Min tekopp av rosé?

Efter att somliga av oss utgjutit oss över de ljusa Provence-roséernas anestesiska brist på personlighet och övermått av lågmäld, svavelhöljd doft med inslag av grape, toppad med en intetsägande smak, som mest påminner om en het kyss med hårt ihopknipna läppar, har vi fått påhälsningar från sådana som vill att vi presenterar några alternativ till det som blivit ett tråkigt inslag i sommarens grå vardagslunk, alltså de nyss nämnda ”jag-följer-också-bara-strömmen-vinerna”, och jodå, det gör vi så gärna, inte minst som vi då kan framhålla två viner som vi själva är högst delaktiga i, men först som sist: finns det då inga Provence-roséer som finner nåd hos den självutnämnde rosévinstalibanen som nu satt sig till doms över vanligt folks dåliga smak?IMG_2119Jomenvisst finns det en och annan drickbar Provence-rosé i Sverige! Men, de är inte många. Bäst i vinifierats gom är här på bloggen redan omtalade Château Henri Bonnaud. Det här är en Provence-rosé som är så som en god Provence-rosé ska vara då den ljusa färgen matchas av elegant och djup doft och smak, som inte bara förför på balkongen utan också klarar en matbit och något år i vinkällaren. Château Henri Bonnaud ”Palette” 2015, nr 99093, 179 sek.IMG_2246

I övrigt vill vi så klart framhålla roséviner som är gjorda av oss själva och då inte minst Domaine de Brescou ”Fleur d’Eté” 2015, nr 70323, 84 sek. Gjorde det här vinet från, som det så populärt heter på modern skaraborgska, skratsch, och fick då den, vågar vi påstå, finfina idén, att sätta ihop grenache och pinot noir och toppa det med ett uns viognier. Resultatet är ett ljust (!), mycket fruktigt och för sitt pris synnerligen komplext, lågsvavlat (långt under rådande gränsen för biodynamiskt) rosévin som faller a-l-l-a på läppen, så är det bara.IMG_1426

Sist med inte minst det av oss ständigt nämnda Les Lauzeraies Tavel 2015, nr 2724, 109 sek. Trots att det här vinet gång på gång lyfts fram som ett av de bästa rosévinerna på den svenska marknaden, och ett av de mest prisvärda i slika bedömningar, hänger det ständigt på gärdesgården och riskerar avlistning på Systembolaget, som bortsett från allt annat menar att det inte behövs något ekologiskt rosévin i den här prisklassen samtidigt som stödköpta grejer kan ha sin egen framfart i prissegmentet varmed livet kompliceras för den här favoriten. Lite surt, både för den som varit med och slutblendat och konsumenten som gillar vinet och en aning svårbegripligt för den som följer svensk vinpress, får man förmoda. Men ni, kära HR:are, ni vet vad som gäller och kan hämningslöst hinka Lauzeraies – uttalas Låserä – året runt. Grattis! (PS Finns det inte i er butik så är det bara att beställa.)

Roses.

”Sustainable” vs ekologiskt

Häromdagen skrev Mikael Mölstad klokt om ekologiskt och hållbart jordbruk i SvD och igår kom jag hem från ett besök hos min uppdragsgivare Domaine de Brescou utanför Pezenas i Languedoc. Den trogne HR:en vet att Brescou är en gård som är om sig och kring sig. Bortsett från att fokus är renhet i allt, arbetar gården med medvetet låga svavelhalter – ett exempel är årets rosévin som trots sin fruktdrivna stil varken görs med aromfrämjande jäst eller tillsätts nämnvärda mängder svavel (<60 mg/l för 2015, jfr med biodynamiska regelverken som generellt tillåter 120 mg/l, de ekologiska 150 mg/l och det konventionella 200 mg/l) – och… med uthålligt jordbruk.IMG_2246

