Etikettarkiv: Domaine de Brescou

Skörden Domaine de Brescou 2021

Publicerat av
2

Sedan jag återtog vinmakarkommandot på Domaine Rabiega kretsar det mesta kring den gården när vi talar Torstensons vinmakeri. Dock fortsätter jag med en del andra uppdrag och lägger till och med till ett nygammalt uppdrag i år (mer om det i ett senare inlägg). Fokus för dagens inlägg är Domaine de Brescou, där jag konsultar sedan 15 år. Ni som hängt med förut vet att Brescou är certifierad både ekologiskt och hållbart, därutöver är gården även koldioxidneutral. Kul med så seriösa och ansvarstagande producenter. Nytt är att Domaine de Brescou före årsskiftet lämnar hållbarhetscertifieringen Terra Vitis och istället ansluter sig till HVE3, en certifiering som i mycket snabb takt vunnit mark i Frankrike och som även Systembolaget efter en del om och men nu tycks ha tagit till sitt hjärta (så räkna med fler HVE3-certifierade varor i butikerna framöver). Men nu var det skörden 2021 det skulle handla om. Så här:

Liksom övriga delar av Frankrike har Languedoc som helhet tagit mycket stryk av väderförhållandena i år. På Domaine de Brescou innebär detta till exempel att runt 80 procent av chardonnay-druvorna gått förlorade (frosten i april). Samtidigt drabbades gården hårt av frost också i fjol, och ett år som följer på frostbortfall brukar plantorna svara med att producera mer. Detta har medfört att Brescou, trots frostskadorna i år, har en större skörd 2021 än 2020 – hela 30 procent upp! Bara att tacka och ta emot. Någon undrar säkert varför inte torkan krympte ner skörden också här. Svaret är att det gjorde den till del, men området vi talar om brukar drabbas av torka på ett annat sätt än övriga Frankrike och tar därför mindre stryk ett ”torrår”, dessutom vare nederbörden inför växtsäsongen rikligare här än i till exempel Provence.Med andra en normalstor skörd och hygglig kvalitet. Det som blivit extraordinärt 2021 är gårdens prestige-vita, ett blandvin på grenache blanc, roussanne, marsanne, bourbolenc och clairette, jäst och lagrat på betongägg, nya 600-liters ekfat respektive ståltank. Det här vinet har jag fått vara med och göra från grunden, det vill säga bestämma vilka druvor och kloner av de druvorna vi skulle plantera samt på vilka rötter de där klonerna skulle ympas. Stockarna är fortsatt unga och 2021 egentligen blott tredje året vi kan göra det här vinet. Trots det sistnämnda känns det som att vi hittat ganska rätt med den där mixen av jäsningskärl. Gissningsvis kommer 2021 Chateau de Brescou blanc att släppas 2023.

Vid sidan om det vita prestigevinet gör vi i år också det röda syskonet. Även här har jag fått vara med från grunden och även här arbetar vi med en mix av betongägg, stora ekfat och ståltank. Vi har precis släppt årgången 2020 och 2021 lär inte se marknadens ljus och vinkällarnas mörker förrän om ett par-tre år. Nöjd också med det här vinet.

Utöver de två prestigevinerna har vi i år gjort en uppföljare på 2020 års fjäderlätta version av Carisma. Lättviktig, och tämligen tidigt skördad, grenache i sitt esse toppad med en skvätt övermogen merlot. Resultatet stavas gott, varken mer eller mindre. I år satte jag ihop en nästan likadan version av Carisma med hjälp av en bas av samma fjäderlätta grenache som ifjol. Värt att nämna från årgången 2021 är också en specialtappning av ren, oekad carignan som framförallt kommer hamna på magnumbuteljer. Missa inte den när den släpps om ett par år.

Sist men inte minst: det blir dessvärre inget rosévin från Domaine de Brescou 2021. Skälet är att de för druvmixen livsviktiga pinot noir-druvorna försvann med frosten. Vi hade kunnat göra en något annorlunda version av rosévinet, men det kändes varken rätt mot konsumenterna, vinet eller oss själva, så det blev inget.

