Johan Persson & Martin Schibbye: 438 dagar & Imperiet

Publicerat 2014-07-14 av Lars Torstenson

Vår avtrubbning är påtaglig. En gång i tiden gick det att skylla på okunskap och bristande information. Nu skyller vi på för mycket information. I grunden handlar det om lathet och ovilja att ta sig an våra gemensamma problem. Än värre är att många inte ser problemen eller i vart fall inte bryr sig om dem. Det gör att våra politiker och företag reser till vad som borde vara ökända och förhatliga diktaturer inte för att slå ett slag för mänskliga rättigheter utan för att inte utan glädje gör affärer med dem. I alla fall sker detta så länge det inte bildas tillräckligt starka folkopinioner mot detta, och dessa moralens och etikens upprörda stämmor får röst när de nås av tillförlitlig information om sakernas tillstånd. Information som vanligtvis samlas in och förmedlas av självuppoffrande journalister med rätt riktning på den moraliska kompassen.

Det är självklart att varje medborgare med ett sunt rättsmedvetande bara kan hylla den som söker och sprider sanningen. Därför är det nedslående att se hur många som inte förstår vikten av en fungerande fri press. Att diktaturens hundar inte förstår eller bryr sig är en överlevnadsfråga, men när fria, på papperet välutbildade medborgare i demokratier inte bryr sig eller förstår är det oursäktligt och det var beklämmande att se hur många som reagerade med ”vad hade de där att göra?” och ”ja, de får skylla sig själva” när Johan Persson och Martin Schibbye greps i Ogaden 2011.

Klart de fick skylla sig själva och det gjorde de också, men att inte förstå vad de gjorde där är i bästa fall ett uttryck för bristande bildning och i värsta fall ett uttryck för att den moraliska kompassen är inställd på acceptans av förtryck, tortyr, dumhet och terror. Den sistnämnda typen av människor finns överallt. I demokratier likväl som i diktaturer. Skillnaden är att de tagit över makten i diktaturerna. Det som inger hopp är att de som inte accepterar förtryck och terror är i majoritet så gott som överallt, även i diktaturerna. När ”Etiopiensvenskarna” kom hem fick de ta del av styrkan i den medmänsklighet och värme som alla med hjärtat på rätta stället kan sprida. ”På tåget fick vi gratis mat. På ett konditori i Göteborg bjöds vi på kakor. På Konsum fick vi kramar av tanter och glada tillrop av kassörskor”, skriver de i boken 438 dagar. Men innan de hamnade där, mitt i all värme och medmänsklighet, fick de genomlida att rent helvete.

Boken 438 dagar utkom redan förra året och jag har haft den i min ägo ett tag, men inte läst den förrän nu. Hade kanske på känn att det här är en bok utöver det vanliga. För det är det, en bok utöver det vanliga. Exakt vad som får mig att helt uppslukas kan jag inte sätta fingret på. Persson och Schibbye är professionella journalister som reser runt i världens oroshärdar. Inte, som jag, en före detta journalist som förvisso ständigt reser men då i områden som för det mesta ligger långt från de stora farorna. Men någon berörningspunkt finns väl i det där. Fast mest av allt är det nog därför att det här är berättelsen om två människor drivna av folkrättspatos som råkar illa ut när de samlar fakta om ett område och en konflikt som vi alla borde vara insatta i.

Perssons och Schibbyes 438 dagar är en bok som alla bör läsa, tycker till och med att den bör vara obligatorisk läsning på gymnasiet. Bortsett från det viktiga budskapet om hur viktigt det är med en fri och stark press och att journalister verkligen ger sig in i de värsta oroshärdarna, och att de gör det utan att vara ”inbäddade”, är den här boken spännande från början till slut. Kort sagt är det lätt att ryckas med och, låt vara på bekvämt avstånd, vara delaktig i all den idioti de båda utsätts för av Liyumilisen och företrädare för det etiopiska rättsväsendet, livet i fängelset, mötena med ambassadpersonalen och allt annat som boken handlar om. Inte minst lever läsaren med i Perssons och Schibbyes berg- och dalbana mellan hopp och förtvivlan. Som grädde på moset har författarna distans nog att berätta vissa delar med humor och att återge oerhört dråpliga och roliga sekvenser – inte minst från förhören, där deras utfrågare påminner skrämmande mycket om den nidbild av en populistisk politiker jag själv målade upp i novellen ”Partiledaren” (i novellsamlingen ”Ditt och mitt livs novell”, Gong Gong 1997) – en dråplig text om en skogstokig människa som lyckas skaffa sig politisk makt genom populism (inte helt olik Jimmie Åkesson, låt vara att denne inte är lika skogstokig, bara lite lögnaktig och omgiven av ett fantastiskt menageri med järnrörsfyllerister, ryggsäcksfyllerister och andra tacksamma driftkuckuar, av vilka flertalet trots allt överlever i maktens närhet och mycket väl skulle kunna vara den skallige polisutredare som under ett rakt igenom absurt förhör med Johan Persson avslutar med att fråga ”Varför bär du mustasch?”, ”Ursäkta?”, ”Själv har jag rakat mig, som du ser.”, ”Jaa… kvinnor i Sverige tycker om män med mustasch (, hugger jag till med)”, ”Din mustasch är väldigt sunnitisk.”) ).