Det där sista tar sig uttryck i en certifiering från ”Terra Vitis” och innebär i praktiken att inte bara odlingen övervakas utan också att odlaren frivillig underställer sig marknadens hårdaste kontroll och krav på total transparens – kort sagt måste a-l-l-t dokumenteras – och att den ålägger sig själv att ordna avdunstningsbassänger för spolvatten och mycket annat. Alltså betydligt mer långtgående krav än de som ställs på den som vill bli ekologiskt certifierad. Däremot tillåter Terra Vitis och andra certifieringar av hållbart jordbruk, inom rimliga gränser, systemiska växtskyddsmedel – alltså kemiska medel som penetrerar växten och så att säga verkar inifrån. Den som är ekologiskt certifierad får bara använda kemiska produkter som verkar genom kontakt.IMG_2258

Skrev för en tid sedan om det där med de kemiska växtskyddsmedel som används inom ekologiskt respektive konventionellt jordbruk, samt om de missuppfattningar som vanligtvis råder: till exempel är inte ekologiskt jordbruk fritt från kemiska bekämpningsmedel. Nu blir det dessvärre lätt så att de här i sig bra arbetsfilosofierna ställs mot varandra. Som om det ena inte skulle vara bra. Det är tokerier. Alla försök att bättra sig är bra och såväl ekologiskt som hållbart är bra. Skälet till detta inlägg är istället följande:IMG_2248

Efter flera år som hållbart jordbruk ville nu min uppdragsgivare gå över till ekologiskt jordbruk. I det här fallet innebär det att ett fåtal bekämpningsprodukter i vingården måste bytas ut och att rengöringsmedlen för vinkällaren måste vara ekologiskt godkända. Inga problem alls. Nej, det som gjorde uppdragsgivaren aningen irriterad var att han med all rätt menade att egentligen är ju Terra Vitis en bättre garanti för naturen och konsumenten, men han ansåg sig tvingad att lämna den certifieringen till förmån för den ekologiska av kommersiella skäl.IMG_2253

”Ingen vet vad Terra Vitis är. Tror inte ens konsumenten vet vad hållbart jordbruk är. Går jag över till ekologisk certifiering kommer jag både att få fler kunder och kunna höja mina priser,” sa han uppgivet och träffade huvudet på spiken. Det här är en utmaning för hela det uthålliga jordbruket. I Frankrike har organ som Terra Vitis misslyckats kapitalt med att tala om vilka de är, ja, att de ens finns. I det mer marknadstillvända USA fungerar det bättre, men det skulle kunna vara så mycket bättre.IMG_1658

I Sverige har vi en unik situation i och med vårt monopol. Här skulle Systembolaget kunna ändra på saker och ting genom att jämställa ”sustainable” i dess olika former och bedömt utifrån kriterier som företaget självt kan sätta – och därmed eventuellt tillåta sig att inte räkna alla ”hållbara” certifikat lika högt – med ekologiskt. Det skulle vara till enorm hjälp för många seriösa odlare, naturen och, ytterst, konsumenten. Samtidigt skulle företaget som glädjande nog vill se sig som en god spelare på marknaden verkligen göra en god insats på bred front.

Skörden 2015 närmare sanningen

Har tidigare siat om att 2015 blir ett nytt 2003, har också nämnt att 2015 högst sannolikt i likhet med många andra årgångar utropas som exceptionell i alla fall under en tid i syfte att trycka på priser och försäljning. Gissningsvis kommer dessutom 2015 på många håll uppfattas som mycket lovande vid de primörprovningar som kommer anordnas. Skälet är enkelt: många kan leka med övermognad i år och sådant gillar den som inte är helt van att prova råa primörer – efter en tid då allt fallit på plats kommer inte helt osannolikt samma runda primör att uppfattas som lite för mycket och i avsaknad av djup, balans och komplexitet, kanske rent av platt, låt vara att vinet likväl kan vara mycket mumsigt i rätt sammanhang och roligare än ett snipigt vin gjort på druvor som aldrig mötte mognaden innan de plockades in av allt för ivriga händer.IMG_1663Hur är då året, nu när skörden sparkat igång lite varstans? Såvitt er utsände i de dignande klasarnas förlovade värld kan bedöma så stämmer alla gjorda antaganden. Vitt och rosé kommer förvisso begåvas rikligt med aromer, mindre med balans, syra och fräschör – med intill visshet gränsande sannolikhet påstår vi att mer än en vinbonde kommer vara frikostig med vinsyran i år. Områden som lever på just syra och fräschör, som Champagne, kommer inte att få se sitt bästa år i mannaminne. I likhet med 2003, eller på sina håll 2009, kommer en del mumsiga och tillgängliga rödtjut att fermenteras. Inte direkt något för den som förlorar förståndet och får för sig att den vill lägga vinet 30 år i källaren, men trevliga viner för den som vill dricka nu och kanske till en rejäl köttbit.IMG_1651Har precis landat in från en sejour på Domaine de Brescou där skörden hållit på ett par veckor. Vitt och rosé har skördats i omgångar. Först en del tidigt i syfte att få med ovan nämnda syra och fräschör, sedan för att bygga på med aromer i doft och smak. Medan 2014 var ett oerhört lätt år att hantera på Brescou, ett år med för området massvis av fräschör och syra, är det tuffare i år. Även om vi satt skördetillfällena bra finns det en smärtgräns för hur tidigt man kan skörda utan att få med omogna/gröna/kartiga toner i slutprodukten. Ingen risk för det, men en begränsning i hur pass fräscha viner vi kan åstadkomma i år. Bortsett från att de vita och kanske också det rosa i år blir lite mer baktungt än vi vill ser det bra ut. Rena, friska druvor, härliga aromer.IMG_1662