Rosévin

Publicerat av
7

Rosévin kan göras som ett traditionellt vitvin: druvorna höstas, läggs i pressen och går därifrån in till jäsningstankarna (jaja, för er petimätrar: musten kyls oftast ner så skalrester o d hamnar på botten varefter musten kan separeras från de här under jäsningen mindre önskade artiklarna (kan ge mer eller mindre påtagliga off-effekter under jäsningen)).

Rosévin kan också göras som ett rödvin. Då får musten ligga och dra med skalen några eller flera timmar innan klarningsprocessen tar vid varefter jäsningen startas. Det här kallas ”maceration” (skalurlakning) men ofta säger odlarna, särskilt de äldre, också ”saignée”, vilket rör ihop begreppen för en del…

… för det tredje sättet att göra rosévin är saignée i mer traditionell mening. Då laddas en tank för jäsning av rödvin. Efter bara någon timme tappas en mindre del must av från den tanken. Huvudsyftet brukar vara att ge rödtjutet mer färg och kraft medan rosévinet får bli vad det blir (fast ibland blir det också bra, särskilt om producenten arbetar med förstklassiga druvor). Den här metoden är mindre vanlig 2020 än den var t ex 2010 då en majoritet av de mer bemedlade vinkonsumenterna gärna köpte (röda) power-viner.

Är något sätt bättre än de övriga? Om vi räknar bort slarvig saignée i betydelsen tappa av ljust vin från en rödvinstank är det jämt skägg mellan de båda andra. Ytterst beror det på vilket vin producenten vill göra och vad den tänkta konsumenten är ute efter. Den som vill ha ett ljust och lätt rosé typ Provence vill gärna ha ett direktpressat rosévin, den som vill ha mer kraft och smak ska leta efter rosévin som gjorts via maceration.

Till ovanstående ska läggas att druvorna producenten har att arbeta också spelar roll. En del druvor ger mycket färg, och det fort, andra kan ligga och dra sig i musten flera timmar utan att göra något mer påtagligt färgavtryck (och ja, petimätrar, åren spelar också roll, vissa år är det lätt att laka ur färg, andra inte).  Här följer tips på tre roséviner gjorda på lite olika vis. De två sista har jag varit inblandad i som vinmakarkonsult. (En kul provning kan vara att ställa de tre mot varandra och gärna äta en bit mat – t ex grillad fisk och grillade rotfrukter –för att se vad som då händer med upplevelsen av de tre.)

1. Ésprit de Rosé (Didier Desvignes) 2019, nr 79681, 135kr. Ett direktpressat rosé på den inte särskilt färgrika druvan gamay, skördad före övermognad. Didier Desvignes arbetar med mycket låga svavelhalter, ibland tillsätter han inget svavel alls, vilket är fallet med det här vinet. Det gör att det har en viss ”naturvins-känsla” i den rena skolan, med andra ord en hel del schysst frukt utan defektvarning samtidigt som det kan upplevas som mer nedtonat än de två vinerna nedan. Lättviktare under parasollet.

2. Domaine de Brescou ”Fleur d’été” 2019, nr 70323, 119kr. Jag har alltid tyckt det är intressant att blanda de olika tillverkningssätten och då framförallt direktpress och maceration. Det här vinet är ett sådant exempel. Syftet har varit att ligga kvar i den relativt ljusa färgstilen men ändå få till en större smakrikedom. Det här går att lösa med hjälp av att blanda i mer gröna druvor under skörden (det är generellt tillåtet att blanda blå och gröna druvor, men inte rött och vitt vin för AOP-viner). Här har jag istället alltså blandad de två tillverkningssätten och två druva, grenache och pinot noir. Tanken har varit att låta grenache utgöra ryggraden medan konsumenten i första hand ska hitta pinot i doft och smak. Allround, befinner sig någonstans mellan parasollet och matbordet. (För er som tycker det är viktigt: det här vinet är certifierat både eko och hållbart, det är också CO2-neutral och har låg svavelhalt.)

