Vieja Solera PX 30 Años & Hustrun

Gudarna ska veta att det är svårt att bli profet i sin egen stad. Än svårare är att bli herre i sitt eget hus. Men vad gör man när man står inför en oförstående övermakt i form av Hustrun som inte alls inser sin makes storhet och därför, oväntat och oprovocerat, häver ur sig saker som ”Lars, jag förstår att det är viktigt för dig med alla dina långtidstest av olika viner, men vårt kylskåp är tänkt att innehålla vardagens nödtorft, inte dina i bästa fall halvtomma flaskor, dessutom vet du hur upprörd du blir när någon tullat på dina oerhört viktiga provflaskor, när jag nu ber dig att utrymma kylskåpet är det mer för din skull än för övrig familjens, tro mig”.IMG_1145Klart man blir upprörd. Ledsen och kränkt. Ett klart och tydligt förtryck av den långtidstestande minoriteten! Det sade jag också. ”Kränkt!” utropade då Hustrun och förvandlades i ett slag från en resonabel och talbar instans till en ordergivande och hotfull vetenskapshatare, ”nu ser du till att utrymma kylskåpet ögonaböj, annars ska du få se på andra bullar!”

När Hustrun blir så där upprörd för ingenting är det lika bra att göra henne till viljes. Jag plockade därför ut mina 14 långtidstest ur kylen, som, ska erkännas, plötsligt, visade sig vara både enorm och enormt tom. Det ska också erkännas, att några av långtidstesten gått ur tiden sedan länge och endast fanns kvar av nostalgiska skäl. Med tungt hjärta vaskades dessa nyss nämnda, medan andra, mindre utgångna, test, åtminstone tillsvidare, hamnade tillsammans med de osvavlade vinerna ute på terrassen. Två flaskor åkte dock tillbaka in i kylen. Varför är lätt för HR:en att förstå då den läser resten av inlägget.IMG_0812

1.Det pågående försöket att slå ihjäl Les Lauzeraies Tavel 2015 måste få fortsätta då vinet fortsatt uppvisar en alltför fräsch frukt för att gå i vasken (läs här).

2.Det pågående försöket med evighetsmaskinen Vieja Solera PX 30 Años, ni vet vinet som slog Hustrun med häpnad då hon fick det till franska hamburgare i februari (läs här). Sedan dess har pavan stått och gapat halvtom i kylen och smuttats på då och då. Idag skedde ett stort och rejält vetenskapligt test för att se var vi står, nu drygt två månader efter öppnandet. Svaret är det vi redan visste: i likhet med andra superkoncenterade PX-viner är drycken fortsatt fantastisk! Låt vara att ett sådant här sötvin kostar en del – mer exakt 449 sek – men om man betänker att man rimligtvis bara dricker småskvättar lite då och då, annat är svårt då vinet är så grymt koncentrerat och sött, och att man kan njuta och bjuda på det under flera månader, ja, då blir det ganska billigt: ett superkoncetrerat, lite dyrare vin att imponera med vid fler än ett tillfälle, varför valuta för pengarna måste anses uppnås med råge.IMG_1147

Visst har Vieja Solera PX 30 Años från Dìez-Merito fått en lätt anstrykning av oxidtoner och flyktig syra men vinet är fortsatt fullt vitalt och det smakar lika mycket melass som någonsin, helt enkelt en fantastisk resa för näsan och gommen, från nötskålen via honungen till sirapen, där allt slirar fast i en oemotståndlig lust att dra i sig en rejäl klunk, en klunk som tycks evig, den bara är där, med dig i svalget, i gommen, i näsan, i sinnet och din vardag som den förgyller under långliga tider.

Family. Och så lite musik från Leicester som gjort det uppenbarligen inte omöjliga men i vart fall oväntade.