Ett vitvin återstår att ta in, det nya ”Château Brescou” – gjort på roussanne, marsanne, grenache blanc, clairette och bourbolenc. Första året druvorna kan skördas – spännande. Plockas med start natten som gick (vitt körs in nattetid för att behålla den låga temperaturen i druvorna och på så vis spara energi i samband med att musten ska kylas ner för klarningen före jäsningen samt om möjligt bevara druvornas fräschör).IMG_1658Avseende de röda har vi inte börjat plocka ännu. Räknar med hårdkörning från och med nästa vecka. Den här posten är redan väl lång så vi får återkomma till de röda senare i höst när druvorna är bärgade och jäsningen avklarad. Dock som nämnts ovan är 2015 mer av ett rödvinsår än en skörd då vinbönderna dansar hulahula, slår kullerbyttor, visslar ”Bron över floden Kwai” och även skämmer ut sig på andra vis därför att de sitter med en gudasänd syra och fräschör i tankarna.IMG_1647Colonel Bogey March

Ålderstigen 3.0

Hermanus Nilsson vill ha ett glas vitt. Går till badrummet och skruvar på kranen. Det rostfärgade vattnet gör honom rasande. ”La bonne!” skriker han, ”varför är vitvinet öh, öh, annan färg?”. När husan dyker upp i sin svartvita mundering och rultande gång och går in i badrummets bortre vägg och trillar i badkaret innan hon får stopp på sig själv fylls Hermanus av begär efter husan varför han beordrar henne att stiga upp och göra sig redo för bestigning, han står där redan och väntar ståtligt. Men när husan krånglat sig ur badkaret, intagit position och hivat upp kjolarna har Hermanus glömt vad det var de skulle göra. Husan, vid det här laget van vid att bli blåst på de förr så heliga herdestunderna, ställer sig på två ben, släpper ner kjolarna och samlar ihop Hermanus i byxan igen. Då kommer han ihåg. ”Du har ju lagt rosévinet i Gibsonlådan, kärringjävel! Ro hit!”. Al Stewart.IMG_1412IMG_1413

Test: Osvavlat vin som stått öppet sex månader & XTC

vinifierat har det senaste året genomfört flera tester av osvavlat och lågsvavlat vin över tid. Idag är det dags att avslöja vad som händer med osvavlade viner som fått stå öppna i närmare sex månader. Den som vill läsa om tidigare delrapporter och liknande inlägg på bloggen kan göra det genom att klicka här.IMG_0793

De två viner som idag har provats är dels ett vitt, osvavlat vin, dels ett rött, osvavlat vin, båda öppnades 15 september 2014 och båda med < 20 mg/l SO2. Det vita vinet, fyllt till 2/3, har stått på en terrass i Provence sedan september 2014, det röda (också fyllt till 2/3) har stått i ett provencalskt kök under samma period. Det innebär att vitvinet utsatts för kraftiga temperatursvängningar – inledningsvis mellan +15 och + 30, senare mellan -5 och + 15 – medan det röda stått aningen för varmt. Vinerna är tillverkade, med mig som konsulterande vinmakare, på Domaine de Brescou utanför Pezenas i Languedoc. Resultatet av dagens provning:IMG_0795