3. Les Lauzeraies Tavel 2019, nr 2724, 129kr. Det här kraftpaketet är gjort med lång maceration, hela 48 timmar. Skälet till att det inte är rött är att en hel del gröna druvor ingår i blenden. Tavel är för rosé ungefär vad grannen Châteauneuf-du-Pape är för rött: ett mischmasch av druvsorter och med rosévinsdruvan par excellence, grenache, som bas. Tavel som är en av Frankrikes äldsta appellationer tillåter bara rosévin och det måste vara kraftigt färgat. På så vis vet konsumenten vad den har att vänta när den handlar ett vin från området. Utmärkt ”mat-rosé”. (För er som fortsatt är intresserade av eko o d, är producenten här en av få i Frankrike med HVE3, högsta graden av hållbart jordbruk, och vinet är eko.)

Musik.

Vintips: Rosé årgång 2019

Publicerat av
Svara

Noterbart i skrivande stund är Vårens kavalleristötsliknande anfall på Vintern, en strid som vi vet att Kung Bore och hans lömska Wallensteinare snart kommer få ge upp då kavalleriet är en oemotståndlig kraft känd för sin list, skönhet och charm, kort sagt Arméns stolthet och juvelen i Försvarsmaktens krona, och vad är då mer påkallande än ett rosa vintips? Här följer två tips på viner jag själv varit med och gjort på konsultbasis.

Les Lauzeraies Tavel, nr 2724, 129kr. Det här vinet görs i en ekologisk variant och en konventionell. Jag är sedan flera år anlitad för att blenda den ekologiska varianten (som säljs i Sverige och som ska vara så lik den konventionella som möjligt). Ett arbete vars svårighetsgrad varierar mellan åren. När skörden är liten ökar utmaningen eftersom underlaget blir mindre. En stor skörd kan å sin sidan föra med sig andra problem, som enstaka tankar som får vinet att dra iväg åt fel håll stilmässigt. Det gäller då att identifiera och välja bort de volymerna. Den nya årgången, 2019 som släpps lagom till påsk, bjöd på hyggliga volymer och ett antal, måste erkännas, ganska lätt identifierbara bacthar som skulle plockas bort. Är mer än nöjd med resultatet – ni som redan har koll på det här vinet lär inte bli besvikna av den nya årgången. Utöver att vinet är ekologiskt certifierat är producenten Producteur engagée (hållbar produktion) och ISO26000.

Domaine de Brescou ”Fleur d’Eté Rosé”, nr 70323, 119kr. Ett vin som jag fått sätta ihop från grunden och som nu funnits i cirka tio år. Blenden, grenache och pinot noir, är fortsatt ovanlig, vilket förvånar mig  då druvorna matchar varandra bra i rosévin. Ni som inte provat ska absolut göra det. Certifierat ekologiskt och hållbart (Terra Vitis) samt CO2-neutralt och alltid mycket försiktigt svavlat (svavelhalten framgår av flaskans etikett). OBS! 2018 på bilden men vinet som nu säljs i Sverige via beställningssortimentet är 2019.

Nya Brescou uppmärksammas

Publicerat av
4

Arbetar sedan 2006 som konsult åt Domaine de Brescou utanför Pezenas i Languedoc. Roliga år. Dels därför att uppdragsgivaren både är kunnig och kul att arbeta med, dels därför att så mycket har blivit gjort under de här åren. Bortsett från att gården numer är certifierad såväl hållbart som ekologiskt och är co2-neutral har en mängd andra förändringar och förbättringar gjorts. Inte minst har en hel del nyplanteringar sett dagens ljus. Bland annat har druvorna till gårdens nya vitvin, som i dagarna rönt uppmärksamhet på flera håll i Frankrike, bland annat i Terre de Vins, kommit i marken och setts frodas.

Det är kul att vinet uppmärksammas redan nu, för det är inte färdigt än. Menar då inte mognaden på just den här flaskan utan att vi fortfarande håller på att skapa vinet – och när vi talar om att ”skapa” är det inget hitte-på som i Mats-Eric Nilssons lätt förvirrade värld utan ett försiktig orienterande mellan de grynnor och skär och eureka-upplevelser som dväljs i att söka rätt druvkombinationer, att skörda vid rätt tillfälle, att hålla fingrarna i styr och inte minst att vänta på att stockarna ska nå den ålder då de börjar bli bra på riktigt. Många bitar är på plats men inte alla. Det tar tid att göra bra vin och det här projektet är, om vi börjar vid planeringen och så småningom planteringen, bara tio år.

