne”, ”Twoson 1999 Vilmart Cuvée de Creation”, var bäst, trots den hårda konkurrensen. Dagens vin var annars årets första medlemsvin ”Twoson 2009 Echezeaux Grand Cru” från Laurent Ponsot – ett vin som endast kan beskrivas med ett enda stort ”oh boy!”, inte långt från det allra bästa från Bourgogne. Klubbmedlemmarna fick dessutom tillfälle att se hur väl Twoson 2005 Barbera Gallina från La Spinetta utvecklats, mycket gott nu, men fortsatt inte helt moget.