Kort långtidstest rosévin

I samband med att jag i år fick i uppdrag att än en gång färdigställa blenden på Les Lauzeraies Tavel passade jag på att plocka med mig ett par pannor och ställa dem på terrassen här hemma. Syftet var att dels se hur årets blend tar sig ut över tid i öppen flaska, dels jämföra med fjolårets tappning. En förbistrande omständighet för det stackars vinet från 2015 var att det var ett tankprov varmed det vanligtvis är mindre stabilt än det som snart kommer finnas på flaska i ett systembolag nära er där i Sverige. Nog av! Vad gav då detta vid handen?IMG_08711.Les Lauzeraies 2014 öppen en vecka, drygt halvfull flaska, ganska svalt lagrat: Att vinet skulle klara en vecka i öppnad form är ingen överraskning, trots att det är s a s fjolårets vin – Tavel blir oftast bättre med något års lagring. Frågan var dock hur pass väl vinet skulle klara provet. Svaret är att det klarade sig galant. Enligt uppgift kommer årgången 2014 bara att säljas i Sverige till och med sista april. Därefter byts undan för undan vinerna i butikerna ut till årgången 2015. Bra för alla er som absolut vill ha senaste årgången. Synd för oss som gillar när välgjorda och välkonstruerade roséviner får lite mognad och visar mineraltoner och en syrabalans de inte är i närheten av som unga. För er som vill passa på innan det här vinet slutar säljas är det Les Lauzeraies 2014, No 2724, 109 sek som gäller.IMG_2138

2.Les Lauzeraies 2015, öppen en vecka, drygt halvfull flaska, ganska svalt lagrad: Till nackdel för det här vinet ska, utöver att det i grunden är ett tankprov, sägas att det är en flaska som gjorts via mitt blendningsarbete. Med andra ord har även en stor del av vinet i flaskan luftats igenom ordentligt, varför det fria svavlet är mycket lågt, knappt alls kvar, och viss risk för snabb mognad föreligger. Men nej, vinet var som om inget hänt efter en vecka! Visserligen bidrar kolsyran i tankprovet till detta och vi vet att svavlet inte behövs för att hålla oönskade aromer borta i välgjorda viner, men ändå, det här är ett kommersiellt vin som görs i hyggligt stor skala (vår för Sverige unika ekologiska version görs i år i 30 000 ex). Den här kvalitén har inget med mitt blendningsarbete att göra, istället lyfter jag på hatten för Vanessa Riou och de andra medarbetarna i vingårdarna och vinkällaren i Tavel. Det här vinet släpps till försäljning i Sverige om en månad, alltså 2 maj. (Det buteljerade vinet på bilderna är det konventionellt gjorda Les Lauzeraies som säljs på andra marknader än den svenska – om det är lika bra? jajo, nästan…)IMG_2140-2

80-talskitsch med en stor röst.

Långtidstest: Hustrun intervenerar!

Det började med ett sådant där obehagligt ryck som den man lever tillsammans med kan få i obevakade ögonblick. ”Vår!” utbrast Hustrun och på något vis kändes det som att inget gott kunde komma ur det. ”Nu ska vi” (vi?!) ”röja terrassen!. Du får börja med att ta bort dina vinexperiment!” ”Men du,” försöker man då, ”måste väl förstå att det där ingår i ett projekt som är större än jag, än oss, än terrassen, det är forskning, gumman, forskning!” ”Forskning my a…, du måste förstå, lille gubben, att ingen bryr sig…” ”Ingen bryr sig? Hallå! A-l-l-a HR i hela världen bryr sig, för att inte tala om Framtiden!” ”Nej, nu är det dags att sätta stopp för de där dumheterna, du har fått ha dina mögliga viner på terrassen länge nog, nu får det vara slut, ingen bryr sig, därmed basta, och du måste inse att det där är inte nörderi, det är något mycket allvarligare och jag säger det igen: du behöver hjälp. Jag säger det i bästa välmening. Oavsett ålder, kön, nationalitet… folk har inte öppnade, gamla, odrickbara viner i rävfällor på terrassen.”IMG_0816Suck, omöjligt att resonera med yrvädret. Således här kommer den absolut sista testomgången av de osvavlade vinerna samt Björk 14 och 15 och det är, har jag lovat Hustrun på heder och samvete, slut med de gamla vinerna nu (den inre kretsen av HR:are uppmanas dock att läsa till slutet).

