Ententa 2001 & KC

Min första konsultsejour i Bulgarien började 2001 och slutade 2005. Under de åren gav jag råd åt Vinzavod Assenovgrad, där en mycket ambitiös satsning inleddes 2001. Bland annat byggdes ett nytt, litet vineri enkom för ”mina” viner och ”våra” vingårdar sköttes och gallrades i enlighet med mina instruktioner. Det innebar bland annat ett lägre uttag och bättre mognad, gallringsbord för druvorna och nya, fina tankar och fat. Den lilla, moderna vinkällaren sköttes av ett ungt gäng i Sofia utbildade och mycket ambitiösa önologer. Inte minst tack vare de sistnämnda fick vi till riktigt bra viner, som gick under namnen Ententa (toppvinet, gjort på cabernet sauvignon, mavrud och rubin), Mammouth (powerstil, gjort på mavrud och lite cabernet sauvignon), Tzaritza (elegans, gjort på rubin och lite cabernet sauvignon) och ett ”andravin”, där alla överblivna slattar hamnade. Vinerna försågs med mycket eleganta och originella etiketter, skapade av min kompis Greger Ulf Nilsson.bildDen kvalitet vi redan första året uppnådde överträffade alla förväntningar. Vinerna mottogs på ett positivt sätt och två av dem kom topp fyra när en internationell jury ledd av Jancis Robinson i mitten av 00-talet utsåg Bulgariens bästa viner. Vad som hänt med projektet sedan jag lämnade det är höljt i dunkel för mig. Säkert är att min högra hand tillika den mest talangfulle, unge önologen huvudjagades till en ny, pengastinn satsning och så vitt jag kunnat förstå går det utmärkt för honom där. Vad vinerna anbelangar ser jag dem aldrig i Bulgarien och jag tror inte att de gjorts sedan jag lämnade. Nog av. Öppnade häromdagen en Ententa 2001, som nu nått en behaglig mognad (det tog tio år för vinet att ”runda till sig”), tät färg med tegelröda inslag, gaska stor doft dominerad nu som då av frukter och bär och som möjligtvis kan sammanfattas med ordet saftsoppa, samt mer specifikt en hel del svarta vinbär, väl integrerad ek (bulgarisk, fransk och amerikansk, som nu smält ihop till ett), än i dag kraftfullt även i smaken, ganska lång, ren eftersmak, syran är närmast perfekt, inledningsvis var den lite taggig på grund av att den malolaktiska jäsningen aldrig blev fullgången sedan någon skrivbordsteoretiker mig ovetandes beordrat att all ström till lilla vineriet skulle stängas av under den ortodoxa julen och den till den hörande ledigheten på tre veckor (värmen försvann och kylan knäckte mjölksyrabakterien), sådana små malörer man kan få räkna med som vinmakarkonsult. Lizard.

Rapport från de pågående långtidstesten & King Crimson

Den som idogt följer vinifierat, ja, som rent av blivit begabbad i forumet och räknar sig som en trogen HR, och, för all del, även ni som gärna vill bli en HR, alla ni, ni undrar hur det går med de pågående långtidstesten. Har hundarna druckit upp fler försök? Går det att döda ett osvavlat vin? Oxiderar den senast öppnade lågsvavlade chardonnayen? För att rådaIn The Wake of Poseidon bot på dessa de trognas plågsamma funderingar följer här lite fakta, som förhoppningsvis kan linda in deras plågade själar i bomull och fylla dem med balsamvinäger. 1. Det osvavlade rödvinet, som nu stått öppnat i köket sedan 15/09, är fortsatt korrekt, inga oxidativa toner, doften består i huvudsak av en mix av örter och mörka och röda bär; det som finns i doften återkommer i smaken, som fortsatt är väl sträv och rent av kärv, men nu betydligt rundare och mjukare än vid det högtidliga öppnadet. Ett vin att spara hur länge som helst i förslutet skick, verkar det som, och frågan är om det ska dunsta bort innan det trillar av pinn i den här öppnade pannan? 2. Den lätt svavlade gatversionen av Brescous Chardonnay har nu också stått öppnad sedan 15/09, men den här har till Hustruns irritation varit placerad i kylskåpet. Nu en månad och några dagar senareIn The Wake of Poseidon är det fräscht, utan oxidativa toner men med en tydlig druvkaraktär i doften, som också bjuder på gula äpplen och dito plommon; doften återkommer i smaken som dock antagit en lätt oxidativ ton. 3. Slutligen det osvavlade vitvinet, också öppnat 15/09, samma vin som ovan men med blott 1mg/l tillsatt svavel, det här vinet är för tillfället inte så kul, luktar svettig häst som spolas med vatten och paradoxalt nog svavelbaserade föreningar som ligger som en aladåb och dallrar mellan svavelplån och blomkål; smaken är också något tunnare än för det lite mer svavlade vinet. Nu vet vi av bitter erfarnhet att det här bara brukar vara ett stadie i de här osvavlade vinernas utveckling så vi får väl se hur läget är om någon månad. Återkommer. Cadence And Cascades.