När du så läst 438 dagar är du förhoppningsvis redo att skänka en slant till av Persson och Schibbye startade ideella föreningen Kalityfonden (Kality är namnet på fängelset de satt i i Addis Abeba). Läs mer om den här eller skicka en peng till bankgiro 5567-3818 (betalningsmottagare Reportrar utan gränser”, ange ”Kalityfonden” på betalningen). Musik från boken.

Vikten av ta sitt ansvar & Patti Smith

Publicerat 2014-04-20 av Lars Torstenson

Svara

Svenskens 2014 är fyllt av valmöjligheter och för att det ska fortsätta vara så är det viktigt att du röstar – och det gäller även om din röst är en blankröst. Vissa orkar inte, bryr sig inte, andra menar att de så klart är för demokratin men att de inte hittar något parti som passar. Alla de här röstar likväl och i sin enfald röstar de med sin uteblivna röst mot det fria ordet och demokratin, Med andra ord är de inte bara enfaldiga, de utgör också en allmän fara. Patti Smith.

Lokalredaktionerna & demokratin & Count Basie & Duke Ellington

Publicerat 2014-04-19 av Lars Torstenson

När TV4 lägger ner sina lokalredaktioner är skälet det högst legitima att lönsamheten inte finns där och det sätter fingret på en öm punkt för demokratin och det fria ordet: lokalbevakningen. Bevisligen är det så att makten väldigt lätt hamnar på fel sida om den moraliska gränsen vad gäller korruption och annat om den inte övervakas. Sällan avslöjas skumraskaffärer, flagranta felgrepp och överdrifter förrän i efterhand, men även då kan ett avslöjande bli kännbart för inblandade. Det går att skratta ända till banken, men att i allmänhetens ögon betraktas som en fuskare och omoralisk individ kan ändå kännas tungt och är du politiker kan ett avslöjande också i efterhand innebära slutet på karriären. Just nu räcker det rimligtvis att viska Nuon, Vattenfall eller varför inte vapenaffärer i Saudi-Arabien för att understryka det ovan sagda. De stora missgreppen avslöjas vanligen, men långt från alltid, av de stora, nationella, redaktionerna och av journalister som av mindre, specialiserade tidningar ges möjligheten att gräva och avslöja. Samtidigt är det inte så att frestelsen att falla för det korrupta och maktmissbruk bara förekommer på högsta nivå. Så är det förstås inte, och den kommun eller småpamp som lämnas obevakad torde ha lättare att falla för frestelsen än den som vet att hens beteende ständigt bevakas av kritiska ögon. Det sista kan låta jobbigt men det är en förutsättning för en fungerande demokrati och långt ifrån NSA:s skogstokiga sluggerövervakaning av allt från Angela Merkel till dig och mig. Lyckligtvis verkar lokalpressen ha en framtid, men det är allvarligt när TV4:s lokalbevakning försvinner därför att det pekar på problemen med att som TV-bolag få till en lönsam, eller i vart fall tillräckligt lönsam, lokalbevakning, vilket rimligtvis utesluter att kommersiella kanaler kommer kunna bistå demokratin och det fria ordet på den punkten. Slutsatsen av detta, oavsett om vi är för eller emot Public service-TV i sig, är att vi som sanna demokrater och förespråkare för det fria ordet måste förstå vikten av en fri och obunden Public service-service och dess möjligheter till en fristående och kritisk lokalbevakning. Count Basie. Duke Ellington. Duke-bonus.