IMG_0819

Björk 2014, björkvin öppnat för cirka 15 månader sedan: Fortsatt ljus, opåverkad färg, ganska stor doft av trä med inslag av sav och någon form av sake, träslöjdslektionsal och Casco lim; liknande i smaken, inte så kul, rejäl eftersmak med beska och inslag av trä och trälim. Det här vinet bör nog drickas i relativt nyöppnad form.IMG_0820Björk 2015, björkvin öppnat för sex månader sedan: Fortsatt ljus, opåverkad färg, saknar frukt, visst träinslag i doften, lite som 2014 men alltigenom i en mildare variant. Samma sak: ett vin som bör drickas i nyöppnad form.IMG_0818Det osvavlade vinet, alltså det osvavlade chardonnay-vinet från Domaine de Brescou årgång 2013, öppnat för 18 månader sedan: Bärnstensfärgat, helt okej, ganska stor doft, saknar fräsch frukt, men det finns massvis av gamla gula äpplen med skrynkligt skinn, inslag av gammal matkällare med vinteräpplen i ett hörn, viss oxidation, sherry (amontillado)-inslag i den ganska kraftfulla smaken, gamla, sega cheese doodles och lite eldighet i avslutet och eftersmaken, lätt beska och inslag av risbrännvin; oxiderat men inte alls dött eller oangenämt, men vad dricker man detta till? Ursprung som kan fastställas: vitt vin.IMG_0833Det svavlade röda vinet, alltså det osvavlade cabernet-vinet från Domaine de Brescou årgång 2013, öppnat för 18 månader sedan: det här vinet var inte så kul ineldningsvis men blev bättre, nu börjar det få en tegelstensnyans i kanterna men färgen är fortsatt ganska vital, bra, rejäl doft av rustikt rödvin a la Mascara och Alger Rouge, lätt inslag av ej oangenäm urin på långt håll samt gröna blad i en klassisk blombukett från Interflora, ganska okej smak, saknar grundsyra men har inslag av flyktig syra, i smaken och en annars okej eftersmak finns lite ingefära och en pikant syra.Niagara 1(Nu följer lite ”det är slut-musik” som Hustrun kommer höra och då kan jag berätta att det ju är slut med vinerna på terrassen, men till alla sanna HR vill jag säga att det är självklart så att det inte går att slänga de osvavlade vinerna när de befinner sig i sin prydo, ska bara posta det här inlägget sedan ska jag hitta ett gömställe för mina precious.)Niagara 2Det är över nu. Je dois m’en aller. It’s all over now. Final countdown. Jag måste ge mig av.

Niagara-bonus. Les Rita Mitsouko-bonus.

Test: Moscatel öppen sedan 25 år!

På den gamla goda tiden var Gourmet, möjligen med Allt om Mat vid sin sida, störst och bäst på vin i Sverige. På den tiden drevs vinavdelningen av legendariska radarparet Jan Samuelsson – Oz Clarke. Glädjande är att magasinet enligt uppgift nu försöker bli som i fornstora dagar. Kanske kommer då också ”Winemaker of the year” dyka upp igen.IMG_0541”Winemaker of the year” var en titel som Gourmet förärade vinmakare som till del kunde anses som redan välförtjänta och till del som viktiga för vinets framtid. När till exempel Miguel Torres Jr fick priset i slutet på 1980-talet var det framsynt och flera år innan Decanter kom på att utse samma person till årets vinpersonlighet. Som en katt bland hermelinerna utsågs er utsände i de behängda vinmakarnas illustra skara till ”Winemaker of the year” 1990. Även om det känns bra att få berätta det där om vem som blivit årets vinmakare och i vilket sällskap det skett är huvudsyftet med det här inlägget ett annat och för att komma dit måste vi fortsätta prata om 1990 och ni vet vem.IMG_0540Den fina utmärkelsen delades ut i samband med en makalös middag på Erik Videgårds dåvarande stjärnkrog Coq Blanc. Det åts kalvdans från en namngiven kalv och bland middagsgästerna återfanns tungviktare som Michael Broadbent som som den gentleman han är talade vänligt och uppmuntrande till den prisbehängde ynglingen vid bordet. För att understryka att det här inte var något billigt hittepå-pris fick årets vinmakare ett diplom och en finfin karaff och nu börjar vi närma oss pudelns kärna ity den sistnämnda fylldes vid hemkomsten till Frankrike med billig Moscatel de Sitges och där har vinet blivit kvar under alla år då karaffen flyttats runt bland hus och hyllor och piedestaler och den stora frågan som slog oss häromdagen var: hur smakar det där vinet efter 25 år på karaff? Självklart var vi tvungna att testa detta. Resultatet är minst sagt sensationellt!IMG_0543Färgen är brun, för att inte säga maderiserad, doften är… fantastisk! Stor, fin, komplex doft med lätt oxidativt inslag, massvis av allehanda nötter, honung, torkade fikon, muskat och karamell, smaken är som doften, mycket sött, bra balans, lång, förvånansvärt ren eftersmak (vinet jag hällde i karaffen måste varit bättre än jag trodde) med tydlig nötighet och behaglig karamellton som lever kvar i en lång, ren evighet!IMG_0541