Hursomhelst så har jag fått vara med och ”designa” det här vinet från grunden. Det ska bli gårdens vita toppvin och kommer heta Château de Brescou – inte ”Domaine” som övriga viner – när allt är klart och stockarna vi använder uppnått rätt ålder. Sorterna och deras andel i helheten är alltså utvalda för att tillsammans göra jobbet (grenache blanc, marsanne, roussanne, clairette och bourbolenc) och det verkar de göra (puuh, konsulten andas ut). Det vi följer noga nu är vilka förbättringar vi kan göra avseende utgångstidéerna kring det här vinet, alltså vad i processen vi kan förbättra, till exempel att med än bättre precision pricka rätt tidpunkt för skörden (vi talar då exakt på dagen, inte rätt vecka eller ”på ett ungefär”).

Det ovan nämnda vinet finns ännu inte Sverige (det finns ju egentligen inte… det är också därför det fortfarande får stå ”Domaine” och inte ”Château” på etiketten), men här i vårt land hittar vi tvillingvinet, det röda Château de Brescou, nr 71705, 139sek (också det ett vin vi byggt från grunden/planteringen och ännu inte riktigt i mål – vilket så klart inte hindrar att det smakar bra redan nu… druvorna är grenache, carignan, syrah, mourvèdre och counnoise) samt småsyskonet Domaine de Brescou ”Chardonnay” 2016, nr 71421, 99sek (smakrik chardonnay som vi försökt fånga söderns rondör med, jo, just så, ett vin som fångar söderns rondör, och det utan att bli baktungt eller fatt).

Musik.

2017

Publicerat av
2

Ni har säkert redan läst att 2017 är ett rekordår avseende liten skörd. Minsta sedan 61, säger en del och menar kanske 59, andra säger 45 och menar kanske något annat av krigsåren. Dåligt år, sammanfattar producenter inte sällan. Vad tycker du? frågar mig många. Jag tycker det är ett jättebra år. Visst, skörden är liten, och det kan innebära katastrof för enstaka odlare som drabbats av både frost och hagel – året utmärktes på många håll i Europa av mycket varm förvår och vår, då knopparna sköt fart ovanligt tidigt bara för att brutalt bringas av daga av en rejäl frostknäpp som svepte fram över stora delar av Europa i slutet av april, precis som 1991 (samma datum till och med , 21 april!) och när odlarna återhämtat sig från det slog haglet till och sedan regnade det och sedan blev det kruttorrt. Mest elände. Och ändå så bra.

År 2014 var, som tidigare återgetts här (och här) ett fantastiskt år för vitt och rosé. 2015 påminde i stora stycken om varma och torra 2003 men med mindre torka och fler odlare som kunde hantera den varma skörden. Ett år med, särskilt i de naturligt varma lägena, läckra och lättillgängliga rödviner och inte riktigt lika bra vitt och rosé (om man inte bara är ute efter kraft och rondör, men det stadiet har vinifierats HR:are passerat med råge så det vill ni inte veta mer om). 2016 är mer att betrakta som ett ”normalt” år med bra till hyfsade viner över hela linjen. Och 2017… 2017 lovar enormt mycket!

Vissa år står somliga druvaromer som kvastar ur provningsglasen och är så påtagliga att de hotar spränga tankarna de lagras i; som nystungna Tjuren Ferdinand i vätskeform far de runt inuti tanken och kräver att snarast få bli lössläppta så de kan förgylla världens vinkonsumenters såväl vardag som liv i sus och dus. Det händer ibland, och, som sagt, någon eller några druvsorter i stöten. 2017 står det kvastar ur anmärkningsvärt många glas med årets vin. Ser jag till Domaine de Brescou, som jag har koll på sedan 2006, har vi aldrig varit med om ett år då vi öppnar en provningskran på en tank och det flyger ut en vätska som fullkomligen skriker saker som ”syrah!!!”, ”grenache!!!”, ”mourvèdre!!!”… ja, till och med de redan blendade tankarna av vårt nya vita ”Château-vin” vrålsjunger som en Lemmy som ska bli en svan något i stil med ”grenache blanc roussanne marsanne clairette bourboleeeeenc!!!!!” för hur skulle det smaka om inte så som det gör 2017?