Vår skyldighet att vara vettiga & Kronans Kachaner

Publicerat 2014-03-16 av Lars Torstenson

Vi har alla en skyldighet att dela med oss av vårt kunnande. Och vi har alla en skyldighet att aldrig sluta förkovra oss. Den som slutar informera sig faller förr eller senare i dumhetens fälla och kan inte längre med full trovärdighet hävda att den har koll på vare sig det ena eller det andra, vilket alltför ofta leder till felbeslut som drabbar både individen själv och, värre, andra. Det kan handla om något så banalt som att köpa ett omoraliskt vin eller att ställa sig bakom Ryssland när landet bryter mot internationell lag eller när det förföljer människor för deras sexuella läggning. I värsta fall snärjs den som slutar informera sig i ränksmidande, onda viljors av komplex och hat drivna kamp för ett annat slags samhälle – ett samhälle som den fritt tänkande individen snart genomskådar, men som kan hålla den av egen vilja icke-seende medborgaren fången även då kampen för länge sedan passerat anständighetens gränser och skrivit in sig i historien som hatets tyranni. Kronans Kachaner. Kronans Kachaner.

Ukraina, korruption & Mykola Yermolenko

Publicerat 2014-02-22 av Lars Torstenson

Vad är det som får så många att se världen i svart och vitt? Som om gråskalorna inte fanns och som om det alltid är en kamp mellan de goda och de onda. Och vad får så många att tro att X är god bara för att X säger sig vilja tillhöra västsfären? Det som händer i Ukraina är oerhört tragiskt, men kanske nödvändigt – hur ska annars en förändring komma till stånd? Å andra sidan: i motsats till vad många tycks tro har det ukrainska folket i realiteten haft att välja mellan pest och kolera. I förra valet, liksom i valet före det och i alla andra ”demokratiska” val i Ukraina. Med andra ord ett val mellan korrupta regimen X eller korrupta regimen Y. Och på Majdan blandas uppriktiga demokrater och de som verkligen vill se en öppning och positiv utveckling mot ett modernt, öppet, jämlikt och rättvist samhälle med brunskjortor, vars agenda knappast är bättre än sittande regims. DN menar i dagens tidning att den enormt framgångsrike proffsboxaren och oppositionsledaren Vitalij Klytjko är en politisk mellanviktare, därför att han ”saknar kontakter man måste ha för att nå framgång i ukrainsk politik”. Läs det en gång till. Det är just Klytjkos utanförskap som gör honom till ett möjligt alternativ till de etablerade, genomruttna partierna, de som sitter på kontakterna, som rent av är kontakterna – de och alla oligarker, som styr i bakgrunden med sina högst omoraliskt tillroffade förmögenheter. De vänner jag fick under åren jag arbetade i Ukraina är uppgivna inför etablissemanget. Ingen av dem ser Janukovytj, Tymosjenko och de andra etablerade som något annat än en fortsättning på Ukrainas eländeshistoria. Några av dem såg den då, för några år sedan, ganska obetydlige politikern Klytjko som ett alternativ, en som inte gett sig in i det korrupta spelet i Kiev eller som slickade stövlarna på oligarkerna. Kanske är han det, kanske snärjs han snart också in i korruptionens nät om han får verklig politisk makt. Ett är dock klart och det är att inget av de etablerade alternativen förtjänar vårt stöd. Slutligen: alla som menar att Europa skulle få slut på stridigheterna i Ukraina, annat än genom politiska påtryckningar: Exakt hur skulle det gå till? Genom en militär intervention i strid med gällande internationella lagar? Ta till vapen mot en låt vara korrupt men folkvald regim? Eller skulle EU ha böjt sig för Janukovytj korrupta regims krav för att det skulle bli ett utökat samarbetsavtal mellan EU och Ukraina? Rimligtvis vill vi alla se en fredlig lösning på konflikten, en lösning som leder mot ett Ukraina där orden frihet, jämlikhet och broderskap har ett verkligt värde, men dit är vägen lång, mycket lång och inget blir bättre av att vi är naiva eller att vi ser konflikten som en kamp mellan bara de goda och de onda, mellan svart och vitt. Så enkelt är det inte. Mykola Yermolenko.