Rädslan för att karaffen ska ha fällt ut en massa bly under åren gör att jag trots det positiva provningsresultatet inte kommer dricka vinet själv. Har däremot besök av ett par skräpvinsdrickare om någon vecka. De ska få det här i deras värld relativt hälsosamma vinet.

Sensation!

 

Test: Osvavlat vin öppet ett år!

Nu har ett osvavlat vitt och ett dito rött stått öppet, i halvfulla flaskor, i ett år. Buteljerna har för säkerhets skull stått på en provencalsk terrass, både vintertid och under sommaren. Det innebär ganska brutala temperaturer, framförallt på sommaren då kvicksilvret varit långt över 30+ vid flera tillfällen och dessutom under lång sammanhängande tid. Vid sidan om de där två vinerna, som vinifierats HR:are kunnat följa i flera bloggposter, har också en flaska Björk lämnats halvfull på terrassen. Nog av. Här är domen:bildDet vita, osvavlade chardonnay-vinet från Languedoc (Domaine de Brescou, årgång 2013) uppvisar efter ett år i öppen flaska en orange färg, doftmässigt står det omedelbart klart att det är vid liv och att det lever gott (!), en hel del frukt åt det sötaktiga till, en del gula plommon, en aning av ostbågemjöl slickat från fingrarna, smaken är en aning avslagen och lätt oxiderad, drar åt sherry oloroso till, återigen lite ostbågefingrar som det slickas på. När glaset fått stå upphällt någon halvtimme har det antagit en doft av lätt oxiderad druvmust.bild

Hustrun, som självklart bjöds in att (blind)prova utgöt sig på följande vis (håll då i minnet att detta är en kvinna som inte har mycket till övers för osvavlade viner, vilka hon anser är en styggelse och ett felsteg i Noaks grönskande vinmarker): ”Luktar vin jaune, mycket sötma i bakgrunden, sherryliknande i smaken”. Närmare ett erkännande än så kommer nog inte ett naturvin som stått i en halvfull pava i ett år på en terrass. Därmed inte sagt att hon kunde tänka sig att dricka vinet.bildPå tal om Hustrun provade hon även det röda, osvavlade vinet (också Domaine de Brescou, 2013, cabernet sauvignon). Här gick det till så att Hustrun doftade på vinet, gjorde en förfärlig grimas, tog sig samman, sa med en aningen ansträngd röst ”Det här känner jag igen”, en ny grimas, lätt sipp, ändå värre grimas, ansträngt ”Tycker inte om”, efter detta ställde Hustrun ifrån sig glaset med ett riktigt surkartsuttryck i fejan och en viftande hand som på halvfransosers vis betyder ”det där var inte att leka med” och, sedan hon också visat tungan samtidigt som hon gjorde den där handgesten och drog ihop fejan, ”uurrk, blää”. Efter detta fick inte Hustrun vara med mer på experimentprovningen, varför hon kördes iväg från provningslokalen (nyss nämnda terrass; vi har fortsatt typ svensk högsommar härnere i södra Provence).bild

Facit för det röda vinet: Helt okej med tanke på vad vi talar om, ingen omedelbar katastrof på något vis. Det här är ett litet, enkelt, robust rödvin med litet inslag av mörka körsbär och en del flyktiga syror, smaken är rustik och rå, sträv och lite volatil, men ändå ganska ren och defektfri. Imponerande. Påminner lite om en del brutala rödtjut från 1980-talet (och senare), då V&S styrde och ställde och såg till så pöbeln inte bara drack sötade budgetviner a la Parador och Merlot Oltina utan också sträva surkart som Coteaux de Languedoc, Chatelet (till vilket tanken framförallt for idag) med flera. Provade häromdagen på Domaine de Brescou samma rödvin från en nyöppnad butelj, det vinet var betydligt mer fruktigt och mindre rustikt och bråkigt.Björk 2014 - 2

Sav-vinet Björk slutligen. Det uppvisar på näsan framförallt trä, gillestuga och träslöjdslokalen i A-byggnaden Hjo centralskola. I smaken dyker något så spännande som rå lax upp parat med ren sav och ostbåge (riktig ostbåge, inte mjöl på fingrarna). Fullt drickbar även om den sett bättre dagar.