Vitvinet har nu antagit en orange färg och skulle säkert av många klassificeras som ”orange vin” trots att det inte skalmacererats. Doften är ganska stor och… god. Samtidigt saknar den på de osvavlade vinernas tämligen typiska vis tydligt druvavtryck och ursprung, annat än att det är ett ”naturvin”. Vinet är rent och utan defekter. Doften domineras av mogna, gula äpplen. Dessvärre är det inte lika bra i smaken som i doften: runt, inte särskilt gott, smakar snarast som oxiderade äppleskrutt, dock en mycket ren och tämligen lång eftersmak med tydligt inslag av lie. Efter att ha stått en tid i ett glas och dessutom skyfflats fram och tillbaka mellan två glas ett par gånger – det vill säga chock-oxiderats – ändrar sig doften och växer betydligt och ger nu ifrån sig tydliga associationer till äpplemos, äpplemust och Mer med äpplesmak. Mycket imponerande och ett hyggligt övertygande bevis på att naturviner/osvavlade viner kan lagras.IMG_0797

Rödvinet har samma kraftfulla färg som tidigare och samma nyans (blåröd). Doften är inte jättestor men ganska spännande med tydliga inslag av körsbär och körsbärskärnor och en aningens viol, mycket rent. Det gamla inslaget av garrigue och örter finns knappt alls där nu. Druvtypiskhet finns inte och nu när garrigue/ört-inslaget är borta finns inte heller något som direkt skvallrar om vinets ursprung (om något, förefaller vinet vara ”italienskt”). Smaken är precis som tidigare som doften (vilken dock alltså ändrats sedan senast); fortsatt rustikt men mindre nu än tidigare, framförallt har kärvheten gett med sig. Eftersmaken smakar som vinet doftar. Fortsatt aningen rustikt men mycket imponerande. Betydligt bättre nu än när det öppnades!Dom de Brescou skylt

Slutsatser? Tja, som nämns ovan, att välgjorda naturviner/osvavlade viner kan lagras länge och till och med utvecklas positivt över tid, även då flaskan öppnats, samt att, som tidigare påpekats här, druvkaraktären och ursprunget sällan kommer fram i osvavlade viner. Sparar några buteljer av de här vinerna i försluten form och kommer återkomma så småningom, hoppas jag. Avseende de båda öppnade buteljerna ovan är de fortsatt mer än halvfulla så vi siktar nu vidare mot ett års lagring och håller tummarna för att ingen städar bort dem eller sveper i sig innehållet i något obevakat ögonblick. XTC.

Läget Domaine de Brescou

Som den trogne och minnesgranne HR:en minns förlöpte årgången 2014 skrämmande väl på Domaine de Brescou. Inte så att odlingsåret var tokenkelt. Däremot var vinkällararbetet det. Kort sagt gick allt som på räls från druva till färdigt vin. Inte ens någon enstaka krånglande malolaktisk jäsning. Enda årgången på ett drygt kvartssekels vinmakeri som varit så enkel för er utsände i de jäsande karens pysande och bubblande värld. Vid en snabbgenomgång på gården häromdagen kunde er ävenledes utsände i de enkla årgångarnas sjunde himmel konstatera, att de båda viner från 14 som redan gått på flaska, rosé och viognier, är synnerligen bra, att övriga 14 som snart ska gå på flaska, till exempel chardonnay, också är i finfin form.bild