Kort sagt: köp vin från 2017. Även inkompetenta idioter lär lyckas få till ett eller annat drickbart glas detta år. Är det då långtidslagrare vi talar om? Det låter vi vara osagt än så länge, kanske, eller kanske, nog, inte, så bara köp och drick och fundera inte så förbannat mycket.

PS På Ästad Vingård, som jag också konsultar för sedan några år, blev det ett besvärligt år och skörden är mycket liten, dock återstår att se om den inte är riktigt riktigt bra å andra sidan.

Lemmy!

Brescou: CO2-neutralt, eko & hållbart

Publicerat av
Svara

Det är inte lätt för konsumenten att hålla reda på vad som är vad bland de kvalitets- och odlingscertifikat som förekommer inom livsmedelsindustrin. När det kommer till vin har det blivit så att vinerna delas upp i två, kanske tre världar: Den konventionella och den ekologiska (och i någon mån naturvin). För många räcker det med en klassificering för att hen ska gilla, eller ogilla. Bortsett från det uppenbart ointelligenta i en sådan svartvit världsbild är det i viss utsträckning till förfång för både natur och människa.

Min uppdragsgivare Domaine de Brescou arbetar med låga skördeuttag, har en certifiering för hållbart jordbruk (”Terra Vitis”), är CO2-neutral och arbetar med låga doser svavel (oftast en bra bit under gränsvärdena för biodynamiska viner, som i sin tur är lägre än de ekologiska som i sin tur är lägre än de konventionella). Rent kommersiellt – och det kommersiella är i praktiken samma sak som producentens överlevnad – har inget av detta haft någon större betydelse. Vinerna saluförs inte som ”naturvin” och missar den konsumenten och den som är ute efter miljö- och människovänliga alternativ tittar bara efter eko-loggan – en logga som Brescou saknar. I alla fall fram till nu, för som tidigare meddelats på denna sida håller gården i skrivande stund på att ställa om till ekologiskt jordbruk och om tre år kommer eko-certifikatet finnas där på gårdens etiketter.

Vad har vi då ändrat i vår hantering för att få det här nya certifikatet? Ingenting. Jo, det är sant. Varför var gården då inte redan eko-certifierad? Ägaren tyckte, precis som sin rådgivare (gissa vem!), att det räcker med de hårdare reglerna för hållbart jordbruk och medvetet lågintensiv hantering av odlingen. Varför blir vi eko nu då? Jo, som torde framgått ovan är det det enda som konsumenten tycks bry sig om.

Det trista med det ovanstående är att många missar den i grunden avgörande frågan om huruvida producenten arbetar hög- eller lågintensivt. Kort sagt finns det inga kompromisser för den som strävar efter största möjliga uttag: den måste göda, vattna och bespruta så det står härliga till (skälet till att somliga beter sig så klandervärt är, såklart, att de vill få till riktigt billiga viner) och det oavsett vilken certifiering den eventuellt uppnått för sin gård och dess produktion (jo, även eko-certifierade gårdar kan arbeta med övergödning o s v). Ja, så är vi då tillbaka dit vi alltid kommer när vi talar kvalitet, hälsa och natur: de enda vinerna som är för dyra är de billiga (som Brigitte Bardot så fint uttryckt saken). Tyvärr. För den som i motsats till den som jagar stora skördar satsar på ett lågintensivt jordbruk, den måste höja priset eftersom skörden alltid blir liten, då det bokstavligen talat ligger i sakens natur.

Hur kan då Brescous viner relativt sett vara så billiga? Bortsett från att det kan bero på att världens konsumenter tycker illa om vinerna och inte vill ha dem är näraliggande förklaringar att viner från Languedoc rent allmänt är undervärderade – undantag utgörs av viner som rätta nått kultstatus samt viner som pushats med väl tilltagna marknadsinvesteringar – och att just Brescou aldrig lagt en cent på att marknadsföra sig. Tufft för ägaren, bra för er konsumenter som kan köpa de här, åtminstone utifrån miljö- och certifikatsynpunkt, välgjorda vinerna för en spottstyver. I Sverige finns till exempel Château de Brescou , nr 71705, 139 sek (grenache-baserat rödtjut som är tämligen allround på matbordet).