Mer Libertines.

Taveltest efter en vecka, Marriages, MSP & The Jam

Som den uppmärksamme HR:en noterat var er utsände i de blandande blendarnas bedårande vardag i Tavel och studerade ekologisk Tavel häromdagen, fick i samband med detta med några av bas-tankarnas vin i syfte att dubbelkolla den gjorda blenden och för att se hur vinet uppför sig över tid. Lämnade därför det som ska bli Les Lazueraies ”LL”bild Tavel 2014 i en öppen flaska en vecka och provade om igår. Vid det här laget har den vakne HR:en räknat ut att vinet var utmärkt för, vilket den vakne frågar sig retoriskt, varför skulle den där utsände skriva om saken om det inte är för att skryta och skräppa? Mer intressant är hur vinet kan förväntas uppföra sig över tid, kommer även den ekologiska varianten att bli bäst två år efter skörd? Just det är, som västgöten säger, gôtt å ente veta, men vi kan ana att eko-varianten också behöver tid för att blomma ut och tämja sin överdådiga frukt. Ett hett tips är att LL Tavel 2014 kommer vara som bäst mellan sisådär juli 15 och hösten 16 medan det håller ytterligare några år därefter. Vi kan också anta att vinet i år kommer domineras av frukten medan det upplevda mineral-inslaget kommer ta över undan för undan under 2016. I väntan på 2014 konsumerar HR:arna undantagslöst Les Lauzeraies Tavel 2013 – ett vin som aldrig varit bättre än nu och på tal om Winston Churchill så var han som bekant ett hängivet Tavel-fan och det var han som om Tavel klurigt kläckte ”French, but what’s more an English rose than this?”. Marriages. Manic Street Preachers.bild

Björk 2014 efter fyra månader & Brooklyn Funk Essentials

Minns ni björkvinet från Vinbacken? I annat fall läs här. Lämnade även flaskan från testet i november (publicerat i december) öppen på terrassen (jaja, återförsluten med en kork i så klart). Provar nu om den efter drygt fyra månader. Resultatet:Björk 2014 - 2

Fortsatt ljus färg, kanske med en något mer gyllengul nyans och aningen högre färgintensitet. Inte särskilt stor doft med ett lätt inslag av björk och ostbåge, lite krutrök från svavelbaserade aromer (lätt svavlat vin dock), runt, aningen svårdefinierbart godis i smaken som emellertid domineras av ostbåge, mycket lång, ren eftersmak av ostbåge. BFE.

Domaine Rabiega 2003 efter en månad: tistelkvast med gullregn & Marlene Dietrich

Skrev om Domaine Rabiega 2003 i maj förra året – en text som den som är intresserad kan läsa här. Något långtidstest ingick inte i den provningen. Provade därför idag en 03:a som stått öppen cirka en månad. Det är uppenbart, och inte minst bevisat via vinifierats olika test, att vissa viner, osvavlade som svavlade, kan hålla väldigt länge och att inte fulltbild mogna, välgjorda viner, vita som röda, klarar sig betydligt längre sedan flarrorna öppnats än de flesta tror, och det vare sig du använder eller inte använder dyra applikationer för gas, vakumpumpar och annat. Omvänt ballar en del flaskor snabbt ur. Det kan till och med handla om någon timme, eller mindre, för riktigt gamla viner* – såvida nu inte buteljens innehåll är oxiderat redan då korken dras. Domaine Rabiega 2003, som, som framgår av texten från maj, torde vara på topp idag, har inte alls klarat månaden i frihet på ett bra sätt. Ett av de främsta skälen till att svavel tillsätts vin är att dölja/hindra ”off flavors”. Om produkten ifråga har få sådana blir vinet bra även utan svavel, i annat fall kan det bli en katastrof. Domaine Rabiega från det supervarma och torra året 2003 tillhör tveklöst de viner som mår/tt bra av svavel. Så här efter en månad, då allt fritt svavel förbrukats står alla off flavors som en oönskad tistelkvast ur vinvasen med en oangenäm och ethanal-liknande kvist gullregn i mitten. Hu! Så här uppträder misslyckade naturviner och den som nu tycker om slika off flavors i allmänhet och ethanal och doften av gasbinda i synnerhet får härmed tipset att försöka komma över lite Domaine Rabiega 03, öppna buteljen och lämna den öppen en månad. Marlene Dietrich.Marlene Dietrich