IOK & FIFA: mutkolvar & dönickar, & Air

Publicerat 2014-02-03 av Lars Torstenson

Det finns, uppenbarligen, två slags ledamöter i IOK och FIFA. Dels de som låter sig mutas så att fotbolls-VM förläggs till ställen som Qatar och som, medvetet eller omedvetet, säkerställer att mutorna kan flyta fritt mellan givare och tagare, dels de som på fullt allvar inte tror att deras kollegor har dubbla agendor. När nu alla dessa karriärister i idrottens värld sviker är det skönt med en idrottsminister som ser verkligheten som den är, inte är mutad och vågar tala klarspråk om både fotbolls-VM och OS. Air.

Extremism: en studie i att inte tänka själv

Publicerat 2013-12-20 av Lars Torstenson

Mycket fokus på extremism i Sverige nu. Bra. Det märkliga är inte att vi ser all denna dumhet frodas i Nuet. Det märkliga är att den alltid funnits. Förr var det enkelt såtillvida att allt var orättvist och förutbestämt. En liten härskande klass lyckades förtrycka majoriteten och så var det bra med det. Viss extremism behövdes för att ändra på det – å andra sidan var översitteriet och orättvisorna inget annat än extremism och terrorism i sig, varför det var ganska svårt att göra något åt saken. Ungefär som i dagens Nordkorea. För det var knappast bättre här Då, än det är där Nu. Senare, under 1900-talet såg vi flera ideologier och ismer, ibland aldrig så vackra i teorin, förfelas, eller kanske förtydligas, och dess anhängare försvinna in i skuggorna. Så vad med dagens galenpannor? Som sagt: inget nytt under solen. Det märkliga är dagens extremister bekänner sig till prövade och bevisligen misslyckade idéer och utopier, som stalinism och nazism för att nämna två övertydliga exempel. Eller alla stackare som gått i, eller kan tänka sig att gå i döden, för en religion. Min första roman, ”Anakolut”, utkom i mitten av 1980-talet och handlade till inte ringa del om den smygande extremismen, framförallt den från höger, samt om den under ytan uppenbara intoleranta hållningen mot bland annat invandrare och homosexuella. Den andra, ”(Stadd i)Statisk rörelse”, var till viss del en fortsättning på ”Anakolut” och tänktes visa ”informationssamhällets” tillkortakommanden med att lyfta fram de egentliga nyheterna och den, sett i ett historiskt ljus, väsentliga informationen och den skulle leda fram till en trilogis sista del, som skulle presentera en ny ”realistisk utopi för människan”. Ödmjukast, men, hm, alldeles opretentiöst. Den tredje delen står, kanske inte helt förvånande, fortfarande på tillväxt. Även om många goda idéer lever vidare har de gamla utopierna gått i graven, eller borde ha gjort det, men det är lättare sagt än gjort att ta fram en ny, hållbar, fungerande utopi och skälet är framförallt den med åren allt tydligare insikten att människan inte alls bara är av godo, att den inte bara vill vara självständig eller att den ens alltid tänker själv. Det som är bättre idag än 1985 är att många av de extremister som då smög i skuggorna nu syns. Däremot är det sorgligt att se hur klumpigt de bemöts: när motståndaren är välrustad och har sin strategi klar måste du själv ha en tydlig strategi – det duger inte att säga ”Fy!” och inte skaka hand – och framförallt skaffa dig en kunskap om varför din motståndare agerar som den gör. Och det sista gäller såväl rent politiskt orienterade extremister som dito religiösa. Vad är det då som fått extremisterna att lämna skuggvärlden? Beroende på om det handlar om politisk eller religiös extremism varierar svaret. En gemensam orsak är de sociala medierna. Här har galenpannorna plötsligt fått en scen där de kan agera under pseudonymens fega förklädnad och mötas av de likasinnades förutsebara applåder och ömkliga hejarop. Till och med på vinsajterna släpps anonyma skitkastare fram som om det vore allas rätt att säga och göra vad som helst utan att moraliskt behöva stå för det. En del svarar, att ”ja men ordet är fritt” och ”jag är för allas rätt att uttrycka sig”. Hm, visst, ett öppet, fritt samhälle, det är det vi slåss för och vill ha. Är definitivt med på det. Men jag styr, till exempel, över min egen blogg och jag tar mig friheten att begränsa utrymmet för galenpannorna och jag ser inte heller något skäl för en, låt säga oberoende liberal tidning, att inte göra det samma. Lite musik på det.