PS Årets skörd på Brescou: cirka tio procent ner (mindre än på andra håll då gården redan arbetar med låga uttag och därmed påverkas i mindre grad av år med liten volym; de som förlorar mest på ”torrår” o d är de som arbetar med höga skördeuttag), fantastisk kvalitet, nog bästa året jag sett där avseende nya ”Château-vinet” (både det röda och det vita), carignan, syrah och mourvèdre samt för rosévinet (grenache och pinot noir).

Grön musik. Alternativ grön musik.

2016 nytt 2001 på gott och ont & EST

Publicerat av
Svara

Som tidigare föreskickats på denna eminenta blogg förefaller årgången 2016 på sina håll vara försvinnande lik 2001, och vi talar då inte i första hand om vinernas stil och uttryck utan naturens framfart med socker, aromer och syror under den hektiska skördetiden. Kort sagt blev det samma hysteriska spring efter rekordsnabbt mognande druvor när skörden väl startat – allt mognade samtidigt, och blev till del snart övermoget, samtidigt som syrorna på ett motsägelsefullt och direkt obstinat vis stack i höjden – och vinerna från de båda åren påminner en hel del om varandra: mogna aromer, rondör, koncentration och kraft och, lite trotsigt, schyssta syror.craignan-hostHar precis varit på Domaine de Brescou och gjort ”förstablenden” efter skörden, det vill säga skörden i lite bredare mening, inkluderande såväl den alkoholiska som malolaktiska jäsningen. Båda de nyss nämnda har i år förflutit bra och utan komplikationer. I skrivande stund har vi blott ett litet fåtal tankar/fat som inte avslutat ”malon”.blend-brescouHur vinerna är? Tja, vitt och rosé är lite för runda och snälla för att vara ett toppår i min bok, långt ifrån ett vitt toppår som 2014 men för all del inte tokigt alls. De röda är riktigt, riktigt bra, som de var på många håll 2001, särskilt i Sydfrankrike. Bra mognad med kraft och pondus och mumsiga aromer utan att bli banala eller sakna druva och ursprung.languedoc-kvall

Ett år då koncentrationen är så hög att det blir lite riskabelt att köra lång maceration, vilket vi numer gör på flera av tankarna på Brescou (framförallt avseende nya toppvinet Château Brescou). Arbetar man dessutom med extremt lite svavel, vilket vi gör, minskar inte precis risken för att allt ska gå åt fanders. Nu gjorde det inte det. Vi har förstås aningen högre flyktig syra än till exempel ett ”tunnare” år som 2014, men tack var den duktiga personalen på gården ligger vi snudd på skamligt bra till och ljusår från där man kan börja bli orolig (hur illa det kan gå ett koncentrerat år?, tja, när cavisten glömde stänga toppluckan på en osvavlad, superkoncentrerad tank syrah på Domaine Rabiega ett sådant här år stack den flyktiga syran iväg till nivåer som gjorde vinet omöjligt att sälja enligt EU:s lagar, vad vi gjorde då?, sparade det i sig fantastiska vinet och jäste om det året därpå med nyinkomna druvor, det ordnade biffen och där, kära HR:are, fick ni lära er trick de flesta av er hade nollkoll på).chateau-de-brescou-2014

Nog av. Man skulle kunna tro att det är väldigt enkelt att blenda ett sådant här år, men det är det nödvändigtvis inte. Allt är så bra att det är svårt att spontant känna vilken väg man som blender ska ta och det blir lätt så att ett vin som följt en bestämd linje under en längre tid plötsligt till del får en ny skepnad. På gott och ont. På Brescou har vi förskt hålla fast vid de utstakade linjerna samtidigt som vi pangat på å det värsta avseende toppvinerna ”Château” och ”Prestige” och vi planerar släppa ett fåtal endruvsviner bara för att. Sannolikt blir detta mourvèdre respektive grenache och syrah. Gôtt mos.terra-vitis1En sista sak: 2016 kommer bli första årgången för det nya vitvinet som tillsammans med röda ”Château” utgör toppen på Brescous vinpyramid. Vi är riktigt nöjda med det. Grenache blanc, roussanne, marsanne och bourbolenc blir helt enkelt till något väldigt personligt och gott när de tvingas ner i samma jäskar. På en marknad nära dig nästa sommar.craignan-hostEST! EST!! EST!!!nominerade-dryck-matbloggsp