Bland de mer ek-märkta vinerna har nya ”Blanc Prestige 14” buteljerats. Verkar bli bra men behöver åtminstone sex månader i flaskan för att komma till sin rätt. ”Rouge Prestige” och toppvinet ”Château de Brescou” utvecklas som de ska och här är, förstås, ”Château” roligast och mest intressant. Till detta finns många skäl. Det är ett nytt vin under utveckling – vi har bara gjort det två gånger tidigare –  och 2014 kunde vi addera lite mourvèdre till blenden som sedan tidigare består av grenache (dominerar), carignan och syrah. Nästa år tillkommer lite counoise (samtidigt kommer vi då göra de första försöken med det som ska bli det vita ”Château-syskonet”, ett vin baserat på roussanne och grenache blanc). Bortsett från nyhetens behag är det ytterst tillfredsställande att få arbeta med ett vin som inte ska maxas avseende färg och kraft. Här talar vi om ett förhållandevis ljust vin (grenache) med, framförallt, djup och komplexitet. Att få till det ställer inte minst krav på att man kommer rätt i ek-uppfostran. Detta kämpar vi med glädje med just nu. Till exempel gav besöket häromdagen vid handen att vi måste flytta om lite, så här tre-fyra månader in i lagringsperioden, och använda mer av de äldre 500-litersfaten än vi tänkt oss. Det är sådana här aha-upplevelser och ad hoc-beslut som är min vinmakar-tillvaros extra lilla krydda. Nu styr jag kosan mot Bulgarien och Abdyika och Lubo Jivankin Wines – dags att göra samma check där.bild Bob Hund.bild

Franska rosé-medaljer

Fick idag besked om att båda mina franska uppdragsgivare Domaine de Brescou ochConcours Général Agricole Domaine d’Escapat fått medaljer för sina roséviner i Frankrikes största och viktigaste vintävling, Concours Général Agricole. Guld till Brescou, silver till Escapat. Båda vinerna, årgång 2014, kommer i Sverige (BS) under 2015. Till dess kan den som vill prova på föregående årgång 2013. I Sverige finns både Domaine de Brescou rosé, nr 70323, 86 kr, och Domaine d’Escapat rosé, nr 75179, 83 kr att beställa.

Musik.

Björk återfunnen! Hustrun! & Det osvavlade vinet & Led Zep

Sedan förra inlägget har följande hänt: Hustrun har via en kommentar på Facebook (!) låtit meddela ”Titta på terrassen”. Såklart springer er utsände i de långvariga äktenskapens samförståndsinriktade värld genast ut på terrassen och finner… Björk! Och. Det osvavlade vinet! Två viner som såväl Hundvakten som hundarna anklagats för att ha druckit upp eller, i värsta fall, hällt ut. Som om detta inte vore nog har vinifierat dessutom uppmanat sina HR att starta en insamling i syfte att förse densamme med en hundvaktsvakt och i samma andetag anklagat Hundvakten för tjyveri. Men det är alltså samma kvinna som gömt vinet som kanske istället för att lämna in sitt gamla, skrotfärdiga fordon vid en bilaffär hellre parkerade, och lämnande (läs övergav), den gamla bilen på en p-plats i Draguignan, sannolikt därför att hon skämdes över det usla skick den gamla bilen befann sig i.

Hursomhelst, vinerna! Björk har nu, alltså, stått öppnad ett par veckor, mestadels på bildterrassen i temperaturer mellan 0 och 14+. Detta märks egentligen inte. Doften är lite bredare än då flaskan var jungfrulig och möjligen beror detta till del på att den lilla mängd svavel som tillsatts kommit att ge upphov till en del kompletterande aromer här. Smaken är som tidigare perfekt balanserad – ni minns kanske att syran annars hade tagit över i glaset som stått på skrivbordet – och eftersmaken lika lång, ren och ursprungstypisk.

Den förlorade dottern, Det osvavlade vinet, som nu varit öppet sedan ett par månader bjuder egentligen inte på några överraskningar, liksom tidigare osvavlade varianter som stått öppna ett par–tre månader håller det här ihop hur bra som helst. Ställer nu ut det på terrassen igen och hoppas på att det får vara i fred där och räknar med att plocka fram det till våren igen.

För övrigt kanske någon nu, rätteligen!, funderar över hurudan Hustrun egentligen är. Kan hon vara lite jobbig? Ja. Är hon elak? Nej. Är hon underbar? Ja. Led Zeppelin.