* I liket med andra som vill balansera på vinpiedestalens högsta punkt brukar er utsände i de kluriga vinbastardernas självförhärligande värld inte sällan råka ut för gamla buteljer på 60 – 70 år, eller äldre, som har en benägenhet att dofta himmelskt i tre-fyra sekunder varefter vinet per omgående dör. Eller, det är så vi säger, oftast är de där vinerna stendöda eller åtminstone trista från start, men enär det gäller att få andra att tro att de missat något är det viktigt att köra hårt med skrytlögner i denna (se ovan) den skönaste av världar. Marlene-bonus.NIna och Nana gör en Lili.

Bubblets hållbarhet i öppnad form

Det går alltid att, som en retorisk övning, fråga sig, varför i hela fridens namn man ska lagra bubbel i en öppen flaska, men om någon, självfallet mot förmodan, någon gång inte tömmer hela pavan kan frågan ha sitt allmängiltiga intresse samt, inte att förglömma, i de fall då skummet faktiskt blir bättre efter att ha stått öppet ett tag. Dels för att kolla detCrémant på sista versen sistnämnda, dels för att ta reda på hur länge Clotilde Davennes Crémant de Bourgogne håller sig i öppnat skick om det får stå i kylen, har vinifierat tagit sig före, att låta den för en tid sedan testade buteljen stå öppen en vecka. Om du som läser detta råkar ha en öppnad Crémant de Bourgogne från Clotilde i kylen och om du oroar dig för dess utveckling kan vinifierat komma med lugnande besked. Såvitt testpanelen, bestående av er utsände på de vällagrade bubbelvinernas skummande hav, kunde bedöma, blev vinet i stort sett bättre för var dag; mer uttrycksfullt och berikat med mer djup. Dessvärre tvingades testpanelen avbryta försöket efter en vecka då den, under inflytande av ett dåraktig infall och i ett ytterst obetänksamt ögonblick, svepte i sig det sista av vinet i samband med att gäster infann sig i huset.