Test: osvavlat vin öppet två år

Publicerat av
Svara

Enligt vad som är allom vitt bekant är vinfierat den enda forskningsinstansen i både världen och världshistorien som gett sig till att köra ett två år långt test av osvavlat vin i öppnad flaska. Allom bekant torde också vara de problem er utsände i de på djupet dykandes forskarnas vanligtvis med det ökade djupet alltmer upplysta värld ställts inför då den nyss nämnde fått ta till både list och lumpna tricks för att skydda forskningsprojektets mest vitala delar. Nog av. Det är ett halvår sedan vinerna senast provades. Visst brinner vi både till kvinns och mans av iver att få veta hur de båda osvalade vinerna, ett rött och ett vitt, är nu sedan de stått i öppna i blott till en tredjedel fyllda buteljer på terrassen härnere i södra Provence i två år?img_2169För att öka provningspanelens träffsäkerhet utökades panelen med två tillresta gäster samtidigt som övningen genomfördes i samband med att Hustrun var på sitt arbete och inte kunde se var buteljerna numer göms. Senast vinerna testades (i mars i år) var vitvinet bärnstensfärgat och uppvisade en ”okej, ganska stor doft, saknar fräsch frukt, men det finns massvis av gamla gula äpplen med skrynkligt skinn, inslag av gammal matkällare med vinteräpplen i ett hörn, viss oxidation, sherry (amontillado)-inslag i den ganska kraftfulla smaken, gamla, sega cheese doodles och lite eldighet i avslutet och eftersmaken, lätt beska och inslag av risbrännvin; oxiderat men inte alls dött eller oangenämt”.img_2169

Nu sex månader senare och efter att ha stått öppet i två år konstaterade gästerna att vinet påminde om vermouth och att det var gott. En slutsats som det går att hålla med om, med tillägget att doften var kraftfull och sötfruktig och snarast lovade något både fruktigt och sött. Smaken var helt okej och rent av lite trevligare än för sex månader sedan. Vad säger man? Inget överraskar längre, men det är synd att det inte finns så mycket vin kvar i flaskan nu för det här testet skulle sannolikt kunna pågå i all evighet.img_2169

Rödvinet då? Så här tyckte vi för sex månader sedan: ”…inte så kul inledningsvis men blev bättre, nu börjar det få en tegelstensnyans i kanterna men färgen är fortsatt ganska vital, bra, rejäl doft av rustikt rödvin a la Mascara och Alger Rouge, lätt inslag av ej oangenäm urin på långt håll samt gröna blad i en klassisk blombukett från Interflora, ganska okej smak, saknar grundsyra men har inslag av flyktig syra, i smaken och en annars okej eftersmak finns lite ingefära och en pikant syra”. Nu tyckte vi att det nog tacklat av lite och att den flyktiga syran på doften var lite väl generös. Gästerna pratade om saker som citrus och att vinet var ”speciellt”. Hm, ska bli intressant att se vart det tar vägen de kommande sex månaderna.img_2169

Vad som hände med vinet i glaset över tid? Vet inte. Gästerna som saknade den hängivne forskarens seriösa och uppriktiga vilja att gå på djupet även då vi talar om Marianergraven, hinkade i ett obevakat ögonblick, då den mer seriöse vid bordet satt försjunken i djupa grubblerier, i sig allt och visade straxt med ljudligt smackande och klingande kristall att de suttit med tomma glas alltför länge.img_2169

Mando Diao!

Vintips: vin av mig!