Domaine de Brescou Carignan 2007 tre år senare & King Crimson

Självklart minns ni alla inlägget ”Carignan- & Mazuelo-provning” från den 26:e oktober 2011 och ni undrar säkert lite till hens hur de där vinerna skulle vara idag i största allmänhet och framförallt vad som hänt med carignanvinet från Brescou, det som då påstods vara drickfärdigt, trots att det var en purung, fyra år bara!, koncentrerad carignan. Ett rent amatörmässigt påstående, som vinifierat idag på intet vis vill kännas vid. När en mer erfaren, äldre och klokare vinifierat idag åter sätter näsan och smaklökar i nämnda vin står det klart att det på koncentrerade carignaners vis fortsatt är ungt! Trots att den nu provade flaskan bland annat legat ett år i ett provencalskt kök har den fortfarande inte fått några tegeltoner, snarare skiftar det rubinröda i blått och även om doften nu inte är tillknäppt längre finns där inte några mogna carignantoner.Carignan Däremot är vinet nu betydligt behagligare och riktigt gott (till en slags gräddbaserad svamp och bacon-carbonara, vilken tillretts av Hustrun och därför är vare sig vidbränd, äcklig eller sur utan snarare god). Ändå bättre, efter att i en vecka ha stått öppet i köket, utan kork, var vinet idag fortsatt obevtingat och fick er utsände i carignanälskarnas lugubra labyrint där bara de med stort tålamod göre sig besvär, att, låt vara aningen patetiskt och, om någon sett på, pinsamt, utbrista i ett litet lycklig ljud såsom carignanfreakar plägar göra när de än en gång övertygas om att de är rätt på det när de låter sig förtrollas av denna underskattade kusin från landet. Efter en vecka i öppet skick är doften idag (läs igår) fortsatt ganska stor och mycket ren och klar och visar inslag av disciplinerad drottningsylt, väl integrerad ek som pustade ut små flämtningar av lätt rökiga och rostade toner; balanserad, elegant smak där den friska syran nu är helt integrerad i helheten och fungerar både till mat och som eftermiddagsnjutning när vinet testas vid diskbänken under Hustruns alltmer irriterade blickar. Islands! PS Det finns ett småsyskon till det här vinet i Sverige, det heter Carisma, art nr 70921, 79 kr.

Osvavlat vs svavlat, maratontest & Crimson Projekct

vinifierat har genom åren bedrivit ett flertal maraton-test, för att nu inte tala om dagen efter-test, men frågan är om något försök överraskat lika mycket som långtids-testet av det osvavlade vinet. vinifierat har lovat följa upp det med en direkt jämförelse över tid av samma vin i osvavlat respektive svavlat skick. Idag inleddes det testet med att en ny flaska öppnades av Det osvavlade vinet, dvs ett osvavlat chardonnay-vin från Domaine de Brescou i Languedoc, och den jämfördes med samma vin i sin ”gatbils-version”, alltså med svavel – för övrigt ett vin som säljs via BS i Sverige (fel årgång på SB:s sajt). Dessutom hälldes dels den sista skvätten ur den sedan 2,5 månader öppna buteljen med osvavlat vin upp i ett glas, dels provades en flaska av den svavlade varianten som stått öppen fyra dagar. Så här lyder en sammanfattning av utfallet av den här första kontrollstationen:Svaveltest