En hyllning till journalistiken, Free, Freedom & Free Bird

Publicerat 2013-12-14 av Lars Torstenson

”Drevet” är ett för de flesta förhatligt objekt. Dock glömmer dessa de flesta att Drevet inte bara är av ondo. Det är, de facto, en oumbärlig del av vårt gemensamma frihetliga och demokratiska samhälle. Men visst är det sorgligt när undersökande journalistik förminskas till stolpskott till reportage med mer fokus på rubriken är innehållet, som Kalla Faktas reportage om vin, men det är slarvarbete som får sättas upp på kontot ”vi får ta det onda med det goda”, för mest av allt är den undersökande journalistiken fantastisk och bedrivs av synnerligen seriösa, modiga och noggranna yrkesmänniskor. Kändisbevakningen och paparazzi är förvisso ett hån mot den seriösa journalistiken, men den finns där därför att det finns en efterfrågan på den – vilket i sig är något nytt i historien; förr var det fursten själv som betalade för att få se sin tillrättalagda spegelbild, nu ingår kändisbevakningen i avsändarens marknadsplaner samtidigt som en tillräckligt stor andel av befolkning vill ha mer. Vi kan med rätta tycka att det är ömkliga figurer som ägnar sig åt dessa skriverier. Å andra sidan bör, samtidigt som vi rackar ner på detta, var och en av oss fundera över huruvida vi tillhör läsekretsen – alltså själva grunden för denna pinsamma form av journalistik. Och den som har ovett nog att ifrågasätta avslöjanden av typen Snowdon, vapenaffärerna i Saudiarabien eller Telia Sonoras mutkolvsledning, bör fundera på om den inte ska flytta till Vitryssland eller Nordkorea. Båda dessa länder torde också vara heta alternativ för den som tycker det är i sin ordning att gå in på en tidningsredaktion och uttala hot. Freedom. Free Bird. Free. PS En självklarhet, men som tydligen måste påpekas ibland, är att journalister som går in i oroshärdar, som Syrien eller Ogaden, gör det därför att de ska kunna berätta för oss om vad som verkligen händer där så vi slipper få vår information via kanaler som styr, tillrättalägger och ljuger.

Kort kommentar om Syrien & RATM

Publicerat 2013-09-16 av Lars Torstenson

Att tro att majoriteten av det tjugotalet motståndsgrupper som agerar i Syrien är ”goda och demokratiska” torde vara naivt, lika naivt är att utgå från att allt som sägs om den förtryckande och diktatoriska Assad-regimen är sant. Däremot är det uppenbart att Syriens problem är enorma, att det är en i bokstavlig mening fruktansvärd röra, att väldigt få krafter är vad vi skulle mena med ”goda och demokratiska”, att det är den lille hen som får lida, att få som uttalar sig tvärsäkert har koll på hur Syrien är uppbyggt och hur det fungerar och att det knappast kan föra något gott med sig om ytterligare en eller flera parter börjar bomba och vräka in vapen i landet. Därför är det tröttsamt med alla krigsivrare som nu beklagar de diplomatiska framstegen och ropar efter vapen och, även då det skulle bryta mot internationell lag, militär handling, som om det skulle kunna lindra eländet i ett slag. Det som krävs nu är ett ändå intensivare diplomatiskt arbete från alla som vill se ett slut på lidandet utan att det först ska behöva eskalera och kanske blir mer permanent än krigsivraren idag förefaller kunna föreställa sig. Eller så struntar de i den sidan av saken. RATM.

Snabb omvärldsanalys & Lykke Li

Publicerat 2013-07-05 av Lars Torstenson

Okej, Mursi har sugit, men det är knappast rätt att avsätta honom med våld och militära medel – oavsett vad vår utrikesminister säger på sin nittonhundraåttiofyrasvenska är detta en militärledd statskupp i en nymornad demokrati; klart AU talar om avstängning. Mer nittonhundraåttiofyra-stämning: ett flertal europeiska länder – länder som blivit spionerade på och som borde vara glada över att detta uppdagats och klargjorts – stängde häromdagen på ett regelvidrigt sätt sitt luftrum för den bolivianske presidentens statsplan och som om det inte räckte med det övergreppet tvingade de ner planet i Wien, som för att understryka vilken bananrepublik Bolivia är och hur modernt och rättsmedvetet Europa är. Mursi hade inte kunnat göra det bättre. Lykke Li.