Publicerat av
5

För några år sedan satte jag ihop El Rey Old Vine Garnacha (nr 2260, 79 sek) för den svenska marknaden. Vinet finns fortsatt till försäljning i Systembolagets beställningssortiment. Åren som gått har bara gjort gott och vinet är nu mer öppet än då det lanserades. Frågar ni mig så är det ett perfekt vin att alltid ha hemma – fungerar med allt från trendig och grillad vitkål via tacos till grillad korv.img_3913

I dagarna har Château de Brescou 2012 (nr 71705, 129 sek) släppts i beställningssortimentet. Det här är ett vin som ägaren till Domaine de Brescou och jag varsamt matchat fram – från plantering till färdigt vin. Riktigt färdiga med det är vi inte ännu, men redan 12:an ger en liten fingervisning om vart vi är på väg. Druvmix baserad på grenache, som framförallt kompletterats med syrah och carignan, men här ingår också lite mourvèdre och counnoise.img_2105

Resultatet är ett vin som alla dagar i veckan skriker grenache och som uppvisar ett, om jag får säga det själv, väl avvägt tryck trots sin inte fullt fylliga uppenbarelse. Det där sista har vi arbetat och arbetar mycket med avseende det här vinet: att få det fullödigt utan att dumextrahera, överdriva alkoholen eller skörda onödigt sent. Eller om man så vill: hålla det grenache-färgat och medelfylligt samtidigt som smakskjutsen ska vara åkbar.Dom de Brescou skyltFörtjänar att nämnas i sammanhanget att det så småningom kommer ett vitt syskon, baserat på grenache blanc, framförallt kompletterad med roussanne och marsanne och mindre andelar bourbolenc och clairette. Som övriga viner från Domaine de Brescou är Château de Brescou Terra Vitis-odlat och lågsvavlat.

Hög tid för Chopin!

Eko bäst för business

Publicerat av
2

Min uppdragsgivare Domaine de Brescou har efter många och men bestämt sig för att certifiera sig ekologiskt. Också. Sedan tidigare är gården ”Terra Vitis”, alltså en certifiering för hållbart jordbruk, och i allt väsentligt arbetar man redan ekologiskt. Skälet till att Brescou nu tar steget fullt ut är rent kommersiellt. ”Terra Vitis” och andra certifieringar för hållbart jordbruk räknas liksom inte.IMG_1651Förvisso bryr sig många upplysta konsumenter om de hållbara erkännandena, och de vet att certifikat som ”Terra Vitis” i flera delar är mer omfattande och reglerande än en ekologisk certifiering. Den stora majoriteten av konsumenter, och för den delen inköpare och vinkritiker, har dock ganska dålig koll på alternativen. Det är synd, därför att den i sig utmärkta eko-certifieringen är alltför tunn och om producenten har som affärsidé att göra billiga ”pricefighter-viner”, där det som gäller är att billigast är bäst, hjälper det inte att den undviker vissa typer av gödnings- och bekämpningsmedel; övergreppet på miljön, och kanske också på vingårdsarbetaren, blir ändå omfattande.IMG_1658

Avseende Domaine de Brescou har gården valt att stanna kvar som ”Terra Vitis” och komplettera med det ekologiska certifikatet. Det som talade mot detta var att det blir två klassificeringar att betala för – å andra sidan, bedömde ägaren till min glädje, är det värt den extra pengen för att komplettera eko-certifikatet så hela verksamheten omfattas av de kontroller och regelverk som gården nu frivillig underställer sig.Domaine de Brescou lobster

Ni som redan har koll på Domaine de Brescou vet att producenten sedan några år också sätter ut vinernas totala svavelinnehåll på etiketten. Ytterligare en garanti för konsumenten, som genom svavelhalten kan få en idé om hur rent producenten arbetar – såväl i vingård som i källare.IMG_2248

I Sverige hittar vi (i beställningssortimentet) tre viner från Domaine de Brescou: Rosévinet ”Fleur d’Eté”, vitvinet ”Chardonnay”och rödvinet ”Carisma” (carignan-stukat) (OBS! årgångarna på SB:s sida är fel, samtliga är yngre årgångar). När etikettproblematiken löst sig för toppvinet ”Chateau de Brescou” (grenache-dominerat) (läs mer här) kommer även det att finnas att beställa.