Om vinets oändliga livslängd, svavel, Hundvakten & Emir Kusturica

Det är inte lätt att utföra vetenskapliga experiment i en ignorant miljö. Är det inte hundarna så är det Hundvakten som tömmer provflaskorna. Lämnade, som bekant för HR:en, det öppnade, lågsvavlade chardonnay-vinet från Domaine de Brescou tillsammans med det öppnade, osvavalade i kylen. HR:en har kunnat följa de här båda vinernas utveckling här på bloggen, men nu är det slut med det! För när jag vände ryggen till och for iväg på en resa samtidigt som Hustrun arbetade på sitt håll fick Hundvakten den i sig inte skogstokiga idén att börja med att dricka upp vinerna som stod öppnade i kylen. Eftersom det osvavlade är oetiketterat vågade hon inte röra det. Däremot återstod blott en bottenskyl av det lågsvavlade vid er utsändes i de undersökande vinprovarnas svårforcerade terräng återkomst. Vad göra?Domaine de Brescou Blanc Vin Nature Tja, inte så mycket annat än att genomföra ett sista test av vinet och sedan återvinna flaskan. Det här med svavel är som vinifierat tidigare påpekat ett tämligen missuppfattat fenomen och idéerna såväl om dess förträfflighet som uselhet har sällan någon konkret verklighetsförankring. Däremot handlar det ofta om att någon sprider någon annans tankar och i värsta fall irrläror, eller så är det personen själv som fått för sig att det måste vara si eller så och till exempel att i princip osvavlat vin, alltså med någonstans mellan 10 och 40 mg/l, inte kan påverkas av svavlet i doften och smaken. Det kan det, och gör det ofta. Kort sagt domineras inte sällan doften en aning paradoxalt av svavelföreningar då producenten bara tillsatt 10-20 mg/l. Hårt svavlade, enkla viner är å andra sidan definitivt de som tar mest illa vid sig av svavlet eftersom de alltid kommer att dras med en direkt störande svaveldoft på näsan och en klumpig svavelbeska och – hinna i smaken – låt vara att inte alla känner vad detta är, men alla känner att det inte är något positivt. Åter andra viner – vars fria svavelhalt tryckts upp i samband med buteljeringen och som redan före det fått en hel del svavel – kommer att domineras av de svavelburna aromerna när de ”mognar”. Nu är det många som 1 inte bryr sig om de där svavelföreningarna i ”osvavlade” viner, 2 inte bryr sig om de översvavlade skräpvinerna, 3 tycker det är mognad som ska vara där när svavelföreningarna tar över äldre vitviner som buteljerats med hög halt fritt svavel. Och därmed är det inte så mycket att orda om. Individen gillar det där, oavsett vilken av vintyperna vi talar om. Var och en blir också salig på sin tro. Däremot borde individen lära sig att ligga lågt med pekpinnar ity den har vanligtvis i grunden ingen aning om hur det här med svavel fungerar, egentligen. Så till saken, dagens provning av den lågsvavlade gatversionen från Brescou och några ord om hur man gör vin utan dominans av svavelbaserade aromer.Vitvinstest Så här gör man, i stort: ren skörd, ren materiel, balanserad mängd syre under hanteringen, mycket försiktig svavling (utan att riskera vad jag skulle vilja kalla deviationer), prova vinerna minst en gång per vecka, håll råkoll på svavlet och bedöm svavlingen utifrån provningen, har du gjort allt rätt står du med relativt låg halt totalt svavel när buteljeringen närmar sig och du kan nöja dig med att försiktigt svavla på det fria och göra det i balans med det nu bundna svavlet. Notera att vi här inte talar om några dogmatiska regler som ”jag svavlar aldrig!” eller ”vid buteljeringen ska den fria halten ligga på 50 mg/l med tanke på den inbyggda oxidationseffekten!”, utan pragmatiskt arbete, som ställer stora krav på den som gör vinet. Det vi alla kan lära från merparten av världens läroböcker i önologi är att vi ska panga på med svavlet och det är korrekt tänkt utifrån en säkerhetsaspekt som merparten av önologer/vinmakare har att förhålla sig till då de kommer att få hantera inte helt rena druvor i en inte helt ren miljö och har som huvudkrav på sig att inget ska få gå åt skogen i hanteringen. Nå, hur var då det där lågsvavlade vitvinet, som den här posten handlar om?Lågsvavlat Brescou Till att börja med ligger ofta vinerna från Domaine de Brescou lägre i svavel än den här chardonnayen från 2013 (som håller <70 mg/l totalt, jfr med tillåtna 200 mg/l), men man ska veta att vi inte aktivt försökt minimera svavlet maximalt här – i så fall hade vi buteljerat tidigare, nu fick det ligga länge i tank istället. Med andra ord är runt 70 mg/l ungefär så högt vi kommer på Brescou i svavelhantering. Nå, för sista gången, hur var då vinet? Jo tack, det var smått skrämmande nog fortsatt helt okej! Närmare två månader efter öppnandet. Den initiala frukten saknas, förstås, till del, men där finns inga oxidtoner och smaken är riktigt god och definitivt korrekt och fortsatt fruktdominerad (gula äpplen). Men hur kan detta komma sig? Återigen: renhet, balans i skörden och klok syre- och svavelhantering ger låg total svavelhalt samtidigt som du undviker de svavelbaserade aromerna och ger vinet uthållighet och livslängd (självklart kan du inte heller använda jäst som bygger aromer med hjälp av svavlet, men det torde vara så uppenbart att det bara är en parantes i informationsflödet här). Vill påpeka att den som lågsvavlar och har en orenhet med någonstans inte får det här resultatet och då kan svavelbaserade aromer vara lika kul som de smutsaromer och rent av defekter vinet annars kommer dras med. Samma sak gäller för den som svavlar fel vid fel tillfälle, även då personen ifråga använder lite svavel: resultatet blir inte bra om vi med det menar att vi vill undvika de på ett klumpigt vis svavelbaserade aromerna (gigantisk skillnad här på lite finare krutrök och för de flesta okej tändsticksplån och inte så kul  ruttna ägg och blomkål). Äntligen: Emir Kusturica!