Det osvavlade vinet, som nu stått öppet i 2,5 månader, har antagit en orange nyans och en djupare färg, skillnaden jämfört med både en nyöppnad butelj osvavlat vin för att nu inte tala om en flaska svavlat är stor. Doften är inledningsvis fortsatt okej eller som Hustrun aningen irriterande utbrast då hon kom förbi laboratoriet, vilket hon påstår sig ha full tillgång till då hon envisas med att kalla det för ”sin köksbänk”, ”Oj! Det hänger ju fortfarande ihop!”, jaja, visst fanns där både torkade plommon och fikon och färska gula plommon, men det smakar en aning fatt nu och har antagit en nyans av mer jäst än jästfällning i smaken, mycket riktigt finns nu också en del utfällningar i buteljen; efter någon timme tacklar för första gången under det 2,5 månader långa testet smaken av och drar mot oxid! Ytterligare en timme senare är Det osvavlade vinet ungefär likadant: fortsatt inte helt borta, men nu ganska oxiderat.Det osvavlade vinet

Den nyöppnade buteljen med osvavlat vin är inte helt olik den förra flaskan då den öppnades, färgen är gyllengul och doften ganska stor och den bjuder på en hel del frukt och, vid närmare eftertanke, charkuterier, alltså en lätt animalisk ton, bra balans och hygglig fräschör tack vare närvarande koldioxid, aningen grape. ”Doftar bäst av alla, mycket Bourgogne över detta och det är spännande,” säger Hustrun och tillägger, ”men det smakar inte bäst det gör… (läs vidare)”.

Domaine de Brescou Blanc Vin Nature

Denna det nya maratontestets första dags mest intressanta fråga är hur det svavlade vinet står sig mot det osvavlade. Tja, enligt Hustrun är det det här vinet, det svavlade, som smakar bäst. Helt klart uppvisar det en friskhet och frukt som vinet ovan saknar och det upplevs som mer koncentrerat och kraftfullt. Vad man sedan föredrar torde vara en smakfråga. Återstår att se hur det klarar sig i längden. Buteljen som stått öppen fyra dagar är fortsatt frisk och fräsch till sin karaktär, men har definitivt tappat en del.Osvavlat rött

 

Som ren bonus till vinifierat självt och alla HR drog vinifierat också ett osvavlat rödvin från Domaine de Brescou och skörden 2013. Det här vinet är gjort på cabernet sauvignon och uppvisade en färgrikedom gränsande till det absurda, snudd på blåsvart. Doften är ganska stor och domineras av örter och garrigue; ett mycket kraftfullt och koncentrerat vin med bra balans och samma inslag i smaken som vi hittar i doften; saknar lite fräschör men är desto kraftfullare och i övrigt ganska bra, dras dock med lite beska framförallt i eftersmaken. Provade en annan flaska av det här vinet för några veckor sedan och om det beror på en flaskvariation eller att det gått några veckor är svårt att veta, eller om provaren är i bättre form idag, men klart är att den här flaskan var bra mycket bättre än den som nyligen provades på plats (läs Domaine de Brescou). vinifierat tycker det här vinet är så där, men tror att det faller väldigt många i smaken med sin lite grovhuggna men ytterst vitala stil, lite som ett Saperavi i god form. The Crimson Projekct.

Dossier Zinfandel & Robert Fripp

Dossier Zinfandel är en utmärkt dokumentärfilm av Milka Barisic och det kroatiska TV-bolaget HRT. Vi får möta ett flertal forskare och vinodlare i största allmänhet och Carole Meredith i synnerhet, och vi får följa zinfandeldruvans vindlade historia hundratals år tillbaka i tiden, låt vara att druvan då gick under sitt ursprungsnamn crljenak kastelanski eller ändå mer troligt tribidrag eller pribidrag – det där sista låter lite luddigt men crljenak kastelanski, tribidrag och pribidrag är olika namn påRobert Fripp ursprungssorten av vilken primitivo och zinfandel är kloner. Sorten plavac mali, som man länge trodde var zinfandels rätta jag, har visat sig vara en nära släkting men inte mer. Tycker egentligen att sådant här är rena dumheterna och strunt för vintöntarna som verkligen är töntar, men filmen är överraskande nog jättespännande (nåja), sedan kan det för all del bero på att jag i själva verket, mig själv ovetandes, tillhör de nyss nämna tönttöntarna. Äntligen dags för lite husgudsmusik: Robert Fripp, Robert Fripp och Robert Fripp samt Robert Fripp & Brian EnoRobert Fripp & David Sylvian, Robert Fripp & Peter GabrielRobert Fripp & Darryl Hall, Robert Fripp & David Bowie, King Crimson.