Terrific Wines Club Vinter 3.0: perfekt julgåva, ändå bättre att dricka själv & Jimpan

Några av er blev förgrymmade i somras då vinklubbslådan från Terrific Wines Club inte kom som den skulle. Orsaken var trassel hos logistikpartnern, vilket fortplantades ut i dominodetaresSystembolagets beställningsfunktion. Så småningom ordnade det där till sig och de flesta kunde inte bara beställa utan också få sina lådor och för er som gav upp kan vinifierat meddela att det finns ett fåtal sommarlådor kvar och de kan beställas genom ett tryck på det röda här (innehåller ljuseleganta rosévinet L’Annonciade, hästsparkschardonnayen Girard Russian River Chardonnay och rundhyllta Perez Cruz Limited Edition Cabernet Franc).

Men det är nu inte förra lådan det här inlägget handlar om utan den rykande färska vinterlådan 3.0, som kan beställas genom att trycka på det röda här, nr 75726, 846 kr (för sex flaskor = 141 kr i snitt per flaska). Vinerna som ingår den här gången är (två flaskor av varje vin) Dominio de Tares ekfatsjästa, men mer syradrivna än ekstukade Godello Fermentado a Barrica, Domaine de Brescous lågsvavlade, Terra Vitis-odlade och läckert carignan-dominerade Carisma samt ekologiska HFE Red Mountain Red från Hedges Family, ett både snyggstramt och rundamerikanskt vin. Går i god för alla de här tre vinerna och alldeles särskilt Carisma och HFE, som båda kommer från kunder till mig, vilket innebär att jag är mer eller mindre skyldig till deras uttryck.RedMountain-Hedges

För er som inte riktigt har koll på Terrific Wines Club kan jag berätta att du kan bli medlem genom att klicka dig fram härifrån det här röda och anmäla dig. Det kostar ingenting och du förbinder dig till ingenting. Däremot får du då och då, inte särskilt ofta, information om vin och några erbjudanden om sådana här vinlådor, som sätts ihop för att ge medlemmen chansen att prova viner som den kanske annars inte direkt går och köper på eget bevåg. Dessutom bistår klubbens sommelier och kock, Andreas, med lämpliga recept till vinerna.

Även om det självklart är så att du helst ska handla en sådan här låda till dig själv och ge bort sämre viner, kan det vara en bra idé att ge bort en vinklubbslåda i julklapp. Jimpan.