1975: Vin & Sång

I anslutning till ett par inlägg något inlägg bakåt förekommer en viktig djupdykning i vad som bör höra till allmänbildningen, nämligen vilka album som är att betrakta som milstolpar, eller åtminstone epokgörare, i musikhistorien och som har ett konvolut dominerat av vitt eller åtminstone ljust. Detta har lett oss till många fina återseenden och, i förekommande fall, självklarheter och lite så där på egen hand har er utsände iKing Crimson Live USA musikhistoriens vindelgångar kommit fram till att 1975, i likhet med så gott som alla år på 70-talet, var ett fantastsikt skivutgivningsår, inte nödvändigtvis därför att Thorleifs gav ut ”Gråt inga tårar” och gick upp i topp på Norge-toppen eller därför att Kiss gav ut klassiska ”Alive” eller för att Ulf Lundell, tro det eller ej, gjorde en svensk epokgörare i och med ”Vargmåne”, utgiven till och med före romandebuten ”Jack”, utan därför att Queen gav ut ”A night at the opera” (vitdominerat omslag), Bruce Springsteen gav ut sin hittills bästa skiva ”Born to run” (också vitdominerat omslag), King Crimson gav ut sin makalösa ”Live USA”, Pink Floyd ”Wish you were here” (också vitdominerat konvolut), Led Zeppelin ”Physical graffiti” och David Bowie ”Young Americans”. I övrigt kan man, bland mycket annat, notera att album som Kebnekajse III, AC/DC ”TNT” och ”High Voltage” och Frank Zappas ”One size fits all” också såg stereoanläggningarnas ljus detta år. Och i Bordeaux gjorde man viner som, med få undantag, skulle komma att tokhajpas för att sedan, när även den mest lättledde tokfransen började ana ugglor i sin dyrt inhandlade vinflaska, dissas rejält då de fortsatte vara ”lovande” och stenhårda år efter år efter år.

Chateau Montelena & musik från 73 & ”76”

När jag var en liten palt i vinvärlden, alltså på 1980-talet, var Chateau Montelena hot stuff (coolspråk för heta saker på den tiden), något som täppte till käften på tidigare generationers självutnämnda eller, i förekommande fall, genom kunnande tillblivna vinciceroner och som gav oss nybörjare luft i vår allmänna frustration över att vara de nollor

Foto: Lato

Foto: Lato

vi faktiskt var, ni vet så där som Sydafrika och Australien var nybörjarnas halmstrån på 90- och tidiga 00-talet och naturvin och Beaujolais blivit vår samtids syre för många av dem som vill få en plats på arenan. Grejen var inte alls att Montelenas Chardonnay från 1973 vunnit den där Paris Judgement 1976 och därmed blivit något alla som egentligen inte känner skillnad på bra och dåligt kunde relatera till som något rumsrent eller rent av högkvalitativt och definitivt inget man såg över axeln. Nej, saken var den, att Montelena verkligen stod upp galet bra i alla blindprovningar: snyggt, elegant, välgjort och, ofta, bättre än kusinerna från Europa. Undertecknad tillhörde nu, om sanningen ska fram, aldrig de som hysteriskt sprang efter ”Nya Världen”, har alldeles för låg självkritik och, månne problematiskt nog, alltför liten vilja till sociala belöningar för att kräva syre i samtiden, men imponerades av Chateau Montelena det gjorde han. Inte minst Chardonnay-vinet som stod upprätt även efter ett tiotal år i vinkällaren – något inte helt förväntat, kommen till slutet avChateau Montelena fat er tidsresenärs nybörjardecennium 80-talet. Har sedan till och från haft koll på Montelena genom åren. Undrat, och beklagat, att vi så sällan eller aldrig stöter på de heta sakerna i Sverige. En, för HR:en välbekant, koppling till en svensk importfirma fick mig att uppsöka kultproducenten för några år sedan och påbörja en lång, sliskig och slug kampanj för att lura till det svenska folket åtminstone ett par lådor av godsakerna från Calistoga, norra Napa. Och nu, Kära HR:are, har det blivit verklighet. Vi ska inte gå in på alla de viner er oförtrutlige tvingats prova och alla de lismande leenden han fått ge alla i sin väg där på Chateau Montelena, låt oss istället glädjas, för nu är de här, vinerna från Chateau Montelena: Chardonnay, Cabernet Sauvignon och Estate Cabernet Sauvignon. Som en liten korkad hyllning till Montelena och Paris Judgement lyssnar vi nu på er cicerons musik från 1973 (här) och 1976 då han lyssnade på väldigt mycket musik från 1975 (här och här).