Jimpan - en solstråle

Jimpan – en solstråle

Om vinets oändliga livslängd, svavel, Hundvakten & Emir Kusturica

Det är inte lätt att utföra vetenskapliga experiment i en ignorant miljö. Är det inte hundarna så är det Hundvakten som tömmer provflaskorna. Lämnade, som bekant för HR:en, det öppnade, lågsvavlade chardonnay-vinet från Domaine de Brescou tillsammans med det öppnade, osvavalade i kylen. HR:en har kunnat följa de här båda vinernas utveckling här på bloggen, men nu är det slut med det! För när jag vände ryggen till och for iväg på en resa samtidigt som Hustrun arbetade på sitt håll fick Hundvakten den i sig inte skogstokiga idén att börja med att dricka upp vinerna som stod öppnade i kylen. Eftersom det osvavlade är oetiketterat vågade hon inte röra det. Däremot återstod blott en bottenskyl av det lågsvavlade vid er utsändes i de undersökande vinprovarnas svårforcerade terräng återkomst. Vad göra?Domaine de Brescou Blanc Vin Nature Tja, inte så mycket annat än att genomföra ett sista test av vinet och sedan återvinna flaskan. Det här med svavel är som vinifierat tidigare påpekat ett tämligen missuppfattat fenomen och idéerna såväl om dess förträfflighet som uselhet har sällan någon konkret verklighetsförankring. Däremot handlar det ofta om att någon sprider någon annans tankar och i värsta fall irrläror, eller så är det personen själv som fått för sig att det måste vara si eller så och till exempel att i princip osvavlat vin, alltså med någonstans mellan 10 och 40 mg/l, inte kan påverkas av svavlet i doften och smaken. Det kan det, och gör det ofta. Kort sagt domineras inte sällan doften en aning paradoxalt av svavelföreningar då producenten bara tillsatt 10-20 mg/l. Hårt svavlade, enkla viner är å andra sidan definitivt de som tar mest illa vid sig av svavlet eftersom de alltid kommer att dras med en direkt störande svaveldoft på näsan och en klumpig svavelbeska och – hinna i smaken – låt vara att inte alla känner vad detta är, men alla känner att det inte är något positivt. Åter andra viner – vars fria svavelhalt tryckts upp i samband med buteljeringen och som redan före det fått en hel del svavel – kommer att domineras av de svavelburna aromerna när de ”mognar”. Nu är det många som 1 inte bryr sig om de där svavelföreningarna i ”osvavlade” viner, 2 inte bryr sig om de översvavlade skräpvinerna, 3 tycker det är mognad som ska vara där när svavelföreningarna tar över äldre vitviner som buteljerats med hög halt fritt svavel. Och därmed är det inte så mycket att orda om. Individen gillar det där, oavsett vilken av vintyperna vi talar om. Var och en blir också salig på sin tro. Däremot borde individen lära sig att ligga lågt med pekpinnar ity den har vanligtvis i grunden ingen aning om hur det här med svavel fungerar, egentligen. Så till saken, dagens provning av den lågsvavlade gatversionen från Brescou och några ord om hur man gör vin utan dominans av svavelbaserade aromer.Vitvinstest Så här gör man, i stort: ren skörd, ren materiel, balanserad mängd syre under hanteringen, mycket försiktig svavling (utan att riskera vad jag skulle vilja kalla deviationer), prova vinerna minst en gång per vecka, håll råkoll på svavlet och bedöm svavlingen utifrån provningen, har du gjort allt rätt står du med relativt låg halt totalt svavel när buteljeringen närmar sig och du kan nöja dig med att försiktigt svavla på det fria och göra det i balans med det nu bundna svavlet. Notera att vi här inte talar om några dogmatiska regler som ”jag svavlar aldrig!” eller ”vid buteljeringen ska den fria halten ligga på 50 mg/l med tanke på den inbyggda oxidationseffekten!”, utan pragmatiskt arbete, som ställer stora krav på den som gör vinet. Det vi alla kan lära från merparten av världens läroböcker i önologi är att vi ska panga på med svavlet och det är korrekt tänkt utifrån en säkerhetsaspekt som merparten av önologer/vinmakare har att förhålla sig till då de kommer att få hantera inte helt rena druvor i en inte helt ren miljö och har som huvudkrav på sig att inget ska få gå åt skogen i hanteringen. Nå, hur var då det där lågsvavlade vitvinet, som den här posten handlar om?Lågsvavlat Brescou Till att börja med ligger ofta vinerna från Domaine de Brescou lägre i svavel än den här chardonnayen från 2013 (som håller <70 mg/l totalt, jfr med tillåtna 200 mg/l), men man ska veta att vi inte aktivt försökt minimera svavlet maximalt här – i så fall hade vi buteljerat tidigare, nu fick det ligga länge i tank istället. Med andra ord är runt 70 mg/l ungefär så högt vi kommer på Brescou i svavelhantering. Nå, för sista gången, hur var då vinet? Jo tack, det var smått skrämmande nog fortsatt helt okej! Närmare två månader efter öppnandet. Den initiala frukten saknas, förstås, till del, men där finns inga oxidtoner och smaken är riktigt god och definitivt korrekt och fortsatt fruktdominerad (gula äpplen). Men hur kan detta komma sig? Återigen: renhet, balans i skörden och klok syre- och svavelhantering ger låg total svavelhalt samtidigt som du undviker de svavelbaserade aromerna och ger vinet uthållighet och livslängd (självklart kan du inte heller använda jäst som bygger aromer med hjälp av svavlet, men det torde vara så uppenbart att det bara är en parantes i informationsflödet här). Vill påpeka att den som lågsvavlar och har en orenhet med någonstans inte får det här resultatet och då kan svavelbaserade aromer vara lika kul som de smutsaromer och rent av defekter vinet annars kommer dras med. Samma sak gäller för den som svavlar fel vid fel tillfälle, även då personen ifråga använder lite svavel: resultatet blir inte bra om vi med det menar att vi vill undvika de på ett klumpigt vis svavelbaserade aromerna (gigantisk skillnad här på lite finare krutrök och för de flesta okej tändsticksplån och inte så kul  ruttna ägg och blomkål). Äntligen: Emir Kusturica!